Beredskapstid.  Britta Roland minns när hon under krigsåret 1942 kallades in för att jobba på lantgård. ”Alla händer behövdes nu när många män var inkallade. Kvinnoföreningarnas Beredskapskommitté skickade ut oss kvinnor på landsbygden för att hjälpa till. Jag var 18 år och hamnade i Järpås där jag bland annat fick hjälpa till att mjölka kossorna vilket jag stortrivdes med. Jag stötte också på en ung lantbrukare. Vi gifte oss och kunde så småningom arrendera Ekholmens gård utanför Lidköping”.
Inskickat av Britta och Sven Roland, Järpås.

Nu är det dags att hoppa upp ur kökssoffan, Kronblom! För att fira ditt 90-års­jubileum gör vi en djupdykning ner bland alla våra folkkära seriefigurer och deras plats i den svenska filmhistorien.

Seriefigurer verkar aldrig sluta att fascinera. De första tecknade serierna kan spåras ända tillbaka till slutet av 1800-talet, men mer än 200 år senare är intresset fortfarande stort både bland vuxna och barn. De senaste åren har inneburit en explosionsartad ökning av amerikanska filmer baserade på seriefigurer med stor internationell spridning. Just detta att överföra en seriekaraktär från bildrutan till filmrutan är inget nytt fenomen, inte heller i Sverige. Redan på 1940-talet började vårt lands filmskapare vända sina blickar mot serierutorna för att blåsa liv i välkända och folkkära figurer. Men denna växelverkan mellan serier och film har även fungerat på motsatt sätt där figurer först kända från radio, litteratur eller film i ett senare skede också blivit seriefigurer. Filmhistorien rymmer många intressanta exempel på svenska seriefigursfilmer, som var en betydligt vanligare genre på 1940- och 1950-talen än vad den är idag. Med anledning av att vår äldsta fortfarande aktiva seriefigur Kronblom fyller 90 år 17 juli i år vill Minnenas Journal ägna honom och hans kamrater extra uppmärksamhet.

Ludde Gentzel förkroppsligade Kronblom på film
Den 17 juli 1927 i tidningen Allt för Alla såg karaktären Kronblom från Vinkelboda för första gången dagens ljus. Hans skapare hette Elov Persson och idén till hans namn tog Elov från sina grannar Kron och Blom. Kronblom kan bäst beskrivas som en latmask som gör allt för att komma undan arbete och har sin favoritplats i kökssoffan. Han lever tillsammans med sin hustru Malin och har en besvärlig svärmor som han helst inte vill träffa. Snabbt blev Kronblom en mycket populär serie och flyttade 1932 över till Vårt hem och längre fram till Året runt. 90 år senare är serien fortfarande högst levande och Kronblom lever filosoferandes i sin kökssoffa. Nuförtiden huserar serien i Allers och 91:an. Efter 40 års tecknande lämnade Elov över uppdraget till sin son Gunnar. Numera tecknar även sonsonen Jonas. Film AB Imago fick i mitten av 1940-talet idén att flytta över karaktären till vita duken. 1946 hade man haft stor framgång med den första 91:an-filmen, så det fanns ingen orsak att vila på hanen. För att vara på den säkra sidan valde man att använda samma regissör till Kronblom. Hugo Bolander fick sålunda uppdraget att göra film om den trötta latmasken. Och för att kunna rida lite på vågen av framgången med 91:an lät man radarparet Gus ”91:an” Dahlström och Holger ”87:an” Höglund gästspela i filmen som dessa karaktärer. Kronblom hade premiär 1947, publiken strömmade till och kritikerna var överlag nöjda, framförallt över Ludde Gentzels kärleksfulla rolltolkning av Kronblom. Ludde var lång och gänglig med kal hjässa och klurig blick. Det var som om Kronblom själv hade hoppat ut från seriesidorna. Dåtidens filmnestor med signaturen ”Robin Hood” skrev i Stockholms-Tidningen: ”Kronblom avslöjar sig som en svår egoist och en asocial individ. Men å andra sidan förkroppsligar han det ideal läkarna ställer upp i var eller varannan tidningsartikel: ta’t lugnt, jäkta inte! Och så är Ludde Gentzels Kronblom en så trevlig prick, som pussar och lurar sin Malin med samma glittrande goda humör. Må han i frid samla fulla hus på bio.” Kronbloms hustru Malin spelades av Dagmar Ebbesen och hans svärmor av Julia Caesar och de fick också beröm för sina insatser. Dessutom fick serieskaparen Elov Persson vara med på ett hörn. I början av filmen sitter han vid sitt ritbord och tecknar Kronblom. 1949 kom uppföljaren Kronblom kommer till stan med samma regissör och rollbesättning. Sen blev det inga flera filmer, men däremot gjordes det en radioserie på 1950-talet. Grattis till 90 innehållsrika år, Kronblom!

Påhittiga Johansson fick ett nytt liv på film
En i dag närmast bortglömd serie är Påhittiga Johansson som tecknades mellan 1922 och 1941 i Vårt hem. Tecknaren hette Axel Bäckman och serien upphörde i och med hans död. Men på läsarnas önskan återkom serien igen 1945 och fortsatte repriseras i fyra år. Axel var en av vårt lands pionjärer inom serietecknandet och förutom Påhittiga Johansson tecknade han även serierna Rulle Rustibus, Snälla Svensson och Tvillingbröderna.  Gubben Johansson var en slags uppfinnare och tusenkonstnär som kunde fixa det mesta. I godmodig och humoristisk inramning skildrades hans tillvaro på landet tillsammans med hustru, svärmor, barn och bybor. Inte förrän serien hade upphört kom filmen Påhittiga Johansson (1950) med Åke Grönberg i titelrollen. Självaste Thor Modéen var med och skrev manus, men medverkade inte som skådis. Kritikerna sablade ner filmen rejält, men vittnade samtidigt om en skrattande biopublik.

91:an Karlsson, lintotten som aldrig får mucka
Beväringsmannen Mandel Karlsson, 91:an kallad, behöver knappast någon närmare presentation. Sedan 1932 har han gjort värnplikten vid Klackamo regemente och haft egen serietidning sedan 1956. Men redan 1946 hade beväringsmannen gjort entré på vita duken – med uppskattat resultat. Publiken gillade militärfarserna så mycket att det mellan 1946 och 1977 gjordes inte mindre än åtta filmer om den älskade karaktären. 91:ans skapare Rudolf Petersson lär ha varit mycket involverad i de tidigaste filmernas tillkommande.

Biffen och Bananen klarade biffen på vita duken
Jan-Erik ”Rit-Ola” Garland var mannen bakom Biffen och Bananen. 1936 presenterade han sin idé om de två vännerna för redaktionen på Folket i Bild. De sa ja, under förutsättning att serien inte skulle behandla fylleri och våldtäkt. Jan-Erik, som inte bara var tecknare utan även aktiv idrottare och sportjournalist, hade fått idén till serien genom en dansk gångtävling mellan vegetarianen Vold Jensen och köttätaren Viggo Hansen. Sport var för övrigt ständigt återkommande inslag i serien då Biffen var boxningsvärldsmästare och tyngdlyftare och Bananen var en fena på friidrott och löpning. Serien var aktiv till slutet av 1960-talet och repriseras fortfarande då och då. På 1950-talet gjordes det tre filmer om Biffen och Bananen med Åke Grönberg och Åke Söderblom i huvudrollerna. 1951 kom Biffen och Bananen, 1952 uppföljaren Blondie, Biffen och Bananen och 1957 kom Klarar Bananen Biffen? Den första filmen spelades in i samband med Cykelförbundets sexdagarslopp och innehåller många autentiska tävlingsbilder från olika platser i Sverige. Uppföljaren kretsar kring kapplöpning och både Gustav VI Adolf och Prins Bertil syns bland publiken. Den sista filmen fokuserar på en gångtävling mellan Stockholm och Göteborg där självaste Ingemar ”Ingo” Johansson dyker upp i en liten roll. Regissör var Ragnar Frisk, känd för alla för sina Åsa-Nisse-filmer.

Stjärnans fest. Thor Modéen gifte sig 1924 med skådespelerskan Margareta Schönström. Före bröllopet, den 18 juni, avhölls en säkert livad och glad svensexa som fångades på den här bilden. ”Min mormor jobbade i kassan på Vanadisteatern i Stockholm och hade många kontakter med skådespelare. Bland annat den här bilden var i hennes ägo”, berättar Claes Kamborn. Vilka det är som omger festföremålet Thor Modéen (i mitten med blommor) framgår inte. Kanske någon läsare vet mer?
Maila till torbjorn.osterholm@minnenasjournal.nu
Thor Modéen (1898 – 1950) har vi berättat om flera gånger i Minnenas Journal. Han var i 30 år en av våra mest populära skådespelare på scen och i ett otal filmer.
Inskickat av Claes Kamborn, Rörvik.

Den reform som haft störst betydelse var att skilja ekonomin mellan man och hustru. 1971 tog den omhuldade hemmafrun farväl och skaffade sig ett eget liv. Men har vi kommit så mycket längre i dag?

Det mannen tagit för givet har kvinnan kämpat för i sekler – att få sin röst hörd jämlik. Liberala kvinnors kamp runt förra sekelskiftet gav 1960-talets kvinnor ord för frustrationen att vara inlåst i ett skattesystem som ”lönsamma” hemmafruar.

Sambeskattningen innebar att äkta makars inkomster beskattades gemensamt och maken kunde utnyttja hustruns grundavdrag i sin deklaration för att få lägre skatt. Men om hustrun gav sig ut i yrkeslivet, straffades det med högre marginalskatter då hennes inkomst lades ovanpå makens. Om mannen tjänade nog för att försörja familjen kunde kvinnans inkomster i sämsta fall innebära ett minus i familjens ekonomi. Kvinnan sågs som en decimal i samhället. Olof Palme var drivande i frågan om kvinnans jämställdhet, än om han själv inte var det bästa föredömet som den obotlige slarver han var i hemmet, men han satte tonen i ett tal på partikongressen 1972: ”Vi vet att verklig valfrihet får kvinnor först i det ögonblick då vi har verkligt likaberättigande på arbetsmarknaden. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmafru men det stämmer inte med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt ska stå tillbaka på arbetsmarknaden.”

Året innan hade han genomfört en av 1900-talets mest genomgripande beslut som tagits om kvinnans oberoende. Särbeskattningen innebar att kvinnan nu var fri från den äkta hälften vad gällde ekonomi och blev självständig gentemot mannen. Nu gavs kvinnorna plats i en expanderande ekonomi där all arbetskraft behövdes. I dag är det mesta självklart men då Frida Stéenhoff och många med henne vid förra sekelskiftet framförde krav på att kvinnan skulle vara ”En oberoende ekonomisk enhet” guppade magarna på många självgoda herrar som flinade inför denna utopi. Trots alla år är idag diskussionen inte avslutad om jämlika löner eller rätt till samma jobb.

”Skattereformen kan sammanfattas sålunda: Den ger i första hand till dem som bäst behöver det och den ger kvinnorna en större frihet att välja mellan hemarbete eller förvärvsarbete.”
Gunnar Sträng i en annonsen Socialdemokraterna om Särbeskattningsreformen.

”En förutsättning för jämställdhet mellan könen är att kvinnorna blir helt ekonomiskt och socialt oberoende av männen … fullt arbetsföra kvinnor skall inte kunna bli försörjda i och med äktenskapet och fullt arbetsföra män skall inte heller kunna hålla sig med oavlönad, nitisk och oegennyttig hushållerska.”
Eva Moberg i essän Kvinnans villkorliga frigivning från 1961 (står till vänster på bilden).

”Det är ett ganska cyniskt betraktelsesätt som man gör sig skyldig till då man som motivering för särbeskattning anger att de gifta kvinnorna i ökad utsträckning måste tvingas ut i förvärvslivet.”
Yngve Holmberg, moderat, i en riksdagsdebatt med Socialdemokraterna 1970.

Så svenskt. En klassisk bild av svensk sommar på landet. Det är bråttom att få in höskörden innan regnet kommer. Stig Tyleberg har greppat högaffeln. Thore Larsson håller i tömmarna och Jan-Erik Pettersson har grenslat hästen på denna doftande bild från Esstorp 1957.
Inskickat av Thore Larsson, Fristad.

SPÄNNANDE. När Bo Pettersson 1961 med familj gav sig ut på en utflykt till Hjälmare kanal, några kilometer söder om Arboga, dök det plötsligt upp en båt. Det visade sig att båten var lastad med olja och en av de sista som gick i nyttotrafik mellan Stockholm och Örebro. Hjälmare kanal byggdes på 1630-talet för att underlätta frakterna mellan Mälaren och Hjälmaren via Arbogaån. Barnen tyckte det var spännande med båten som dök upp mitt i skogen, berättar Bo Pettersson.
Inskickat av Bo Pettersson, Sävsjö.

Gerd Millers tidlöst skickliga veckotidningsillustrationer fångade en stor läsekrets på 50- och 60-talen och hittar idag allt fler nya beundrare. Nu finns de till försäljning på Bålsta Auktionshall.

Just nu pågår en av de mest intressanta auktionerna för de som under 50- och 60-talen växt upp med Gerd Millers illustrationer i dåtidens stora veckotidningar. Få vet hennes namn men bilderna känner de flesta igen – som fick ett längre liv än vad texterna höll för.
– Då säljaren kontaktade oss visste jag inte vem hon var men då jag började gå igenom de cirka 500 illustrationerna han bjöd ut visste jag att det var så rätt, de låg rätt i tiden. Det finns en tidlös elegans i Gerd Millers verk, berättar Linnéa Holmer, värderingsman på Bålsta Auktionshall.

Hon berättar hur bilderna grep tag i henne och att hon ville veta allt om Gerd Miller.
– Jag har sedan jag gick igenom alla bilder andats och sovit med hennes bilder. Jag ville bara veta mer och lyfta hennes särart som veckotidningsillustratör. Linnéa letade upp konstprofessorn Lena Johannesson som skrivit boken Gerd Miller – illustratör och blev uppmanad att läsa hennes bok och återkomma.
– Hon fick mig att förstå att Gerd Miller var en medveten konstnär som fick en gedigen uppfostran inom grafiken där hennes far jobbade som kemigraf*. Hon lärde sig förstå hur hon genom hela processen kunde vara med och skapa det bästa resultatet för läsaren.

Gerd Miller var en ”hard working woman” som förberedde sig noggrant och stylade bildscenariot innan hon satte igång att arbeta.
– Hon jobbade disciplinerat mellan åtta och fem och var oerhört noggrann i sitt arbete, inget lämnades åt slumpen, berättar Anna Stephensen, värderingsman på Bålsta Auktionshall. Fram till september 2017 portionerar Bålsta Auktionshall ut 15 verk åt gången av Gerd Miller. De samarbetar med Erlands på Gästrikegatan i Stockholm där några av Gerd Millers verk hänger på väggarna i tidstypisk miljö.
P.S. I nummer 10 av Minnens Journal kommer en längre artikel om Gerd Millers konstnärskap och liv.

*Kemigrafer var den yrkeskår som tillverkade klichéer av bilder och teckningar. Klichéerna användes för tryckning av bilder och teckningar i högtryck

.

Framhävde kvinnan före mannen
Gerd Miller (1925–1988) är en av Sveriges främsta illustratörer som under 50- och 60-talen jobbade för Allers, Vecko-Revyn och Damernas Värld. Hon fick även uppdrag från högklassiska tidningar som franska Elle. Hennes signum var att i detalj återge moderiktiga kläder och att framhäva kvinnan framför mannen. Männen gled ofta bort in i bakgrunden på bekostnad av kvinnans närvaro. Gerd missade sällan en detalj i de kläder hon ritade. Hon gifte sig 1952 med amerikanen Bob Miller, konstvetare och stridsflygare i Europa under andra världskriget. Efter det blev han henne trogen som assistent och medresenär på alla de resor de gjorde och där Gerd hittade inspiration till sina illustrationer.

Var med och buda på Gerds bilder
Auktionen av Gerd Millers verk pågår fram till september 2017. Vill du lägga bud ska du gå in på balstaauktionshall.nu.

Njut av Gerd Miller på krogen
Vill du gå på en krog som fångar tiden i Gerd Millers bilder? Då ska du besöka Erlands Mat & Cocktailbar på Gästrikegatan 1 i Stockholm. Där kan du se några av Gerd Millers fantastiska illustrationer på väggarna i en lika tidlös atmosfär.

Vill du se de svenska fiskerullarna som världen talar om ska du åka till Svängsta. De prisbelönta samlingarna finns i museet där Henning Karlsson vägleder, han har jobbat med ABUs rariteter i snart 69 år. 

Visst har du sett bilder på kungen när han håvar upp lax efter lax ur Mörrumsån. Och sannolikt har du någon gång testat att fånga gammelgäddan med ABU:s prylar som dominerat sportfiskemarknaden sedan urminnes tider. Även om en del av rullarna har livstids garanti så har många av redskapen fallit i glömska. I dag är flera av de gamla ABU-rullarna riktiga rariteter i samlarkretsar.
– En sån här får du betala tiotusentals kronor för om du överhuvudtaget hittar någon, säger Henning Karlsson när han plockar fram en oanvänd Recordrulle från 1940-talet. Då kostade den 28 kronor, vilket innebär att fiskerullar kan vara bättre än aktier som investeringsobjekt.

För Henning Karlsson handlar samlandet av fiskeutrustning inte om pengar utan om nostalgi och en genuin vilja att bevara äldre föremål. Redan som trettonåring började han jobba på fabriken som på den tiden tillverkade taxametrar och avancerade fickur.
– Det var under kriget och de flesta av de yngre var inkallade till militärtjänstgöring. Så det var ett gäng småpojkar samt gamla gubbar som skötte produktionen, säger Henning som sedan blev kvar på företaget.

Efter kriget exploderade intresset för sportfiske och försäljningen sköt i höjden, vilket den kompletta samlingen av den 60-årssjubilerande fiskekatalogen Napp och nytt vittnar om. Här finner vi de första Recordrullarna som tillverkades från 1940 och bestod av en relativt enkel konstruktion jämfört med dagens rullar. Trots hög kvalitet blev Recordrullarna aldrig populära utomlands på grund av de omfattande handelsrestriktionerna under och efter kriget. Men när fabriken lanserade sin Ambassadeur väckte den stor uppmärksamhet i hela världen. Här kunde fritidsfiskarna få tillgång till värdefulla finesser som frikopplingsbar spole, centrifugalbroms och inställbar slirbroms.
– Då var vi stolta. Flera av nyheterna patenterades men i dag har patenten löpt ut. Så i dag erbjuder alla tillverkare av multiplikatorrullar de här funktionerna, säger Henning Karlsson när han öppnar de olika skåpen som är sprängfyllda av rullar.

Här finner vi förutom de olika varianterna av Record och Ambassadeur även prototyper som aldrig kom ut på marknaden samt märkliga färgkombinationer som antingen var för vågade eller före sin tid. I museet visas även rullar som är anpassade till den kontinentala marknaden istället för den nordiska. I övriga Europa är det vanligare att man fiskar med öppna haspelrullar istället för spinnrullar.
– Därför utvecklades nya serier av haspelrullar som till exempel ABU 333, 444 och Cardinal, säger Henning Karlsson som trots sin ålder på 82 år är pigg och gärna guidar besökare i museet.

Trots att han inte marknadsför museet och att det krävs att man ringer hem till honom för att avtala om guidning har ändå sammanlagt 30 000 besökare sett utställningarna. Museet har belönats med Alice Tegnérs stipendium, landstingets kulturpris samt Riksantikvarieämbetets medalj och diplom.
Fotnot. ABU står för Aktie Bolaget Urfabriken.

Tungt lastad. Posttjänstemannen Per Johansson-Stålfors från Öremåla kommer med cykeln tungt lastad till Klättorp där han ska lämna posten till affären 1935. På den tiden fanns inga postlådor vid husen utan posten fick hämtas i närmaste affär eller som i Muggetorp där det fanns en större postlåda uppspikad på en björk där all post lades. Sedan fick byborna turas om att hämta posten där och dela ut den till hushållen, berättar Vivan Månsson.
Inskickat av Vivan Månsson, Vissefjärda.

Åsa-Nisse sablades ned av filmkritikerna men blev en kassako för filmbolagen. Över tjugo filmer skapades om denne småländske filur och konceptet att göra seriefigurer till film blev en långlivad succé. 

Det finns en lång tradition av serieskapande i Sverige. Flera av de svenska seriefigurer som föddes redan under tidigt 1900-tal lever fortfarande vidare i olika former. I de flesta fall har filmen haft stor betydelse för seriekaraktärernas spridning. Serietecknande och filmskapande har länge varit tätt förknippat. I många fall har serierna kommit först och sedan filmatiserats, men i andra fall har en karaktär från radio, litteratur eller film blivit till en serie i efterhand.

Åsa-Nisse räddade Svensk Talfilm

Den klurige gubben Åsa-Nisse från Knohult i Småland har blivit ett fascinerande kultfenomen i Sverige. Så sent som 2011 kom filmen Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult – den tjugoförsta filmen om karaktären. De flesta tänker nog på Åsa-Nisse som en filmfigur eller som seriefigur. Men karaktären var från början en litterär figur som förekom i tidningar i novellform. Han skapades 1944 av Stig Cederholm och förekom då i tidningen Tidsfördrif. Först ett decennium senare, 1955, blev Åsa-Nisse seriefigur, då tecknad av Gösta Gummesson. Under ett antal år hade serien egen tidning, men nuförtiden figurerar den istället i 91:an. Simultant med serien fortsatte Stig att skriva noveller om Åsa-Nisse fram till 1960-talet som både trycktes i tidningar och gavs ut i bokform. Med tiden blev det cirka 50 böcker om galningen från Knohult. Men redan innan Åsa-Nisse blev en äkta seriefigur så hade den första filmen haft premiär. Den hette kort och gott Åsa-Nisse och kom 1949 och regisserades av Ragnar Frisk. Åsa-Nisse och hans vän Klabbarparn spelades av John Elfström och Artur Rolén. När John Elfström fick förfrågan av Svensk Talfilms direktör om att göra rollen lär han ha utbrustit: ”Vem fan är Åsa-Nisse?”.

Direktören upplyste honom då om novellerna i Tidsfördrif, varvid John köpte en tidning, läste och tackade ja. Åsa-Nisse gjorde succé och hela en och en halv miljon biobesökare vallfärdade till biograferna. John Elfström och Artur Rolén blev snart ett med sina roller som de upprepade i nästan samtliga filmer fram till 1969. Det blev inte mindre än nitton uppföljare (samt den moderna versionen från 2011 med Kjell Bergqvist som Åsa-Nisse). Detta trots att kritikerna redan från början hade en hatisk attityd till Åsa-Nisse. Mikael Katz skrev i Expressen efter första filmen 1949: ”Åsa-Nisse finns det inte mycket att säga om. Den är ett uppenbarligen alldeles oregisserat, lallande menlöst mischmasch, och en förolämpning mot den hederliga småländska allmoge som den utger sig för att skildra. John Elfström måste beklagas till sin medverkan i larvet.” Och han var inte ensam om sin hårda dom. Men publiken älskade sin Åsa-Nisse och kärleken höll i sig år efter år. Bolaget Svensk Talfilm fortsatte att spotta ur sig Åsa-Nissefilmer fram till 1964. Därmed klarade sig bolaget bra i konkurrensen med större bolag när många andra små bolag gick omkull. Om det inte hade varit för succén med Åsa-Nisse hade bolaget troligtvis inte klarat sig efter kriget. Efter 1964 lämnade bolaget över produktion av resterande filmer till Filmcenter som fortsatte med filmserien fram till 1969. Detta hindrade dock inte Svensk Talfilm att rida lite till på vågen och göra två kavalkadfilmer, ihopklippta av gamla Åsa-Nissefilmer. Regissören Ragnar Frisk tillhör en av de mest utskällda inom svensk filmhistoria. Han regisserade hela fjorton av de tjugo Åsa-Nissefilmer som spelades in mellan 1949 och 1969. Det är ett känt faktum att han med tiden blev en rätt slarvig regissör. Han var även mannen bakom 1944 års version av klassikern Rännstensungar och till Aktören som blev Nils Poppes första allvarliga roll.

Ragnar Frisk gjorde sorti med 47:an Löken

En militärhumorserie som inte nått samma popularitet som 91:an, men som ändå räknas som en av våra moderna serieklassiker är 47:an Löken. Denne roliga och lite osmarta karaktär skapades 1967 av Lennart Elworth och förekom tillsammans med sin vapenbroder 69:an först i herrtidningen Lektyr. Mellan åren 1973 och 1976 var den egen serietidning, men gick sedan över till att vara med i Åsa-Nisse. Lennart slutade att teckna serien 1985. 1971 debuterade denna militär på filmduken. Det lilla filmbolaget Rang-Film lanserade 47:an Löken. Till huvudrollen valdes något otippat Lasse Kühler, som tidigare endast synts på vita duken som dansare. För rollen som 69:an anlitades Janne ”Loffe” Carlsson. Året efter kom uppföljaren 47:an Löken blåser på med samma rollbesättning. 47:ans skapare skrev själv manus till filmerna, första gången i samarbete med Lennart Palme. Och som regissör satsades på ett säkert buskis-kort, Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk.

Ragnar sa i en intervju med Expressen 1971 i samband med inspelningen: ”Jag försöker variera scenerna lite. Ibland känner jag igen en scen. Då har exakt samma sak utspelats i en annan av mina filmer för många år sedan.” Kritikerna sågade båda filmerna fullständigt. När uppföljaren kom skrev en recensent: ”När filmen är över reser sig en kille strax bakom mig och säger rättframt: ’Fy fan!’ Det kunde duga som recension.” Men buskispubliken strömmade ändå till och filmen sågs av bort emot 200 000 personer. Uppföljaren 47:an Löken blåser på blev Ragnar Frisks sista film efter en karriär som börjat redan under tidigt 1930-tal.

Lille Fridolf blev poppis i flera medieformer

Lilla Fridolf (eller Lille Fridolf som han heter på film) och hans morska hustru Selma skapades av Rune Moberg för en radioserie som sändes under 1955. De populära skådespelarna Douglas Håge och Hjördis Petterson blev handplockade till rollerna. Året efter introducerades det strävsamma paret i serieform i Bildjournalen med text av Moberg och teckningar av Torsten Bjarre. 1957 dök serien även upp i serietidningen 91:an, men då tecknade Gösta Gummesson i stället eftersom redaktionen ville ha en Fridolf som var mer lik Douglas Håge. Under 1956 hade Fridolf tagit steget från etern till vita duken med samma skådespelare från radion i rollerna och blivit ett bekant ansikte. Lille Fridolf och jag gjorde succé på bio och följdes av ytterligare tre filmer; Lille Fridolf blir morfar (1957), Fridolf sticker opp! (1958) och Fridolfs farliga ålder (1959). Rune Moberg skrev samtliga manus. Fler filmer var planerade, men tråkigt nog gick Douglas Håge bort 1959 vid endast 61 års ålder. Han var så förknippad med sin roll som Lille Fridolf att han ansågs helt oersättlig. Dock fick toffelhjälten en egen serietidning 1960 som fortsatte att ges ut ända till 2006. Filmerna glömdes inte heller bort utan har både repriserats många gånger i TV, givits ut på VHS och även samlats i en dvd-box under titeln Toffelhjälteboxen.

Anderssonskans Kalle seriefigur efter 70 år

Busfröet Anderssonskans Kalle från Stockholm blev faktiskt inte seriefigur förrän på ålderns höst och är därför något av en särling i seriesammanhang. Men kändis som han är måste han givetvis ändå nämnas. Kalle var från början en litterär figur i en bok av Emil Norlander som gavs ut 1901 under titeln Anderssonskans Kalle. Boken blev Norlanders största boksuccé och under tidigt 1920-tal gjordes två stumfilmer om grabben i regi av Sigurd Wallén. Det gjordes senare nya filmversioner 1934, 1950, 1972 och 1973, då givetvis med ljud. Av dessa har 1970-talsversionerna blivit mest kända eftersom Kalles mamma spelades av Sickan Carlsson. 1972 blev så Kalle äntligen seriefigur och var egen serietidning fram till 1975. Men troligtvis hade detta inte hänt om det inte varit för 1970-talsfilmernas popularitet.

Bullens Pilsnerkorv överlevde den värsta salmonellaepidemien som Sverige skådat. Efter slarv i slakteriet i Alvesta utbröt 1953 en epidemi som smittade 9 000 människor och som krävde 90 liv. Den berömda pilsnerkorven tillverkades i samma fabrik men lanserades som garanterat smittfri produkt som helkonserv den var. Namnet fick korven genom att binda den folkkäre skådespelaren Erik Berglund (1887–1963) till sig. Han hade blivit mäkta populär genom en rad filmer och var dessutom en erkänd kock som gett ut ett antal kokböcker, bland annat den populära Bullens kokbok. Det var ett genidrag att binda Erik Berglund till korven. Det är sannolikt den mest framgångsrika varumärkeskampanj som gjorts i Sverige. Än i dag, 63 år senare, kan vi njuta av Bullens pilsnerkorv.

Erik Berglund blev kontaktad 1952 av Alvesta Slakteriförening som ville döpa en korv i hans namn. Skälet till att det blev pilsnerkorv har inte att göra med innehållet, det finns inte ett spår av pilsner i korven. Det kom sig av att Bullen ofta hade roller i det som kom  att kallas pilsnerfilm, lättviktiga men populära komedier. Bullens pilsnerkorv sålde i miljoner, svenska folket kunde inte få nog och visst garanterade den trygge Erik Berglund att försäljningen höll i sig. I dag är burken en del av vår nostalgi. Något som känns invant och tryggt. Trots epidemien som bröt ut samma år som Bullens pilsnerkorv lanserades har den överlevt alla tidsväxlingar.
Källa: Leif GW Persson Kan man dö två gånger, Wikipedia, NE.

Starka knän. Det gäller att ha starka knän om man ska krypa på alla fyra i betåkrarna. Elvie, Arvid och Åke Persson från gården Grantinge utanför Hässleholm fick tidigt hjälpa till att gallra. Bilden är från 1940.
Inskickat av Åke Persson, Hässleholm.

Lite otäckt. Det var spännande, men lite otäckt att vara med om grisslakt. Vi gick på Borghamns lanthushållsskola 1950 och slakt var en del av utbildningen, berättar Anna-Lisa Andersson.
Inskickat av Anna-Lisa Andersson, Linghem.

Barytonrösten fascinerade. Gunnar Wiklund var en av 1960-talets stora svenska sångare. Med låtar som Vandra vidare och Vi ska gå hand i hand blev bilmekanikern från Luleå älskad i folkhemmet. 

Vissa menar att de har fått sin röst som en gudagåva. Möjligen slogs aldrig Gunnar Wiklund av den tanken. Men hos andra, många andra, reste sig nackhåren så snart han framförde någon av sina mjuka romantiska sånger, när den tillbakadragne norrbottningen lät sin mjuka, djupa baryton vibrera med ord och toner. Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Mest av allt och Vi ska gå hand i hand. Vandra vidare, Kan jag hjälpa att jag älskar dig? och Snart kommer åter ljusa tider. Gunnar Wiklund hade 37 låtar på Svensktoppen, slog publikrekord i folkparker och deltog i Melodifestivalen fyra gånger. I åtskilliga år var den forne bilmekanikern en ofantligt omtyckt artist, understundom den populäraste av alla. För övrigt gjorde han inte mycket väsen av sig, sonen till en frisör och sedermera radiohandlare i Luleå som sjöng i stadens manskör. Mellan perioderna med tusentals mil i turnébussen höll han sig helst hemmavid, och inte sällan självvalt ensam. Lagade mat, läste böcker, lyssnade på amerikanerna Perry Como, Jimmy Reeves, Frank Sinatra, sådant han själv gillade.

Som tonårslärling på en bilverkstad förväntade Gunnar sig ett förvärvsliv lutad över motorer under uppfällda huvar. Med skiftnyckeln i näven brukade Gunnar sjunga tidens förekommande slagdängor. Arbetskamraterna tyckte han lät lika smäktande som Bing Crosby i White Christmas och sporrade. 1953, på väg att fylla 18 år, vann Gunnar en talangtävling på Läroverket i Luleå.
– Helt makalöst! Vilken röst, vilken begåvning!, utbrast pianoentertainern Charlie Norman som var på plats och skulle komma att ge ynglingen ett speciellt minne för livet vid sidan av den bordslampa som arrangörerna gav förstapristagaren. Redan i folkskolan var Gunnar en vinnande vokalist. Med några kompisar klev han oannonserat in när Gustavianerna hade möte och sjöng Tryggare kan ingen vara och Jag lyfter ögat mot himmelen. En av barndomskamraterna minns: ”Tanterna snyftade och grät precis som Gunnar hade förutspått. Vi kunde köpa glass, varmkorv och gå på bio för pengarna de lade i Gunnars hatt.”

Än mer triumferande skulle det bli. Men först 1959 efter att Gunnar bestämt sig för att ta sig helt ur smörjgropen och uteslutande ägna sig åt en artistkarriär. Han framförde radio- och tv-mannen Per-Martin Hambergs melodi Nu tändas åter ljusen i min lilla stad på folkparkernas artistforum och singelskivan kom att sälja i över 200 000 exemplar. Nöjesdirektörerna gnuggade händerna och musikälskarna jublade över Sveriges nya schlagerstjärna. Lasse Lönndahl, Carli Tornehave, Östen Warnerbring och de andra distanserades – hos både yngre och äldre blev unge mannen den nya folkhemsälsklingen, han vars barytonröst emellanåt tog ett språng ner i källaren för att raskt hoppa upp igen. 1961 utsågs Gunnar Wiklund till Sveriges populäraste sångare. Medvinden hade ingen pompös inverkan. Gunnar förblev den han var. Snäll och vänlig, lite blyg. Ärlig och pålitlig, fötterna på jorden. Hade inget intresse av att yvas över sin person, varför han annat än när han själv stod på scenen sällan medverkade i intervjuer eller i andra offentliga sammanhang.

Med känslosamma sånger förtrollade Gunnar Wiklund ett helt land. Men behöll nogsamt egna tankar och emotioner. TV-aktuellts Sven Lindahl träffade Gunnar första gången när han var programledare för Melodifestivalen 1963 och den populära sångaren deltog. Sven och Gunnar blev vänner.
– Gunnar var flygintresserad och brukade flyga med mig. Jag hade tagit certifikat så att folk förstod att jag kunde göra någonting annat än att läsa nyheter innantill. Men Gunnar var en mussla. Jag kom honom aldrig riktigt nära, jag fick inget grepp om honom, säger Sven Lindahl.
– Han var en mycket skicklig artist. Jag skrev Mälarö kyrka till Gunnar, men Mats Olsson som arrangerade låten ville att vi skulle satsa på en ny artist. Sångerskan Ewa Roos, som turnerade ett par somrar med Gunnar Wiklund, fascinerades som otaliga av hans röst. Hon tänkte: ”Måtte jag alltid få sjunga med denna kille!”
– Dessutom hade han fantastisk humor. Det kunde man inte tro när man såg honom så där stilig och elegant. Gunnar var varm och god, och en riktig charmör. Men hade också det där norrländska tysta lugnet, även fast man visste hur han mådde. Ibland kunde man se att det inte var så bra, säger Ewa Roos.

Vid det laget, i slutet av 1960-talet, hade Gunnar Wiklund passerat karriärens febertopp och var rejält skuldsatt. Hans manager förskingrade ett avsevärt belopp och försummade skatteinbetalningar. Gunnar, som trodde gott om människor, fick sota ordentligt. I radioprogrammet På turné med Mona Krantz sa han:
– Ödmjuk är jag. Men jag har därtill ett sjuhelvetes humör. Jag har aldrig fått glåpord av publiken. Men det var någon på krogen som ville att jag skulle hälsa på hans käring. Jag bad honom vänta tills jag hade betalat notan. Då sa killen högt över hela restaurangen: ”Du ska inte vara så stöddig, du som har en kvarts miljon i restskatt!” Jag var färdig att hoppa på killen, men de omkring mig höll fast mig.

Förutom ekonomiskt bakslag drabbades Gunnar dessutom av oral galvanism. Amalgamet i tandlagningarna förgiftade och ledde till dåsighet och värk i käkar och huvud. Utan större framgång kämpade Gunnar för att få tillståndet klassat som sjukdom.
– Gunnar älskade bilar och köpte en Ford LTD med trälister på sidorna, han gillade V8-motorer. Men han hade ju det där sjabblet med tänderna, så jag fick ofta köra. ”Jag tycker att jag ser dubbelt, och som i en tunnel ibland”, brukade han säga, berättar basisten Kenneth Sevenheim som spelade med Gunnar Wiklund i några år.

1978 hade Gunnar Wiklund sin sista låt på Svensktoppen, Jag älskar dig alla, och försvann sedan som grammofonartist. Gunnar träffade Inger Schönberg, en vokalissa från Östersund och de bodde tillsammans i Lysekil under fem år. Skatteskulden var borta, men Gunnar hängde med huvudet
– Första året jag levde med honom trodde han inte på sig själv. ”Jag är bortglömd”, sa han ofta. Då sa jag åt honom att höra av sig till sina tidigare arrangörer, och då exploderade det med jobb igen, säger Inger Schönberg i radiodokumentärserien Svenska ikoners avsnitt om Gunnar Wiklund.
– Jag skötte bokningarna och var hans chaufför. Det var skönt för Gunnar att vara utvilad. Vi åkte från Skåne upp till Norrland under två månader en sommar. Gnistan var emellertid borta, under comebackturnén fanns inte rösten och charmen som förr. Gunnar flyttade till Värmdö utanför Stockholm och återgick till att meka med bilar. Han ville förverkliga sina tidigare utvecklingsidéer kring polariserat billjus, men fick återigen hälsoproblem. Den här gången i form av obotlig cancer. Gunnar Wiklund dog 54 år gammal hösten 1989 och Putte Wickman spelade klarinett under den välbesökta begravningsakten innan askan spreds ut i en minneslund på Skogskyrkogården i Stockholm.

Som extra belöning för segern i talangtävlingen i hemstaden Luleå 36 år tidigare hade Gunnar fått sjunga I´m walking behind you i duett med Alice Babs på scenen i ett fullsatt Folkets hus till komp av Charlie Norman. Boogie woogie-pianistens fascination för 17-åringens färdigheter ledde också snart till Gunnars allra första skivinspelning i Stockholm, singellåten Dä´ ä´ kärlek. Ändå kom det att dröja en tid innan Gunnar Wiklund klev ur bilmekaroverallen och förtrollade ett helt land med sin mjuka djupa baryton, denna gudagåva till sångröst. Inte bara tanterna snyftade och grät.
Källor: gunnarwiklund.se, Svenska ikoner (Sveriges Radio), sr.se, nvp.se, kuriren.nu, wikipedia.se

Många låtar på Svensktoppen
Namn: Gunnar Wiklund.
Yrke: Sångare, artist och bilmekaniker.
Född: 17 augusti 1935 i Luleå.
Död: 29 september 1989 i Stockholm (Värmdö).
Familj: Pappa Sven, mamma Ellen, de yngre syskonen Gunbritt, Sven-Erik och Eva. Var gift två gånger (det andra äktenskapet ingick Gunnar med sångerskan Margit Teimar dagen innan sin död). Hade inga barn.
Några kända låtar: Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Merci Cheri, Vandra vidare, En serenad till dig, Mest av allt, Jag ger dig kärleken, Den flickan ska bära mitt efternamn, Isadora, Känn dig lite happy och Den som lever får se vad som händer.
Karriären i korthet: Gav ut ett tiotal skivalbum. Hade 37 låtar på Svensktoppen 1962–1978. Fyra av dem låg länge på förstaplats: Mest av allt (1964), Vi ska gå hand i hand (1968), Snart så kommer åter ljusa tider (1968) och Kan jag hjälpa att jag älskar dig? (1969). Tävlade i Melodifestivalen fyra gånger (1961, 1963, 1966 och 1968).

Ragnhild Haarstad är en av våra stora press­fotografer. Men hon hade ingen lätt väg mot toppen. – Jag fick höra att kvinnor inte passade som fotografer, säger hon.

Jag träffade Ragnhild Haarstad i konsthallen Marabouparken på kvinnodagen den 8 mars och det var synnerligen passande. Utställningen i Sundbyberg med kvinnliga fotografer där hon medverkade (se Minnenas Journal 3/17) handlade inte bara om deras fantastiska bilder utan också om fördomar mot kvinnor.

I utställningen förevisades ett brev från en alert och förhoppningsfull kvinna som 1942 bad en pressfotograf om tips för att komma in i yrket. Han avråder henne från att försöka och ur det vänliga, men nedlåtande svaret, saxar vi följande: ”Ska jag vara ärlig så tror jag inte att en flicka passar för yrket även om hon är aldrig så duktig. Med pressfotograf menar jag då att arbeta i vanlig ordning som vi får göra, på eldsvådor och mordreportage blandat med idrott, kunglighet och mode med mera i det oändliga. Det finns visserligen några kvinnliga pressfotografer ute i världen, vi hade i somras besök av en, men hon var mer maskulint betonad och hade förmodligen av ett förbiseende av vår Herre blivit flicka.”

Man kan skratta åt fördomen i dag då det finns en rad kvinnliga pressfotografer av toppklass, men männens attityd var en skavande del av Ragnhild Haarstads vardag under många år.
– Jag ansökte om att få bli lärling hos fotografen KW Gullers, men han ville inte ha några flickor i mörkrummet, säger Ragnhild. Hovfotografen Edvard Welinder antog dock henne som lärling och efter att ha varit elev hos Christer Strömholm väckte hon uppmärksamhet med en serie gatubilder i slutet av 50-talet. De var med på en utställning och några fick pris. Bilderna blev en biljett till jobb på Svenska Dagbladet där hon i början av 60-talet blev den första kvinnan som fastanställdes på bildredaktionen. Men inte utan knot från kollegerna.
– Man tog upp problem med att komma in i omklädningsrum på sportarenor och en kollega ville inte ha mig på sitt skift, minns hon.

När hon 1971 blivit utsedd till Årets fotograf, hittills den enda kvinna som fått utmärkelsen, kunde hon inte gå på prisutdelningen och festmiddagen för tidningen gav inte henne ledigt och ingen kollega ville byta skift.
– Det fanns en avundsjuka för att jag uppmärksammades, säger Ragnhild. När jag skulle fixa fram ett 70-tal kopior till en utställning på Stockholms stadsmuseum i samband med att jag blev Årets fotograf så protesterade kolleger mot att jag tog tid till detta. Men hon berättar också om kolleger som stöttade henne. Bilden är inte entydig. Att Ragnhild Haarstad behövde ha vassare armbågar än männen för att så småningom bli accepterad står dock klart. Under 40 år som pressfotograf, de sista tio åren som bildredaktör, på Svenska Dagbladet levererade hon en ström av klassiska bilder.
– Jag kunde ha fem-sex uppdrag om dagen, berättar Ragnhild, och det gällde att vara på hugget för att hitta något nytt och överraskande hos välkända personer och att lyfta fram något unikt hos den vanliga, okända människan.

Tog du som kvinna annorlunda bilder än männen?
– Nja, det är nog i så fall snarare en fråga om personlighet, säger Ragnhild. Jag tyckte vardagsjobben var roligast. Men hon har naturligtvis också många minnen av de stora namnen. En tonårig Björn Borg blev sur när han skulle ringa hem efter en turnering och Svenska Dagbladet hade ockuperat telefonen för att skicka bilder med telefoto. En höstdag 1971 tog Ragnhild en ödesdiger gatubild på finansmannen Jacob Wallenberg i allvarligt samspråk med brorsonen Marc efter Stockholms Enskilda Banks sista bolagsstämma inför fusionen med Skandinaviska Banken. Kort tid efteråt begick Marc Wallenberg självmord, kanske delvis på grund av pressen från familjen. Ragnhild Haarstad föddes i norska Röros. Morfar gav ut en tidning på orten och Ragnhild minns den handdrivna tryckpressen. Sedan gick flytten till Sverige där Ragnhilds far fick jobb inom folktandvården i Piteå. Han var fotointresserad och aktiv i Piteå fotoklubb. Ragnhild hade alltså lite journalistik i bagaget när hon begav sig till Stockholm. Under hennes levnad har bildtekniken exploderat.  Dagens digitala underverk till kameror rymmer hur många bilder som helst, man slipper att byta filmrullar och annat krångel.  Mobiltelefonen med sin kamera möjliggör dessutom ett oändligt flöde av bilder som väller fram på Facebook och andra medier.

Har den klassiska pressbilden en chans i detta flöde?
– Den lever farligt, men kan överleva genom att fånga något väsentligt. Hitta det viktiga och speciella. Pressbilden ska inte vara en illustration till artikeltexten utan ha information i sig, få betraktaren att stanna upp ett tag. Här bredvid hittar du några av Ragnhild Haarstads bilder på kända och okända människor från andra halvan av 1900-talet. Visst fångar de ögonblick som lever länge?

Gillar att vandra
Namn: Ragnhild Haarstad, född 30 mars 1935 i Röros, Norge.
Bor: Trångsund.
Familj: ”Jag har en delsbo”.
Hobby: Promenerar gärna, fotograferar till husbehov.
Bakgrund: 40 år som fotograf på Svenska Dagbladet, enda kvinnan som utsetts till Årets Fotograf i Sverige (1971), flitig debattör om bildjournalistik och kvinnliga pressfotografer.
Aktuell i våras: Med utställning på Marabouparken i Sundbyberg tillsammans med Alma Haag och Ellen Dahlberg.

Vi människor har genom alla tider upplevt midsommar som årets vackraste högtid. Då naturen står på sin höjdpunkt och vi själva lever upp, dansar och älskar varandra passionerat. När magin tar över. 

Då vi den 23 juni i år kastar oss ut i midsommardansen bildar vi en ringdans genom seklerna i firandet av sommarsolståndet. Ursprunget till firandet går långt tillbaka till Johannes Döparen som firas midsommardagen via de isländska sagorna och fram till vår tid. Olaus Magnus beskrev på 1500-talet i Historia om de nordiska folken: ”På den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas.”

Människor har alltid firat den tid då solen lyser mer än mörkret. Det var den tid på året då arbetet var som intensivast för att skörda inför vintern. Hukandet för kylan var tillfälligt över och drängar och pigor kom ut i arbetet för att mötas med blickar som kunde lova ett nytt liv. Längtan efter den afton då de kunde slå följe bultade i hjärtat. Då äntligen midsommarafton kom förberedes allt i minsta detalj för att alla skulle känna sig välkomna. Farstubroar, ladugårdar och skrin­dor lövades med vackra björklöv som omgav festen med en doft av ungt och friskt. Bordet bjöd på mer mat än vad som var brukligt och kaggarna fylldes med brännvin. Majstången lövades och dansen var strax i full gång och musiken hördes långt in i natten.

De som funnit varandra smög sig ut i skogen tätt omslingrade i rädslan för att inte överraskas av oknytt och småtroll. Skogen skrämde med många vidskepligheter och för att få evig hälsa klädde de sig nakna och rullade runt i morgondaggen. De ännu inte födda barnen fick även en släng av sleven. Förr firades midsommarafton i tre dagar, därefter återgick alla till arbetet men med kraft att orka ett nytt år av slit. Säkert återvände många med ett leende varmt hjärta till det hårda arbetet för att de visste. De skulle senare säga till sitt barn: ”Du min älskade blev till en förunderlig midsommarafton då jag mötte din far.”

Midsommar från A till Ö

Akvavit hör sillen till och klarar strupen.

Björklöv klär stången och inramar farstun med sin friska doft.

Celibat är inget alternativ för trånande ungdomar denna magiska natt.

Dalkullor i hembygdsdräkt är sinnebilden för en riktig midsommar.

Exotisk är den ljusa midsommarnatten.

Fiolen kommer väl till bruk denna afton.

Grodorna hoppar med i dansen runt stången.

Huvudvärk är en vanlig åkomma på midsommardagen.

Idisslar gör korna och struntar blankt i midsommarfesten.

Johannesört smaksätter brännvinet och är döpt efter Johannes Döparen som firas på midsommardagen.

Knarrande plankor på logen sviktar under virvlande dans.

Ladugården fejas och lövas för djurens väl och ve.

Majstång är ett namn som kommer från det gamla ordet maja (pryda).

Naturens växter får sin fulla kraft denna dag då solen står som högst.

Olvon finns med i strofen: ”du lindar av olvon en midsommarkrans”.

Prästkragar ska bindas till kransen som på huvudet ska bäras.

Queneller är förvisso gjord av fisk men denna dag äter vi allra helst matjessill.

Ris av björk bands för att piska stillhet i de vansinniga och förstånd i de okloka.

Sju sorters blommor ska läggas under kudden för att finna sin käresta.

Torkade växter ansågs bevara midsommarens läkekraft året ut.

Urgammal tro säger att björksaven har en magisk effekt på själva midsommar­afton.

Vidskepelse om oknytt och småtroll hör midsommarnatten till.

William Shakespeare skrev om kärlekens vidunderliga makt i En midsommarnattsdröm.

XXI är 21 på latin, den junidag då solen står som högst under året.

Ystar gör mor med glädje för att alla vid bordet ska få njuta välsmakande ost.

Zorns konstverk Midsommardans får oss att drömskt längta tillbaka till svunna tider.

Åka i lövad vagn till festen tillhör en av alla vackra traditioner.

Äta färskpotatis till sillen började i städerna, på landet sågs det som ett slöseri.

Övernaturliga krafter sägs råda under midsommarnatten.

HEMSNICKRAT. Året är 1940 och det är krig och oro i världen. Kanske detta inspirerade grabbarna Hans och Johan från Västerlanda utanför Lilla Edet i Bohuslän att snickra ihop två eleganta cykelbilar som klarade sig utan bränsle och bara drevs med egen muskelkraft. Stolta är de i alla fall!
Inskickat av Inger Coster, Strömstad.

Sällan kommer du så nära 1940- och 50-talen som vid en vägkorsning i Enviken. Här finns frisör, butik och fik. Med jämna mellanrum glider underbara vrålåk fram på vägen och många ortsbor bjuder på musik vi minns.

Den nostalgiska vägkorsningen hittar du vid Gulfmacken intill riksväg 50 och det är precis här vi stämt träff med vår ciceron, Envikenprofilen Kjell Backlund, 64. Han är född och uppväxt i bygden och bor på föräldragården där han har skogs- och jordbruk. Självklart åker vi runt i Kjells Imperial Cupé av 1956 års modell som han importerat från Los Angeles.
– Den går som en klocka, säger Kjell, och höjer ljudet på musiken i spelaren så att vi hör The Blasters lite bättre. Rockbandet från Kalifornien är en av Kjells favoriter. Ratten är elegant, framsätet är som en bekväm soffa och kan styras elektriskt liksom fönstren.

När vi kör runt möter vi bilmärken som Buick, Chevrolet och Oldsmobile.  Utanför husen står fler skönheter parkerade. Varför har Enviken med några tusen invånare blivit ett nostalgifäste?
– Låtarna och bilarna är tidlöst häftiga, säger Kjell, när han funderar på rötterna till nostalgin i Enviken. Kanske är det band som Ryno Rockers som har haft störst betydelse. Ryno Rockers bildades i Enviken 1974 och anses vara det bästa av alla band som spelade 50-talsrock i Sverige på 1970-talet och framåt. Enviken fick efterhand ett ”nostalgirykte” och det har lockat till allehanda etableringar. Skivbolaget Enviken Records ger ut klassisk rock och rockabilly och nära vägkorsningen är det verkligen klippt för dig som älskar 50-talet. Salongen Staffas Annas Sax & Kam öppnade i januari 2016 och erbjuder bland annat en speciell Envikenfrisyr. Lokalen var ursprungligen ett garage.
– 30 procent av kunderna vill klippa sig klassiskt, säger Manne Staffansson som tar emot när vi knackar på. Han är plattsättare till yrket och har fixat en stor del av inredningen. Det är hustrun Anna som är frisören i denna underbara miljö med klassiska hårtorkar, stilenliga taklampor och en 40-talsdisk som en gång tjänstgjort som bardisk.

Manne är också musiker (liksom många andra vi träffar denna dag). Bandet Hawkins and his Hawaii Trio spelar musik som får oss att tänka på Yngve Stoor och den är säkert som gjord att bli klippt till. På andra sidan vägen huserar Ulf Back i sin plåtverkstad där han renoverar gamla bilar, just nu bland annat en Ford Roadster från 1932. Härligt att knacka i riktiga grejer, säger Ulf, som lärt sig jobbet från grunden under många år. Bakom verkstaden finns ett 50-talsinspirerat fikarum och en inspelningsstudio. Där möter vi tonårssonen och trummisen Olle Back som lirar i bandet Ed Cavin and The Blue Kings och ser ut precis som en riktig rocker. Bör ses och höras! Vid vägkorsningen träffar vi Magnus Cedervall som ägnat 11–12 år att bygga en häftig Hot Rod av en gammal Ford. Att farsan Lars äger Gulfmacken har varit en hjälp, säger han, och så John Miller i Sista natten med gänget, förstås. I den klassiska filmen kör han ju en sådan här bil. Bredvid Magnus grenslar Helen Friberg sin Harley Davidson från 1972 och kickar igång den med ett muller.

Människor på väg in till butiken Sivletto stannar till en stund och beundrar fordonen innan de går in och härligt översvämmas av tusentals 50-talsprylar. Sivletto är ett varumärke som har butik också i Stockholm och här finns allt från skivor till pomada. Caroline Wikström som driver butiken med maken Angelo Tiitto visar oss slipsar med pinuppor från 1940-talet, en mycket ovanlig Atomic-lampa och strumpeband som hon övertagit från en gammal lanthandel. Inne i butiken fick också en liten frisersalong där man kan boka tid. Här kan vi gå hur länge som helst och det gör vi! Därefter blir det fika hos Jonssons Fik & Butik en bit bort. Katarina och Lasse har huserat här i 16 år.
– Jag är en notorisk samlare sedan barnsben, berättar Lasse Jonsson, medan vi dricker kaffe och äter jitterbuggare, en populär, hembakad kaka. Utbudet med gamla leksaker och mycket annat har vuxit efterhand hos Jonssons och här arrangeras också konserter med lokala band.
– Nostalgi är också återvinning, säger Katarina och Lasse. Och visst gör de en kulturinsats. Det finns företag som försvunnit spårlöst, men i butiker som denna kan man kanske hitta en keps i alla fall som minner om svunnen verksamhet.

I Enviken bor den legendariska Gösta Rustas, född 1935, som i över 60 år jobbat med Volkswagen och renoverat otaliga fordon, också framgångsrika tävlingsbilar. När vi tittar förbi visar Gösta upp sin VW-buss från 1957 som han köpte 1988 och rustat upp totalt. Kanske får ni se Gösta köra en tur med den när ni är på plats. Bussen är ett mästerverk och Minnenas Journals reporter får en klump i halsen. Jag ägde för 35 år sedan en VW-buss från tidigt 60-tal.

Classic Car Week i Rättvik är Sveriges största veteranbilträff och firade 25 år ifjol. Mångfalden är enorm och besökaren behöver inte göra så mycket mer än att sitta i en stol och njuta av bilarna när de rör sig runt i samhället eller på den stora cruisingen. Har du egen veteranbil är det förstår kul att träffa likasinnade. Karin och Bosse Brundin sitter och fikar vid sin Plymouth-48 som nypolerad skiner i solen. All renovering har de gjort själva.
– Bilarna är som tidsmaskiner, säger Bosse, när man sitter i dem kör man in i en annan värld. Numera är det heller ingen som är negativ och talar om ”skrytbilar”. När Göran Persson köpte sin herrgård tog han loven av jantelagen, haha.

Classic Car Week utspelas inte bara i Rättvik. Under veckan kan du se bilar överallt i Dalarna som är på väg till och från Rättvik. I Krylbo har Rune Thorsell från Norrtälje stannat till med sin Ford Crown Victoria från 1956. Den kostade 250 000 kronor i inköp och Rune har satsat över en halv miljon för att få den i toppskick. Bilen har fått priser och Rune säger att ”detta är mitt liv”. Humorfaktorn är hög med dockor i baksätet och Runes klädstil är synnerligen sevärd. Det finns många härliga profiler bakom ratten i de gamla bilarna. Många berättar gärna om sin ögonsten.

Program för Classic Car Week under vecka 31: Se www.classiccarweek.com

Hos Land Alice Gustafsson på Skallskogs fäbod hörs bara en koskälla när vi promenerar den vackra grusvägen upp till huvudbyggnaden. Den fridfulla miljön är som balsam för stressade nutidsmänniskor.

Skallskog har dokumenterade anor sedan slutet av 1600-talet. Fram till 1946 var den i bruk och har varit i samma släkt hela tiden. Djuren fördes (buffrades) från huvudgården till fäboden för att gå fritt och beta hela sommaren. Fäbodarna var en kvinnomiljö. Gemenskapen var unik i de skiftande bestyren med djuren och mjölken som blev till ost och smör. Vid ”lediga” stunder kom stickningen fram. Händerna var aldrig stilla, men på något sätt så vilade man i arbetet. Huvudbyggnaden där vi träffar Land Alice byggdes 1890 av hennes morfar som noggrant förde dagbok över utgifter och händelser. En anledning var att fäboden under en period i början av 1900-talet tjänstgjorde som skola och då var det ju nödvändigt med bokföring.
– I det här rummet träffades min far och mor, säger Land Alice, där vi sitter stillsamt vid ett tänt stearinljus och tittar på en bild av mamma Klara från 1930. Land Alice bor på fäboden hela sommaren och lever naturligtvis på gammalt vis, utan el och rinnande vatten. Hon har några kor som kommer direkt när hon ropar (kular) på dem och har lite hjälp av ”fäbodspigan” Eva-Britta Johansson som denna förmiddag kokar messmör över öppen eld.

Hos Land Alice kan man njuta av en sommarkväll med sillmiddag, följa med på fäbodvandring och lyssna på hennes berättelser om fäbodlivet som blir så konkreta med hjälp av morfars anteckningar.

Besök en fäbod: Se www.fabodliv.se för aktuell programinformation om Skallskog och andra fäbodar.