Kurt Klausson väntar på att få ge sig ut med sin Harley Davidsson. När han i maj firar 95 år firar han även 79 år med MC-körkort. Han har dessutom tillbringat elvatusen timmar i luften som den flygare han är.

Kurt Klausson ser sig inte som en äventyrare: 
– Nej, men visst är det kul när det händer nåt, menar Kurt. Intresset för motorcyklar började tidigt. Kurt Klausson växte upp i Malmö men familjen hade ett sommarställe i Höllviken.
– Jag fick sitta bakpå fars mc när vi körde dit. Jag älskade farten och frihetskänslan.

Samma dag han fyllde 16 år körde Kurt upp för mc. Kanske var det tack vare motorintresset som Kurt Klausson blev uttagen till Sveriges första och enda motorcykelkompani när han skulle göra värnplikten. Det var mitt under andra världskriget.
– Vi fick lära oss att styra med knäna och skjuta samtidigt. Kom vi i hög fart och mötte fienden skulle vi lägga ner motorcykeln i farten, sparka hojen åt ett håll och rulla åt det andra hållet, säger Kurt. Motorcyklarna var ett slags modernt kavalleri. Uppdragen kunde vara sabotage, strid, hålla samband och överfall. Kurt och hans kollegor tränade även akrobatik på mc. När Försvaret hade uppvisningsdagar för allmänheten utgjorde de ett bejublat inslag.
– Vi kallades Spökryttarna eller De svarta ryttarna. Vi stod på varandras axlar i 70 km/timmen och roterade runt och bytte plats. Folk tyckte det var skoj och vi låg bra till hos tjejerna. På den tiden kunde ingen stava till säkerhet. Hastighetsbegränsningar fanns inte och inga hjälmar. Kurt och hans kollegor blev ofta omplåstrade. Men det smärtsammaste minnet från rekryten var ändå de långa språngmarscherna med full utrustning.

– Vi fick 5–6 sprutor, alla i höger skinka. Jag vet inte om det var uträknat, men när vi sprang slog gevärskolven just på den skinkan. Den var blå och fruktansvärt öm. Kurt blev så småningom kommenderad till plutonchefsskola i stridande motorcykeltjänst vid P4 Skövde för att utbilda nya mc-krigare. Efter kriget blev han uttagen till officersutbildning. Men den unge mannen hade andra planer. Redan före rekryten hade han börjat på flygingenjörsutbildningen vid Stockholms Tekniska Institut.
– När jag var 15 år visste jag att jag ville bli flygare och hade för mig att det skulle gå bättre om jag först blev flygingenjör. Därför sökte han till Flygvapnets flygförarutbildning men chefen för armén sa nej. Kurt vände sig då till försvarsministern Per Edvin Sköld.
– När jag kom dit visade en ung man med glugg mellan tänderna vägen till ministern. Det var Povel Ramel, berättar Kurt. Kurt fick klartecken att söka till värnpliktig flygförare men det var ingen självklarhet att han skulle nå sitt mål. Konkurrensen var stenhård med 3 000 sökande. 500 uttogs till läkarundersökning, av dem antogs 100 till flygskolan. Av dessa skulle 53 komma att gallras ut under utbildningstiden. Kurt var en av 47 som godkändes på grundutbildningen. Han vidareutbildade sig sedan till jaktflygare och senare till lärare för jaktflygare.

Att Kurt uppnått en sådan hög ålder är egentligen inget mindre än ett mirakel. Både som MC-förare och flygare har han råkat ut för otaliga missöden. I luften har planet fått allt ifrån motorstopp i ryggläge, råkat i spinn, brand i motorn till ett antal nödlandningar. På 1940-talet dog i genomsnitt en svensk pilot i veckan i flygolyckor. Men kanske är just de många timmarna i himlavalvet en bidragande orsak till att han aldrig haft en enda sjukdag. Han gick i pension först vid 87 års ålder. En vinter tog han tjänstledigt från försvaret för att arbeta som privat flyglärare i Örsjön utanför Borås. Tidigt en morgon bultade det på dörren. Där stod en ung kvinna med en liten bebis i en korg. Barnet var döende i kikhosta. ”Det är tveksamt om barnet kommer överleva ännu en natt som den här”, hade läkaren sagt. På den tiden fanns det något som kallades för kikhosta-flygningar. Ingen kunde förklara varför, men många blev botade av att flyga på 3 000 meters höjd.

Planet stod parkerat på isen. Kurt, modern och barnet gav sig iväg.
– När vi kommit upp på 3 000 meter fick ungen en så häftig attack att jag tänkte att nu är det kört, säger Kurt.
Barnet var alldeles blått i ansiktet.
– Så drog det ett djupt andetag och kikhostan var försvunnen! Kurt gjorde ett tjugotal kikhosta-flygningar, men detta var den mest dramatiska. Något år senare hörde modern av sig och berättade att barnet mådde fortsatt bra. Kanske har den höga luften haft en hälsosam inverkan även på piloten. Kurt har levt ett så händelserikt liv att det skulle krävas en tjock bok för att sammanfatta alltihop. Och faktum är att han skrivit inte bara en utan två självbiografier. Men de finns inte till salu.
– Nej, varför skulle jag ta 200 kronor för att en främling ska läsa om mitt liv? Jag tycker det är mycket roligare att ge bort dem till släkt och vänner, säger Kurt.

Trots att han inte vill kalla sig äventyrare finns det en rejält äventyrlig berättelse han gärna förtäljer. 1952 tar en kvinna kontakt med Kurt och vill ha en flygning till Hamburg så fort som möjligt. Javisst, sa Kurt. Tillsammans med kvinnan och flygteknikern Frank Feldt flyger de till Tyskland. Först där berättar kvinnan om sitt beråd. Hon har fått vårdnaden och ville hämta hem sina tvillingar, vilket exmaken redan vid två tillfällen förhindrat. ”Det här börjar bli intressant”, tänker Kurt. De planerar noga hur de ska gå till väga. En hjälpsam släkting skulle hämta barnen ur skolan. Kvinnan och barnen skulle därefter ta sig till flygplanet. När Kurt och Frank kommer ut till flygplatsen råder ösregn och ståldimma.
– Vi fick specialtillstånd att lyfta. I sista stund kommer kvinnan och barnen. Planet styrs norrut mot Danmark för att snabbt komma ur tyskt luftrum. När de närmar sig Danmark börjar det lukta bränt. Under instrumentbrädan sipprar det in rök. Kurt och Frank ser på varandra men säger ingenting. De måste över gränsen. Snart börjar det ryka på allvar. Kurt slår av motorn och friflyger med siktet mot Köpenhamn. Ett danskt rågfält får duga som landningsbana.
– Allt gick väl, minns Kurt.

När han klev ur planet stod rågen så hög att säd och himmel var allt han såg. Det visade sig vara ett smärre fel som snabbt gick att åtgärda. De fick hjälp att flytta planet till Kastrup och kom lyckligt hem till Sverige. Tjugo år senare sitter Kurt och väntar på nästa privatelev som ska flyga upp för flygcertifikat. Kurt är då verksam som Luftfartsverkets personalprovflygare och kontrollant. Av de 3 500 piloter som han godkände för flygcertifikat, var endast en handfull kvinnor. Och nu kommer en. Men visst är det något bekant över henne! Kan det vara? Det visar sig mycket riktigt vara tvillingflickan han hämtade hem från Tyskland. Minnet av den dramatiska flygupplevelsen var tydligen inget som avskräckte henne från att själv bli flygare. Kurt flyger inte längre, men sina vingar har han inte tappat. De kommer fram så snart våren är här.

Flygare sedan andra världskriget
Namn: Kurt Klausson.
Född: 23 maj 1922 i Malmö (94 år).
Familj: Ellen Karlsson (död 2009) som han gifte sig med 1950 fick tre barn med och nu finns många barnbarn.
Yrke: Pensionär men har jobbat inom flyget hela sitt professionella liv.
Hobby: Att axla sin Harley Davidsson 1200 CC och ge sig ut på vägarna.

Klassiskt klädd. Lantbrukaren Hjalmar Pettersson i Lyr, Bohuslän, sår havre eller möjligen korn på bilden från 1939. Han är tidstypiskt klädd med hatt och väst. På västen skymtar ett fickur som han bär trots att det är vanlig vardag med damm och smuts.
Inskickat av Mats Petersson, Nösund.

Ovanliga. Kvinnliga pressfotografer var inte så vanliga under större delen av 1900-talet, men det finns en handfull som nu lyfts fram i en fin utställning med många starka bilder.

Alma Haag (1882–1979) som arbetade på Dagens Nyheter är sannolikt den första i yrkeskåren. Hon flyttade till Stockholm som 14-åring och kom via sin bror in i fotografyrket. Under sina 35 år på Dagens Nyheter bevakar hon flera stora nyhetshändelser, som till exempel Strindbergs begravning 1912. Fotografnamn angavs inte i tidningen så hennes gärning har fått pusslas fram bland annat via en koffert med material som en släkting bevarade.

Ellen Dahlberg (född 1921) kommer till Stockholm som judisk flykting i slutet av 30-talet. Hon får en praktikplats hos den välkända fotografen Anna Riwkin, men ger sig snart ut på reportageresor jorden runt. Reportagen publiceras i tidningar som SE, Folket i Bild och Frihet och blir mycket uppmärksammade.

Ragnhild Haarstad (född 1935) anställdes som fotograf på Svenska Dagbladet i början av 1960-talet som första kvinna på bildredaktionen. Hennes arbetsschema var tufft med upp till fem-sex uppdrag per dag och Ragnhild Haarstad har fångat många av de stora nyhetshändelserna under fyra decennier. Men hon lyckas ändå ofta hitta något överraskande hos en kändis eller ta fram en unik sida av ”den vanliga människan”. Ragnhild Haarstad är den enda kvinna (1971) som fått utmärkelsen Årets fotograf av Pressfotografernas klubb.

Utställning: Upphovsmannen är en kvinna.
Plats: Marabouparken i Sundbyberg.
Datum: Fram till den 23 april.
Läs mer: www.marabouparken.se

Klassisk mark. Filmstaden i Solna är klassisk mark för alla filmälskare. Här skapades under många år en rad av våra mest kända filmer. Anläggningen är i högsta grad levande med filmvisningar, guidade turer och föredrag. Varje söndag klockan 14.00 är det öppen guidning med samling vid Portvaktsstugan där du också kan fika och köpa Mikaela Kindbloms fängslande bok Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda.

Plats: Filmstaden i Råsunda, Solna, T-bana Näckrosen.
Evenemang: Se kalendarium på www.filmstadenskultur.se

Vilka kärringar. Det är påsk 1958 och Lasse, Lena och Per Blad är utklädda till påskkärringar. De poserar vid familjen Björklunds hus på Nya Vägen i Vågbro, Norrala. Vårt eget hus vid vägen byggdes 1954, skriver Siv Blad.
Inskickat av Siv Blad, Norrala.

När små söta påskkärringar ringer på dörren öppnar vi glatt och bjuder dem på godis. Påskkärringen har gjort en lång resa sedan hon var en fruktad häxa.

Tron på häxor som flyger till Blåkulla har djupa rötter i vår historia. Redan på tidig medeltid trodde man att vissa kvinnor hade särskilda, ibland skrämmande, egenskaper.  Ordet häxa, från tyskans Hexe, betecknade en demon som uppträdde i kvinnogestalt.

Häxor och annan folklig vidskepelse bekämpades av kyrkan som inte accepterade sådant som störde deras monopol på tro och föreställningar. Även positiv klokskap som förmåga att lindra sjukdomar med örter och behandlingar kunde ses med oblida ögon. Djävulen låg ständigt på lur för att locka till sig anhängare, varnade kyrkan, som under perioder drev en oförsonlig jakt på häxor. Ibland i maskopi med upphetsade lokala opinioner. Under 1660- och 70-talen avrättades ungefär 300 kvinnor i Sverige sedan ”ögonvittnen” sett dem flyga iväg till djävulens gästabud på skärtorsdagen. Festen ägde rum på en gård som kallades för Blåkulla.

Påskkärringarna flög dit på allehanda farkoster som kunde vara käppar, kvastar, getter eller tjurar, enligt myten. Innan de åkte skulle farkosten smörjas och det skedde genom att de for genom skorstenen i det hus där de bodde. Under ropet ”far nu upp och ned och ända till helvetet” bar det iväg. Med på resan var mjölkharen som också hette bjäran eller puken. Mjölkharen var ett väsen som hade till uppgift att tjuvmjölka andras kor. För att inte någon där hemma skulle märka att påskkärringen var borta hade hon tillverkat en docka av halm och lagt den i sin säng. Den var så skickligt gjord att ingen kunde se skillnaden, berättas det.

Guds ord var ett säkert sätt att skydda sig mot häxorna, men också mer handfasta grepp. På påskdagen när påskkärringarna återvände från Blåkulla hände det att man sköt med gevär. Man tände också eldar för att skrämma dem. Traditionen lever vidare i form av valborgsmässobål och påsksmällare. Häxhysterin i Sverige nådde aldrig de hemska nivåer som drabbade andra delar av i Europa och 1779 togs dödsstraffet för häxeri bort ur lagstiftningen. Dagens påskkärringar har inte mycket med de fruktade häxorna att göra, kanske är det bara kvasten som är kvar. Det är osäkert när den ”moderna” påskkärringen föddes, men seden var spridd i västsvenska städer vid mitten av 1800-talet. Ursprungligen var det ungdomar och vuxna som klädde ut sig till påskkärringar, men med tiden blev det mer av en barntradition.

Nils Hansson i Malmö ringde till Minnenas Journal och berättade om sin pappas ”äggahalvor” som familjen alltid åt till påsk. Det var enkel mat, men så gott, säger Nils, som senare hittade ett recept i en Vår kokbok från 1950-talet. Det var nog det pappa använde, säger Nils.

Fyra personer
Fyra ägg
En-två matskedar smör eller margarin
Grädde
Dill eller gräslök
Smaksätt med två matskedar kaviar

1. Koka äggen i tio minuter och låt dem kallna.
2. Skala och dela dem i halvor på
längden.
3. Ta ut gulorna, mosa med gaffel och blanda med smör och lite grädde till en slät kräm. Smaksätt med kaviar. Fyll ägghalvorna med krämen och strö över mycket dill eller gräslök.
”Pappa ställde alltid ägghalvorna på en bädd av salladsblad”, säger Nils och det stämmer med receptet i kokboken.

Annandagen är egentligen bara en utdragen helg- och minnesdag. Jesu död och uppståndelse ägde rum på långfredag och påskdag.
Blå Jungfrun i Kalmarsund är ön som enligt myten är sagans Blåkulla.
Citron smakar förträffligt till påskens lax.
Dymmelonsdagen i påskveckan var arbetsfri i det gamla bondesamhället.

Ekivoka påskkort gjorde succé i England runt sekelskiftet 1900.
Falska anklagelser om häxeri förde 300 kvinnor till bålet på 1600-talet.
Genomsnittssvensken firar påsk med familjen och äter fyra ägg, påskgodis samt pyntar med påskris.
Hebreiskans pesach är roten till vårt ord påsk.
Infaller gör påsken den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, alltså någon gång mellan den 22 mars och den 25 april.
Judiskt påskfirande ägnas minnet åt judarnas uttåg ur Egypten.
Kyckling i alla former är en av påskens favoritsymboler.
Långfredagen var länge den dag då allt var stängt i Sverige.
Mat till påsk handlar ofta om en saftig lammstek.
Norge håller alla affärer stängda under påsken.
O.P. Anderson är en fin akvavit på påskens festbord, intas med måtta!
Påskharen är en slags påskens motsvarighet till jultomten.
Queneller med räksås smakar bra under helgens många måltider.
Ris hör till påsken, pyntat medfärgglada fjädrar.

Sjalett ska väl en riktig påskkärring ha på sig!
Tonvis med godsaker slinker ner under påsken. Hela 6 000 ton!
Ungern har en tradition där män häller vatten över kvinnor på väg till högmässan.
Vite tisdag sa man förr i Västsverige. Då skulle den svarta spisen kritas vit och fin inför helgen.
Wasabröd är ett pålitligt knäckebröd till påsksillen.
Xtra kilo på grund av helgmaten gås bort med långa promenader i vårsolen.
Yra höns ska du se upp med i påsktrafiken, ibland sitter de bakom ratten.
Z-länet Jämtland drabbades av häxprocesserna. År 1653 dömdes en kvinna från Lit till döden för att ha dödat boskap med magi.
Årets bästa högtid är påsken, tycker allt fler. Den är mer avspänd än julen.
Äggen är väl den mest älskade ingrediensen i påsken. Löskokt, hårdkokt eller fullt med godis!
Ödlor serverades under häxornas fest på Blåkulla, enligt legenden.

På hemväg. Ett skogshuggarlag från Åmliden i Västerbotten förbereder sig för hemfärd efter vinterns avverkningar i Pauliden nordväst om Lycksele. Som synes har alla klätt upp sig inför hemresan och många bär den typiska krimmermössan. På taket ligger huggaren Jesper Karlsson som detta år, 1928, är blott 16 år gammal. Tvåa från vänster står huggarlagets bas, Karl Eriksson. Bagaget är lastat på släpvagnen och på flaket ska männen åka utom de som fått uppdraget att köra hästarna hela vägen hem.
Inskickat av Kurt Hugosson, Norsjö.

Många insiktsfulla arbetsgivare såg till att arbetarna fick vila upp sig för att orka med. Men det fanns alltid de som såg arbetare som boskap. I kampen för ett värdigt liv skapades lagar om semester.  

Att ”ta semester” är ett ungt begrepp i vårt medvetande. Att en arbetare skulle ha rätt till sin egen tid sågs inte med blida ögon, vare sig av jordägare, industrimän eller maktelit. Ägandet av en människas tid ställdes på sin spets vid förrförra sekelskiftet då agitatorer reste runt och dundrade mot att folk slet ut sig under usla förhållanden. Strejker avlöste varandra och samhället började så sakteliga hörsamma kraven och anpassa sig. Men då två veckors semester lagstadgades 1938 var knappast syftet att medborgaren skulle lata sig och dricka brännvin. En bild motståndarna till att arbetarna fick sin vila, gärna målade upp.

Nu skulle den nya människan danas och ledigheten var en handskakning på att man skulle vila upp sig för att komma stärkt tillbaka till jobbet. Varje människa var en kugge i det nya samhällsbygget och nu ville staten ha ett ord med i laget. I utbyte mot en allt högre levnadsstandard skulle medborgaren under semestern leva ett sunt friluftsliv, bilda sig och ställa undan flaskan. Medborgaren skrev ett samhällskontrakt med staten i utbyte mot att få ett bättre liv.

Under 1930-talet slog modern camping igenom och vi svenskar trampade ut i naturen. Det var inte bara stärkande för själ och hjärta, det passade väl in i våra tunna plånböcker. Efter andra världskrigets slut tog industrin rejäl fart och vi fick allt mer i våra plånböcker då välståndet fördelades. 1951 fick vi tre veckors semester och vi hade råd med bil, nu fanns inga begränsningar och då vår lediga tid utökades till fyra veckor 1963 stod charterbolagen redo att ta oss till exotiska resmål som Mallorca. Semesterturismen har i dag med våra fem veckor växt till en storskalig industri. Och varken godsherren eller staten bestämmer längre över vår fritid.
(P.S. Ordet semester är ett franskt låneord som betyder halvårspermission och har sina ursprungliga rötter i latinets seme´stris.)

”Jag vet av erfarenhet att fabrikernas folk, dessa människor, som långa tider av året ej få gå ut medan solen är uppe, ha en märkvärdig förmåga att tillgodogöra sig naturens hälsobringande krafter. Jag har sett hur en enda veckas vistelse på landet verkat underbart stärkande på uttröttade arbeterskor, hur vissheten om att kunna få en tids ledighet och glädjen att planera för denna tid uppehållit krafter och humör under långa månader av ytterst ansträngande arbete.”
Gerda Meyerson (1866–1929), skrivet 1917 i Arbeterskornas värld. Studier och erfarenheter.

Blåsigt. På 1940-talet tog vårbruket lång tid och det gällde att komma igång snabbt. Nerikes Allehanda var ute och intervjuade bröderna Gotthold och Alvar Andersson på Mellangården i Rösavi en kall och blåsig vårdag då de drog igång vårbruket i bygden.
Inskickat av Lennart Andersson, Kumla.

Sverige chockades av flygkraschen den 15 januari 1977 när alla ombord på Linjeflygs plan från Sturup störtade på en parkeringsplats i Stockholm. Att det inte gick ännu värre berodde på ett barnprogram.

Det var en vanlig lördag morgon i radhusområdet Kälvesta som ligger i nordvästra Stockholm. Julhelgerna är över, den grå vardagen är tillbaka också bokstavligt. Vädret är trist och dimmigt. På parkeringsplatsen ligger en stor snöhög och där leker 10–15 barn, men klockan nio är det barnprogrammet Doktor Dolittle talar med djuren på SVT1. En högtidsstund i en tid då det bara fanns två TV-kanaler så nu flockas barnen framför TV-apparaterna.

Människorna är vana vid flygplan som dundrar in över husen på väg mot Bromma flygplats i närheten, men plötsligt hör de någonting annorlunda.
– Det var ett hemskt, högt ljud och jag skrek till min man: Herregud, det är ett flygplan som störtar, det kommer att ta med sig vårt tak, berättar Hermine Bolmér för Svenska Dagbladet 40 år senare. Sen kom smällen. Klockan 09.05 störtar flygplanet, en Vickers 838 Viscount, på parkeringsplatsen vid radhusen. Grannarna blickar förskräckta ut mot infernot där barnen lekt bara några minuter tidigare. Någon har blivit väckt av att sovrumsfönstret sprängs, ett barn gömmer sig under köksbordet, en man ramlade ut på golvet när hela sängen välte och en flicka ser en flygplansvinge fara förbi utanför fönstret. Människor packar väskor och lämnar hemmet. Andra rusar ut för att se vad som hänt och kanske hjälpa någon skadad. Men när brandkår och ambulans snabbt anländer kan man konstatera att alla på planet är döda, kraschen krävde 22 dödsoffer. Tragedin kunde ha slutat ännu värre om barnen varit kvar på parkeringsplatsen eller om planet störtat på husen. Nu blev ingen i radhusområdet fysiskt skadad, men vissa hus och bilar brandskadades.

Vad hände sedan?
Troligen flyttade ingen på grund av katastrofen och flygplanen fortsatte att dundra förbi. Bromma flygplats stängde inte, ett krav som fördes fram från olika håll med tanke på vad som skulle ha kunnat hända om planet störtat på radhusen eller i centrala Stockholm. Minnet av olyckan satte dock sina spår och barn- och ungdomsmottagningen i Vällingby fick året efter flera besök av boende i Kälvesta som vittnade om ångest och mardrömmar. Barn levde kanske längre med skräcken än vuxna. Kraschen väckte naturligtvis en enorm uppmärksamhet och nyfikna vallfärdade till platsen i början, något som väckte obehag hos Kälvestaborna. Men så småningom klingade intresset av och idag går livet sin gilla gång i radhusområdet, 40 år efter Sveriges näst värsta flygkatastrof i antalet döda.

Vad berodde då olyckan på?
Planet hade lyft från Sturup 06:10 och mellanlandat på tre ställen. Olyckan berodde på att planet drabbats av isbildning vilket gjorde planet manöverodugligt inför landningen på Bromma. Rutinerna för avisning på den här flygplanstypen ändrades efter kraschen.

Vad gjorde piloterna?
Enligt experterna var de chanslösa när flygplanet inte gick att styra och föll spikrakt mot marken. Men vissa ögonvittnen menar att planet inte föll så brant vilket tyder på att piloten i sitt sista ögonblick i livet lyckades undvika att krascha på radhusen.
Källor: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Wikipedia

Pingisstjärnans sista resa
En av de omkomna i flygplanet var pingisstjärnan Hans Alsér som var färsk förbundskapten för pingislandslaget. Hans Alsér (1942–1977) blev svensk mästare sex gånger och var under sin aktiva karriär en av Europas mest framgångsrika bordtennisspelare. Han vann två världsmästerskap i dubbel tillsammans med Kjell Johansson och blev Europamästare åtta gånger, varav två i singel. Alsér var en allroundspelare som kunde det mesta och som också utvecklade spelet. Rackettillverkaren STIGA skapade flera racketar för honom – bland annat det bästsäljande Alsérgreppet. Han efterlämnade hustru och två barn.

Ordning. Det är ju problem med disciplinen i skolan idag. Här är det ordning och reda och barnen sitter tysta i bänkarna. Skolan heter Ljunge skola och ligger norr om Degeberga i Skåne. På bilden från 1950-talet sitter Rolf Stenberg längst fram till höger. Han är far till Marie som skickade in bilden. Skolan lades ner 1963.
Inskickat av Marie Stenberg, Degeberga.

Vardagshat. Hatbrott mot oliktänkande, invandrare eller mot människor med en viss sexuell läggning är inget nytt. I en utställning på Polismuséet får besökare möta poliser, förövare och utsatta. Självklart ställs också frågor om hur vi kan agera mot hat och rasism i dagens värld. De grova brotten och terrorismen växer och frodas i ett klimat där fördomar och hat tillhör vardagen och inte motarbetas av ”vanliga” medborgare.

Titel: Vi & dom.
Plats: Polismuséet i Stockholm.
Pågår: Två år framåt, sedan på turné som vandringsutställning.
Läs mer: www.polismuseet.se

Vrooooom. Knut och Ernst Höglund har ställt upp sig vid snösläden för att ge sig ut på fisketur i Hotagsfjällen i Jämtland på 1950-talet. Snösläden var importerad från Kanada och drevs av en motorcykelmotor, troligen en Indian. Fotograf och tillika ägare av snösläden var Edvin Liljegren från Aspås.
Inskickat av Lars Höglund, Strömsund.

Maurice Westerlund blev övertalad att bli läkare och fann sin mission i att göra folk friskare. Entreprenören Richard Branson utnämnde honom till rymdläkare men just nu nöjer han sig med att bestiga berg.

Hans visitkort skulle kunna vara av det stora formatet eftersom han förutom sin ordinarie läkartitel också skulle kunna lägga till flygdoktor, djuphavsdoktor och rymddoktor. Dessutom är han en icke oäven kock som vid millenniumskiftet vann den prestigefyllda titeln Doktorn vid spisen. Vid den tävlingen deltog ett hundratal matintresserade läkare för att laga en god men kalorifattig trerättsmeny. Det förde med sig att IKEA några år senare gav honom i uppdrag att göra om deras menyer på 136 restauranger runt om i Sverige till mera kalorifattiga menyer. Det enda som blev kvar från tidigare var de berömda köttbullarna.

Maurice Westerlund är infödd göteborgare. Efter studenten på Schillerska började han som motionsvärd och reseledare på Vingresor. Tidigt stod det klart för honom att människors hälsa var något har var intresserad av att utveckla.
– Jag fortsatte min utbildning på GCI (Gymnastiska Centralinstitutet) i Stockholm och fick den legendariske fysiologen professor Per-Olof Åstrand som min mentor. Han ansåg att jag skulle vidareutbilda mig till läkare. Ett råd jag följde och aldrig har ångrat. Människor hälsa har alltid varit en ledstjärna för mig.

Maurice Westerlund har arbetat med företagshälsovård, rehabilitering och friskvård sedan 1976. Han började som gymnastikdirektör och idrottsfysiolog. För att bättre förstå sambanden mellan mat och hälsa studerade Westerlund till läkare. Han är själv aktiv idrottsutövare. På läkarmottagningen bland all medicinsk utrustning dignar det av medaljer i olika valörer från bland annat New York-maraton, franska Medoc-maraton, Vansbrosimning och inte minst Vasaloppet som han åkt flera gånger. En man med koll är inte förvånad över folks viktökningar.
– Vi har under årens lopp skaffat oss saker som är till för att vi ska röra på oss så lite som möjligt. Vi sitter framför datorerna stor del av dygnet. Och när vi inte gör det sjunker vi ned framför TVn. Samtidigt tänker vi inte alltid på vad vi stoppar i oss. Resultatet blir att vi går upp i vikt.

Westerlund vill skapa det medvetna köket. En omläggning av livsföring utan att behöva ge avkall på den njutning en god maträtt kan erbjuda. Maurice Westerlund var en av de första personliga tränarna. I tidningsserien På tramp till hälsa lyckades han få en av GP:s journalister till ett hälsosammare liv och gick bland annat med honom upp på Kebnekaises topp. Nu håller han som bäst på att utforska vad människokroppen tål i ovanliga och lite tuffa miljöer. Han är den ende läkaren i Sverige som fått certifikat att följa människan både i rymden och i havsdjupet. 2014 fick han sitt certifikat som läkare i de kommande rymdresor Sir Richard Bransons Virgin Galatic planerar att anordna inom en tioårsperiod. Maurice Westerlund fick sitt diplom efter tentamen i San Diego, USA. Han har tidigare fått godkännande av både Virgin Galatic och Transportstyrelsen att svara för den medicinska bedömningen av personer som vill flyga eller dyka ned i havsdjupen.
– Människan är nyfiken på nya utmaningar och resor utanför de vanliga turistmålen, säger han. Men det kräver att de är rätt fysiskt förbereda. Det blir min uppgift att se till det. Ett led i detta arbete var att förra året bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg som sträcker sig 5 895 meter över havet. Berget är en slocknad vulkan och ligger i Mount Kilimanjaro National Park i Tanzania. Han tog med sig en del av familjen på expeditionen, hustrun och kollegan Elisabeth och yngste sonen William.

Den 14 juli landade de i Tanzania. Vid Kilimanjaros fot mötte de två bergsguiderna Ernest och Justin upp. De hade 22 bärare som skulle bära nödvändig utrustning som tält, tältsängar, mat, syrgas, syrgaskammare och sist men inte minst en liten tälttoalett.
– Själva bar var och en på en dagpackning som vägde runt 8 kg och dessutom följde tre av bärarna med oss hela tiden. De hade en dagsutrustning på 18 kg på sina ryggar.  Under niodagarsrutten upp till toppen Uhuru Peak gick de mellan fyra och åtta timmar dagligen. Det låga lufttrycket ökade risken för höjdsjuka. Den sista biten på upp till toppen tog drygt sex timmar. Många gör den sista delen av bergsklättringen på natten för att nå toppen vid soluppgången. Sedan vänder de snabbt för att undvika höjdsjuka. Maurice valde i stället att gå upp på dagen och sova i vulkanens krater så att de i lugn och ro kunde se soluppgången dagen därpå.
– Vi var hela tiden medvetna om faran för den hotande höjdsjukan. De vanligaste svårigheterna man kan råka ut för på en sådan här höjd är vatten i lungorna, hjärnsvullnad med yrsel, balanssvårigheter, illamående och huvudvärk.

Det var kallt sista natten innan resans höjdpunkt. I tältet visade termometern nedåt minus 15 grader, pulsen steg till 120 och syreupptagningsförmågan gick ner till 62 procent och en lätt huvudvärk infann sig. Dessutom ville kroppen tömma ut allt vattendrickande under dagen.
– Vi hade inga traditionella sovdräkter på oss. I ullunderställ, täckjackor och mössa låg vi nere i våra sovsäckar, säger Maurice. Då trängde det på och jag behövde gå på vår specialtoalett utanför. Bara konsten att ta sig ut ur sovsäcken var en prestation samtidigt som det var bråttom. Vi har lärt oss en läxa till eventuella nya klättringar. Att ta med oss en kissflaska. Det glömde vi. Men vi var glada att vi slapp använda syrgasen och tryckkammaren. Tidigt steg Maurice, Elisabeth och William upp för att se soluppgången. Ovanför vulkanens krater seglade molnen och mellan dem steg solen upp.
– Fullständigt magnifikt. Värt allt slit och hårda förberedelser. Det var en märklig belöning vi fick här uppe på Kilimanjaros topp.

Nu finns nya utmaningar för Westerlunds och 20 maj nästa år är det dags för ”Kinesiska Murens Marathon”. I detta maratonlopp deltar 2 800 löpare från 60 nationer. Det börjar med 5 164 trappsteg rakt upp. Sedan följer 7 kilometers löpning på själva muren nedför. Hemvägen därefter går uppför med 562 halvmeterhöga trappsteg och en höjdskillnad på 270 meter och som det inte skulle vara nog förbereder sig Maurice och Elisabeth sig också för att ta sig upp för Stok Kangri i idylliska Leh i indiska Himalaya i slutet av juli samma år. Bergstoppen här är 6 153 meter över havet. Maurices förklaring till det de utsätter sig för är enkla: ”Den som inte avsätter tid för friskvård i dag får avsätta tid för sjukvård i morgon”.

Vill ständigt ha nya utmaningar
Namn: Maurice Westerlund.
Ålder: 66 år.
Familj: Hustrun och kollegan Elisabeth, 58. Barnen Christopher 35, Alexander, 31 och William, 21 år.
Bor: I stadsdelen Örgryte i Göteborg.
Hobby: Min familj, allsidig träning, matlagning och ständigt nya utmaningar.

Slutväxlat. Föreståndarinnan för Ålberga telestation, Mia Eriksson, kopplar samtal för glatta livet 1962. Senare samma år lades den manuella växeln ner. De som arbetade här kunde nog få höra både det ena och det andra, men var bundna av tystnadsplikt. Brott mot den kunde leda till avsked.
Inskickat av Anita Andersson, Ålberga.

Unikt samarbete. Under fyra decennier, med början 1973, dokumenterade fotografen och författaren Jens S. Jensen (1946–2015) Göteborgsförorten Hammarkullen. Han lärde känna människorna som bodde där och genom hans bilder och intervjuer kommer vi nära ungdomarna som växte upp i en av miljonprogrammets betongförorter. Nu kan vi titta in i två skilda världar i en utställning som visar bilder både från Hammarkullen och på barnen von Hallwyl som levde ett sekel tidigare under helt andra omständigheter.

Utställning: Barn av sin tid.
Plats: Hallwylska museet, Stockholm. En version av utställningen visas samtidigt på Hammarkullens Konsthall i Göteborg och på www.hallwylskamuseet.se
Tider: Utställningen pågår till och med 13 augusti 2017.
Mer information: www.hallwylska-museet.se

Tanter samlas. I Sparrsätra, Uppland, har ett gäng glada tanter samlats för att lära sig göra roliga saker med halm. Det enda manliga sällskapet var Viola Anderssons son Christer som syns längst ner på bilden från 1952.
Inskickat av Birgit Johansson, Enköping.

Thor Heyerdahl berättar i sin bok Kon-Tiki att Bengt Danielsson fick en tulltjänsteman att tro att han mött en galenpanna. På frågan hur han rest in i Peru 1947 svarade Bengt: ”Med kanot.” Då tjänstemannen hämtat sig frågade han hur han skulle lämna landet: ”Med flotte.” Han stämplade argsint pappren och bad den långe med rött skägg snabbt försvinna ur hans åsyn.

Det Bengt Danielsson berättade var sant. Han hade på sin jordenruntresa paddlat från Ecuador och genom en tillfällighet träffade han Thor Heyerdahl i Peru som planerade sin resa på flotte till Raoria. Han hade knackat på Thors dörr och frågat om det fanns någon plats kvar på flotten för en blivande etnograf. Bengt Danielsson (1921–1997) föddes i Krokek i Östergötland och drömde om äventyr i fjärran länder. Han förlorade tidigt sin far i en bilolycka och fostrades av kvinnor som uppmuntrade hans lust till äventyr. Efter den lyckade resan med Kon-Tiki förälskade han sig i Söderhavet och dess befolkning. Han blev adopterad av hövdingen Teka på Raoria som lockade Bengt tillbaka. Han hade då gift sig med fransyskan Marie-Thérèse Sailley och de valde att bosätta sig på ön. Där skrev han boken Raoria – den lyckliga ön som blev en stor succé. Sverige utsåg honom till konsul, en titel han senare skulle förlora på grund av sitt engagemang mot Frankrikes atombombssprängningar i djupet kring atollen.

Då Tahitis president Oscar Temaru inbjöds att fira Frankrikes nationaldag av Jacques Chirac 2006 valde han istället att åka till Bengt Danielssons grav i Östra Tollstad. Han la ned en blomsterkrans och ett halsband av snäckor och sa: ”Bengt och Marie-Thérèse var mina spirituella föräldrar och de modigaste personer jag mött.”

Skrev klassikerna om Villervalle
Namn: Bengt Danielsson.
Född: 1921 i Krokek i Östergötland. Död i Stockholm 1997.
Familj: Gift med fransyskan Marie-Thérèse Sailley som han fick dottern Maruia med. (Se bild.) Hon dog bara 20 år gammal i cancer. Sannolikt på grund av Frankrikes provsprängningar.
Yrke: Etnograf, konsul och författare. Skrev de älskade böckerna om Villervalle i Söderhavet, som också filmades av Sveriges Television på 1960-talet.