Härlig huvudbonad. Annie Larsson är elegant klädd där hon håller hästarna på gården i Solberga, Västergötland. Den klockformade hatten är typisk för 1920-talet och bilden är mycket riktigt tagen 1927. Maken Arthur håller i den tredje hästen.
Inskickat av Sig-Britt Eriksson, Sjuntorp.

Vild, fräck, erotisk, galen på scen. Kim Anderzon hade få gränser. Ända till slutet stred hon för kvinnors rätt. Nu har hennes barn porträtterat henne i dokumentärfilmen Kim – Den skalliga primadonnan. 

Farmor och farfar tog med det knappt skolmyndiga barnbarnet för en operett på Östersunds gamla teater. Från den dagen visste Kim Anderzon vad hon ville göra. Hon älskade dramatiken, de kraftfulla uttrycken, det färgstarka. Hon skrev själv:  ”Min stora passion är TEATER. Att spela teater. Med stor lust och mycket humor. Jag vill med mitt skådespeleri inspirera, glädja och entusiasmera. Att sätta klackarna i taket.”

Målmedveten och envis väjde Kim inte för någonting. Hemma i Jämtland levde hon efter ordspråket ”Det är en skam att inte slita ont”.
– Pappa jobbade på ASEA och var brottare. Jag brukade titta på hans matcher och förstod att man måste fightas och aldrig ge upp, säger Kim Anderzon i dokumentärfilmen KIM – Den skalliga primadonnan om hennes liv. Filmen är gjord av Kims dotter Tintin Anderzon och hennes halvbror Fredrik Egerstrand. De följde Kim under det sista året innan cancern tog henne.
– Filmen gav henne energi och var livgivande för henne att hålla på med. Men dokumentären handlar framför allt om min mamma som skådespelare och där fanns det en oerhörd kraft, säger Tintin Anderzon. Kim Anderzon var nästan 30 innan hon slog igenom. Hon hade redan i skolan visat sin anarkistiska sida i svarta skinnkläder, målade ögonen med skokräm och tjuvrökte på toaletterna. Läste till kartritare, men tyckte det var roligare att sy kläder till primadonnan Git Gay. Men det var ju teatern som lockade och hon tog lektioner på Teaterstudion. Hon handplockades till Pistolteatern i Stockholm i slutet av 1960-talet. Kims intensitet och varierade register imponerade. Redan i den skandalomsusade Direktör Ubu och Candide, beskrevs nykomlingen som ”amasonernas amason.” Ett ännu större genombrott kom i Dario Fo-farser på 1970-talet där Kim hade bärande gestaltningar – Åh, vad revolutionen är härlig! , Vi betalar inte! Vi betalar inte! och En kvinna.

Kim Anderzon menade att ”varje pjäs är ett samlag med publiken” och när Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 hamnade hon i fokus för att ha gjort den italienske dramatikern känd i Sverige. På Pistolteatern betydde Erik Appelgren mycket.
– Jag kunde aldrig ha träffat en bättre regissör i början. Erik sa: ”Kasta dig i lianerna, du får inte låta likadant varje gång. Du måste svänga och ta nya toner”, säger Kim Anderzon i KIM – Den skalliga primadonnan.
– Pistolteatern var mitt universitet, där lärde jag mig allt. Jag blev dess stjärna. Fast man inte fick vara det. De röda flaggorna vajade ju, det var en politisk tid.

Johan Rabaeus, en av arbetskamraterna på 1970- och 1980-talen, minns Kim Anderzon.
– Hon var centrumet i det där kaoset med fantastisk lust och skaparglädje. Det var bara att dras med av hennes virvelvind. Vild, fräck, erotisk, galen. Det var som att se en rockstjärna när hon gick i gång. På Pistolteatern inledde Kim ett samarbete med regissören Judith Hollander som kom att vara livet ut. Det fick Kim att börja med egna soloföreställningar. Debuten skedde med Änglasug 1989 och därefter gjorde hon en mängd ensamsuccéer som i många år spelades över hela landet. Kim älskade det intima formatets publikkontakt och skakade gärna om med att ta upp politiska frågor.
– Kim var en mästarinna på det raka publiktilltalet. Man måste ha mod och våga öppna sig själv för att nå den kemi som kan uppstå med publiken. Kim var ett föredöme och visade vägen, säger hennes mångårige vän Sven Wollter.

Kim Anderzon var en feministisk skådespelare. Inte minst soloföreställningen Vivagina (1997) var en spark i röven på männen. Valet av att skriva och spela Alva på scen kom också helt naturligt för Kim. Pjäsen handlade om den av henne så beundrade politikern och energiska kvinnoförespråkaren Alva Myrdal.
– Jag har arbetarklass i mig och det har jag gratis. Därför har jag sysslat med den folkliga teatern i den lilla människans kontext. Om hur hon kämpar för att nå sitt mål, säger Kim Anderzon i KIM – Den skalliga primadonnan. Judith Hollander menar att det mest feministiska Kim gjorde var att hon skojade om kvinnor.
– Mamma Sylvia var hennes största inspiration. Hon var precis så fräck och orädd som Kim var, sa vad hon tyckte och tänkte rakt ut. Kim älskades av drösar med kvinnor, hennes gestaltning av kvinnors kamp för att överleva var så fantastiskt bra.

Folkkär blev Kim Anderzon för rollerna i filmsuccéerna Sällskapsresan (1980) och Göta Kanal (1983). Branschens fulla erkännande erhöll hon vid Guldbaggegalan 1983. För genomförandet i Andra dansen, en roadmovie om två omaka kvinnors färd från Mellansverige till Norrland, fick Kim en guldstatyett i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll.
– Mitt största minne av Kim är att hon sa: ”Du måste räta på ryggen, Lisa, du får aldrig gå in i ett rum utan att ha det tredje ögat med. Räta på ryggen, hur dåligt du än mår, och var rakryggad”, säger Lisa Hugosson, Kims motspelerska i Andra dansen. I en klassisk scen i Sällskapsresan fnittrar Kim tillsammans med skådespelarkollegan Lottie Ejebrand på en flygplatstoalett:
– Du har väl med dig de fyra p:na? Pass, pesetas, piljetten och piral.”
– Ja … och prit!

Teaterkollegorna på Pistolteatern rynkade på näsan åt Kims engagemang i Sällskapsresan, eftersom den inte hade politiska förtecken. Lasse Åberg tvingades köpa ut Kim.
– Han fick betala 25 000 kronor för att jag skulle få vara med i en film som ”förstörde” min medverkan i en pjäs på Pistolteatern. Jag tyckte att mina kamrater hade rätt och fick lite dåligt samvete. Först skulle Monica Dominique göra rollen som Siv, men hur det var så frågade de mig, berättar Kim Anderzon. Lasse Åberg minns i dag inte riktigt turerna eftersom även filmproducenterna Peter Hald och Bo Jonsson var inblandade i rollbesättandet i Sällskapsresan.
– Men Kim var väldigt rolig och lätt att jobba med, hon hade bra energi. Både hon och Lottie Ejebrand kom ju från fria teatrar, berättar Lasse Åberg.

Kim Anderzon hade också en mindre roll i Colin Nutleys film Black Jack 1990, gick 1994 ombord och gjorde en större figur i SVT:s långkörare Rederiet, blev barnens favorit i julkalendern Julens hjältar 1999, medverkade i biofilmuppföljaren Göta Kanal 2 2006 och var en av stjärnorna i SVT-programmet Stjärnorna på slottet 2011. Men framför allt hade hon ett ständigt behov av direkt publikkontakt. Läkarnas besked om att cancern inte gick att hejda hindrade inte Kim från att fortsätta. In i det sista var hon en av huvudfigurerna i Eugene Ionescos pjäs Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern i Stockholm.
– Kim körde sitt race och det var bara att haka på. Det var en utmaning, men jag tyckte att det var värt det. Hon tålde inte svek, lögner och undanflykter, slöhet och att man sköt upp grejer, säger Lars Naumburg, Kims åtta år yngre sambo sedan 1981.
– Hon betalade ett högt pris för sin värdighet. Att inte släppa till, inte helt öppna för att bli sårbar. På det sättet var hon inte lätt att leva med. I dokumentärfilmen KIM – Den skalliga primadonnan besöker Krister Henriksson sin kollega i hemmet och hjälper henne att gå ett par varv runt huset.
– Kim var något alldeles speciellt för mig. För hon hade något att lära mig, om hur man får bra publikkontakt. Kim fick mig att inte vara rädd, att våga dra ner brallorna på sig själv. Min beundran för henne är osannolik än i dag.

Kim Anderzon avled i sitt hem den 24 oktober 2014, 71 år gammal. Hon ligger begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm. Bara några dagar innan hennes bortgång bjöd hon sina närmaste, familjen och vännerna, på ett avskedskalas på restaurang Wasahof i Stockholm.
– Kom så kramas vi, så ska jag gå sedan, sa Kim Anderzon med blanka ögon.
Källor: Dokumentärfilmen KIM – Den skalliga primadonnan, TT, expressen.se, fokus.se, sydsvenskan.se, dn.se, wikipedia.se

Medaljerad av Carl XVI Gustaf
Namn: Kerstin Kristina Birgitta ”Kim” Anderzon (ursprungligen Andersson).
Född: 20 mars 1943 i Östersund.
Död: 24 oktober 2014 i Lindholmen (Vallentuna).
Familj: Sambon Lars Naumburg, 65. Dottern Tintin Anderzon, 52, sonen Andrej Anderzon Möller, 40. Barnbarnen Birk och Olivia.
Några teaterpjäser: Direktör Ubu (1969), Åh, vad revolutionen är härlig! (1974), Vi betalar inte! Vi betalar inte! (1977), Den skalliga primadonnan (2013).
Några soloföreställningar: En kvinna (1979) Änglasug (1989), Vivagina (1997), Grymt fett (2004), Diva (2007), Det fullständigt flexibla fruntimret (2008).
Några biofilmer/TV-filmer: Sällskapsresan (1980) Göta kanal (1981), Gräsänklingar (1982), Andra dansen (1983), Min pappa är Tarzan (1986), Saxofonhallicken (1987), Black Jack (1990), Göta Kanal 2 (2006).
Utmärkelser: Sandrewstipendiet (1974), Konstnärsstipendiet (1978), Stockholms Stads Kulturpris (1979), Kommunalarbetarens Kulturpris (1980), Stockholms läns Landstings Kulturpris (1981), Östersunds kommuns Kulturpris (1981), Svenska Akademiens kulturpris (1982), Svenska Dagbladets Thaliapris (1982), Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll (1983), Filmpublicisternas Pris (1984), Svenska Akademiens Carl Åkermarks stipendium (1990), Wilhelm Mobergstipendiet (1998), Kungamedaljen Litteris et Artibus (2001), Olof Högbergs Hedersbelöning (2002), Konstnärsnämndens 10-åriga stipendium (2002), Filosofie hedersdoktor, Mittuniversitetet.

NYGIFTA. Birgitta och Bertil Alvetorp är så lyckliga 1963. De har just gift sig och står på perrongen på Malmö centralstation för att resa till Ystad. De ska sedan åka vidare med båt till Bornholm och göra bröllopsresan på en tandemcykel. Härligt minne!
Inskickat av Bertil Alvetorp, Trelleborg.

Välpackad. Mina föräldrar, Ingemar och Ingegärd Fröhling, åkte på en veckas MC-semester i början av 1950-talet. Målet var Åreskutan i Jämtland och de startade i Storvreta norr om Uppsala. På bilden sitter min far startklar på sin DKW 500 (1937 års modell) och titta vad fiffigt han ordnat med en packbox där bak för tält och sovsäckar. De var också rejält klädda. Pappa i skinnrock och mamma i en gammal flygoverall och njurbälte.
Inskickat av Kerstin Carlsson, Uppsala.

Einar Nerman blev världsberömd konstnär efter att han skapat Solstickan och porträttet på Greta Garbo. Monnica Söderberg träffade honom 1981 och fick en exklusiv intervju. 

Jag träffade konstnären Einar Nerman i herrgården Hersbyholm, hans hem på Lidingö, då han fyllt 93 år. Han var vital, mötte mig på gårdsplanen klädd i jeans och en skotskrutig utanpåskjorta. Mönstret hette Black Watch, ett klassiskt klanmönster som han alltid älskat.

Nerman berättade inledningsvis att han hade bestämt sig för att köpa Hersbyholm redan som barn, långt innan han blev berömd för sina karikatyrer av Greta Garbo och andra världskändisar och akvarellen Solstickan med sonen Tom som modell. 1930 blev Hersbyholm hans egendom. Karikatyren av Greta Garbo hängde i det röda biblioteket och akvarellen Solstickan i det solgula köket, originalet är just inte mycket större än en tändsticksask. Vi talade om Einar Nermans liv privat och i rampljuset som konstnär. Han träffade Garbo första gången på en bjudning hemma hos mamma Ida Nerman. Skådespelerskan Mimi Pollak kom dit med sin väninna, på den tiden hette hon Greta Gustavsson. Einar hade beundrat Greta på avstånd men när de väl träffades blev han så generad att han inte kom sig för att säga något.

De tre möttes dagen därpå på Hamngatan i Stockholm. Greta stannade och sade till Einar: ”Jag tycker att ni är trevlig!” Sedan återsågs de i New York. Greta hette nu Garbo och filmade. Einar var där för att göra karikatyrer av känt folk, som Garbo, för en amerikansk tidning. Han var världsberömd för sina karikatyrer i svart/vitt av tidens kändisar, tecknade sedan 1919 för den fina engelska teater- och filmtidskriften The Tatler och bodde med hustrun Kajsa, barnen Tom och Anita i en vacker herrgård utanför London. Greta var lite krasslig då de möttes på hennes hotellrum. Einar gjorde karikatyren av ”den gudomliga”. Den valsade sedan runt i all världens ledande tidskrifter, men originalet hamnade hemma hos Einar.

Vänskapen med Garbo bestod livet ut. Till jul sände hon alltid ett brev till familjen Nerman. Einar Nerman var estet och Hersbyholm hans drömslott. Som liten tillbringade han några somrar med mamma, storebror Ture och tvillingbrodern Birger på Lidingö. Pappa Janne var kvar i bokhandeln i Norrköping. En dag kom de förbi Hersbyholm. Gossen Einar tittade på den stora, vackra byggnaden och sade: ”Här skulle jag vilja bo en gång i tiden.” Kring 1928, då familjen bodde i England, såg han en annons i en svensk dagstidning om att Hersbyholm var till salu. Einar lade ett bud men säljaren ångrade sig. Efter många om och men fick han köpa herrgården 1930 och familjen flyttade då hem till Sverige.

Men Einar Nermans barndomstrakter var inte Stockholm utan Norrköping. Där föddes han 1888 och där drömde han om att bli artist. Han tyckte om att dansa, spela teater och måla. Bröderna hade andra yrkesplaner. Birger blev professor i arkeologi och Ture journalist, poet och politiker. 1905 tog Einar ett steg närmare konstnärsyrket. Han blev elev vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm och professor Richard Bergh. Einar studerade tillsammans med Isaac Grünewald och Einar Jolin. 1908 blev de tre elever hos den världsberömde konstnären Matisse i Paris och snart själva mycket framgångsrika. Einar Nerman for ut i världen, till London, Amerika, London igen och Paris. Och han gifte sig borgerligt 1916 med Kajsa, dotter till skulptören Christian Eriksson. Bröllopsresan gick till Selma Lagerlöfs trakter, till Rottneros gamla herrgård och den vänliga prostinnan Unger. Einar hade skissblocket med sig. Han hade fått i uppdrag av Bonniers att illustrera Gösta Berlings saga. Unga fru Kajsa stod modell som både Ebba Dohna och Marianne Sinclair. Även skådespelarna Gösta Ekman och Uno Henning anlitades som modeller. Och Selma Lagerlöf skrev tackbrev där hon uttryckte att hon var så glad, så glad för Nermans illustrationer:
”Själv har jag fått mer glädje av Gösta Berling än av någon annan bok. Hoppas att ni också skall få den lön som ett gott arbete ännu skänker även i denna onda värld”, skrev Selma Lagerlöf den 15 december 1916. Einar Nerman hade kvar brevet då vi sågs.

1919 kom han till England med Kajsa och ettårige sonen Tom. Han arbetade på The Tatler och tillhörde tillsammans med Kajsa de moderna innekretsarna i London. Ibland dansade de i prinsen av Wales´ sällskap, han som abdikerade, gifte sig med Wallis Simpson och blev hertig av Windsor. Sommaren 1921 hade Nermans en svensk barnflicka. Hon hette Inga Tidblad och lagade underbar mat, det gjorde även Kajsa. Inga ville till teatern och så blev det ju med stor framgång. När familjen Nerman kom hem till Sverige igen 1930 var de fyra, dottern Anita hade fötts 1926, och snart blev man fem med Rosita. Så levde de lyckliga på Hersbyholm tills döden kom och knackade på. Lilla vackra Kajsa dog 1960 och Tom 1975. Året innan Kajsa dog hade Einar och hon varit på resa till Mexiko med Greta Garbos bror Sven och hans fru. De brukade resa ut tillsammans. Tom hade tidigt fått stå modell för sin pappa. Han blev Tummelisa i H.C. Andersens saga, en illustration som senare blev inspiration till Solstickan.

Det var ont om tid när Nerman fick frågan om han ville göra etiketten till den första tändsticksasken.  Han tittade på bokillustrationen Tummelisa och tänkte att den kanske kunde göras om lite för att fungera på asken. Han bytte ut facklan mot solen och en odödlig bild var skapad!

Einar var även en duktig dansare
Namn: Einar Nerman.
Född: 1888 i Norrköping.
Död: 1983 på Lidingö.
Yrke: Konstnär.
Familj: Gift med Kajsa 1916 och de fick tre barn. Sonen Tom stod som modell till Solstickan.
Karriär: Han studerade bland annat för Matisse i Paris och lärde sig även dansa och gjorde turnéer i USA och Storbritannien. Han blev snabbt en erkänd konstnär och jobbade för flera utländska tidningar.

Först som pensionär fick Kjell Lagergren återuppleva körglädjen i en BMW 2002. – Som ung hade jag en liknande bil och under årens lopp har jag inte kunnat glömma den, säger han.

 På det glada 70-talet gjorde Kjell Lagergren vägarna osäkra med sin trimmade BMW 1602.
– Den var verkligen speciell, men det gällde att ta det lugnt på vintern. Bakvagnen var alldeles för lätt och det var inga problem att hamna i diket, säger han och tillägger att med stigande ålder och vishet började han avverka Volvos modeller på löpande band.

Men krockkuddar, whiplashskydd och ABS-system i all ära, de moderna bilarna levde inte upp till den ofiltrerade körglädjen han upplevt som ung.
– Jag började leta på nätet för att se om det gick att hitta en BMW från tidigt 70-tal, men de flesta objekt som bjöds ut var antingen nedkörda, ombyggda eller avstannade projekt, berättar Kjell som bor i Svängsta i Blekinge. Men så hittade han denna, en helrenoverad bil i originalskick. Redan efter det första telefonsamtalet hade han bestämt sig, nu skulle han äntligen få uppleva sina ungdomsminnen igen.
– Bilen var i stort sett som ny, med undantag för färgen. Egentligen ska den vara orange, men de tidigare ägarna tyckte att den passade bättre i rött. Och jag kan inte annat än hålla med.

Bilen såldes som ny till en restaurangägare i Halmstad som redan efter ett år sålde den vidare. Därefter fanns den i samma ägarfamilj tills Kjell Lagergren hittade den. Under de senaste åren har han inte behövt göra så mycket med bilen. Förutom byte av bakaxel och omstoppning av stolarna har den gått som en klocka.
– Jag kör en hel del på sommaren, både till olika bilträffar och för kortare turer. Och ska jag vara riktigt ärlig är denna ännu vassare än den BMW jag hade som ung. Men numera kör jag lugnare, säger han och tillägger att det gäller att vara koncentrerad.

På den här modellen envisades BMW med att ha blinkersspaken på höger istället för på vänster sida, och det kan ställa till det i trafiken. Den som drar i den vänstra spaken ändrar nämligen från halv- till helljus.
– En annan kul detalj är att pedalerna är upphängda nedtill istället för ovanifrån som är det vanliga, säger Kjell Lagergren.

När Karolina Olsson vaknade en aprildag 1908 hade hon sovit i över 32 år. Hennes långa dvala har fascinerat omvärlden och är ännu i dag en gåta. Bland olika teorier har det sagts att alltihop var en skickligt iscensatt bluff. Men varför skulle hon ha låtsats sova i så många år?

Karolina Olsson föddes 1861 som det andra av sex syskon. Fadern var fiskare och drev tillsammans med sin hustru ett litet jordbruk på Oknö nära Mönsterås i Småland. Modern tyckte att Karolina behövde hjälpa till hemma och lärde henne själv att läsa och skriva. Först vid 14 års ålder, senhösten 1875, skickades flickan i väg till skolan som låg över en halvmil bort. Bara att gå dit och tillbaka i ur och skur var säkert påfrestande för Karolina som var van att alltid vara hemma.

Det var bara någon månad senare som det hände. När Karolina en dag kom hem från
skolan klagade hon över tandvärk. Modern, som var ömsint och överbeskyddande, såg till att Karolina genast gick och lade sig. Snart somnade den 14-åriga flickan och hon gick inte att väcka.
Under åren som följde vårdades hon av modern som alltid fanns vid hennes sida. Varje dag såg hon till att Karolina fick två glas mjölk, men det var den enda näring hon fick.

Karolinas märkliga tillstånd väckte förstås uppmärksamhet, inte minst bland traktens läkare som flera gånger besökte henne. En allmän uppfattning var att det rörde sig om en psykisk störning, ett svårt fall av hysteri.
Sommaren 1892 togs hon in på Oskarshamns lasarett. Den enda läkaren där, Adolf Wilhelm Thoren, var utbildad kirurg men inte kunnig i psykiatri. Man försökte väcka henne med elektricitet men detta hjälpte inte och hon förblev okänslig för stick och beröring.

Efter en månad skrevs hon ut, fortfarande sovande. ”Här har ni spektaklet igen”, lär de sura avskedsorden från lasarettet ha varit. Diagnosen löd dementia paralytica, ett tillstånd som kan drabba syfilitiker. Något medicinskt stöd för en sådan diagnos fanns dock inte.
Många tvivlade på att Karolina verkligen sov. Hennes syskon sa visserligen att de aldrig hade sett henne annat än liggande i den lilla enrumsstugan. Fadern hade däremot sett henne krypa på golvet några gånger och även hört henne tala. Ingen såg henne någonsin få mat, annat än de två glasen med mjölk. Men modern och Karolina var ensamma därinne hela dagarna, då resten av familjen arbetade utomhus. Kanske var det då hon åt?

En stor förändring inträffade 1905 när modern dog, 76 år gammal. Karolina grät mycket men fortsatte sova. Den drygt 80-åriga fadern fick ta över vårdandet. Men han orkade inte i längden och snart anställdes en hushållerska. Denna dam har senare berättat att Karolina aldrig lämnade sängen men ändå alltid hade rent hår och välskötta naglar. Mat rörde hon inte, däremot hände det att karameller mystiskt försvann. Hushållerskan kunde också notera att en del saker flyttat på sig när Karolina någon kort stund lämnats ensam i stugan.

Tre år senare, den 3 april 1908, slog Karolina plötsligt upp ögonen. Hon tog sig ur sängen och började krypa runt i stugan. Hon grät och frågade hushållerskan efter sin mamma. När syskonen kom hem kände hon inte igen dem.
Karolina, som nu blivit 46 år, var väldigt mager och tärd. Hon hade svårt att röra sig men var hungrig. Hon återhämtade sig emellertid ganska snabbt. Snart var hon så pass återställd att hon kunde hjälpa till i hushållsarbetet.

Många nyfikna ville förstås se miraklet på Oknö och for dit. Inte minst pressen som skickade sina reportrar. Trots alla år av isolering och ensamhet hade Karolina inget emot uppmärksamheten, tvärtom tyckte hon det var roligt, i alla fall till att börja med. Men någon förklaring till sin långa sömn kunde, eller ville, hon inte ge. Detta ledde också till att somliga hånade henne och såg sovandet som en bluff.

Några dagar efter uppvaknandet kom en tidigare lärare på besök. Karolina visade att hon fortfarande kunde läsa bra och att hon mindes sin korta tid i skolan.
1910 reste Harald Fröderström, psykiatriker på Stockholms hospital, till Oknö för att vetenskapligt studera Karolina. Hans första intryck var att hon var öppen, vänlig och en smula kokett. Hon var ungdomlig, mer som en kvinna runt 30 år än någon som snart skulle fylla 50. Hon verkade intelligent men visade bristande kunskaper i mycket. Sveriges historia, geografi och matematik visste hon väldigt lite om. Karolina kom ihåg dagen då hon fått ont i tänderna och gått och lagt sig men av sjukdomstiden mindes hon ingenting.

Harald Fröderström menade att sömnen inte berodde på någon kroppslig sjukdom, men att tandvärken varit den utlösande faktorn. I Stockholms-Tidningen skrev han att Karolina ”lidit av den sjuklighet eller abnormitet i viljelivet som är betecknande för hysterien och att hon behärskats av sin vilja till sjukdom som hon tillfredställt på olika sätt”.

Karolina var när hon somnade en ung flicka i en känslig ålder. Kanske uppmuntrades hon av sin mor att tro att hon var svårt sjuk. Hon fick mycket medlidande och vårdades ömt som ett barn. En behaglig tillvaro som det säkert blev allt svårare att komma ur. Ett tillstånd som fortsatte ända tills modern dog. Därefter fick hon inte tillräckligt med mat, hon magrade kraftigt och blev till slut tvungen att stiga upp.

Att Karolina under alla år inte ätit och gått på toaletten var en omöjlighet och kunde enligt Harald Fröderström bara förklaras av att hon fått hjälp av modern. Mellan mor och dotter pågick uppenbarligen ett hemlighetsmakeri gentemot den övriga familjen. Orsaken till detta får vi aldrig veta. Hade övergrepp begåtts och måste hon skyddas från någon? Inga antydningar finns i det som skrivits om fallet men sådant kan ha utelämnats av diskretionsskäl.
Karolina bodde kvar i stugan i hela sitt liv, en glad och idogt arbetande kvinna. Ända in i ålderdomen gick hon dryga halvmilen till Mönsterås för att leverera varor från ön eller handla. När hon avled i hjärnblödning 1950 hade hon fyllt 88 år.

Källa: Artikeln bygger på en medicinhistorisk artikel om soverskan på Oknö skriven av Bo Holmstedt, Lennart Ljungberg, Hans Moëll och Sven G. Sjöberg (1995).

Detta hände medan Karolina sov

1878
Thomas Edison konstruerar glödlampan.

1879
Gemensam tid för hela Sverige införs.

1881
Kronprins Gustaf (V) gifter sig med Victoria av Baden.

1884
August Strindbergs Giftas utkommer och han åtalas för hädelse.

1888
Karolina Widerström blir Sveriges första kvinnliga legitimerade läkare.

1889
Eiffeltornet invigs i Paris.

1890
Första 1 maj-demonstrationerna hålls i Sverige.

1893
Första dokumenterade mötet med Storsjöodjuret i Jämtland.

1895
Bröderna Lumière anordnar första allmänna visningen av rörliga bilder.

1897
Andrée-expeditionen startar mot Nordpolen från Danskön.

1900
En bokhållare blir först i Sverige att dömas för fortkörning.

1901
Allmän värnplikt införs i Sverige.

1903
Henry Ford säljer sin första Model A-bil.

1904
Två studenter i Göteborg ingår ”samvetsäktenskap” vilket skapar skandal.

1905
Unionen med Norge upplöses.

1906
Lenin och Stalin inleder en kongress i Stockholms Folkets hus.

1907
Oscar II dör och Gustav V blir kung.

Pussel. Roland Gustavsson och sonen Mikael var 1978 ganska fundersamma inför uppgiften att få ordning på alla cykeldelarna. Skulle det gå att få ihop detta pussel till en fungerande cykel? Ja, det förtäljer inte historien, men det är en rolig bild.
Inskickat av Monica Ohrmér, Björkvik.

Älskad av folket som få. Men genom alla år brottades Gösta Ekman med sig själv. Arvet efter farfar och pappa klöste ständigt den populäre skådespelaren på ryggen. Det var tur att han fick med sig skrattet.

Han sade sig ha ett livsmotto: ”Gå inte i din fars fotspår, för då kan du hamna på mammas gata.” Skämtsamt, givetvis. Men samtidigt med ett allvar i botten, som alltid när Gösta Ekman var i farten. ”Man ska inte skoja bort humorn”, som han också uttryckte det.

Ty det var inte alltid så enkelt. Pappa hette Hasse och var under 1940- och 1950-talen svensk films största affischnamn. Mamma Agneta Wrangel af Sauss hade rötter i en skånsk adelsätt med titeln friherrinna. Han döptes efter farfar, den högt aktade skådespelaren med till och med internationell ryktbarhet. Pressen fanns från början. Bara tre månader gammal poserade Gösta Ekman med mamma och pappa på Vecko-Revyns omslag. ”Det där är min pappa!” kunde den knappt skolmyndige pojken längtande utbrista när han efter föräldrarnas skilsmässa såg sin frånvarande fader på någon löpsedel. Vid scendebuten som 17-åring på Skansens friluftsteater i Stockholm skrev Aftontidningen: ”Det är Hasse Ekmans son och den store Göstas sonson som tar sina första stapplande steg.”

Som tur var fick han med sig skrattet.
– Min pappa var den första som verkligen skrattade åt mig och uppskattade att jag var skrattretande. Mina föräldrar älskade att skratta och ville skratta tillsammans med mig. De var jätterädda för att jag skulle fortsätta vara så där allvarlig och utmanande. ”Måste du krångla till allting? Var inte så jobbig!” Det har jag hört i hela mitt liv, berättar Gösta Ekman i boken om honom själv, Farbrorn som inte vill va´ stor. Glad i hågen, men ändå ifrågasättande. Tillmötesgående, på samma gång motvalls. Genom livet gick Gösta ofta långa promenader för att hålla oron och grubblandet i schack. Från vaggan till graven fanns tungsinne.
– Om jag inte kunde vara skrattretande, då vet jag inte hur jag skulle klara av det svåra som livet är. Jag tycker att verkligheten är väldigt tung att bära. Humor är ett sätt att försöka lätta på den bördan. Att se proportionerna, men också ett sätt att betrakta det allvarliga, sa han i en tidningsintervju.

En över 50 år lång karriär gjorde Gösta Ekman till en av Sveriges mest älskade skådespelare, främst i komiska roller men också många i seriösa sammanhang. Enklare hade varit att inte följa den väg som gjorde hans pappa och farfar berömda. Han hade öra för musik och var en lysande pianist. Där fanns skicklighet som skämttecknare och konstnär som gav drömmar om ett liv under takåsarna i Paris. Ändå blev Gösta kronprins. ”När bara tre yrkesval återstord skrev han i dagboken: ”Skådespeleri, regi, författarskap.” Det senare blev det aldrig mer av än manusarbete tillsammans med etablerade dramatiker. Rädslan att själv författa för publik förblev för stor. Men ständigt, genom alla år, fyllde han sina egna ark, och vid ett tillfälle: ”Min största rädsla är slappheten. Det är nog därför jag skriver. Vill göra något: Läsa, skriva, tänka – sköta mig. Annars får jag ett helvete.” I litteraturen fanns en livslång förälskelse, med Nils Ferlin och Stig Dagerman som ett par av husgudarna. Hemma på bokhyllan satt en devis: ”Den vinner som har flest böcker när han dör.” Suget var så stort att Gösta brukade säga att han led av ”uppslagsvärk”. Bildningskomplexet förföljde honom.
– Jag tycker om att hålla, bläddra och läsa i böcker. Det är en lidelse. Jag måste sysselsätta mig med böcker varje dag. Jag tog aldrig studenten. Jag tycker att det är min plikt att ta reda på så mycket som möjligt. Skolningen har varit hårdare efter det att jag slutade skolan. Tiden med Hasse & Tage, i humorduons revyer och filmer under 1960- och 1970-talen, var formidabel. Som ingen annan kunde Gösta fumla, ramla och snubbla. Där fanns också utsökt komisk tajming, inte bara i repliken utan också i mimiken, de små rörelserna.

Nog kunde han vara skrattretande. Folk skrattade så att gomseglen snurrade. Hans Alfredson menade att Gösta var ett komiskt guldkorn:
– Många skådespelare gör ju inte så mycket med kroppen. Men han är en kroppslig aktör, samtidigt som han kan snacka och hitta på repliker. Det är inte många som kan det. Gösta har integritet och känsla för vad han säger. Efter åtta scenföreställningar och tio filmer med Hasse Alfredson och Tage Danielsson sa Gösta:
– Det var meningen att jag skulle vara lite rolig. Så småningom blev jag väl lite kul. Ska jag säga något gott om mig själv skulle det kunna vara att jag vågade göra det. Det var en vall jag skulle igenom. Hasse och Tage representerar en bra bit av mitt liv, för att inte säga den bästa. Tio år efter föräldrarnas skilsmässa kom han åter nära sin pappa. Gösta hade sökt sig till film- och skådespelarbranschen för att ta reda på vem hans far egentligen var. Om de inte jobbade ihop sågs de aldrig. Gösta blev regiassistent åt Hasse, en roll han senare även hade åt Ingmar Bergman. Av ”den demoniske” lärde Gösta också ”outgrundligt mycket”.
– Men Ingmar och jag kommer nog aldrig riktigt överens. Han är underlig eftersom han försöker göra en illa om man inte gillar diktaturvälde, skrev Gösta i ett brev till en vän våren 1958. Egenkraven var övermäktiga. Efter anställningen på Stockholms Stadsteater 1960 tyckte Gösta sig pendla mellan depression och storhetsvansinne: ”Jag fordrar alltid att jag ska bli bättre än jag har möjlighet att bli. Jag blir så dj-la ledsen, ensam – lider av skräck för att inte kunna göra någonting!”

Den där biten var heller inte så enkel. I 1960-talets början bodde Gösta hos farmor Greta. Ånyo var pappa frånvarande, mamma hade flyttat till Mallorca och den mytomspunne farfadern spökade allt mer. Precis som mammas och farmors outtalade förväntningar på Gösta, att han också skulle bli någonting alldeles särdeles.

Ett halvt sekel senare sa Gösta den yngre: ”Jag går runt den heta gröten, grovt maskerad till gycklare, underhållare, estradör, vad du vill. Det handlar mycket om att den riktige Gösta Ekman var skådespelare, medan jag pysslar med ett antal andra saker.” Den 20-årige Gösta såg ingen framtid. Han svalde vad som fanns i farmors medicinskåp och tog fram ett rakblad. Farmor hittade honom medvetslös. Gösta klarade sig eftersom sömntabletterna visade sig vara sjösjukepiller. Ärren på handlederna bar han för alltid. 1980-talet var Gösta Ekman stora tid som filmskådespelare. ”En gudabenådad komiker och publikfavorit som praktiskt taget bär den svenska filmen”, skrev en filmkritiker. Kvällstidningen Expressen räknade ut att 11,6 miljoner biljetter hade sålts till 22 biofilmer under en tjugoårsperiod där Gösta hade bärande roller. Hans medverkan garanterade kassaklirr och filmförhandlingarna fördes sittande vid ett arbetsbord: ”Jag tycker inte att man ska prata med mat i munnen, så jag har alltid sagt nej till luncher som gäller jobbet.”

Gösta formade själv sin rollfigur som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson och redan den första biofilmen, Varning för Jönssonligan 1981, blev en hejdundrande publiksuccé. Producenterna ville snabbt ha en uppföljare. Men Gösta vägrade göra ”löpande band”-film. Inför de ytterligare tre Jönssonligan-filmer han senare gjorde blev han allt mer motvillig:
– Det tar tid innan lusten rinner på. Man kan titta på min farsa, han jobbade ju kopiöst. Sen blev det mindre bra, sen tröttnade han. Jag gör gärna så bra jag kan när det gäller. Men sedan vill jag nästan försöka glömma vad jag har gjort, för att samla ihop till nya idéer. Det skulle alltid vara ”tajmat och klart, in i minsta detalj”, för att citera Göstas mest sedda filmfigur. Annars fick det bero. Han var noga med lojaliteten men också med att sätta ner foten, odlade gärna sitt utanförskap. Mjuk som en katt och trubbig som en noshörning.
– Var och en ska gå sin egen väg. Det är så det uppkommer personligheter och trots allt är det just dessa som uppskattas, menade Gösta Ekman redan i ungdomsåren. Från 1993 och framåt gjorde han sex polisfilmer som Martin Beck efter Sjöwall & Wahlöös klassiska kriminalromaner. Med små medel gjorde Gösta stor konst. Han behärskade även det sceniska allvaret, och fick samma dundrande applåder som på teatrarna och för roller i seriösa TV-serier, inte minst när En dåres försvarstal sändes 1976. Som August Strindbergs alter ego Axel visade Gösta sällsynt mästerlig dramatisk förmåga. Den mer allvarsamma sidan kom att betonas allt mer under Gösta Ekmans sista yrkesaktiva år. Han gifte sig som 50-åring med konstnären och filmaren Marie-Louise De Geer Bergenstråhle, Göstas tredje äktenskap, och involverade sig i hennes experimentella projekt. Dessutom blev han äntligen regissör, och på självaste Dramaten.

Men fortfarande var han på flykt från sig själv och sin popularitet, från arvet och pressen som alltid klöste på ryggen. Vid ett tillfälle samlade Gösta hela trångmålet i en enda mening: ”Jag var känd redan som spermie.”
– Jag har starka autistiska drag. Jag har alltid haft ett behov av att gömma mig, att försvinna. Det har att göra med att jag blir igenkänd så fort jag går ut. Dessutom har jag alltid haft en obesvarad kärlek till mig själv och det har varit jobbigt. Jag har väldigt svårt att imponera på mig själv, sa Gösta Ekman.
– Och var befinner jag mig? Det är kluvet. Jag har alltid varit Gösta Ekmans sonson, Hasse Ekmans son, mammas äldste son, den äldste av fyra bröder. Jag har alltid haft en särställning. Cancern satte klorna i Gösta Ekman. Han visste att han skulle dö. ”Gå och jobba med dig, du måste hinna klart till premiären av Försökskaninerna!”, sa han till hustrun Marie-Louise innan han ännu en dag hemma i sjuksängen botaniserade vidare i boktraven. Vid inspelningen av en scen i Jönssonligan dyker upp igen 1986 hade han klarat sig. Gösta skulle kura ihop sig i en mathiss på Berns Salonger i Stockholm, men av misstag startades hissen innan han hann dra in huvudet. Gösta klämdes svårt och fördes medvetslös till sjukhus. Filmteamet trodde att han var död. Spekulationer fanns: Var det ytterligare ett självmordsförsök, och nu i mörkret efter att hans hustru Pia hade lämnat honom för en annan?

I slutet av mars i år tänkte Gösta för sig själv på det han nyligen hade sagt till sina närmaste:
”Jag har inget emot att dö, jag har haft ett så bra liv.” Men det var inte alltid så enkelt. Som tur var fick han med sig skrattet.
Källor: Farbrorn som inte vill va´ stor (Klas Gustafsson, Leopard Förlag, 2010), Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Tre äktenskap och tre barn
Namn: Hans Gösta Gustaf Ekman.
Yrke: Skådespelare, manusförfattare och regissör.
Född: 28 juli 1939 i Stockholm.
Död: 1 april 2017 i Stockholm.
Äktenskap: Fatima Svendsen 1963–1974, Pia Harahap 1979–1986, Marie-Louise De Geer Bergenstråhle 1989–2017.
Barn: Måns Ekman, född 1964, Billie Ekman, född 1981, och Robin Ekman, född 1982 (Billie och Robin adopterades).
Utmärkelser (Urval): Guldbaggen för Bästa manliga huvudroll i Mannen som slutade röka 1973, Svenska Filmakademins pris 1980, Edvardpriset 1981, Lisebergsapplåden 1994, Guldbagge för Bästa manliga huvudroll i Nu är pappa trött igen 1996, Litteris et Artibus 2007, Hedersguldbaggen 2008.

Fridfullt. Hulda Nylén har slagit sig ner för en trivsam stund med hönorna som gärna kommer när det är matdags. Bilden är från 1920 och tagen i Renstvist, utanför Vårgårda i Västergötland. Visste ni förresten att inom folkmedicinen i Sverige har hönsträck använts mot bland annat tandvärk (!) och köldskador.
Inskickat av Laila Palmén, Herrljunga.

Det fanns alltid mörka ögon som såg ned på Sven-Ingvars. Det var för mycket kram, grusvägar och jäntor för att man skulle ta dem på allvar. Jag kom på mig med att nynna inom mig Fröken Fräken då jag gick till skolan. Utbudet var inte stort då men Sven-Ingvars stack ut och gjorde skolvägen lättare.

I mars gick Sven-Erik Magnusson bort, 74 år gammal och genast saknar jag hans röst. Den lenaste röst som gjorde värmländskan lika stor som Fröding gjorde. Jag läste Fröding för mina barn för att musiken fanns i varje strof, det var så lätt att läsa. Tungan förde sig själv. När Sven-Ingvars gjorde succé på  en stor festival kom min dotter hem och sa: ”Pappa, Sven-Ingvars spelade Frödinglåtar och var så allt, det som du brukar prata om!” Hon var då inne i hiphopen. Om Sven-Ingvars ingick där, vet jag inte. Men de fick en revival redan på 90-talet och med åren skrev artister som Niklas Strömstedt, Per Gessle, Plura Jonsson och  Peter LeMarc låtar till Sven-Ingvars.

Efter ett misslyckat filmprojekt i slutet av 60-talet gav de ut Sven-Ingvars i Frödingland med enbart texter av Fröding och med låtar som Det var dans bort i vägen hittade de tillbaka till publiken efter 60-talets enorma framgångar. Även Frödings dikter fick ett uppsving. Det var Sven-Ingvars öde att gunga mellan storhet, fiaskon och storstilad comeback. Oavsett hur tidens musik förändrades stod Sven Ingvars där med Sven-Erik Magnusson och väntade. För de visste att deras tid alltid skulle komma tillbaka, de inväntade bara musikmodets nycker.

KNACKAR. Elmer Petersson i Väskinde på Gotland knackar den gamla kalkstenen med vördnad och lägger stengångar 1964. Det finns skäl att arbeta varsamt för den gotländska kalkstenen har 400 miljoner år på nacken, skriver Elmers dotter Gertrud.
Inskickat av Gertrud Bergman, Väskinde.

Smörgåstårtan är en favorit till vårens fester och helger. Gunnar Sjödahl kom på idén och sällar sig till snillena inom svensk matkonst. – Jag har varit med och tillverkat 400 000 tårtor, säger Gunnar som är i gång fortfarande.

Gunnar Sjödahl jobbade på ett konditori i Härnösand 1965 när han började tröttna på de eviga snittar och landgångar som beställdes till bröllop, begravningar och andra tillställningar.
– Då kom tanken att skapa en tårta med fyllningar och garnering. Jag experimenterade mig fram och backades upp av min chef sedan jag flyttat till Wedemarks konditori i Östersund, berättar Gunnar Sjödahl.

Gunnar fastnade för vitt bröd, bredbar ost och smör i botten och en krabbfyllning mellan brödskiva två och tre. Sedan tryckte han fast smördegsströssel runt kanten och garnerade med bland annat färska tomater och gurka, citron, dill, kokt skivat ägg, skalade räkor och ostskivor. Hustrun Lilian var testpilot och smakråd. Konditoriet började försiktigt med att sälja tårtan i bitar, som bakelser, men snart blev tårtan en jättesuccé och de tvivlare som alltid dyker upp i samband med nyskapande försvann. Gunnar och personalen på Wedemarks hade skapat 400 000 tårtor när Gunnar gick i pension!
– Vi på Wedemarks var ensamma i början, men efter en 8–10 år såldes tårtan i olika varianter över hela landet, minns Gunnar, när vi når honom på telefon sedan han avslutat en motionstur. Mästerkonditorn är mycket aktiv och gör fortfarande smörgåstårtor på beställning.
– Originalet är fortfarande populärast, säger han om sin skapelse som fått mycket uppmärksamhet. Bland annat vann han titeln Sveriges godaste smörgåstårta med sitt recept. Det finns till och med en Smörgåstårtans dag som instiftades 2012. Den infaller 13 november, på Gunnars födelsedag, och det är han mycket stolt över.

Men var du verkligen först, det finns uppgifter om att begreppet lanserades på 1950-talet eller rentav ännu tidigare?
– Jag är helt säker att på att jag var först, säger Gunnar, som kollade med alla i branschen när det begav sig 1965. Ingen hade hört talas om något liknande.

Varför är då smörgåstårtan så populär?
– Den är lätt och festlig att bjuda på och passar i alla sammanhang året runt. Levererade till exempel nyligen fem smörgåstårtor till ett vinterbröllop på Verkö som ligger i Storsjön. De 40–50 gästerna åkte skoter över isen och det blev säkert en härlig dag.

Finns det ett standardtips för en lyckad smörgåstårta?
– Jag tycker det är viktigt med ”rena recept” och att inte blanda till exempel skaldjur med kött. Gunnar själv tröttnar aldrig på att äta smörgåstårta, men avslöjar att när han och Lilian firade 50 år tillsammans så blev det med oxfiléplanka.

Gillar att åka skidor
Namn: Gunnar Sjödahl, 77 år.
Bor: Östersund.
Yrkesliv: Hängde med mamma i köket som barn och började baka själv som 12-åring. Jobbade på konditori i Ramsele och Härnösand innan han flyttade till Östersund. Alltid full av idéer och mannen bakom åtskilliga bakverk genom åren.
Familj: Hustrun Lillian, sönerna Tommy och Peter, barnbarn.
Hobby: Gillar att fiska och åka skidor.

Vilken båge. Helga Bengtsson vinkar av sin man John Bengtsson som tar bågen på väg till jobbet i Bjärnum, norr om Hässleholm. John har ordentlig skinnjacka på sig och Helga är i sitt förkläde klar för dagens göromål. Bilden är från 1950-talet.
Inskickat av Lars Ivansson, Bjärnum.

Tanken var självklar för grundarna av Konsum. Ingen skulle bli utnyttjad av handlare med kredit, där nästa lön gick till skulder. Om man handlade i deras butiker gick vinsten tillbaka till trogna kunder.

Den kooperativa idén i Sverige influerades av det som skedde i Europa under slutet av 1800-talet. Där startade en kooperativ rörelse butiker med lägre krav på vinster för att de mindre bemedlade skulle kunna handla mat utan att tvingas till handlare som genom sin kredit höll kunden fast. Kooperativets tanke var enkel: Om du handlar på Konsum är du delaktig i vinsten. Du får återbäring på allt du handlar. Inte olikt det system som gäller idag med kundklubbar, där vi får återbäring i form av poäng av hur mycket vi spenderat.

En gråkall oktoberdag 1900 bildades ”Köpings organiserade arbetares byteshandel”, som trots sitt namn var en konsumentförening. Martin Sundell var en av dem som var med och startade föreningen och som också kom att bli den första kassören. Han fick upp ögonen för kooperation efter en föreläsning om den kooperativa rörelsen i England. Samma år som den första konsumbutiken öppnades i Köping 1903 på Murmästaregatan, åkte Sundell som ombud för Köpings konsumentförening till den fjärde KF-kongressen i Stockholm. Han gjorde tydligen stort intryck, för redan året därpå blev han invald i KF:s styrelse och 1905 blev han sekreterare och redaktör för den nystartade tidningen Kooperatören.

Huset på Murmästaregatan i Köping var medlemmarna tvungna att bygga om, då det från början var en bostad, ett arbete som fick göras av medlemmar på kvällstid. Det var också medlemmarna som skötte driften av butiken och från början var affären bara öppen några timmar på tisdags- och fredagskvällar. Eftersom Martin Sundell var kassör var det hans uppgift att ta emot betalning av kunderna. Genom att registrera köpet i en bok, kunde föreningen göra utbetalning av återbäringen. Att Martin Sundell kom att bli redaktör för tidningen Kooperatören, berodde på att han redan som 13-åring började som springpojke på tidningen Bärgslagsbladet i Köping och efter några år avancerade till typograf. Sundell var en hängiven kooperatör och hans starka tro på kooperationen gjorde att han åkte runt hela Sverige och propagerade för rörelsen. Men han genomförde också mycket nytt i förbundet. Bland annat att kravet på kontant betalning skrevs in i stadgarna och att aktiebolag inte fick verka i KF. Han var mån om att få med kvinnorna i rörelsen för att göra kooperationen stark, därför startade han det första kvinnogillet i Eskilstuna 1906. Året efter grundade han det kooperativa kvinnogillesförbundet. Hans bana inom Kooperativa förbundet blev dessvärre inte långvarig. Han avled redan 1910 vid 31 års ålder på grund av en allvarlig sjukdom.

Den gamla konsumbutiken i Köping flyttades 1945 till Vår gård i Saltsjöbaden för att tjänstgöra som butiksmuseum. I Köping finns ett minnesmärke över Martin Sundell, gjord av Astrid Bergman-Taube. Det är en gåva till Köpings kommun från Kooperativa förbundet. Han har också fått en gata uppkallad efter sig i Köping, Martin Sundells väg. Den kooperativa rörelsen beskrev sin vision i en verksamhetsberättelse från början av 1900-talet. En vacker tanke men möjligen omöjlig att uppnå: ”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbetar uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet.”

Den moderna förskolan växte fram ur gamla tiders kindergarten och barnkrubbor. När både pappa och mamma gick till jobbet måste någon annan ta hand om barnen.

I det gamla bondesamhället fanns ingen organiserad barntillsyn. Barnen drogs tidigt in i sysslorna, ännu 1850 började cirka 40 procent av alla barn i sju-åttaårsåldern att arbeta. Äldre syskon tog hand om de riktigt små barnen när det behövdes, eller så fanns det kanske en mormor att tillgå på gården. Men i takt med industrialisering och urbanisering så förändrades villkoren. Allt fler familjer flyttade till städerna och om båda föräldrarna arbetade lämnades ibland barnen vind för våg i en ny, farlig miljö. Redan 1836 startades så kallade småbarnsskolor i Stockholm som drevs ideellt av engagerade privatpersoner. Syftet var att ge barn i åldern 2–7 en tryggare tillvaro och de undervisades i kristendom, läsning med flera ämnen.

Den första barnkrubban, som startades senare, öppnades för barn till ”fattiga och förvärvsarbetande mödrar”. Verksamheten hade inga pedagogiska ambitioner utan handlade mest om att se till barnen och ge dem mat för dagen. Även barnkrubborna drevs som välgörenhet utan bidrag från samhället.

Barnträdgårdarna (efter tyskans kindergarten) som dök upp mot 1800-talets slut var mer avancerade. Personalen lärde flickorna att sköta hemmet och pojkarna att bygga och konstruera. Verksamheten drevs delvis med avgifter från föräldrarna vilket uteslöt de fattigaste familjerna. Barn till ogifta kvinnor var inte välkomna, så var tidens moral. Under 1900-talet växte en ny syn på barnen fram. De sågs nu som individer med egna rättigheter. Barnarbete och aga förbjöds, olika pedagogiska metoder lanserades för att ge barnen en bra start i livet. Ett exempel är Alva och Gunnar Myrdals berömda bok Kris i befolkningsfrågan 1934. Där menar författarna att barns fostran bör delas mellan föräldrar och samhället för att skapa goda medborgare. Då krävs det välutbildade barnpedagoger i en organiserad verksamhet som ska omfatta alla. Samhällets engagemang växte också och flera kommuner tog från 1940-talet över barnträdgårdarna. I takt med att behovet av arbetskraft växte fick kvinnorna en större betydelse på arbetsmarknaden. Mellan 1968 och 1972 ökade den kvinnliga arbetskraften med 180 000 personer. Då behövdes mer barntillsyn. Att lämna rollen som ”hemmafru” var inte bara en arbetsmarknadsfråga utan blev också en vision om jämställdhet mellan könen. Olof Palme, gift med barnpsykologen Lisbet, såg utbyggd barnomsorg som en viktig del av välfärdsbygget. Parollen ”Ropen skalla – daghem åt alla” på 1970-talet handlade både om barnens och kvinnornas framtid.

Ännu en bit in på 70-talet var endast 10 procent av alla barn i åldrarna 1–-6 år inskrivna på daghem. Idag är motsvarande siffra närmare 90 procent sedan den första lagstiftningen på området kom på plats 1975. Kommunerna är skyldiga att ordna kvalificerad verksamhet för barnen inklusive en avgiftsfri förskola för sexåringarna. Begreppet daghem har ersatts av förskola, integrerats med skolan och är idag en självklarhet i samhället. En förskollärare har en lång universitetsutbildning och 1998 fick förskolan sin första läroplan med ambitiösa mål för barnens utveckling inom olika kunskapsämnen och i frågor som demokratisyn och normer. Men förskolan väcker fortfarande debatt. Kan den drivas med privat vinstintresse? Skär kommunerna ner för mycket på personal? Lär den ut stereotypa könsroller fortfarande? Frågor lika heta som när det gällde om kvinnan skulle stanna hemma vid spisen eller inte.

”På 60-talet var det sambeskattning, det fanns väldigt lite daghem och det var inte så att man tänkte att fäder skulle ta något ansvar för barnen. Allt det här var hinder för samhällsutvecklingen som politiken måste vara med och riva, och där spelade Olof Palme så småningom en väldigt viktig roll. Han fångade upp dessa frågor.”
Anna-Greta Leijon, minister med ansvar för kvinnor på arbetsmarknaden 1973–76.

”Det finns hur mycket forskning som helst som visar att små barn inte kan interagera med andra barn före tre års ålder. De är inte mogna för allt det där vi kräver av dem, hänsyn, empati, turordning. Gud vet allt. Lika lite som vi ger barn utan kindtänder biff att tugga, borde vi fatta att de är för små för djungelns lag före genomgången trotsålder. I fyraårsåldern emellertid är till och med ett uselt dagis bättre än inget alls. Då kräver utveckling en social samvaro och en socialisation som bara andra ”flockar” och livet på egen hand (tre timmar om dagen, om fyraåringen fick bestämma!) utanför den egna ”flocken” och utan medföljande flockmedlem, kan erbjuda.”
Anna Wahlgren, författare,  som 1984 gav ut den uppmärksammade Barnaboken.

Vårdag. Det är en vårdag i Äsprilla, Småland, på 1940-talet. Snön ligger kvar i fläckar på marken. Men Josefina Johannesson har i alla fall flyttat utomhus med spinnrocken. Kanske för att njuta av ljuset efter vinterns mörker.
Inskickat av Lotta Andersson, Landsbro.

MÅNGSIDIG. Den designintresserade ska inte missa den mest heltäckande utställningen hittills med arkitekten och formgivaren Josef Franks verk. Josef Frank föddes i Wien 1885, men tvingades fly till Stockholm 1933 undan den antisemitiska nazismen. Här verkade han under många år fram till sin död 1967. Frank ritade hus, möbler och inredning och är bland annat känd för sina uppdrag för Svenskt Tenn. Utställningen presenterar ett unikt material som aldrig tidigare visats.

Titel: Josef Frank – Against Design.
Plats: Arkitektur- och designmuséet (ArkDes) på Skeppsholmen i Stockholm.
Tid: Till den 27 augusti 2017.
Läs mer: www.arkdes.se

HÖGTIDLIGT. Det är samling hemma hos familjen Andersson på Sjöbacka gård i Älgarås, Västergötland. Högtidligt sitter man vid bordet med den fina duken och håller kaffekopparna i handen. Den lilla flickan har istället sin docka i fokus. En fin tidsbild som sannolikt är tagen i början av 1900-talet.
Inskickat av Sven Dahlgren, Hova.

Under 1940-talet dominerade 800-meterslöperskan Anna Larsson. Hon slog tre världs­rekord på distansen och fick som första kvinna löpa ett ärevarv på Stockholms stadion. 

Då Sven Jerring kommenterade Nora-Annas världsrekordlopp 30 augusti 1945, på 2,13,8, haglade superlativerna: ”Verkligen förnämlig stil”, ”elegant väloljad”, ”stilen förstklassig.” Då hade Anna Larsson från Nora redan slagit två världsrekord och fullkomligt dominerat sträckan 800 meter under flera år. Hon fick efter den insatsen som första kvinna springa ett ärevarv på Stockholms Olympiastadion.

Anna föddes den 2 januari 1922 och växte upp på familjens gård i Öskeviksby utanför Nora där hennes talang utvecklades. I slutet av 1940-talet skrev Allers: ”Anna Larsson är ett idrottens underbarn. Skogens och gårdens djur var hennes första träningskamrater, och hon flög fram genom markerna som en liten skogens älva.” Anna Larsson upptäckte tidigt sin talang för att springa då hon i 15-årsåldern enkelt sprang ifrån sina jämnåriga kamrater. Hennes fallenhet för löpning upptäcktes 1943 i samband med Riksmarschen och hon övertalades att ställa upp i SM i Göteborg på 800 meter samma år. Hon vann överlägset med åtta sekunder före tvåan. Vilket var en sekund bättre än Inga Gentzels 15 år gamla svenska rekord.

Under samma period som Nora-Anna var fullkomligt överlägsen på löparbanorna fanns det två herrar som också sopade banan med världseliten, Gunder Hägg och Arne Andersson. Gunder satte tio världsrekord på sträckor mellan 1 500 till 5 000 meter under 80 dagar 1942 och slog sammanlagt 15 världsrekord. Nora-Anna kom lite i skymundan av dessa manliga idrottsutövare men fick ändå smeknamnet ”Kvinnornas Gunder Hägg”. Gunder Hägg och Arne Andersson fick mottaga Bragdguldet, 1942 respektive 1943. Däremot fick aldrig Nora-Anna något bragdguld. Den första kvinna som fick ta emot den utmärkelsen var Jane Cederqvist 1960, blott 15 år gammal, för sitt OS-silver i Rom på distansen 400 meter frisim. Nora-Anna försökte komma med till OS 1948 i Storbritannien men då 800 meter ansågs för långt för kvinnor (det fanns med 1928 i Amsterdam) ströks distansen från programmet. Då försökte hon komma med på distanserna 100 respektive 200 meter men till det var hon inte tillräckligt snabb och blev aldrig uttagen. Då hon 1949 gifte sig med Gustaf Holger Hedlund lade hon också löparskorna på hyllan. Men en bättre svensk löperska än Anna Larsson har vi sällan sett.
Källa: Tomas Junglander, Om idrott och annan kultur, artikel i Allers från slutet av 1940-talet.

Anna Larsson var omöjlig att slå
Namn: Anna Karolina Larsson Hedlund, i folkmun Nora-Anna.
Född: 2 januari 1922 i Nora. Dog i Nora 13 juni 2003.
Familj: Gifte sig 1949 med Gustaf Holger Hedlund och de fick sonen Jan 1953. Han omkom tragiskt i en bilolycka 1975.
Talang: Unik löperska och bäst på 800 meter.
Meriter: Förlorade inget lopp under sin karriär och slog tre världsrekord på 800 meter.