Då Ilon Wikland kom som krigsbarn till Sverige hamnade hon så småningom i Närke. Där gick hon mest omkring och ritade. 70 år senare fick hon se sina teckningar igen tack vare Nalle Elfqvist.

Vid femton års ålder kom den idag världsberömde konstnären Ilon Wikland, illustratör till många av Astrid Lindgrens älskade böcker, som ”krigsbarn” till Sydnärke sommaren 1945. Detta efter att året innan flytt Estland undan ryssarna i ett rangligt fraktfartyg över Östersjön.

När vi träffade Ilon Wikland hemma i Stockholm och visade några av hennes teckningar i det ritblock som råkade bli kvar i Närke 1945, bland annat en tanig kossa från Frotorp utanför Vretstorp, kände hon genast igen sin lätta pennföring. Och sättet hur hon med stora siffror antecknat datumet: 9.8.45. Hennes ankomst till Sverige började då den 14-årige Ilon Pääbo flydde från Estland. Med tvåhundra landsmän lyckades hon i slutet av september 1944 fly undan ryssarna i en fraktbåt över Östersjön. Långt därborta i diset låg Sverige och väntade, även om det dröjde innan konturerna av det fredliga landet dök upp ur dimman. Efter en vådlig färd över Östersjön kom till sist alla i sällskapet fram välbehållna. Glädjen till trots var det ändå en ganska trasig själ som steg iland där på Dalarö. Ilons föräldrar var skilda och försvunna. Istället var det hennes farmor och farfar som ordnat så att hon fått plats på flyktbåten. Och när den väl lade ut var det också sista gången hon såg dem stående där på kajen. Ilon var utblottad både känslomässigt och ekonomiskt och med mycket vånda inombords. Men bara några år senare träffade hon sin blivande man, Stig Wikland, med vilken hon senare fick fyra döttrar. Och mindre än tio år senare skulle hon påbörja sitt galet roliga och givande samarbete med Astrid Lindgren. Den som tog hand om Ilon första tiden i Stockholm var hennes faster Valentine LaRoche, konstnär och boende i ett litet hyresrum på Odengatan. Det var också hon som såg till att Ilon började på en konstskola i januari 1945. Genom kontakter såg sedan Valentine till att Ilon efter freden i maj 1945, vid femton års ålder, fick komma ut på landet och andas frisk luft. Så med tåg bar det iväg till Sydnärke och gården Frotorp i Viby socken utanför Vretstorp, där bondparet Karl Henrik och Anna Ackvelina Pettersson tog emot med dottern Anna och sonen Torsten.

Tanken var väl att Ilon skulle hjälpa till med att hässja hö och annat lantarbete, kanske även ta hand om djuren och därmed stärka sig mentalt. Men så mycket slitgöra blev det nu inte. Vad gäller den mentala biten gick det bättre när hon påbörjade ett intensivt skapande. Och hittade hon inte några lämpliga motiv på gården Frotorp så plockade hon fram dem ur sitt eget inre. Eller helt enkelt plagierade andra teckningar.

Samtidigt som Ilon strövade omkring utanför Vretstorp fredssommaren 1945, kom Astrid Lindgrens Pippi Långstrump ut på Rabén & Sjögren och väckte rabalder. Detta sedan Bonniers gjort det fatala misstaget att året innan refusera Pippi och på grått papper tackat Astrid för visat intresse – men tyvärr. En plågsam rad man får äta upp i all framtid. På gården Frotorp utanför Vretstorp, som letades fram av hembygdsansvarige Bosse Nilsson i mysteriet om Ilon Wiklands sommarboende 1945, fanns förutom dottern Anna också sonen Torsten, som snabbt kom på god fot med Ilon trots en stor åldersskillnad dem emellan. Hon var 15 och han 27. Men trots att Torsten var en bondpojke av det rätta virket så gömde sig även en slumrande konstnär inom honom. Innan Ilon hösten 1945 tog tåget tillbaka till storstaden såg hon till att ge Torsten en fantastisk avskedsgåva: Sitt ritblock fyllt med sköna teckningar. Att denna hjärtegåva gjorde honom överväldigad visar det faktum att han senare i livet alltid hade det liggande i säkert förvar hemmavid. Och snart skulle Torstens eget skapande slå ut i full blom och favoritmotiven var kossor och hästar. Vad som hände med Ilon Wiklands ritblock efter Torstens död 2009 står skrivet i stjärnorna. Så det var verkligen tur att undertecknad plåtade av fem av teckningarna i blocket, under ett möte med Torsten hemma i Askersund i mars 1990, då han visade upp sitt unika fynd. Genom åren har Ilon avbildat både det ena och det andra. Som den där härliga ungkossan i hennes ritblock från 1945. Och senare skulle det bli en hel del skärgårdsmotiv när hon illustrerade Vi på Saltkråkan med både ångbåt och Tjorven. Hemma på Frotorp minns Ilon Wikland familjen Pettersson som vänliga själar, varför fredssommaren 1945 kom att bli ganska skön för henne. Sonen Torsten kommer hon ihåg som en ljus och tanig yngling, medan Torsten själv mindes skaparglada Ilon mycket väl. Skulle hon till äventyrs ha glömts bort någon gång så fanns alltid hennes teckningsblock där som en minnesförstärkare.

Men att Ilon gett bort sitt block till Torsten med alla roliga teckningar, kunde hon inte dra sig till minnes när vi senare talades vid.
– Men självklart kan det ha varit så, förklarar hon. För jag ritade ju jämt på den tiden och kan omöjligt komma ihåg vad jag gjorde av alla teckningar. Om jag gav bort dem eller vad jag nu gjorde. Men så har det ju också blivit ganska många alster genom åren. Fast någon exakt siffra kan hon inte leverera. Det blir väl lätt så när man under lång tid varit en högt uppskattad illustratör till Astrid Lindgren. Tillsammans skapade Astrid och Ilon många minnesvärda klassiker ihop. Astrid på en skrivmaskin av märket Halda och Ilon med penna och penslar i handen. Det var 1953 som 23-årige Ilon Wikland gick upp till Astrid Lindgren på Rabén & Sjögrens förlag, med minstingen på armen, för att söka tecknarjobb. Vad hon förväntade sig av detta möte visste hon väl knappt själv. Ändå skulle det överträffa alla hennes drömmar och fantasier.

Just då låg Mio, min Mio färdig i Astrids skrivbordslåda och väntade på en illustratör. Och det var Ilon som drog vinstlotten, med många underbara arbetsprover i väskan. Och Astrid gav henne jobb som skulle räcka livet ut. Med råge.  Tänk ändå vilken vånda att försöka hitta på figurer som Bröderna Lejonhjärta, Madicken, Kajsa Kavat, Ronja Rövardotter med flera. Och vilken glädje när jobbet äntligen var klart och Astrid gett tummen upp. Sedan var det bara fritt fram att skapa det man ville. Och genom Astrid fick hon ständigt fria händer.
– Jag älskar friheten, säger Ilon till avsked. För jag vill bestämma själv. Jag vill inte titta bakåt för jag vill se framåt. Sån är jag.

Efter mjölet. Karl Hallberg har varit i Åby kvarn, Västergötland, och hämtat sitt mjöl 1963. Nu stannar han vid Landa affär för att handla på hemvägen. Ett ståtligt ekipage, eller hur?
Inskickat av Siv Andersson, Vårgårda.

Motorcykeln tillverkades i tio år i tusentals exemplar och många får fortfarande en nostalgikick vid minnet av klassikern. – Silverpilen är en riktig sockerbit, säger Fredrik Ljung som renoverat sin till bättre än nyskick.

Många som Fredrik möter tillsammans med Silverpilen har med sig historier från sin ungdom och kan berätta hur det var – ”egentligen”.
– Jag får höra alla möjliga historier om hur fort de körde, hur de flög över styret. För undan gick det på 1950- och 1960-talet, med maxfarter en bit över 100 kilometer i timmen. Tyvärr resulterade lagkravet att motorcyklarna inte fick väga mer än 75 kilo i en del olyckliga kompromisser. Den snabba Silverpilen med sina små trumbromsar i händerna på en fartblind tonåring var en dödlig kombination. Klena bromsar är inget Fredrik Ljung märkt mycket av, men så kör han heller inte som man gjorde förr. Men pressar han Silverpilen lite extra, som vid fotograferingen i en kurva utanför Vikingstad där han bor, så ringer varningsklockan.
– Efter ett par varv märkte jag faktiskt att motorcykeln började kännas lite svampig.

Skandinavien har aldrig varit en stor marknad för motorcyklar, men Husqvarna Vapenfabrik AB var den största och mest långlivade tillverkaren, med stora tävlingsframgångar. Fabriken lanserade sin första serietillverkade motorcykel 1903 och är en av världens allra äldsta motorcykeltillverkare. Husqvarna slutade tillverka fyrtakts tunga motorcyklar 1936 för att övergå helt till produktion av tvåtakts motorcyklar, mångsidiga ”lättviktare”, med små men slitstarka motorer: “billiga i inköp, billiga i drift”. Många av motorcyklarna har blivit klassiker. Den första ”folkmotorcykeln” kallades allmänt för ”Svartqvarnan”, med ”Rödqvarnan” som förbättrad efterföljare, fram till 1954. Namnen anspelar på motorcykelns färg. I garaget hemma hos Fredrik står den första svarta versionen från 1946, som egentligen hette Modell 24.
– Den var ju inte direkt komfortabel, säger Fredrik, det är ju bara fjädring i framgaffeln och i sadeln.

På dåliga vägar blev det skumpigt. Men det här var innan bilismen slagit igenom och köparna hade andra referensramar.
– Det var ju det enda som fanns, säger Fredrik. Före andra världskriget satsade Husqvarna på tunga motorcyklar upp till 1000 kubik som oftast utrustades med sidvagn. Fabriken gav sig även in i en delvis framgångsrik men kostnadskrävande tävlingsverksamhet, som man drog sig ur 1935 efter ett par dödolyckor.
– Från början ville jag bara ha något att transportera mig på inne i Linköping, men intresset fördjupades, speciellt om företagets tävlingsverksamhet, säger Fredrik. En het dröm för Fredrik var en fyrtakts 500 kubik Husqvarna 112 TV, en mycket sällsynt vacker ”superbike” som bara tillverkades åren 1935–1936 i 200 exemplar.
– Det var det närmaste man kunde komma en tävlingsmotorcykel på den tiden.

Motorcykeln är en raritet, men Fredrik hade tur. Plötsligt en dag hittade han en annons och är numera ägare av en 112 TV, stor och tung jämfört med Silverpilen.
– Det är inget man åker till affären med som man kan göra med Silverpilen. Fredrik poängterar att Silverpilen kanske representerar Husqvarna som märke mer än någon av de tidigare modellerna, åtminstone för gemene man. Han hittade sitt exemplar för fem år sedan, i ”halvrisigt originalskick”.
– Jag återställde den som den skulle se ut, jag har blästrat om och tagit bort felaktigheter, ”gjort om och gjort rätt”. Färgen på tanken är därför lackad i en mer avancerad djupröd, nästan vinröd nyans, som den en gång var när den lämnade fabriken.
– Man grundar med silverfärg och lägger på rött, där silvret ger den röda färgen djup och lyster. I slutet av epoken Silverpilen, när produktionen var bestämd att upphöra, monterade Husqvarna ihop ett sista antal motorcyklar av reservdelar.
– Men dessa fick en tank i en enklare orange färg, säger Fredrik. Silverpilen var egentligen resultatet av ett kommersiellt misslyckande, en motorcykel som fick namnet Drömbågen. Motorcykeln var formgiven av Sixten Sason, känd bland annat för att ha formgivit en klassisk bil – Saab 92.
– Det var den första helt konceptdesignade motorcykeln från Husqvarna med ny motorkonstruktion med inte bara ett modellnummer utan även ett tillnamn, säger museichef Rickard Bindberg på Husqvarna Museum. Drömbågen ansågs mycket avancerad i designen, med fin fjädringskomfort och en sadel inställbar efter förarens vikt och stor succé 1952, på Sankt Eriks-Mässan i Stockholm.

Husqvarna hade hoppats att motorcykeln skulle tilltala en ny målgrupp – skinnknuttarna – men de var kallsinniga. Skinnknuttarna var äldre, hade riktigt körkort och ville ha en kraftigare fyrtakts motor på minst 350 kubik och inte en liten klen tvåtaktare på 115 kilo. Det var givetvis en kalldusch. Men marknaden hade blivit smalare. Bilen var en konkurrent och det fanns också ett annat nytt fenomen – mopeden. En del som körde moped längtade snart efter något snabbare och en ny hägrande målgrupp var arbetarklassens ungdomar, som vände ryggen mot ”gubbhojarna” och istället ville ha en sportig snygg motorcykel med temperament. Den argaste konkurrenten var Monark i Varberg, som hade fattat galoppen med lätta motorcyklar för 16-åringar och Husqvarna vaknade sent.

Tiden var dyrbar, men 1954 fanns ett utkast av Sixten Sason och utvecklingsarbetet tog inte mer än ett år. 1955 kunde Husqvarna presentera världens första 175 kubiks motorcykel, som inte vägde mer än 75 kilo. Att norpa både från sig själv och andra var inte ovanligt och Silverpilen är ett hopkok. Kombinationen silver och rött kom sig av att en av konstruktörerna ägde en ”Rumi”, en italiensk lätt motorcykel med röd tank och silverfärgad ram. Namnet Silverpilen kom försäljningschefen på som ägde en silverfärgad Mercedes och associerade den med företagets racerstall vars bil kallades ”Das Silber Pfeil”. Bensintanken lånades från Drömbågen: man skar helt enkelt bort ett 10 centimeter brett brand i mitten och fogade ihop halvorna. Motorn användes också, men cylindern i tungt gjutjärn ersattes av en i aluminium, ett material som användes genomgående för att spara vikt. I annonser använde tillverkarna argument om tävlingsframgångar, väghållning, fart och acceleration. ”Blå Stinget är Nordens snabbaste, modernaste, elegantaste och första 4-växlade mc med 200 cc motor under 75 kilo och toppfart på 116 km/tim”. Så lanserade exempelvis Monark i Varberg sin utmanare till Silverpilen. Nyckeln till framgång blev alltså unga skinnknuttar och lätta motorcyklar som 16-åringar fick köra: ”lägsta körkorts-, skatte- och försäkringsklassen”, som det lockades med i en annons.

Husqvarna mötte hotet från Monark och Blå Stinget med sin Guldpilen 1957 som också hade 200 kubiks cylindervolym, en extra hästkraft mer och högre toppfart än Silverpilen. Den tyngre motorn och jakten på vikt tänjde på gränserna ytterligare men olyckorna förskräckte. Myndigheterna drog öronen åt sig och satte press på tillverkarna. Husqvarna slutade lojalt tillverka spjutspetsen Guldpilen efter bara två år. Men Silverpilen blev kvar och en del tycker att ”exportversionen” från 1959 och framåt är snyggast, den med den inbuktade bensintanken. På Huskvarna Museum har en Silverpilen från premiäråret 1955 med rundad tank fått en hedersplats.
– Det var ju versionen med den runda tanken som Sixten Sason designade, påpekar Rickard Bindberg.

Konkurrensen var stenhård, men Silverpilen sålde bäst: 1956 köpte 2 803 ungdomar Silverpilen, medan vassaste konkurrenten Monark lockade 1 680 med ”Blå Stinget” och NV redovisade 1 023 sålda av sin ”Jet Choser”. Men festen var ändå över, efterfrågan sjönk stadigt. När tillverkningen upphörde 1965 hade Silverpilen tillverkats i drygt
11 000 exemplar och priset var då 2 675 kronor. En ny lag kom 1970. Nu blev det motorns storlek på 125 cc och en effekt på högst 14,9 hästkrafter, som definierade ”lätt motorcykel”. Både Husqvarna och Monark hade redan lagt ned tillverkningen av lätta motorcyklar och importörerna vädrade nu morgonluft.

Med den nya lagen introducerades många kända japanska 125-kubikare, där Yamaha och Honda sålde bäst, även om exempelvis tyska Zündapp försökte haka på. En effekt av de nya reglerna blev att alla gamla Silverpilar över en natt klassades som tunga motorcyklar. Tidningen MC-Nytt drev en kampanj för dispens, utan resultat. En del motorfirmor erbjöd sig att byta ut foder och kolv, men då blev den sportiga Silverpilen slö och oattraktiv. Fredrik och Marie har två barn, dottern Linneá, 13 år, och sonen David, 15 år, som snart är i rätt ålder för lätt motorcykel.
– Jo, han pratar om det, men som förälder är jag är lite orolig med tanke på dagens trafik, säger Fredrik som låter lite kluven eftersom han var i precis samma ålder som David när han köpte sin första lätta motorcykel. Hur som helst måste David vänta på Silverpilen: numera är ju kravet körkort för tung motorcykel.

FÖDELSEDAGSPRESENT. Det skojades om att mamma Ingeborg gav pappa traktorn i födelsedagspresent 1953 när han fyllde 55, skriver Kerstin Vallen. Men det var nog pappa som köpt den själv och så levererades den samma dag han fyllde år. På bilden skakar pappa hand med mamma och barnen Kerstin och Lars ler i kapp vid den blomsterklädda Grålle. Platsen är Örnsby gård i Östergötland.
Inskickat av Kerstin Vallen, Åby.

USA-BILAR. Power Big Meet är världens största utomhusträff för amerikanska bilar, enligt arrangörerna, och firar 40 år med att flytta till Lidköping där man räknar med tiotusentals besökare. Cirka 25 000 fordon väntas rulla in på Hovby Flygfält i juli. Lämpligt utflyktsmål att planera redan nu!

Evenemang: Power Big Meet.
Plats: Lidköping.
Datum: 6 – 8 juli.
Program: www.bigmeet.com

Sommarnatt. Nora Gummeson, då Renner, kom från Tyskland som 19-åring 1958 och blev förälskad i Sverige: ”Jag minns en natt när klockan var två och det var ljust som på dagen. Det var otroligt för en flicka från Berlin. Jag fick jobb som piga hos familjen Bihrlings i Färila, Hälsingland, och stannade där två år innan jag flyttade till Stockholm och gifte mig. På bilden från 1958 sitter Sigrid Hansson, jag och Ingegärd Larsson och handarbetar på gräsmattan”.
Inskickat av Nora Gummeson, Tumba.

1966 hade Berlinmuren kastat sin skugga över världen och järnridån mellan öst och väst bevakades skoningslöst. Ändå lyckades svensken Hans Christian Cars flyga sin östtyska fästmö Isolde till friheten i väst.

Det var en tidig augustimorgon 1966 på en flygplats i Wien. Inuti en Cessna satt den 27-årige studenten Hans Christian Cars och betraktade förtvivlat regnet som vräkte ned. Han hade uppgett att han skulle flyga till den öster­rikiska staden Salzburg men i ruskvädret fick inga plan lyfta. Han tittade oroligt på klockan. På andra sidan gränsen i Tjeckoslovakien väntade den kvinna han förälskat sig i, Isolde Giese. Han hade lovat att komma senast klockan åtta. Strax före hade vädret blivit bättre och han bad om ett nytt starttillstånd men fick avslag, vädret i Salzburg var fortfarande alltför dåligt. Vilda tankar flög runt i hans huvud. Skulle han flyga iväg i alla fall? Men tänk om han inte lyckades få med sig Isolde? Då skulle han få flygförbud i Österrike under en lång tid framöver. Så fick han en idé, han bad att få flyga till flygplatsen Aspern som också låg i Wien. Flygledaren begrep inte varför någon ville flyga runt i Wien i detta väder men gav sitt tillstånd. Hans Christian rusade ut till Cessnan och straxföre åtta rullade han ut från startbanan. Någon tid för att konsultera flygkartan fanns inte, han fick förlita sig på landmärken på vägen mot den tjeckoslovakiska gränsen. När han började närma sig sänkte han planet till 15 meters höjd för att inte upptäckas av gränsbevakningen. Så nära marken måste han noggrant hålla utkik efter telefon- eller kraftledningar. Hans Christian såg två tjeckoslovakiska vakttorn framför sig, det ena låg i hans flygriktning, det andra ett par hundra meter åt höger. När han flög mellan tornen hamnade han så nära att han kunde se vakternas häpna ansikten och upprörda gester när han flög förbi i jämnhöjd med dem.

Hans och Isolde hade stämt möte på ett fält nära en kyrka. Snart kunde han se kyrktornet och förberedde sig på att landa medan han spanade efter Isoldes röda schalett. Förtvivlad flög han runt ett varv för att upptäcka henne. Men Isolde var och förblev borta. Han hade kommit för sent, det var bara att flyga tillbaka. Han chansade på att de tjeckiska gränsvakterna skulle tro att han flugit in av misstag och beslöt att flyga tillbaka samma väg som han kommit. Kärlekssagan hade börjat på ett tåg i Östtyskland drygt ett år tidigare. På jakt efter en sittplats kom han fram till en kupé och vid fönstret satt en ung kvinna, vacker som en filmstjärna. Hans Christian frågade försynt om han kunde slå sig ned och Isolde välkomnade honom. Hon berättade att hon läste till läkare och de två fann snabbt varandra. Hans Christian förstod att Isolde ogillade den östtyska regimen även om hon inte vågade säga det öppet. När det var dags att stiga av kände de båda att de ville ses igen. Senare reste han som turist till Östtyskland och träffade Isolde i hemlighet. De insåg att de ville tillbringa livet tillsammans men hur skulle det gå till? Gränskontrollerna skärptes hela tiden. Efter att ha förkastat möjligheten att ta sig över järnridån tog han ett djärvt beslut.

Inför en häpen Isolde sa han att skulle lära sig flyga och plocka upp henne bakom järnridån. Trots farorna hade planen den fördelen, att ingen hade prövat något liknande förut. Att försöka ta sig över den extremt välbevakade gränsen mellan Öst- och Västtyskland vågade sig paret inte på. Istället skulle de pröva längre söderut vid en skogig och kuperad del av den tjeckoslovakiska gränsen. Där borde han hinna fram nära gränsen utan att upptäckas. Sommaren 1966 bilade Hans Christian in i Tjeckoslovakien som turist för att hitta ett lämpligt fält. Nära Bratislava fann han en långsmal äng med hård och slät mark. Där fanns också ett lummigt buskage för Isolde att gömma sig i medan hon väntade på att bli upplockad. Han skickade ett kodat telegram till Isolde om att det var dags att resa till Tjeckoslovakien och körde henne till fältet. Där skulle hon bli kvar ända till klockan åtta på morgonen med en röd schalett att signalera till honom från marken.

Det blev en rädslans natt för Isolde. I det kompakta mörkret lät alla ljud hotfulla, hällregnet öste ned och blixtar lyste upp himlen. När gryningen äntligen kom hörde Isolde skottlossning vid gränsen. Var det Hans Christians plan som blev nedskjutet? Det blev allt ljusare utan att någon Cessna dök upp och till sist när klockan var kvart i åtta vågade hon inte stanna kvar på fältet längre. Isolde tog in på ett vandrarhem i närheten. Där sjönk hon utmattad ihop på sängen. Det var en djupt nedstämd Hans Christian som satt i sportplanet på Asperns flygplats. Skulle han få en andra chans? När skulle nyheten om gränskränkningen upptäckas? Han måste ta sig in i Tjeckoslovakien igen för att träffa Isolde men hans visum var förbrukat. Men Hans Christian fick ett nytt visum vid gränsen och han hittade Isolde på vandrarhemmet. Efter en natt tillsammans körde paret mot nordväst för att hitta ett annat lämpligt flyktfält. De fann en stor nyskördad åker nära en sjö och en talldunge. Här var vakterna vid gränstornen för långt borta för att kunna se planet landa, men samtidigt låg platsen inte så långt in i landet att det tjeckoslovakiska jaktflyget skulle hinna ingripa.

Paret tog farväl ännu en gång och utrustad med en flaska myggolja och Strindbergs Röda rummet satte sig Isolde tillrätta i gräset för att invänta nästa morgon. Men även denna gång höll planerna på att spricka. När Hans Christian återvänt till Österrike fick han veta att ett nytt oväder var på väg och att det var omöjligt att flyga nästa morgon. På stående fot beslöt han sig för att ge sig av redan samma kväll. Hans Christian fick tillåtelse att ta en flygtur över Wien och 20 minuter innan mörkrets inbrott flög han åter ut mot järnridån. Med solen i ryggen försökte han osedd flyga mellan två vakttorn när plötsligt ett tredje tornade upp sig mitt framför näsan på honom. Hans Christian drog blixtsnabbt till sig ratten och lyckades med minsta möjliga marginal undgå att krascha in i tornet. Han hann se det skräckslagna ansiktet på vakten som rusade ut ur kuren, några sekunder senare låg tornet långt bakom Cessnan. Det var nära att han tappade orienteringen och missade mötesplatsen. Han spanade förgäves efter Isolde vid tre olika sjöar innan han vid den fjärde såg en talldunge och en röd schalett. Strax före fältets slut fick han stopp på planet.

Isolde sprang snabbt fram och hoppade upp i planet. Under tiden hade ett par bilar stannat vid vägkanten för att iaktta flykten. Utan att ens ta sig tid att hälsa på Isolde så flög planet allt högre  upp i luften. Oroligt lyssnade paret efter gevärsskott från marken. När de nått 1 000 meters höjd var de utom skotthåll men kunde istället upptäckas av den militära radarbevakningen. Med släckta lanternor tog Hans  Christian ut kursen mot Wien. Paret spanade oroligt efter ljus från annalkande flygplan. Lättnaden var obeskrivlig när de av ljusen nerifrån marken så småningom förstod att de kommit in i Österrike och planet landade utan svårighet på Asperns flygplats. Ett år senare vigdes Hans Christian Cars och Isolde Giese i Sverige. De är fortfarande lyckligt gifta.
Läs mer: Flykten över järnridån av Hans Christian Cars. Kalla Kulor Förlag 2014.

TJÄLSKADOR. När våren kom till Ål-Kilen i Dalarna på 1920-talet fick alla karlar, oavsett ålder, ge sig ut och gräva diken och göra vägarna farbara efter vinterns tjälskador. Tufft jobb, men det är i alla fall ljusare tider på väg.
Inskickat av Måg Brita Rickardsson, Insjön.

Tre alerta kvinnor studsar runt i ringen och måttar med högern. De har funnit ny kraft på Narva Boxningsklubb där de går under namnet Grå Pantrarna. Slag­kraften sitter kvar i både käft och nävar.

Svetten lackar i pannan. Lena Westin och Pia Norling höjer upp garden och blockerar ett slag.
– Den här träningen är för hård för ungdomar, skrattar Lars-Åke Weman.

I källarlokalen hänger stora boxningssäckar från taket och vid boxningsringen i mitten av rummet samlas deltagarna. På Narva Boxningsklubb tränar de Grå Pantrarna. Här är alla pensionärer och vissa började boxas redan som unga.
– Jag var 17 år när jag började, berättar Lars-Åke. Då såg man upp till Ingemar Johanson och Muhammad Ali. Ullacarin Linquist började förra hösten. Hon har sportat hela sitt liv men har aldrig tidigare hittat rätt. Förrän nu.
– Det här är så jävla roligt! Det är stenhård träning men man kan anpassa det lite efter hur mycket man orkar. Jag har tänkt så många gånger att ”idag jag ska ta det lite lugnt”, men sen dras man med. Narva Boxningsklubb startades år 1930 av två 18-åringar som ville lära sig självförsvar. På den tiden var det vanligt att det blev bråk mellan ungdomar som bodde i olika stadsdelar i Stockholm. I dag kommer folk hit i alla åldrar för att lära sig träna och det sägs vara den enda klubben i Sverige, kanske till och med världen, där personer som är över 60 år får boxas.
– Det finns en viss föreställning om att man är för gammal när man är pensionär. Det är en grundinställning som många har om äldre. Men man lär sig ju mer och mer, menar Lars-Åke.

När passet börjar springer gruppen runt boxningsringen. Snart ska de upp i ringen för att sparra och slåss.
– Många yngre som kommer hit tror först att det inte är riktig träning vi håller på med, de blir alltid lika förvånade över hur hårt det är. Men vad har de föreställt sig då? Att vi sitter på en pall och försöker boxas? Det kan man ju undra, säger Lars-Åke och skrattar. För riktig träning är det. Efter uppvärmningen paras de ihop två och två och turas om att sparra och slå. Snart slår de på boxningspåsarna så att svetten rinner ner över ryggen. Efter det är det armhävningar och situps. Men det är inte bara träningen som lockar. Mellan hårda slag och tuff träning har många nya vänskapsband knutits i boxningsklubben.
– Vi går alltid och fikar efteråt. Det är ett sånt skönt gäng, man träffar så många nya människor, berättar Ullacarin.

Förra hösten flög 13 av deltagarna tillsammans till New York för att besöka den legendariska boxningshallen Gleason’s Gym. Där har världsmästare som Jake LaMotta, Muhammad Ali och Mike Tyson tränats upp sedan år 1937 och nu fick de Grå Pantrarna lära sig ett och annat av den kvinnliga världsmästaren Alicia Ashley. Boxningsgruppen växer men några bidrag blir det inte från Riksidrottsförbundet.
– De glömmer också bort åldringarna. Det här gör lika mycket nytta som vilken annan idrott som helst gör för yngre människor. Men vi får ingenting, berättar Lars-Åke. För många deltagare har hälsan förbättrats avsevärt. Sven-Erik Sandström fick en stroke men har blivit mycket bättre tack vare träningen. Efter de Grå Pantrarnas pass boxas även personer med Parkinsons. Jeanette Johansson är en av dem.
– Efter att jag hade tränat här fick jag sova en hel natt för första gången utan medicin, berättar hon. Men att boxas som kvinna var det inte tal om under 50- och 60-talen, när många av de kvinnliga deltagarna i de Grå Pantrarna var unga.
– Då var det mycket mer uppdelat på vad killar och tjejer gjorde. Jag fick åka konståkning, spela vollyboll och åka skidor, berättar Lena. Tack och lov har tiderna förändrats; hos de Grå Pantrarna tränar män och kvinnor tillsammans. Men en annan uppdelning i samhället sticker fortfarande i ögonen.
– Det här snacket om pensionärer, det känns 1800-tal. Det är så konstigt att man ska delas in i ett fack bara för att man har gått i pension. Det är som att de tror att vi ska mata duvor och spela boule nu, säger Lars-Åke.

De menar att pensionärer och ålder inte är, vad det en gång var.
– Våra föräldrar kändes som tanter och farbröder när de var i vår ålder. De tog på sig rollen med käpp och stela kläder, menar Lena. Men när man åldras är det ju kroppen som gör det, här inne känner jag mig fortfarande som ”Lena 25 år”. Och man säger ju att 70 är det nya 50, ler hon. Att lägga boxningshandskarna på hyllan är det inte tal om.
– Det är nyttigt för alla människor att träna balans, reaktion och tankeverksamhet. Särskilt för oss som dansar omkring i livets tredje och sista rond, skrattar Lars-Åke och torkar svetten ur pannan.

Tuff boxning för en billig penning
Klubb: Narva Boxningsklubb.
Startades: År 1930.
Kostnad: 1 400 kr per termin, för de Grå Pantrarna.
Adress: Frejgatan 32, Stockholm.
Kontakt: Telefon 08-30 63 71 eller Narva.com.

Bärhjälp. När Gunhild Eliasson (idag Bergström) 1949 jobbade på Utanede sjukhem i Jämtland, där kroniskt sjuka vårdades, renoverades köket och de fick flytta till det gamla köket. ”Men där hade vi inget vatten och fick till varje måltid hämta vatten i en balja. Som tur var fick jag hjälp av vaktmästaren Erik Petter Mäler, som vi bara kallade Mäler, och det var betydligt lättare att vara två om den tunga sysslan”, skriver Gunhild, som trots allt slit minns sitt jobb med glädje.
Inskickat av Gunhild Bergström, Ramsele.

UPPKLÄDDA. Alla är vackert uppklädda på skolfotot från Kulla skola i Åseda, Småland. Pojkarna har skärmmössor, flickorna halmhattar och läraren bär plommonstop. Man kan undra vem som äger hatten på grindstolpen. Är det fotografens hatt, kanske? Gun-Britt Sabelstierna, som skickat in bilden, berättar ”att det är min farbror Håkan som sitter fyra från vänster i första raden. Han var född 1899. Skolan hade två lärare, en för småskolan och en för storskolan.
Jag gick själv i skolan 1958–1962”.
Inskickat av Gun-Britt Sabelstierna, Huskvarna.

T-Ford bröt isoleringen. Elof Nyman från Holktjärn köpte tillsammans med järnhandlare Gustav Steinwall, Norsjö, och Frans Grahn, Berget, en T-Ford som kom att fungera som taxibil. Här står den parkerad utanför sjukstugan i Norsjö, Västerbotten. Barn och ungdomar från byarna Lillholmsträsk, Åmliden och Gransjö får lämna sjukstugan efter sju veckors isolering på grund av den scharlakansfeberepidemi som rasat. Sjuksköterskan Agnes Svensk längst till höger. Bilden är från 1920-talet.
Inskickat av Stigbjörn Lundberg, Luleå.

HÄRLIG FARS. Nils Poppe gjorde en rad filmer som soldaten Bom, den mest kända hette Soldat Fabian Bom och hade premiär 1948. Nu gör den populära friluftsteatern Vallarna i Falkenberg en scenversion av denna filmklassiker. Jojje Jönsson och Mia Poppe har huvudrollerna. Minnet av Nils Poppe lever starkt bland lite äldre svenskar som nu får en riktig nostalgifest i sommargrönskan.

Titel: Soldat Fabian Bom.
Manus: Fristående scenversion efter Nils Poppes film.
Plats: Vallarna i Falkenberg.
Tid: Premiär den 2 juli.
Läs mer: www.vallarna.se

Många svenska lantdjursraser är utdöda och ersatts med mer högproduktiva raser. På Baldersnäs lantrasgård i Dalsland vill man bevara och sprida kunskap om de djur som fanns på farfars fars tid.

Baldersnäs gård ligger vackert med utsikt över Laxsjön och med tornande berg i horisonten. Sedan 2013 är platsen en oas för djurraser som är på väg att försvinna. Här betar Vänekor, i dammen plaskar Blekingeankor och i djurparken strosar Tabacktorpsfår och Mellerudskaniner.
– De små familjejordbruken har försvunnit. De som finns kvar är större och mer industriartade och där har våra gamla lantraser ingen plats, förklarar Karl Anders Andersson som driver Baldersnäs tillsammans med sin fru Gunilla.

De ursprungliga lantraserna är viktiga att bevara, inte minst för den genetiska variationen. I dag är de flesta kor i Sverige framavlade hybrider som befruktas genom insemination. En enda tjur kan få miljontals avkommor och den genetiska mångfalden har minskat betydligt sedan bondesamhällets tid.
– Eftersom vi inte vet vilka egenskaper som kommer behövas hos våra husdjur i framtiden är det viktigt att bevara de gamla raserna för avel. Försvinner de, så är de borta för alltid, menar Karl Anders.

Han nämner Dalbohunden som exempel. Dalbohunden fanns i Dalsland fram till slutet av 1800-talet och var en stor vakthund som höll vargarna undan från boskapen. Förutom sina goda vaktegenskaper var hunden dessutom vänligt sinnad mot människor, vilket gjorde den mycket lätthanterlig. När vargen utrotades hade man inte längre behov av hunden. Gradvis försvann den tills den helt dog ut.
– I dag är vargen tillbaka, men Dalbohunden är för evigt utrotad. I stället köper man in nya boskapshundar från Sydeuropa, men de flesta av dem har ett hetsigt temperament även gentemot människor. Karl Anders och Gunillas intresse för lantraser väcktes när de bodde på en gård på Österlen. De hade ingen erfarenhet av lantbruk tidigare, men eftersom de hade marker som behövde betas skaffade de några får. Med tiden blev de allt mer djurintresserade och började föda upp egna får. De blev förvånade över att det ofta uppstod komplikationer vid födslarna och började fundera över om det verkligen var så det skulle vara.
– Vi sökte kunskap, kom in på lantraser och förstod att dessa är bättre anpassade till den lokala omgivningen än vad dagens djur är. De har dessutom enklare förlossningar eftersom lammen inte är så stora.

Karl Anders och Gunilla blev fascinerade och ville informera fler om lantrasernas fördelar. När Baldersnäs blev till salu slog de till och förverkligade drömmen om en visningsgård. I fyra somrar hade de öppet för besökare, både barn och vuxna, som fick möjlighet att träffa djuren och få information om rasklubbar och uppfödare.
– Vi har haft många besökare och det är roligt att se hur glada de blir när de får träffa djuren på nära håll. Men nu har vi beslutat oss för att inte ha öppet för allmänheten längre eftersom det är stressande för djuren. I dag arbetar Karl Anders och Gunilla deltid på gården som hyser ett tiotal olika utrotningshotade djurslag.
– Det har inte varit lätt att få tag på raserna. Vi har varit i kontakt med genbanksansvariga, stått i kö och rest land och rike runt för att hämta djur.

Att lantraserna överhuvudtaget finns kvar beror på en urgammal tradition av bondeskeptisism mot myndigheter och nymodigheter. Flera av våra svenska raser har överlevt tack vare att några entusiaster har fortsatt att avla på dem. Numera hör Karl Anders och Gunilla till den skaran. Baldersnäs fungerar som genbank för nio olika raser. På gården finns även utställningar om djurens plats i jordbruket förr och nu och ett museum med gamla jordbruksredskap. De flesta redskap på muséet använder de själva i jordbruket på Baldersnäs. Det är mestadels äldre hästdrivna redskap, men även en del oxredskap eftersom två av väneoxarna är inkörda.
– Vi försöker hitta en bra kompromiss mellan häst och traktor. Hästen används vid mindre gallringar, till grönsaksodlingarna och när höet ska vändas. Till hösilaget tar vi traktorn.

Kunskap om lantbruk har de skaffat sig genom kurser hos Länsstyrelsen, men framför allt genom att prova sig fram och prata med äldre bönder som besökt gården.
– Den gamla kunskapen håller på att försvinna, men det finns ett stort intresse från allmänheten att bevara den. Det känns kul och är en stark drivkraft att fortsätta med det arbete vi påbörjat, säger Karl Anders Andersson.

Ett urval av djuren på Baldersnäs

Väneko – spänstiga och tåliga
Man trodde länge att allmogekon, som förr var vanlig i stora delar av södra Sverige, hade dött ut. Men i början av 1990-talet hittades en liten besättning hos en bonde i Väne-Ryr i Västergötland. Han hade troget hållit fast vid sina förfäders gamla koras. Vänekor är spänstiga och tåliga mot kyla. De är bra på att söka föda och klarar sig med magert bete. Både tjur och ko har horn och de har oftast en vit rand längs ryggraden. I dag finns det ungefär 240 vänekor registrerade i Sverige och rasen är akut utrotningshotad.

Tabacktorpsfår – skygga och reserverade
Tabacktorpsfåren kommer från en liten gård i Värmland där rasen har gått i arv i många generationer, långt tillbaka i tiden. Tabacktorpsfår är Sveriges minsta och mest sällsynta fårras. En fullvuxen tacka väger cirka 30 kilo. Fåren är livliga och skygga och på Baldersnäs är till och med napplammen reserverade mot främlingar. Det finns (såvitt man vet) endast 50 djur i världen, fördelat på två gårdar i Sverige: Baldersnäs i Dalsland och ursprungsgården Tabacktorp i Ekshärad i norra Värmland. Får av lantraser betar på ett helt annat sätt än moderna fårraser och lämpar sig därför som betesdjur i till exempel naturreservat. De klarar sig ofta utmärkt på mager betesmark och håller undan nässlor och sly betydligt bättre än många av våra nutida fårraser, som är framavlade på åkermarkliknande landskap.

Blekingeankan – utrotningshotad
Blekingeankan liknar gräsanden, men är betydligt större och saknar flygförmåga. Sannolikt är den en oförädlad rest av den ursprungliga lantrasankan. I många år trodde man att rasen var utdöd, men 1994 hittades en liten flock på en ö i Blekinge skärgård. Fram till slutet av 1800-talet var Blekingeankan vanlig i hela landet. Den användes för både kött, dun och ägg. I dag finns det ungefär 140 djur i hela landet och rasen är akut utrotningshotad.

Tidstypiskt. Så mycket mer 60-tal kan det väl inte bli än den här bilden från 1963. Söndagsfin i ny blommig bomullsklänning poserar Myrtel Karlsson i Horda, Småland, vid sin blankpolerade Folkabubbla. Fin klädsel i framsätet, kan vi skönja, och den klassiska, ovala bakrutan är nyputsad.
Inskickat av Rigmor Andersson, Lidhult.

Grålle. Traktorn Ferguson TE-20 har gått till final i den stora Tornbyutställningen i Linköping 1951 och på traktorn sitter Uno Elisson stolt uppflugen.
Inskickat av Rickard Elisson, Linköping.

Birgitta Rasmusson har genom rollen som den stränga domaren i TV-succén Hela Sverige bakar skapat nära nog hysteri och än en gång placerat kafferepet med sju sorters kakor i strålkastarljuset.

Vi träffade henne vid en föreläsning en förmiddag ute på Redbergs-Teatern i östra Göteborg. Tidigt ringlade köerna utanför. Det kvinnliga inslaget dominerade inte oväntat men även ett stort manligt deltagande syntes i publiken. Alla beredda att lyssna på Birgittas visdomsord. Efter föredraget följde frågestund, bokförsäljning och autografskrivning i flygande fläng.

Namnet ”Kakdrottningen” myntades en dag på Göteborgs Central. Birgitta väntade på att resa hem till Stockholm igen när tåget därifrån kom in på perrongen intill. Ut ur en av vagnarna steg mat- och vinexperten Carl-Jan Granqvist. Han fick syn på Birgitta och lät sin kraftiga stämma ljuda: ”Nä men titta Kakdrottningen och hennes följe!” lät det. Sedan den dagen var ytterligare ett smeknamn fött.
– Jag har fått många, skrattar Birgitta Rasmusson. Flera kallar mig ”kaktanten”. Andra ”Bullgumman” och ”Småkakornas apostel”. Det finns fler men det skulle ta alltför lång tid att räkna upp alla. Men jag känner mig hedrad av dem. Att kafferepet kommit på modet igen är en sak Birgitta intygar. Hon berättar om ett möte nyligen med en ung man på en gata i Stockholm.
– Han skulle ordna ett kafferep och behövde ledsagning med i första han bordduk och porslin. När jag gav honom några råd berättade han att det var TV-programmet som väckt intresset för kafferepet. Kafferepet har anor ända sedan början av 1900-talet. En kakbok från 1906 kallad För kafferepet avslöjar att bjudningsformen med kaffe och sju sorters kakor och tårta till är i grunden en svensk tradition och att kalasen i början var avsedd enbart för kvinnor. Vid vissa tillfällen var prästen i församlingen inbjuden.
– Inte alltid, berättar Birgitta. Han måste var en trivsam person som kunde smälta in i konversationen runt bordet. Då kunde han till och med få en egen finare duk under sitt kaffekopps­kuvert, en så kallad prästaduk. Själva namnet ”kafferep” kom sig av kvinnornas förmåga att sysselsätta sig och ta vara på tiden. De satt ofta och repade upp gammalt slitet tyg eller stickade medan de lät sig väl smaka av kaffet och bordets läckerheter. Ofta stannade det inte vid en kopp utan det blev påtår. Sedan kunde det fortsätta med tretår för kopp nummer tre. Därefter följde krusetår för fyran och pintår för femman. Det sistnämnda tillhör sällsyntheterna och uttrycket finns inte heller med i Svenska Akademiens ordlista.

Birgitta Rasmusson föddes i Restenäs utanför Ljungskile i Bohuslän. Hon gick i Resteröd skola innan högstadiet i Uddevalla allmänna läroverk där hon tog studenten 1959. Det stod redan tidigt klart för henne att intresset för kakor skulle forma hennes liv.
– Redan som sexåring tyckte jag att det var lika roligt att ta fram mammas kakböcker och sitta och titta på bilderna som att bläddra i sagoböcker. Jag verkligen kände för de vackert dukade kakborden, formen på kakorna och de fina glasyrerna.

I dag har baktraditionen kommit i ropet igen. Det märks i alla generationer. När det bjuds på kafferep så gäller ofta hela menyn. Den goda bullen, mjuka kakan och minst sju sorters småkakor och så kronan på verket, tårtan. Det gäller att vara väl förberedd och komma med nästan tom mage. Alla sorter bör ätas annars kan värdinnan eller värden bli besviken. Birgitta Rasmusson minns ett tillfälle.
– Jag kom till ett kafferep där värdinnan mötte upp med sjutton sorters olika kakor plus tårta. Då gällde det att vara diplomatisk. För jag hade ingen chans och säkert inte de andra heller att sätta i sig alla sorter som brukligt var. Jag minns inte exakt i dag hur jag klarade upp situationen men skulle det uppstå igen skulle jag säga till innan jag sätter mig till bords.

Men vad vore alla goda kakor utan kaffetåren. Kaffedrickande har traditioner ända från Karl XII:s tid. Råvaran kom från turkarna. Det var också de som försåg den svenska konungen och hans hov med bönorna efter nederlaget i Poltava 28 juni 1709. För att dämpa den förlusten fick de flera kilo kaffe dagligen. Majestätet själv gjorde enligt uppgift av med tre kilo varje dag. Att han lyckades somna efter det måste var en av hans största bedrifter. När kungen återvände hem till Sverige igen hade han förutom kaffe också med sig en kaffekokningsapparat. Kokkaffets popularitet stod sig i 250 år. Kaffet skulle vara nykokt och nymalt i handvevad kvarn. När kaffet serverades fick det inte finnas sump eller vara grumligt. Det förhindrades till en början med att ett så kallat ”klarskinn” det vill säga ett torkat fiskskinn som användes för att få ett perfekt kaffe att hälla på serviskannan. I slutet av 1970-talet tog filterbryggandet över. Då dök också olika elbryggare upp samtidigt som kokkaffet nästan försvann. Vid den här tiden hade svensken börjat charterresa ut i Europa. Vi fick smak för både espresso, cappuccino och caffelatte. Med det följde olika maskiner och tillbehör in i hushållen. Men nu verkar vi vara på väg tillbaka till ursprunget igen. Traditionellt bryggkaffe är på frammarsch och fastän ännu inte lika mycket, kokkaffet.

Kaffehusen blev till en början mötesplats enbart för männen. Kvinnorna svarade tämligen omgående med kafferepen som blev en viktig social funktion. I dag samlas alla tillsammans på kaféerna. Sverige är enligt Birgitta Rasmusson det enda land som serverar kaffebröd till. Birgitta har själv medverkat och skrivit i 47 böcker. Den största Sju sorters kakor kom ut i första upplaga 1945 när kriget var slut och ransoneringen på smör, ägg, mjöl, socker och inte minst kaffe upphörde. ICA-förlaget bestämde sig för att anordna en recepttävling. Redaktionen fick in över 8 000 recept från över 3 000 deltagare. I dag är upplagan med alla nytryck och receptändringar uppe i över 4 miljoner exemplar!

Om du ska göra den gladlynta och trevliga Birgitta Rasmusson lite surmulen så nämn bara ordet ”Fika”.
– Det ordet gillar jag inte. Måttet var rågat när jag intervjuades av en ung journalist som i rubriken skrev ordet ”Fikarep”. Men numera har jag vant mig. Ordet har tyvärr kommit för att stanna. Till hösten är det dags för en ny omgång av Hela Sverige bakar. Birgitta Rasmusson är väl förberedd.
– Det ska bli roligt att träffa alla dessa duktiga bagare som finns i de svenska hemmen runt om i landet.

Gillar att skriva kokböcker och att cykla

Namn: Birgitta Rasmusson.
Yrke: Författat ett otaligt antal kokböcker.
Birgittas bästa: Favoritrecepten till det svenska fikat medförfattare till Rutiga kokboken och Sju sorters kakor. Jobbade tidigare i 20 år på ICA provkök.
Ålder: 78 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Singel.
Hobby: Bakning och annan mat­lagning, kokböcker, trädgård och att cykla.

Barnvän. Morbror Alvar Jonsson i Hemmesmark, Västerbotten, hade alltid tid för oss barn, skriver Ann-Marita Riddar som besökte morbror på 1950-talet. Redan 1928 byggde Alvar detta vrålåk till sin yngste bror Henning. Lyktorna framtill är gjorda av tomma skokrämsburkar och under motorhuven hade han monterat in en gammal väckarklocka och då man tryckte på en spak så surrade det och brummade. Bakom chauffören syns min mamma Ruth och hennes bästis Tora Eklund.
Inskickat av Ann-Marita Riddar, Täby.

Hans-Olof Holmgren har älskat bilar sedan barnsben och fick hänga med pappa och köra redan som ung grabb. – Polisen sa: Ta åtminstone av dig skolmössan, berättar Hans-Olof och skrattar.

Bilar och bilminnen är populärt bland Minnenas Journals läsare. Det har ni märkt de senaste numren när flera entusiaster berättat om sina fyrhjuliga favoriter. Hans-Olof Holmgren klår nog de flesta, förstås. Han har samlat sina minnen och stora kunskaper i ett späckat manus och när Minnenas Journal kommer på besök får vi en rolig förmiddag i köket.
– Min första trehjuling skulle ha en ratt, det önskade jag mig bestämt, säger han. Jag ville leka bil redan då.

Det första riktiga bilminnet är från ungefär samma tid i slutet av 30-talet då familjen ägde en Opel Super Six 1937. Bakpå bilen gjorde Hans-Olofs pappa reklam för flygdagar på Rommehed utanför Borlänge. Familjen bodde vid den tiden i Falun. Hans-Olofs pappa var säljare och reste mycket. Hans-Olof fick hänga med.
– Vi hade då en Chevrolet 1936 och den fick jag hjälpa till att styra, säger Hans-Olof. Däremot fick jag en livslång aversion mot Ford eftersom den inte gick att ”låtsasstyra” när bilen stod stilla. Då slog nämligen ofta rattlåset till. På 10-årsdagen fick Hans-Olof en leksaksbil i present. Denna Volvo PV 444 kostade avsevärda 9,50 kronor. Den fanns ännu inte att köpa som ”riktig” bil. Först 1947 kom produktionen igång och gissa vad Hans-Olof jublade när pappa fick just en splitterny Volvo PV 444 som tjänstebil 1949.
– Vid den här tiden var nya bilar och särskilt en ny svensk bil något speciellt, minns Hans-Olof. När vi stannade på en parkering flockades nyfikna människor omkring oss. PV 444 och efterföljaren 544 tillverkades i 440 000 exemplar mot planerade 8 000! Hans-Olof fick med åren köra själv när pappa var ute och gjorde affärer och han gillade livet på vägarna.
– Just att köra har alltid varit min grej, inte att meka och bygga, säger han.

Du var ung och körde utan körkort. Hur gick det?
– Ingen brydde sig så mycket om körkort på den tiden. Men en gång blev jag stoppad och fick uppge min ålder, 16 år, för polisen. Det blev inget straff, men polisen gav ett råd: Ta åtminstone av dig skolmössan! Det var den som avslöjade mig.
– Som 13-åring sommarbodde jag hos en kompis familj och dagligen hämtade vi mjölk hos en närbelägen gård. Då fick vi köra familjens DKW fram och tillbaka. Det var ringa trafik så det gick bra. Den skoltrötte ynglingen Hans-Olof valde den militära banan och körde stridsvagn som 17-åring vid en volontärskola i Enköping. En skakande upplevelse i trångt utrymme, med vrålande hästkrafter och lukten av bränd olja.
– Men man vande sig och det bästa med militären var ju att man fick ta körkort redan vid 17 års ålder och dessutom gratis. Det var viktigt för körkort var en stor kostnad redan då, säger Hans-Olof och visar upp den värdefulla ”lappen” som han sparat. Efter tre år i det militära nappade Hans-Olof på en annons och blev konsulent på Stockholms Sparbank. Karriären i bankvärlden fortsatte med en rad olika uppdrag, de sista åren i Sparbankernas Fastighetsbyrå. Och oräkneliga mil har det blivit, både i tjänsten och privat.
– Jag har kört många bilmärken, säger Hans-Olof, och börjar räkna: Volvo, Simca, Volkswagen, Renault…

På 60-talet bytte Hans-Olof jobb till Örebro Sparbank och fick ofta köra chefens Mercedes-Benz 220 S av 50-talsmodell, chefen var inte road av bilkörning. På 70-talet inledde Hans-Olof ett eget förhållande till denna slitstarka och eleganta bil. Det håller än.
– Hustrun och jag provkörde en begagnad Mercedes-Benz och föll för den. Det har blivit 13 Mercor genom åren. År 1984 köpte Hans-Olof sin första veteranbil, en Mercedes-Benz (såklart) 220 SE av 1959 års modell.
– Det var en härlig känsla när jag körde hem den gamla bilen. Vi besökte veteranbilsträffar och fick många uppskattande ord.

Även idag står det en Mercedes i garaget hemma i Flen. En herrgårdsvagn från 2010 som Hans-Olof dock inte kör längre eftersom han har fått problem med benen.
– Det var lika bra att sluta helt och inte riskera att man ställde till med en olycka. Men det är svårt, ungefär som att sluta röka. Det är lätt att åka dit igen. Men intresset håller i sig och han utnyttjar flitigt sitt digra arkiv med närmare 700 bilder och en mängd artiklar som han skrivit till facktidningar. I Verkstadstidningen berättar han sedan 15 år i varje nummer om en bilmodell.

Alla dessa mil – har det gått riktigt snett någon gång?
– Nja, jag parkerade fel utanför en polisstation i Linköping och fick en P-bot på 35 kronor. Värre incidenter har jag klarat mig undan. Om Hans-Olofs manus ges ut återstår att se, men det är en fin blandning av personliga minnen och läsvärd trafikhistoria.

Militär och bankman
Namn: Hans-Olof Holmgren, 82 år.
Bor: Flen.
Familj: Hustrun Margret, en dotter, två barnbarn.
Arbetar: Pensionär efter ett långt yrkesliv som bankman i olika roller.
Hobby: Bilar och bilism, skriver fortfarande artiklar i Verkstadstidningen och andra publikationer.
Aktuell: Med bokmanuset Bilar och trafik efter andra världskriget. Är du intresserad kan du kontakta Hans-Olof på telefon 070-830 13 24.

Skådespelaren Inga Landgré fyller 90 år i augusti. Vi hyllar en ödmjuk aktris som öppenhjärtigt har berättat om sin otrygga start i livet. Men visste du att hon varit underjordisk agent i Grekland?

Inga Landgré har en lång och mångsidig gärning inom teater, film och TV bakom sig. Hon har arbetat med regissörer som Ingmar Bergman, Thommy Berggren och Staffan Valdemar Holm sedan debuten på 1940-talet.

Många minns henne kanske som den unga, oskuldsfulla kvinnan i tidiga filmer som Ingmar Bergmans debutfilm Kris 1946, men efterhand fick hon andra roller. Inga Landgré hyllades som riddarens hustru i Bergmans världsberömda film Det sjunde inseglet 1957 och som hemmadottern Ingrid i Sara Lidmans pjäs Job klockmakarens dotter samma år. En yngre publik kanske minns henne i filmer som Bröderna Mozart 1986 eller som Greta i Carin Mannheimers TV-serie Solbacken: Avd. E från 2003 som utspelas på ett äldreboende och fick mycket beröm. Inga Landgrés starka samhällsengagemang lockade henne till ungdomsscenen Lillan i Norrköping där hon spelade radikala pjäser av bland andra Sven Wernström och i 12 år hade hon sin arbetsplats på Unga Klara under Suzanne Ostens ledning. Bland annat spelade Inga pjäsen Alla – utom jag 1987, en pjäs om döden.

”Svåra frågor” har Inga brottats med i hela livet.  I sitt Sommar-program 2013 berättade hon om en otrygg uppväxt. Föräldrarna skilde sig när det enda barnet Inga var fem år och mamman fick slita ont som servitris för att försörja dem. Pappan var en frånvarade, alkoholiserad musiker som dök upp vid enstaka tillfällen och berusad tyckte synd om sig själv inför en förskrämd dotter.
– Mamma var min enda trygghet, fast hon hade sin egen svåra historia att bära på, berättar Inga Landgré i sitt sommarprogram. När mamma var tre år gick hennes mamma, min mormor, ut i skogen och hängde sig. Hon lämnade fyra barn efter sig och ett ofött som hon bar på.På somrarna åkte flickan Inga till Dalarna för att andas frisk luft och hamnade hos fanatiska pingstvänner som hotade med helvetet för sådana som ”levde i synd”, typ Ingas frånskilda mamma. Det är inte svårt att förstå hur Inga tänkte svarta tankar och önskade sig ofödd. Hon flydde från vardagen med hjälp av drömmar och litteratur. Matinéerna med Tarzan och västernhjälten Tom Mix hjälpte henne på traven. Steget in på Calle Flygares teaterskola tog henne in i teaterns värld. Där blev hon vän med Mai Zetterling, sedermera regissör och skådespelare, och tillsammans slukade dom böcker och musik i en bildningsresa som Inga Landgré har fortsatt i hela sitt liv.

Den legendariske regissören och skådespelaren Victor Sjöström upptäckte Inga Landgré inför rollbesättningen av filmen Ordet 1943. Det blev hennes filmdebut.
– Han blev en slags pappa för mig, berättar Inga Landgré, bland annat under den svåra tiden efter skilsmässan från Nils Poppe. Inga träffade Nils Poppe därför att han bad henne läsa manuset till filmen Pengar som hade premiär 1946. Hon tyckte det var dåligt, men Nils Poppe fick henne på andra tankar genom att ensam spela upp hela filmen enbart för henne. Inga föll då inte bara för filmen utan också för Poppe, berättade hon i en intervju i Svenska Dagbladet. De höll ihop i 12 år, gifta i tio och fick två barn. Inga har hanterat sin svartsynthet och sökt efter livets kärnvärden med hjälp av konsten. Att jobba med text och budskap är viktigast för henne, inte att synas på filmaffischer och i kändismangel. En resa till Grekland på tidigt 60-tal fick Inga att förstå de förtätade ögonblickens betydelse. Vid ett tillfälle dansade hon ensam i månens sken inuti Parthenontemplet på Akropolisklippan i Aten. Då slog livets puls i henne.

En dag vandrade hon ensam på en strand och kom fram till ett litet fridfullt grekiskt kapell. Stunden fyllde henne med samma starka närvaro i nuet. Grekland har Inga Landgré ständigt återvänt till – och inte bara som ”oskuldsfull turist”.
– Jag blev god vän med familjen Papandreou som flytt till Stockholm efter juntakuppen i Grekland 1967. Andreas Papandreou bad mig ta med mikrofilm och osynligt bläck till Grekland och jag sa ja. Det hela blev till en agentfilm. Jag kan skratta åt det idag men då var jag fruktansvärd rädd. Det var kodord, hemliga mötesplatser och manövrar, men polisen var mig faktiskt på spåren, fick Andreas veta efteråt, berättade Inga i intervjun med Svenska Dagbladet. Inga Landgré fick Svenska Filminstitutets Hedersguldbagge 2012 för sina många insatser på filmduken. Men karriären tog inte slut. Inga Landgré hade till exempel en roll i succéfilmen En underbar jävla jul häromåret och i år står hon på Dramatens scen i Lars Noréns Stilla liv. När Inga Landgré spelade Irina i Tjechovträdgården 2004 skrev Lars Ring i Svenska Dagbladet:

”Alla som såg Tjechovträdgården blev tagna av den spröda närhet, den finstämdhet och nästan genomskinligt insiktsfulla gestaltning av sin roll som Inga Landgré gav publiken vid sidan av den munterhet själva uppsättningen bar. Ingenting, varken manér eller magstöd, stod mellan orden och dess uttolkning. Hennes intensiva blick, självklara utstrålning och egna insikter om teater, liv och kommunikation fick rollen att framstå som alldeles äkta, en essens av något upplevt, smärta och resignation blandad med humor.” Fin beskrivning av en riktigt stor skådespelare.

På scen i över 70 år
Namn: Inga Landgré, 90 år den 6 augusti 2017.
Bor: Sigtuna.
Familj: Barnen Anja (döpt efter Ingas första teaterroll) och Dan. Pappa är Nils Poppe som Inga var gift med 1949–59. Sambo med läkaren Roger Björnstjerna från 1982 till hans död 2006.
Karriär: Calle Flygares teaterskola, scendebut i Tjechovs Körsbärsträdgården 1944, filmdebut i Ordet 1943. Har medverkat i över 50 filmer och TV-serier och varit engagerad vid bland annat Dramaten, Upsala Stadsteater, Norrköpings stadsteater, Unga Klara och framförallt Stockholms stadsteater.
Aktuell: Stilla liv av Lars Norén på Dramaten.
Prisad: Bland annat Svenska Filminstitutets Hedersguldbagge 2012.
Lyssna: Hyllat Sommarprogram 2013, lyssna på www.sr.se