Fabriken vilade på blålera, och inget stod rakt från den ena dagen till den andra. Ingenjören Sven Wingquist utvecklade då kullagret som blev grunden till ett av Sveriges största och mest betydande företag. 

Ett företag som onekligen format svensk industrihistoria och haft en avgörande roll i Sveriges utveckling är SKF (Svenska Kullagerfabriken). I industrins barndom fanns enorma utmaningar att ta sig an för att kunna tillverka produkter med precision. En svensk, vars betydelse inte kan överskattas, var Mått-Johansson (Carl Edvard Johansson 1864–1943), som uppfann en standardiserad måttsats där andra mätverktyg kunde kalibreras och skapade det moderna systemet för toleransklasser och standardiserade spel, vilket påverkade hela den globala industrin. SKFs kullager fick en liknande inverkan på industrin, en genial uppfinning som ofta tillskrivs Leonardo da Vinci.

SKF startades 1907 i Gamlestaden i Göteborg som en avknoppning av Gamlestadens fabriker. Gamlestaden var en attraktiv plats för olika industrier och handlare, tack vare läget vid Säveån som är det största tillflödet till Göta älv och som varit en mycket viktig farled för handel i flera hundra år. 1729 anlade bröderna Jacob och Niclas Sahlgren det Sahlgrenska sockerbruket. Byggnaden övertogs 1854 av Rosenlunds textilfabrik, som inredde fabriken till ett ångdrivet spinneri. 1880 köper Johannes Johansson och Christopher Carlander spinneriet, och det är nu historien tar fart på allvar. Vid sekelskiftet var Gamlestadens Fabriker Skandinaviens största bomullsfabrik och 1899 anställdes Sven Wingquist som driftsingenjör vid fabriken. Hans arbete var att se till att maskinerna fungerade som de skulle. Vilket var en utmaning då marken består av mycket blålera, och Gamlestadens Fabriken låg på blålera, vilket ständigt skapade sättningar i marken. Det fick till konsekvens att de långa drivaxlarna slutade linjera och till slut skar lagren. När den tyska leverantören av lager hade minst ett halvårs leveranstid ville Sven Wingquist börja utveckla ett lager som även klarade av sned belastning.

1907 stod det första ”flerradiga självreglerande radialkullagret” klart och redan samma år grundas Svenska Kullagerfabriken som är dagens SKF. Sven Wingquist blev VD, men även chefskonstruktör och resande säljare. Och nu går det fort, 1909 har bolaget startat filialer i Paris, Milano, Duisburg samt Köpenhamn med lager på ytterligare ett halvdussin platser runt om i världen. 1912 tillkom även en filial i New York och aktiekapitalet hade stigit från 100 000 kronor till sex miljoner och bolaget hade 1 200 anställda.

Tillverkningen expanderade från cirka 2 200 lager 1907, till 9 000 lager några år senare. 1918 sker nästa stora tekniska genombrott då Arvid Palmgren skapar det betydligt mer komplicerade sfäriska rullagret, som tack vare sin konstruktion kan bära betydligt mer belastning och snart blir standard i exempelvis tågvagnar som tidigare hade haft glidlager. Nästa stora projekt inleds 1926 då det helägda dotterbolaget AB Volvo startades. Det var dåvarande försäljningschefen Assar Gabrielsson som var mannen bakom projektet, och som sedan blev Volvos förste VD, samt Gustaf Larsson som blev vice VD och teknisk chef. Dessa hade sedan något år tillbaka drömt om, och på lediga stunder ritat och funderat, på en bil som sedermera blev ÖV 4 och Volvos första serietillverkade modell. Tanken från början var att utnyttja Volvo som bas för utveckling av olika lager till bilindustrin men de insåg även potentialen i den växande bilindustrin. Sven Wingquist och dåvarande VDn för SKF, Björn Prytz, var de som sjösatte projektet Volvo. 1927 rullade den första ÖV 4 stolt ut från fabrikslokalen på Hisingen.

Det gick dock trögt för Volvo de första åren och SKF fick skjuta till kapital vid ett flertal tillfällen. Detta gjorde att SKF:s styrelse 1929 var på vippen att sälja Volvo till Charles W. Nash från USA som hade Nash Motors Co. Björn Prytz som då var VD lyckades emellertid övertala styrelsen i sista minuten att avvakta med försäljning. 1935 släppte SKF sin ägardominans i bolaget när det introducerades på Stockholmsbörsen. Sven Wingquist funderade mycket på hur han skulle kunna utveckla det sfäriska kullagret och insåg, som skulle vara viktigt för att öka kvaliteten och hållbarheten, att de måste äga kontrollen över stålet. Efter mycket letande hittade han Hofors järnbruk som då ägdes av Stockholms Enskilda Bank, med Marcus Wallenberg som VD. Marcus Wallenberg hade ett långt förhör med Sven Wingquist om SKFs verksamhet och framtida planer innan affären slutfördes 1916. Då ingick även Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm, som SKF hade haft en lång patenttvist med. Marcus Wallenberg ingick senare i SKFs styrelse.

SKF kom att spela en viktig roll under andra världskriget. Staten tog över ansvaret för all svensk export i och med krigsutbrottet och SKF var på den tiden, med sitt helägda tyska dotterbolag VKF men även de dotterbolag som fanns i England och USA, ett minst sagt strategiskt viktigt företag. Kullager och inte minst rullager är mycket viktiga delar i det mesta som krävs för modern krigsföring, som järnvägsvagnar, stridsvagnar, flygplansmotorer samt alla lättare fordon. SKF blev därför inblandat i ett politiskt tjuv- och rackarspel som bland annat bidrog till att hålla Sverige på god fot med både Tyskland och de allierade.

Sven Wingquist som är själva upphovet till SKF, och delvis även Volvo, hade sitt finger med i flera av svensk industris viktigaste bolag från den tiden. Han var styrelseledamot i bland annat AB Bofors, AB Volvo, SAAB samt Svenska Flygmotor AB. Han avgick som VD för SKF 1919 efter något som i dag skulle klassas som utbrändhet. Sven Wingquist var även engagerad socialt och införde redan 1913 fyra dagars semester med full lön för alla anställda. Han donerade även pengar för upprättandet av olika fonder samt flera egendomar som bland annat skulle kunna utnyttjas av arbetarna till rekreation. SKF har i allra högsta grad varit med och format vår svenska industrihistoria. SKF har idag verksamheter i Göteborg, Helsingborg, Hofors, Hällefors, Jönköping, Katrineholm, Kiruna, Landskrona, Linköping, Lomma och Luleå.

I dag har SKF 46 032 anställda som arbetar vid 140 olika anläggningar i 32 länder. Företaget är vid god vigör och har passerat sin hundraårsdag. Och det är framför allt något som vi som svenskar kan vara mycket stolta över, och som kom till därför att det låg ett spinneri i en fabrik som var byggd ovanpå blålera. Nöden är bevisligen uppfinnarens bäste vän. Och det är tillfället som gör entreprenören, men det är entreprenören som skapar tillfället.

Sitter på suggan. Monica Östlund i Wij, Gästrikland, sitter på motorhuven till en Volvo Droska, kallad Sugga från 1951. Bilden är tagen 1958 och ”jag visste inte då att Kalle Sjökvist, 20, som körde bilen skulle bli min make”, berättar Monica. Vi blev ihop på midsommarafton 1958 och 50 år senare köpte vi en likadan bil som vi åkte runt med på olika träffar. Byn Wij heter idag Bergby.
Inskickat av Monica Sjökvist, Bergby.

Katja eftersträvade det enkla i modet, det hon lärde sig av sin far, att man ska trivas i sina kläder. Hennes företag Katja of Sweden blev en världssuccé tack vare en enkel tanke: Att vara bekväm i vackra kläder. 

I januari 2017 somnade designern Katja Geiger in för gott, 97 år gammal, mer känd genom varumärket Katja of Sweden. Då hade hennes kreationer färdats över västvärlden och påverkat miljontals kvinnor hur de skulle klä sig i mer än ett halvsekel. Katja hyllades för sin stilsäkra enkelhet, en grund hon fått från den bruksmiljö där hon växte upp i Ekeby i Skåne, där hennes far var formgivare i keramikfabriken. ”Där såg jag att bruksarbetarna hade lediga bomullskläder som gav dem rörelsefrihet. Det tog jag med mig”. Karin Ingegerd Hallberg som föddes 1920 fick tidigt uppmuntran av sin far att utveckla sin känsla för form. Vilket gjorde det självklart för henne att söka sig till Beckmans och senare Konstfack i slutet av 30-, och början av 40-talen. Hennes förmåga att med lätt hand teckna modeller klädda i hennes idéer gav henne jobb på Dagens Nyheter som illustratör. Hennes talang förde henne vidare till Amerika, där hon utbildade sig vidare på Parsons School of Design 1946. Hon letade brett efter inspiration och insåg att Bruno Mathsson och Alvar Aaltos enkla form var det hon sökte, omsatt i kläder.
”Det som slog mig, och det var det som fick mig att välja mode, var att i jämförelse med heminredning, möbler och arkitektur låg kläderna långt efter sin tid.”

I USA hyllades hon för sina lätta kreationer men också för att hon motsvarade bilden av hur en svenska skulle se ut. Ljust hår i hästsvans, smal om midjan och en entreprenör av amerikanskt snitt. Det hade betydelse och hon fick själv mannekänga för att sälja sina kläder. Hennes kläder visades upp i amerikanska teveserier och hon blev en flitig gäst i Tv-soffor. Samtidigt träffade hon en ny kärlek, Rod Geiger, utan att vara skild från radiomannen Kjell Stensson, som hon fick sonen Anders med 1944. Det var inte okomplicerat att se så lättsinnigt på äktenskapets grund i USA men hon klarade det utan stormar. Till skillnad mot Ingrid Bergman, som Katja skapade kläder åt, som fick den tvetydiga amerikanska moralismen mot sig. Katja och hennes man skapade tillsammans företaget Katja of Sweden och affärerna växte. Hennes enkla, praktiska och vackra klädsmak blev en succé. Katja utmanade ständigt rådande normer för hur man skulle klä sig och letade sig tillbaka till sitt svenska ursprung: ”Jag inspireras av svensk allmoge och hemlängtan.” Hon skapade skjortblusar, mörkblå spelmansjackor, rundskurna bekväma kjolar och spelmansbyxor med kulformade mässingsknappar. Och succén blev total. Hon sålde över all förväntan och tilldelas 1950 priset som Årets designer i USA.

Med sin nye make och barn flyttade Katja tillbaka till Sverige 1953 och bosatte sig i Huaröd med sina två gemensamma barn och återförenades med sin son Anders, som hon lämnat för sin karriär i Amerika. Tillsammans skapade de ett hem med barfota barn, bökande grisar och ett hov av Europas mest berömda fotografer som bevakade hennes modevisningar, långt från de parisiska salongernas glamour. PR-människan Katja visste att utnyttja sin dragningskraft och skapade kläder intressanta nog att locka folk till deras hus i Skåne. Men ingenting av vad Katja tycktes göra var av en slump. Hon skapade samarbeten med företag som MMT (Malmö Mekaniska Tricotfabriks AB) och gjorde succé med 3T-jersey, en sparsmakad design med raka fodralklänningar och små kraglösa jackor. En slags minimalism som inspirerat designer som Filippa K. Då Katja gömt sig tillräckligt från omvärlden på den skånska slätten började modetidningar i slutet på 50-talet tala om Katjas återkomst. ”Den svenska looken har kommit till stan. (—) vem startade det hela? En sval blondin som heter Katja, den enda designern som gäller i Skandinavien.” Eliten av Europas fotografer och skribenter klampade omkring i den lerfyllda skånska myllan för att få en intervju med det egensinniga modeoraklet.

På 1960-talet intog hon Paris och möttes av en entusiastisk press: ”Flickorna som stormade ned från planet var vackra, svenska, sunda skönheter, klädda i mina grovstickade plagg: korta koltar med mina tillhörande stövlar och hättor. De dansade fram som klippta ur en modern folksaga och fotograferna blev som vilda.”, skriver Katja i sina memoarer. Den ledande mode och skvallerpressens drottning Kid Severin skrev: ”Mannekängerna och Katja-kläderna hade besegrat det blaserade Paris.” Hon intog Paris, huvudstaden för modet, den stad hon ignorerat för att istället inta Amerika. Under sin uppväxt har hon matats med skildringar genom brev av vad hennes släktingar upplevt och lyckats med i Amerika. Landet hon drömt om sedan barnsben. Det var i det landet hon bestämde sig för att lyckas. De stora modemagasinen som Harper´s Bazaar, Vouge, Life och Look hade inte ord nog för att hylla denna svenska kvinna som inte var annat än The American Dream. Hon beskrivs i termer som den modeskapare som lyckas sudda ut både köns- och åldersgränser, som skapare av ett demokratiskt mode i samklang med sin tid. Under 1970-talet mötte paret Skatteverkets nit och dömdes för att de undanhållit 1,5 miljoner i skatt. ”Det blev ett himla liv. Jag kände mig mer förföljd än regissören Ingmar Bergman och tyckte det var otroligt jobbigt.” Paret lämnade Sverige, likt Ingmar Bergman. Skattemyndigheten hade skönstaxerat Katja och hennes bolag men lade ner ärendet 1985.

Katja och hennes man återvände till Sverige 1996, efter att ha lanserat en skokollektion som gjorde succé i USA, och på Österlen dog hennes man Rod 2000. Året efter gav Katja ut sin memoarbok, Katja of Sweden, som är en kvinnohistoria men också en historia om en alldeles säregen människa som gjorde det till synes svåra alldeles enkelt.
Källa: Katja of Sweden, Modebibeln, SydSvenskan, DN.

Katja blev världens modedrottning
Namn: Karin Ingegerd Hallberg. Mer känd som Katja Geiger.
Född: 1920 i Ekeby i Skåne.
Död: 2017 i Tollarp i Skåne.
Familj: Gift med Kjell Stensson 1941–1949, gift med Rod Geiger från 1949. Tre söner.
Yrke: Modedesigner och företagare.
Känd för: Skapade företaget Katja of Sweden och klädde kvinnor i bekväma och moderiktiga kläder i mer än ett halvt sekel. Mottog flera priser världen över för sin förmåga att inse vilka kläder kvinnor ville bära.

Fint före. Mammas skidor är lite väl långa när man bara är tre och ett halvt år, skriver Barbro Carlsson om denna bild från Stora Torpa i Västergötland 1935. Det känns till och med som Barbro undrar vilket håll hon ska åka.
Inskickat av Barbro Carlsson, Töreboda.

I Ishockey-VM 1957 tog Sverige otippat guld. Guldet var vikt åt Sovjetunionen då det spelades i Moskva. Om inte annat för att både USA och Kanada bojkottade mästerskapet. Skälet var att Sovjet gått in i Ungern året före och slagit ned upproret som riktade sig mot den diktatur den Sovjettrogna regimen infört. Imre Nagy ville skapa ett öppnare Ungern och förberedde reformer som skulle lätta landet från förtrycket. Då Stalin dött trodde man att det var möjligt men Sovjetunionen slog ned upproret brutalt. I skuggan av det politiska förtrycket skulle Ishockey-VM genomföras i hjärtat av diktaturen. Då många länder bojkottade spelet kallades länder från B-nationerna in. Japan, Österrike och Östtyskland fick plötsligt ställa spelare på isen som knappt höll styrfart. Resultaten blev därefter. Sverige sopade banan med Östtyskland (11–1), Österrike (10–0) och Japan (18–0).

Sverige Spelade bra mot de flesta speldugliga lag och förlorade inte en match. Det skulle avgöras i sista matchen mot Sovjetunionen, som redan spelat en oavgjord match. Det räckte med oavgjort. Tumba, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Lars-Eric Lundvall, Eilert ”Garvis” Määttä, Nisse Nilsson, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Hans ”Stöveln” Öberg, för att nämna några, spelade 4–4 i en intensiv match och tog hem guldet den 5 mars 1957. Men det uppstod en pikant detalj vid segerceremonin, ryssarna var så säkra på seger att de inte spelat in Sveriges nationalsång. Bara sin egen och de svenska spelarna hade inte övat på nationalsången. Efter första raden övergick de svenska spelarna till Helan går … Ryssarna märkte inget i bedrövelsen av den uteblivna vinsten. De tröstade sig med vodka och sjöng med.

Rörliga bilder. Året är 1964 och det är fortfarande nytt och spännande med TV i vardagsrummet. Lars Joelsson gillade att fotografera och tog bilder på barnen när de tittade på den första TVn. ”Våra lekkamrater i Asby, Östergötland, kom också in för att titta. Från vänster sitter min syster Birgitta Joelsson, Kerstin Eliasson, hennes bror Anders och jag själv”, skriver Gunilla Fransson. Det är jultid att döma av duken på bordet.
Inskickat av Gunilla Fransson, Eksjö. 

Den 26 mars ställer vi om till sommartid. Och lika knepigt är det varje gång – ska visaren dras framåt eller bakåt? Men det är ingenting mot förr då stationsklockorna hade två minutvisare. 

Sverige har haft sommartid sedan 1980 men redan 1916 gjordes ett försök med sommartid. Då var det främst bönderna som protesterade och menade att korna knappast gjorde skillnad på sommar och vinter. Då juvren var stinna satte råmandet i gång oavsett vad klockan var. Innan 1879 hade Sverige lokal tid och det skilde bland annat 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg och 45 minuter mellan Strömstad och Ha­paranda. Sverige var ett litet land där folk vistades i sina byar från vagga till grav och ingen brydde sig om vad klockan var i någon annan del av landet.

Det var när järnvägen började byggas ut i mitten av 1800-talet som behovet av en gemensam tid blev akut. Tidtabellerna var lika krångliga att förstå, som att läsa Bibeln på hebreiska. Lokförarna kunde inte hålla tiderna då deras egen klocka inte stämde med den lokala tiden. Då införde Statens Järnvägar en egen järnvägstid, vilket inte gjorde saken lättare, och satte en extra minutvisare på stationsklockorna. Den ena visade den lokala tiden och den andra järnvägstid. För att bringa reda i kaoset bestämde sig riksdagens två kamrar för att införa normal tid som också kallades borgerlig tid. Men det var inte så lätt att enas om vems tid man skulle utgå ifrån. I 15 år käbblade man om Göteborgs eller Stockholms tid skulle gälla. Till slut kunde man enas om en kompromiss och bestämde att nollpunkten (meridianen) skulle dras mitt emellan de två städerna. 1879 började den nya tiden att gälla och Sverige var enat – åtminstone vad gällde tiden.

Gemensam borgerlig tid
Med nästa års början erhålla vi i Sverige en ny tid, åtminstone i det afseendet, att från och med den 1 Januari träder i kraft bestämmelsen om en för hela landet gällande gemensam borgerlig tid.
Ur Wernamo tidning den 22 nov ember 1878.

Fångdräkter.  I sin ungdom spelade Jan Alm bas i olika orkestrar. På bilden spelar orkestern rock´n roll på ett synnerligen fängslande sätt. Den originella klädseln, fångdräkter, fixades av sångaren Thorstein Bergmans pappa som var chef på fängelset i Örebro. Thorsten blev sedermera en känd trubadur med älskade tolkningar av Nils Ferlin och Dans Andersson på repertoaren. Bilden är från Örebro 1957.
Inskickat av Jan Alm, Örebro.

På Gibraltargatan 18 i Göteborg syns de fyra relieferna, Lycka, Kärlek, Kyskhet och Trohet på fasaden. Själva huset lät Anna Ahrenberg bygga på 1930-talet för ensamstående obemedlade damer.

Bakom fasaden döljer sig ett hus med en spännande historia. Det specialbyggdes på uppdrag av den kända Göteborgsdonatorn Anna Ahrenberg (1861–1948). År 1935 bildade hon en bostadsstiftelse för ett sexvåningshus till ensamstående obemedlade damer över 50 år. Så visst var det passande att huset pryddes med kvinnliga figurer. De är gjorda av skulptören Carl O Berger (1885–1938). Han har utfört dekorationerna på flera andra Göteborgsfasader, som Gillblads, Amerikahuset, Broströmia och Valand. Uppdraget att rita huset gick till arkitekten Alexander Emil Ericsson (1911–1994) som annars var mest känd för sina fabriksbyggnader, till exempel SKF och Götaverken.

I huset fick varje dam en etta med kokvrå. Anna Ahrenbergs egen syster Walborg blev en av de första hyresgästerna. Hyran var låg, och anpassad till vederbörandes betalningsförmåga. I en intervju berättade Anna Ahrenberg om syftet med stiftelsen. ”Jag låter bygga några smålägenheter för ensamstående damer som förlorat sina pengar. Det finns visserligen nu för tiden rätt många hjälpinstitutioner och inrättningar, men för en fru, som är rik den ena dagen, men änka och ruinerad den andra äro möjligheterna små. Det är närmast den kategorin av olyckliga jag velat hjälpa.” Ja, tiderna var svåra – Kreugerkraschen inträffade samma år som donationen kom till.

”Hus med blå rand och blomsterlådor – Ahrenbergs stiftelse bjuder det bästa av modernitet”, skrev Morgontidningen (liberal Göteborgstidning utgiven 1932–1940) den 31 augusti 1935. ”Jag har varit med i jobbet i över 50 år, men aldrig har jag varit med om att bygga ett hus som detta” berättar en av byggnadsarbetarna förtjust. ”Här har ingenting sparats när det gäller bekvämlighet, det är säkert.” I källaren finns ”en flott badrumsavdelning”, på vinden en tvättstuga med mangel och torkrum. Den gröna kolmårdsmarmorn i trappuppgången ”åstadkommer en synnerligen förnäm effekt”, skriver den imponerade reportern. Husets ”lysande blå linje” (av glasbetong) högst upp har med åren mattats av och blomsterlådorna är borta, men de infällda gnejsplattorna ger fortfarande liv åt fasaden. Annars är allt annorlunda innanför den gedigna porten. Av de ursprungliga 36 lägenheterna på 26-28 kvadratmeter har det blivit 22, men det märkliga är att ettorna fanns kvar ända fram till 1994. Då upplöstes stiftelsen, huset totalrenoverades och en bostadsrättsförening bildades. Irja Bergström och hennes man Lars var med från början. De såg en annons i tidningen och bestämde sig direkt.

– Det var förstås läget som lockade, men också den fina innegården. Vi kom från en villa i Mölndal, men hit fick vi skogen med oss. På sommaren kan man inte ens se husen mittemot – Anna Ahrenberg hade kostat på sina damer hela två tomter. Det var en fördel för oss att komma in på ritningsstadiet. Vi kunde träffa arkitekten, Per Mangelus, och fick vara med och påverka sådant som tapeter och snickerier. Irja visar oss runt i den rymliga lägenheten. Flera originaldetaljer är bevarade, så man kan se var det ursprungliga rummet slutade och hur stor kokvrån var. Men det visar sig att Irja har fler kopplingar till donatorn Anna Ahrenberg än själva bostaden.
– Jag fick ett välkommet bidrag ur en av hennes fonder till tryckningen av min bok Skulptriserna, Alice Nordin och hennes samtida 1840–1940.

Men varifrån kom alla donationspengarna? Annas man, Henrik Ahrenberg, hade skaffat sig en stor förmögenhet som delägare i ett av Göteborgs handelshus, och makarna ville dela med sig av sitt välstånd. De var influerade av den rådande ”Göteborgsandan” som innebar att man kände ett socialt ansvar för fattiga, sjuka och handikappade – det här var före folkhemmets tid. Och båda älskade konst och musik (Anna var utbildad sånglärare och dessutom en skicklig pianist) vilket märks i donationsbreven. Och delar med sig gör Anna Ahrenberg fortfarande. Inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021 kommer hennes fond ”för vetenskapliga m fl ändamål” att tillsammans med Göteborgs stad främja ny forskning.

Ung pionjär. Min pappa Henning Jonasson drev en lanthandel i Kila i Värmland. I samma fastighet fanns en telefonväxel och stället kallas än idag för Kila växel. Pappa hade skaffat en av de första radioapparaterna och kunde lyssna på sändningarna från Motala redan 1927. Jag fick lyssna redan när jag var ett halvt år och bilden är ett roligt minne även om jag inte minns något själv från tiden som radiopionjär.
Inskickat av Rune Jonason, Säffle.

1902 startades arbetet med att bygga linjen från Skövde till Axvall. Där övade militärer som inte var intresserade av någon snabbare resväg. De ville veckopendla men deras fruar ville annat.  

I boken Skövde – Axvalls Järnväg berättar författarna Thomas Ohlsson och Kent Friman om SAJ-banan som gick mellan Skövde och Axvall. Men de skriver också om bygden längs banan, om lok, vagnar, rälsbussar och personalen. Banan Skövde – Axvall var inritad på kartor 27 år innan den fanns i verkligheten. Redan 1872 hade man tillsatt en kommitté för att undersöka möjligheterna att bygga en järnväg över Billingen. Anledningen till att politikerna i Skövde var så angelägna att få till en förbindelse väster ut var att Skövde höll på att bli isolerad från de andra orterna i Skaraborgsbygden, skriver författarna. Eftersom Skövde var en garnisonsstad och militären övade i Axvall (Axevalla Hed) under den varma tiden av året var de beroende av ett snabbare transportsystem. Att åka tåg till Axvall innebar att man först fick åka stambanan till Stenstorp, för att där göra en omlastning innan man kunde åka vidare till Axvall, en resa på två timmar. De militära myndigheterna i Skövde hade stora transportbehov för manskap, hästar, vapen med mera och var pådrivande för att den nya järnvägen skulle komma till.

Med den nya banan skulle det bara ta 40 minuter att åka från Skövde till Axvall, vilket gjorde att man kunde dagpendla mellan orterna. Enligt bokens författare var inte officerarna så intresserade av någon ny bana, eftersom de trivdes med att vara tillsammans med sina arbetskamrater i Axvall och tyckte att det gick utmärkt att veckopendla till familjen i Skövde. Detta gillade inte deras fruar. De blev därför en påtryckargrupp för den nya banan banans tillkomst och började agera i olika lokala medier. 1902 startades arbetet med att bygga banan Skövde – Axvall. Rallarna kom från olika håll i landet. Många var erfarna järnvägsbyggare medan andra var arbetslösa som fick jobb. Som mest jobbade 300 rallare uppdelade på 30 arbetslag. Den 26 mars 1904 öppnades banan för trafik och verksamheten utvecklades positivt redan från början, vilket gjorde att det uppstod brist på vagnar.

1948 köpte Statens Järnvägar (SJ) upp de flesta smalspåriga järnvägarna i Skaraborg. Skövde – Axvall fick leva till 1961 innan den gick i graven. 1967 var banan uppriven och i dag är den ombyggd till cykelväg. Boken Skövde – Axvalls Järnväg är i stort format, vilket gör rättvisa åt alla de fina bilderna i boken. Det är en bok för både den som är järnvägshistoriskt och lokalhistoriskt intresserad, men även för dem som ska göra en cykeltur på den ombyggda banvallen, eftersom författarna skriver om de platser som ligger efter banan.

Swisch. Under skolresan till Stockholm 1959 provar Leila Modin och Marie-Louise Gustavsson den Flygande mattan på Gröna Lund. Leila är 13 år och mamma har sytt den fina klänningen. Den skeptiska killen är okänd.
Inskickat av Leila Hjoberg, Färgelanda.

Anita Hammarstedt gick från siffror till bokstäver. Efter 50 år som ekonom började hon skriva. Anitas bok om fyra starka kvinnor i sin släkt är en gripande berättelse om Sverige.

Efter pensioneringen bestämde sig Anita Hammarstedt för att skriva en bok om sitt liv. En perfekt present till barn och barnbarn.
– Det var så roligt att jag ville fortsätta skriva, säger Anita när vi träffas i hennes och maken Pierres rymliga lägenhet i Uppland Väsby. Jag funderade på att skriva om min farmor Sigrid, men projektet växte. Hon forskade vidare, bland annat i släktens rötter i Malmköpingstrakten, och hittade Christina Gabrielsdotter, farmors mormors mor som det dessutom fanns en bild på!
– Jag fick hjälp av hembygdsföreningen och plöjde deras tio årsböcker, berättar Anita.

Christina Gabrielsdotter, född 1808, fick sex barn med olika män, men gifte sig aldrig, och de flesta barnen nådde inte vuxen ålder. Kungliga Södermanlands Regemente hade sin permanenta övningsplats i trakten och det ledde till många tillfälliga förbindelser mellan rekryterna och traktens kvinnor. I korta kapitel på ett lättläst språk berättar Anita om Christina och tre kvinnor med familjer som följde Christina i senare släktled. Personerna är noga kartlagda i Anitas släktforskning och flera händelser i romanen har hänt i verkligheten.

1873

Men för att göra deras historia mer levande har Anita gett sina förfäder tankar, utvecklat deras kringhistorier och placerat människorna i korrekta, tidstypiska miljöer. Christinas dotter Emilia får vi följa på en resa till huvudstaden där hennes man skomakaren Jakob fått jobb. Det är trångbott och smutsigt i dåtidens Stockholm och efter åtta år reser de tillbaka. Emilias glädje i romanen är inte svår att förstå. Emilias dotter Olga var duktig på att sy och något av en entreprenör. Det får Anita fram genom att låta henne anta en stor utmaning i hushållet där hon arbetar som piga. Olga tar på sig att akut laga en ridklädsel som spruckit. Misslyckas hon blir det sparken, men hon ror i land med uppgiften och blir senare en duktig yrkesmänniska. Maken Henning är skomakare och de inreder sitt hem som en kombinerad bostad och verkstad. En teckning är bevarad som visar hur hemmet såg ut! Dikt och verklighet går hand i hand. Anita Hammarstedt har en berättarteknik som påminner om Per Anders Fogelström i hans böcker om Stockholm som inleddes med Mina drömmars stad (1960). Fogelström var spränglärd i sakfrågorna och lyckades ge berättelsen liv genom att befolka den med mänskliga öden och äventyr.

Anitas farmor Sigrid blev 92 år och har försett Anita med många historier som levt vidare i släkten. De har hon kunnat väva in i sin bok. Mycket hjälp fick hon av sin faster som var bra på att spara familjebilder. Även en hel del miljöer i släktens sörmländska hembygd är bevarad. På en vägg hemma hos Anita hänger en målning av ett hus i Vadsbro. Dit flyttade Sigrid och hennes man Gunnar på 1920-talet och där växte Anitas pappa Roland upp. Gunnar är skräddare och får senare jobb på Lidvalls skrädderi i Stockholm som startats av tre bröder. De hade tidigare verksamhet i S:t Petersburg där firman sydde alla tsarens uniformer. När revolutionen bröt ut 1917 flydde bröderna till Sverige. Ett fascinerande sidospår i släkthistorien som Anita forskade på och som ledde till en spännande kontakt med skådespelerskan Yvonne Lombard som tillhör släkten. Gunnar och Sigrid drabbas hårt av tidens gissel. Gunnar är nära att stryka med av spanska sjukan 1918 och tvillingsönerna Erik och Åke dör i späd ålder.

Anitas släkthistoria är därmed en skakande skildring av Sverige för inte så länge sedan. Hårt slit för brödfödan som pigor och tvätterskor, karlar som dricker och kladdar. Inga sociala skyddsnät, Christina Gabrielsdotter hamnade på fattighuset under sina sista år. Hög barnadödlighet och hem som saknade alla våra bekvämligheter, men som vi i boken får se växa fram med tiden liksom järnväg och andra kommunikationer. Men visst fanns det glädjeämnen och stunder av lycka också i fattigdomen.
– Familjesammanhållningen var stark, säger Anita, och man stöttade varandra. Det tycks vara en röd tråd i min släkthistoria. Anita har i sitt skrivande tagit hjälp av en professionell redaktör och har utvecklats mycket.
– Jag kan bli helt uppslukad av skrivandet och det är också jättekul att vara ute och berätta om böckerna, säger hon. Det finns ett stort intresse.

Aktuell med ny bok
Namn: Anita Hammarstedt, född 1944.
Familj: Maken Pierre, två söner, tre barnbarn.
Bor: Upplands Väsby.
Bakgrund: Numera pensionär efter 50 år som ekonom.
Hobby förutom skrivande: Bridge.
På gång: Sin fjärde bok som heter Från Rörstrand till Rio – porslins-arbetare som emigrerade.

Kryssa namnteckning. Inte nog med att välskrivning försvunnit från skolans schema. Nu riskerar även skrivande för hand att försvinna. Skolverket är oroat då de noterat att allt färre lärare prioriterar handskrivning då datorer och paddor (Ipads) kommit för att stanna. Då skolplanen reviderades 2011 var handskrivning nära att tas bort enligt verket. Hur skulle det se ut om en  ny generation växer upp utan att kunna skriva med penna? Forskare talar ofta om det goda samarbetet mellan hand och huvud. Hur minnesfunktionen stärks. Ska framtidens vuxna sätta ett kryss i stället för att snirkla dit sin namnteckning?

En kvinnlig polis kliver ur en radiobil vid ett husbygge; kanske är det i någon av Stockholms nya förorter i slutet på 1950-talet. Hon ser stolt ut i sin stora amerikanare som troligen är en Ford Customline 1955. På fotot står det: ”Sveriges första kvinnliga radiopolis i uniform vid sin polisbil”. Vem hon är vet vi inte. Känner någon läsare igen henne?
Kvinnliga poliser var en mycket ovanlig syn vid den här tiden. De första 14 kvinnliga ordningspoliserna började tjänstgöra i Klaradistriktet i Stockholm i januari 1958, efter att ha fått sin utbildning. De skulle ha samma uppgifter som männen men möttes med skepsis, inte minst från manliga kolleger. Med svagare fysik ansågs de inte klara av patrulleringens påfrestningar. Radiopoliser i Stockholm vände sig till facket och protesterade mot att ha kvinnor med i bilarna. Bland annat påpekades att de ofta fick ta hand om lägenhetsbråk och att det behövdes minst två män för att klara sådant.
När polisväsendet förstatligades 1965 hade rekryteringen av kvinnliga poliser nästan upphört. Och i slutet av decenniet kom ett förbud för kvinnor att patrullera i uniform. Detta överklagades 1970 av två kvinnliga poliser som fick dispens. Efter 1971 kunde kvinnor åter bära uniform och tjänstgöra på samma villkor som män. I dag är ungefär var fjärde polis kvinna.

Polissystrar föregångare till kvinnliga poliser
1907 föreslog Svenska Kvinnors Nationalförbund att kvinnor skulle tas in i poliskåren. En förebild var den tyska sjuksköterskan Henriette Arendt som 1903 blivit Europas första kvinna inom polisen. Efter beslut i Stockholms stadsfullmäktige anställdes 1908 Agda Hallin, Maria Andersson och Erica Ström på prov vid distriktspolisen i Stockholm. De titulerades polissyster och hade inte samma befogenheter som en polisman. Till arbetsuppgifterna hörde främst att ta hand om kvinnor och barn som omhändertagits. 1910 anställdes polissystrar i fler städer. Motståndet var stort mot att låta kvinnor bli ”riktiga” poliser. Men 1930 utökades polissystrarnas befogenheter så att de bland annat fick bedriva spaningsarbete och hålla förhör med kvinnor. Titeln polissyster försvann 1954 och 1957 antogs de första kvinnorna på samma villkor som män till polisutbildningen.
Källa: Läkartidningen nr 47/2008.

Hantverk. Man riktigt hör hur spinnrocken viner när Ellie Larsson spinner av den kardade ullen som sträcker ut sig över hennes knä ner på golvet. Notera de vackra köksskåpen. Bilden är tagen i Limmared, Västergötland, 1940.
Inskickat av Ingrid Larsson, Åsarp.

Backhoppning. Sven Widén, 13, (tv) är ute med bäste kompisen Ove och provar lyckan i backen i Högerud, Årjängs kommun 1961. Spana in Svens eleganta klädsel. Stickad ylletröja och mössa, snyggt vikta raggsockor och lovikkavantar. Ove är lika noga han med detaljerna, som synes.
Inskickat av Sven Widén, Årjäng.

Kjell Hellström blev ung på nytt när han gick i pension! – Jag minns mitt 50- och 60-tal genom att pyssla med mina bilar och umgås med vänner som man gjorde förr, säger han.

Kjell Hellström var som många andra barn och ungdomar på 50- och 60-talet. Det  var bio, bilar, Elvis och en slags trygghet som han gärna tänker tillbaka på.
– Folk brydde sig och umgicks, de flesta hade ett jobb att gå till och man behövde inte låsa bilen på garageinfarten, säger Kjell som har skrivit en bok om sina minnen. Ni kan läsa ett litet utdrag här intill.

Han berättar om tiden på elevhemmet i Västerås och om sköna bilturer med bästa vännerna Arne och Gunnar som båda är borta i dag. Men Kjell är verkligen inte bara en drömmande nostalgiker. På äldre dar körde han handfast tillbaka till sin ungdom genom att skaffa sig två fantastiska bilar. En Edsel 1958 och en Ford Fairlane Crown Victoria 1955.
– De är som kristallskålar, säger Kjell. Gnistrande konstverk med en fantastisk design i form och färg.

Kjell pysslar med bilarna och åker på cruising och utflykter med hustrun Anita. Det blir mycket Elvis och Chuck Berry också. Musiken är viktig för stämningen.
– Man får nya vänner och vi umgås i enkla former. Bilarna stannar till vid caféer och serveringar. En kaffe och en smörgås duger bra. När Kjell och Anita ordnade en träff vid sitt torp kom det 14 amerikanare glidande på vägen. En mäktig syn och det var ett härligt nöje att hålla igång grillen så att alla fick något i magen, berättar Kjell och skrattar.
Hans bok 50- och 60-talet – En tid att minnas är inte bara egna hågkomster. Med verkliga personer som förebilder snickrar han ihop några roliga historier som kanske hade kunnat hända, bland annat en om Elvis. Mer ska vi inte avslöja. Det är inte bara riktiga bilar som blänker hos Kjell. Hemma har han också 30 sköna amerikanare i det lilla formatet. Visst är det härligt att bli ung på nytt!

Kjell skrev en minnesbok
50- och 60-talet, En tid att minnas är en personlig berättelse om hur Kjell Hellström minns sin ungdom och hur han ”återfann” den i vuxen ålder bland annat med hjälp av sina fantastiska bilar. Pensionären Kjell är 69 år, bor med hustrun Anita i Stockholm och i stugan mellan Skara och Lidköping. Två utflugna barn. Har en bakgrund som bilinspektör inom trafikpolisen. Boken kan beställas på www.litenupplaga.se

Fagersta har genomgått flera förvandlingar, från en blomstrande bruksort till nedläggningar och nu till en stad som rest sig ur askan. Här finns en industrihistoria som speglar de flesta av våra bruksorter.

Fagersta ligger i norra Västmanland, inom Bergslagen som knyter samman Västmanland, Närke, Dalarna och Värmland. Bergslagen är egentligen inget väldefinierat område, men om man tittar på bruksorterna i området så ser man att nästan alla ligger längs vattenvägarna ner mot Mälaren. Det var här som malmen bröts och bearbetades till järn och koppar, som sedan fraktades ner till hantverkare bland annat i Västerås och Eskilstuna. Malmen transporterades också norrut mot bland annat Falun och Säter, och sedermera Borlänge, där malmen förädlades och järnet kunde skickas vidare längs Dal­älven. Regionen kom sedermera att få tillgång till tåg, vilket förändrade förutsättningarna för frakterna.

Men Fagerstas historia blir också därför i mångt och mycket Bergslagens historia där svensk brukspolitik var så framgångsrik under så lång tid. För Fagerstas del börjar det redan på 600-talet och järnåldern med blästerugnarna i Dunshammar, tre kilometer söder om Ängelsberg. Detta är en av de äldsta platserna man i dag känner till för järnframställning i Sverige. Och så fortsätter historien i tusen år. Runt medeltiden anläggs flera gruvor och ”hyttor” bland annat i Ängelsberg, Västanfors och i Semla vid Strömsholms kanal. Vid Kolbäcks­ån anlades 1611 en stångjärnshammare, som så småningom skulle bli början till Fagersta Bruk och Fagersta stad. Man känner till tre ”bergsprivilegier” redan på 1300-talet. Dessa lagar och regler utvecklas sedan till att styra över gruvor, hyttor och vem som fick bruka stångjärnshammaren, samt hur malmen skulle användas. Mellan 1650–1750 är detta en mycket framgångsrik modell och räknas som ett av de tidigaste exemplen i världen på framgångsrik brukspolitik. Och på grund av dessa lagar och regler kallas området för Bergslagen.

Men det var först i slutet av 1800-talet som Fagersta bruk, tack var götstålsprocesserna, fick snurr på verksamheten. Götstålsprocesserna är ett samlingsnamn på de metoder som revolutionerade järnframställningen och gjorde den industriell. Det innebar också att man kunde förädla det stångjärn man producerat sedan urminnes tider, tack vare valsning och valsverk. Detta var en brytpunkt för hela Bergslagen och många gamla hyttor fick läggas ned när tillverkningen koncentrerades till några få orter. Det dök också upp helt nya järnverk i exempelvis Sandviken och Borlänge, som tack vare järnvägens utbredning enkelt kunde få malmen fraktad från Bergslagen.

År 1873 bildades Fagersta Bruks AB och över tid så växte det fram en stad av arbetarbostäder och hus runt bruket. Tätorten hette från början Västanfors, men ombildades 1944 till Fagersta stad. Även Västanfors är en gammal bruksort som halkade efter i industrialiseringen men hade en järnvägsstation. Detta gör att Fagersta som stad är ganska ung, och att det centrum som finns idag växte fram under 50-, 60- och 70-talen då bruket fortfarande expanderade. Som mest arbetade cirka 5 000 personer på Fagersta bruk. 1976 köper Kinnevik in sig i Fagersta Bruk, och under Jan Stenbecks ledning inleds en karusell av nedläggningar, sammanslagningar och ombildningar, som 1985 slutligen innebär att Fagersta Bruk AB slås ihop med Kinnevik och försvinner. Samtidigt som tar Kinnevik över brukets symbol i form av den lilja som idag är deras logotyp. Kinneviks intentioner var att samordna verksamheten med sitt andra stålverk Sandvik, och eftersom båda var duktiga på att ta fram härdat stål till bland annat borrar och sågar så fanns en viss logik.

Det innebar dock inte slutet för Fagersta som bruksort, även om själva symbolen för bruket försvann. Verksamheten fortsatte istället med det som hade satt Fagersta på kartan sedan tidigare, nämligen tillverkningen av det härdade secostålet till bland annat stenborrar. I dag finns tre stora arbetsgivare på orten, som alla för kunskapen och det historiska arvet vidare inom sitt område. Det är Seco Tools AB, som gör hårdmetallverktyg för skärande bearbetning, Atlas Copco Secoroc, som gör verktyg för bergborrning samt Fagersta Stainless som tillverkar rostfri valstråd och dragen tråd. Tillsammans har dessa tre företag cirka 2 000 anställda och utgör stommen i Fagerstas näringsliv.

Det finns en mer intressant industrihistoria några kilometer sydöst om tätorten. Här ligger Engelsbergs bruk som 1993 hamnade på Unescos Världsarvslista med motiveringen ”Engelsberg är ett enastående exempel på ett påverkande europeiskt industrikomplex från 1600–1800-talet, med viktiga teknologiska lämningar och de associerade administrativa byggnaderna och bostäderna intakta.” Här finns allt bevarat från den tid då bruket var igång, och under sina storhetsdagar i slutet av 1700-talet bestod det av tre hyttor, tre stångjärnshammare, ett sågverk samt en vattenkvarn. År 1916 köpte familjen Ax:son Johnsson Engelsberg och tre år senare lades det ner. Allt bevarades dock, inklusive det mesta av de produktionstekniska delarna, vilket gör Engelsberg unikt idag. Ax:son Johnsson äger fortfarande Engelsberg via familjeföretaget Nordstiernan AB.

I närheten av Engelsberg finns sjön Åmänningen med ön Barrön, som kanske är mer känd som Oljeön. Här ligger världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Pehr August Åhlund byggde sitt första oljeraffinaderi 1860 norr om bruken vid sjön Snyten, men efter att fabriken brunnit ner efter ett blixtnedslag beslöt man år 1875 att av säkerhetsskäl bygga upp det nya raffinaderiet på Barrön. Då alla råvaror fick importeras och fraktas med pråm upp längs Strömsholms kanal så blev fabriken ganska snart utkonkurrerad. Redan 1902 lade man ner oljeraffineringen och 1927 avslutades också smörjolje- och fettproduktionen. Både Engelsbergs bruk och Engelsbergs oljefabrik är i dag intressanta utflyktsmål om man gillar industrihistoria.

Bergslagen är ett område där du hamnar mitt i den svenska historien, från medeltid och framåt. Var du än befinner dig så är det aldrig långt till fornlämningar, platser eller bruksorter som varit grunden för den svenska industrialismen. Det handlar om spår efter hårt arbete och uppfinningsrikedom något som då, liksom nu, är grunden för svensk industri.

Lyckostund. Anitha Olsson är tre år gammal och visar hur duktig hon är på sin första cykel. Bilden är tagen i Hamrånge i Gästrikland 1951 och i bakgrunden syns två förmodligen imponerade pojkar.
Inskickat av Anitha Olsson, Östervåla.