Praktiskt. Marianne Olsson sätter på spenkopparna på korna i hagen i Vanneberga, nära Vinslöv i Skåne. När betesmarken låg till så att man inte kunde ta in korna och mjölka fick man ordna det praktiskt med en utomhusmjölkmaskin som drevs med en motor.
Inskickat av Karin Persson, Färlöv.

Bengt ”Abbe” Abrahamsson började samla prylar som barn då han fick hjälp av morfar. Nu visar han sedan mer än 10 år sina samlingar i Minnesmaskinen i Rättvik. Ett överskådligt, mycket fräscht muséum med fina cyklar, mopeder, kameror och leksaker från förr.
– En Gladiator motorcykel från 1912 är en av mina favoriter, säger ”Abbe” och visar när vi tittar in.

Säters Biograf och TV-museum är ett tempel för alla med intresse av den rörliga bildens historia. Få uppfinningar har förändrat vår värld som den. Muséet är grundat på SVT-veteranen Erik Westers samlingar och öppnade 1989. År 1995 fick muséet en Guldbagge för sina utställningar som nu omfattar 850 kvadratmeter i Säters gamla yxfabrik. Titta på klassiska filmsnuttar, minns gamla TV-program och provsitt dekoren i Filmkrönikan, det äldsta TV-programmet i Sverige vid sin nedläggning (1956–2008).
– Du kan också besöka en gammal biosalong och en inspelningsbuss i originalskick från 1958, tipsar föreståndaren Stefan Lindfors.

För den historietekniskt intresserade är muséet en guldgruva med välutrustade interiörer från kontroll- och klipprum och mycket annat.

Öppettider och program: Minnesmaskinen, se www.minnesmaskinen.se
Säters Biograf och TV-muséum, se www.biografmuseet.se

Dan Andersson (1888–1920) har för evigt en plats i våra hjärtan med sin gripande diktning och alla tonsättningar. Under Dan Andersson-veckan kan du ta del av ett enormt utbud och vandra i hans fotspår i nuvarande Ludvika kommun. Luossastugan där Dan Andersson bodde 1911–1915 är naturligtvis värd ett besök.

Titta gärna in i Abborrbergs handelsbod som öppnades 1914 och där Dan Andersson säkert var kund vid tillfälle.  Numera är affären nedlagd, men inredningen är delvis bevarad och handelsboden är öppen under Dan Andersson-veckan. Dan Andersson är ju nära förknippad med finnmarken och dess kolmilor. Några kilometer från lanthandeln kan du på nära håll uppleva en klassisk kolmila.

Färgstarke Lars ”Knallis” Johansson och hans medarbetare har varit på plats i över 20 år och kan berätta om kolmilans flera hundra år gamla traditioner i dessa skogar. Vissa kvällar är det sång och musik vid milan och då svävar ju Dan Anderssons ande verkligen över platsen.
– Att tända en mila ligger i släkten, säger ”Knallis” och min morfar kände Dan Andersson.
– Extra stämningsfullt var det ett år när milan tändes och invigdes av Dan Anderssons dotter Monika Sedell, berättar ”Knallis”. Monika föddes några månader efter Dan Anderssons död och fick aldrig träffa sin far.

Dan Andersson-veckan: 29 juli – 6 augusti 2017, nio kulturdagar i poetens anda och fotspår runt om i finnmarkens kulturmiljöer i Ludvikabygden, södra Dalarna. Se hela det späckade programmet på www.ludvika.se

Ta många fikapauser på nostalgiresan genom Dalarna. Ett ställe du inte ska missa är 56:ans Café i Krylbo. Hela caféet är toppenfint och fyndigt inrett med 50-talsstuk. Här finns leksaker, skyltar och en gammal varmkorv-automat om någon minns den. Är du hungrig så ät en rejäl räkmacka för 45 spänn.
– Toppenfint, säger Gunn-Britt Lokonen från PRO i Viksäng, Västerås, som är på besök. Hon ordnar nostalgiska caféresor där bussarna alltid är fullpackade. Café 56:an blir kanske ett utflyktsmål.

Öppettider: Måndag–fredag, 06.30–17. Lördag–söndag, 10–15.

Hål i bilen. Jag hade under flera år sparat pengar. Nu har jag köpt min första bil, nästan ny, bara fem år gammal, och med modern pontonkaross! En FIAT 1100 av 1956 års modell! Fast när jag kom hem med den och lyfte på golvmattorna kunde man se vägbanan! Här lagar och lappar jag med Plastic Padding, nät, plåtbitar och underredsmassa. Det var ju fortfarande några år kvar tills det skulle bli en obligatorisk kontrollbesiktning, berättar Göran Tufvesson om denna bild från Ödåkra 1961.
Inskickat av Göran Tufvesson, Ängelholm.

50-talsmacken hade stått på flera olika ställen i Långshyttan och var en folkkär profilbyggnad. Men för några år sedan var den nära förfall. Då räddades den av eldsjälar och ett ungdomsprojekt som renoverade macken. Nu står den stabilt på det gamla järnverksområdet och är försedd med pumpar, de välkända skyltarna och biltillbehören.
– Den får representera alla våra gamla mackar och bensinmärken, säger Anki Rooslien, en av eldsjälarna i projektet.

Bruksmiljön med bland annat en imponerande mulltimmerhytta är väl värd ett strövtåg när du ”tankat” färdigt på macken.  Brukets Dag är en folkfest med många inslag. Intill järnverket ligger en stor loppmarknad som har öppet tolv timmar om dygnet. Den är en mötesplats för hela bygden. Bengtsgården intill loppmarknaden är en välbevarad Bergsmangård med olika aktiviteter.

Öppettider: Måndag–fredag, 06.30–17. Lördag–söndag, 10–15.

Eleverna kallades ”skulta” och de fick fart på Skara i augusti när utbildningen började. Ida Molander-Johansson minns en rolig tid på Folkskoleseminariet.

Den lilla staden Skara i Västergötland har varit centrum för olika utbildningar i flera hundra år. Folkskoleseminariet tog emot sina första elever i mitten av 1800-talet och stängdes 1972.

Under somrarna var nog livet i Skara lugnt och stilla men i augusti blev där liv och rörelse då alla elever från olika delar av Sverige anlände. Jag reste från Persåsen i Jämtland hösten 1966 till Skara för att börja min lärarutbildning. Jag fick 23 klasskamrater, alla tjejer. Ytterligare 24 elever började i parallellklassen. Då som nu var bristen på lärare stor men på den tiden fanns det gott om lärarseminarier i Sverige. Vi som gick på Folkskoleseminariet i Skara kallades ”skulta”. Lärarna kallade oss för ”fröken Molander, fröken Persson, fru Nordquist…” Det kändes ovant. Du-reformen hade inte slagit igenom på Folkskoleseminariet. Om lektionerna var strikta, var raster och fritid desto trevligare. God stämning rådde mellan oss skultor. Det syns på de kort från fester som är sparade i fotoalbum. Där finns bilder från in- och utsparkar, möhippor, syjuntor med mera.

Efter tre år i Skara utexaminerades jag som småskollärare och reste hem till Jämtland för att söka ett lärarjobb.

Häng med. Alla vi svenskar har väl någon relation till Volvo, till exempel den älskade Amazonen som fyllde 60 ifjol. Ta gärna en tur till Volvomuseet där du i sommar bland annat kan se sex av den färgstarke Volvochefen PG Gyllenhammars tjänstebilar utställda. Plus naturligtvis en nostalgisk resa genom Volvos historiska arv, från starten 1927 fram till i dag.

Namn: Volvomuséet.
Plats: Arendal Skans, Göteborg.
Öppettider: www.volvomuseum.com, tel: 031–66 48 14. Utställningen med PG:s tjänste­bilar pågår till den 30 september.

Redan i slutet av 1800-talet var kampen för medbestämmande i företagen en viktig fråga för arbetarrörelsen. Kampen har delvis lyckats, men med löntagarfonderna körde man in i väggen.

Industrialismens genombrott på 1870-talet förändrade Sverige. Det hade funnits lagar redan på 1600-talet som ålade bönder vissa åtaganden mot tjänstefolk, men den gamla arbetsrätten var helt otillräcklig i den nya tidens framväxande företag. Fackföreningsrörelsen fick kämpa för att uppnå anständiga löner och arbetstider. Men också för att arbetsgivarna inte hur som helst skulle kunna sparka misshagliga, fackligt aktiva personer eller sonika visa anställda på dörren när det blev kris i ekonomin. År 1906 slöts ett avtal mellan arbetsmarknadens parter som innebar att arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt i gengäld mot att dessa i sin tur erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Denna rätt som senare fick samlingsnamnet paragraf 32 förblev dock ett rött skynke för arbetarrörelsen som menade att den politiska demokratin, genomförd 1921 med kvinnlig rösträtt, borde åtföljas av en ekonomisk demokrati.

Hur den skulle utformas, med i förlängningen arbetarägda eller samhällsägda företag, diskuterades flitigt av ideologer som Ernst Wigforss. Debatten ackompanjerades av konflikter på arbetsmarknaden som staten försökte lösa med olika lagförslag. Frågan om statligt ingripande på arbetsmarknaden tog en ny vändning 1938 när det berömda Saltsjöbadsavtalet träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO). Avtalets innehåll och anda innebar att parterna tog ett gemensamt ansvar för frågor på arbetsmarknaden och att staten skulle ligga lågt med lagstiftning och åtgärder. Avtalet reglerade bland annat när stridsåtgärder och konflikter fick sättas in och det väckte protester. Transportarbetareförbundet kallades avtalet för ett fackligt självmord. Arbetsgivarnas fortsatta, relativt oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet kom på nytt i fokus när samhällsdebatten radikaliserades på 1960- och -70-talen. Den vilda strejken i malmfälten 1969 fick en stor betydelse när den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme bröt statens tidigare passiva hållning och tog initiativ till en rad lagar som skulle förstärka arbetarnas inflytande över produktionen. Bland de viktigaste var lagen om anställningsskydd, lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och lag om medbestämmande i arbetslivet. Företagen blev skyldiga att åtminstone informera och förhandla om förändringar.

Medbestämmandelagen är den största reformen sedan den allmänna rösträtten, menade Olof Palme. Om detta var framsteg för arbetarnas inflytande blev löntagarfonderna ett rejält bakslag för arbetarrörelsen. LO-ekonomen Rudolf Meidner var huvudpersonen bakom ett radikalt förslag som på sikt kraftigt skulle förändra ägandet i näringslivet.  Såväl näringsliv som de borgerliga partierna protesterade, men LO-kongressen ställde sig bakom förslaget 1976. Olof Palme och partiledningen togs på sängen, chockade över det långtgående förslaget.

Löntagarfonderna blev en sorts väckarklocka för näringslivet som kraftigt mobiliserade mot fonderna, bland annat med en jättelik demonstration 1983. Efterhand modifierades fondförslagen, men lades till handlingarna på 1990-talet och har inte återkommit med någon tyngd i debatten. Under åren har också andra typer av ”medbestämmande” testats eller genomförts i arbetslivet. Ett exempel är de självstyrande grupper som PG Gyllenhammar introducerade under sin tid på Volvo och som skulle ersätta det monotona arbetet vid löpande bandet. Den tekniska utvecklingen har också förändrat villkoren på arbetsplatserna. Traditionella gränser mellan arbetare, tjänstemän och chefer har luckrats upp.

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”
LO-ekonomen Rudolf Meidner.

”Det är min övertygelse att löntagarfonderna var det sista seriösa försöket att genomföra socialismen i Sverige.”
Lars Tobisson (M), riksdagsledamot och partisekreterare.

Tummen upp. Året var 1968 och Italien var målet för liftarfärden. Att ta sig fram med tummen var då enda sättet för oss ungdomar att resa till en rimlig kostnad. Tågluffarkorten kom inte förrän 1972. Vi liftare stod flockvis vid motorvägsavfarterna för att vänta på skjuts. Idag ligger hela världen öppen men på 60-talet var det Europa som skulle upptäckas.
Inskickat av Per Anderö, Lund.

På semester. Min far Arne Mohlin (till höger) och hans föräldrar Anna och Bertil. Familjen är på väg hem till Grantinge (utanför Hässleholm) från en semestertur till Hallands Väderö 1963. Min far är 11 år och hans bror Erland (bakom kameran) är 15 år. Notera kaffekannan och radion!
Inskickat av Elna Mattila, Mölnlycke.

Då ordet logdans nämns får de flesta något drömmande i blicken. Professorn Lennart K Persson har skrivit en bok om småländska logdanser – trots att han själv inte dansar.

Logarna med sina danser var träffpunkter där människor samlades under sommartid för att dansa, umgås och söka kontakter av olika slag. I åtskilliga fall fann man sin kärlek där.
– Logdanserna dominerade faktiskt landsbygdens nöjesliv under 50- och 60-talen, säger Lennart K Persson. Han är professor emeritus vid Göteborgs Universitet och har skrivit en bok om logdansens historia i Mörebygden.
– Folk hade vid denna tid blivit alltmer bilburna och därför kunde storstadsinnevånarna också söka sig till de populära danserna.

Lennart har som den smålänning han är i första hand undersökt logdanser i Mörebygden i östra Småland. Han har gått grundligt tillväga. Studerat annonser och artiklar i lokal dagspress. Har också intervjuat personer som har egna minnen från epoken.
– Logarna uppfattades nog som mera primitiva än dansbanorna. Klädseln var normalt mycket enkel. Dekorationer med björkris, kulörta lyktor och vagnshjul, fisknät eller annat bidrog till att skapa en speciell och mysig atmosfär. Under kommande decennier förändrades logdansen. Ungdomarna drogs till städernas diskotek. Logdanserna kom i huvudsak att bestå av så kallad mogen och medelålders dans. Från åren kring 60-talet införde myndigheterna strängare och kostsamma krav när det gällde ordningsvakter och brandsäkerhet samtidigt som orkestrarnas gager steg kraftigt.
– Det kan vara några av orsakerna till att logdansen förlorade besökare. Dessutom hade många logar en liten disponibel dansyta och det satte en gräns för antalet dansanta gäster och arrangörens möjlighet till inkomster.

Lennart K Persson har också en bakgrund som ”rocksångare” i Nybro. 15 år fyllda gick han för första gången upp på scenen under en danspaus i Persmåla Hage. Det var en ren spontangrej och Lennart hade bara tänkt att sjunga en låt men den uppskattades så av publiken att det blev fem till. Det var tiden då rockmusiken slagit igenom på allvar och inhemska band föddes. Lennart K (står för Karl) utgjorde inget undantag. Under smeknamnet ”Skägget” ledde han Savoys orkester. Bandet hamnade ibland på märkliga spelplatser. En gång spelade de på Toresbo i Örsjö. Då bestod scenen av en flakvagn som använts för att köra ut gödsel. Den var inte riktigt rengjord.
– Jag fick namnet eftersom jag var den enda i min skolklass som kunde odla skägg, minns Lennart. Min stora idol var som hos många andra Elvis Presley. Men även Cliff Richard och svenske Rock-Ragge tillhörde mina favoriter. Lennart K Persson är smålänning. Uppvuxen i Ljungbyholm, en mil utanför Kalmar. Han växte upp i orten Trekanten hos sin faster och studerade till en början på Fria Läroverken i Kalmar innan han flyttade över till Nybro där han 1961 tog studenten vid Nybro Kommunala Gymnasium. Lätt skoltrött bestämde Lennart sig för att ta en paus i pluggandet, fick jobb som sjöman och reste med ”MS Stavangerfjord” från Köpenhamn över Atlanten till USA.
– Jag hade en lätt flummig idé om att resa i Elvis fotspår. Så mycket Elvis blev det nu inte men däremot fick jag se en hel del av det stora landet.

1963 var den ettåriga amerikanska sejouren slut. Lennart K Persson arbetade sig än en gång som sjöman hem med oljetankern ”MS Marie Onstad” till Göteborg. Han skulle börja studera igen vid Göteborgs Universitet den 1 september.
– Jag hade tänkt läsa franska men av någon oförklarlig anledning blev det historia i stället. Jag funderar fortfarande på hur det gick till. Men det är något jag aldrig ångrat. Lennarts läsiver gav snabbt resultat. På nio månader tog han en fil.kand-examen. 1 april 1968 var det dags för en fil.lic-examen. Efter avhandlingen om syndikalister i Sverige 1975 blev han kvar på institutionen. Lennart K Persson har bland annat lotsat fram tjugo doktorander till examen. Det har handlat om socialdemokratiska ledarideal till cisterciensordens munkar. Musiken hade han ingalunda gett upp. Han fick också i uppdrag att ordna disputationsfesterna.
– Rätt snart upptäckte jag att många av orkestrarna inte höll måttet. Så i stället fick ”Lennarts trio” rycka in. Jag spelade bas och sjöng samt hanterade elektroniska trummor med ena foten. Lennart K Persson är historiker och det ser han som en stor favör.
– Främst för att vi kan forska i vad som helst.

Trots att han numera är pensionär deltar Lennart fortfarande i institutionens verksamhet. Han är närvarande aktivt vid olika seminarier och hjälper till att granska olika manuskript. För hans del har det blivit böcker om allt ifrån den första Samvetsäktenskap eller civiläktenskap 1971, flera inom ämnet idrottshistoria till den senaste Logar, logdanser & logdansorkestrar i Mörebygden 1950–1982.
– Många jag har talat med säger att de tycker att logdanserna är en bortglömd historia. Mellan all forskning besöker Lennart K Persson gärna en fotbolls- eller handbollsarena. Han gillar särskilt lagsporter. Har själv varit verksam som handbollstränare för både vuxna och ungdomar i BK Heid. Allianz Arena i München och Emirates Stadium i London har alltid stått högt upp på önskelistan av resmål medan både countrymusikens mecka Nashville och Zlatan Ibrahimovics förra hemmaarena Parc des Princes i Paris ännu väntar på visit. Men tillbaka till logdansen. Lennart K Persson är tveksam om dess framtid.
– Jag tror inte att logarna finns kvar om tio år. I Västsverige finns det just nu fyra av lite format. Lane loge utanför Uddevalla, Utängens loge utanför Tanumshede, Stommens loge utanför Alingsås och vintertid Träffen Båberg utanför Trollhättan.

När vi frågar honom om vilken som är hans egen favoritloge att dansa på sätter han upp ett förvånat ansikte.
– Jag kan inte dansa, men min hustru Solveig är väldigt duktig på det.

Gillar svenska deckare och gammal rock
Namn: Lennart K Persson.
Ålder: 74 år.
Yrke: Professor Emeritus vid Göteborgs Universitet och kom förra året ut med en bok om logdanser.
Familj: Hustrun Solveig, 75 år, barnen Karin, 44, och Anna, 40 år, samt fyra barnbarn.
Bor: I Järnbrott i Göteborg.
Hobby: Idrott, läser gärna svenskspråkiga deckare. Gillar gammal rock och countrymusik.

Lysande. Tack för eminent tidning och den trevliga artikeln om ljusskyltar i nummer 3/2017, skriver Per Sjöblom i Jönköping och skickar in fyra bilder på skyltar i sin hemstad. Bilderna är tagna i början av 2000-talet, berättar Per. Skyltarna Cema och Hotel Savoy finns inte längre, men de båda andra sprider ännu sitt varma ljus över stan. Hotell-skylten är festlig då H-et förstås anknyter till tändsticksstaden Jönköping.
Inskickat av Per Sjöblom, Jönköping.

Propaganda. I höst fyller den ryska bolsjevikrevolutionen 100 år. Till denna världshändelse och dess följder finns det en rad svenska kopplingar. En står konstnären Albert Engström för. Han besökte den då nygrundade Sovjetunionen och kom på oklara vägar över 200 propagandaaffischer som han donerade till Nationalmuseum. Samlingarna finns numera på Moderna Museet i Stockholm. Albert Engström växte upp i Hult utanför Eksjö och är ett stort namn i bygden. Nu visar Eksjö museum ett antal av Engströms propagandaaffischer plus annat material från hans vistelse i Moskva. Albert Engström fick teckna av storheter som Alexandra Kollontaj och Lev Trotskij och samlade sina intryck i boken Moskoviter som kom 1924.

Utställning: 1923 – propaganda­affischer från Albert Engströms resa i den unga Sovjetstaten.
Plats: Eksjö museum.
Tider: Visas till den 3 september.
Mer information: www.eksjomuseum.se

Publikdragande. På 1950-talet var stock-car en publikdragande motorsport. Den här bilden tog jag på Eslövs motorstadion i Skåne oktober 1955.
Inskickat av Jan Lindahl, Lomma.

Hans prunkande tyger har lyst upp våra hem sedan 1930-talet. Då han slog igenom var funktionalismen förhärskande och Josef Frank sågs inte med blida ögon. I dag finns han i vart och vartannat hem.

Designern Josef Frank är ständigt på tapeten. Inte bara här i Sverige, där hans fantasifulla mönster sedan 1930-talet fått blomma ut i våra hem i allt från sofftyger, gardiner, kuddar och tapeter till tallriksunderlägg och grytlappar. För nu har han sent omsider fått ta plats i London, där Fashion och Textile Museum haft landets första bejublade Frankutställning. Och här hemma har vi för första gången chansen att se hela bredden i hans produktion. Inte bara möbler, mönster och konstföremål alltså, utan hans ”okända” arkitekturprojekt och aldrig tidigare visade akvareller. Vi betraktar gärna Josef Frank som vår, så österrikare han var. Men hur kom det sig att han flyttade hit på 30-talet? Det hela började med en middag i Djursholm. Trött på svårsålda funkisfåtöljer med stålrörsram i sin butik Svenskt Tenn föll grundaren, Estrid Ericson, pladask för värdparets enkla men eleganta matsalsstolar. Specialbeställda från Wien. Vem kunde ha ritat dem, och det läckra förvaringsskåpet? För att inte tala om den gracila soffan.

Josef Frank hette han, en berömd Wien-arkitekt som skapat hela bostadskomplex i hemstaden. Han hade även ritat fem villor i Falsterbotrakten, där hans svenska hustru Anna hade familj och vänner. Estrid Ericson skrev ett vänligt brev och bad om ritningar. Ritningarna kom, men Josef Frank uteblev. Varför skulle han komma, när han hade en professur i byggnadskonst och dessutom en egen liten inredningsfirma, Haus und Garten, där han fick utlopp för sin kreativitet? Att han till slut gav efter för Annas önskan att flytta till Sverige berodde på den politiska utvecklingen i Österrike, med rasism, gatuvåld och antisemitism – Josef Frank var jude. I december 1933 anlände paret till Stockholm där de togs emot med öppna armar av Estrid Ericson. Detta blev startskottet till ett fruktbart samarbete som bara tillfälligt avbröts under krigsåren. Man visste ju inte vad Hitler kunde ta sig till, så paret Frank flydde till New York.

Josef Franks ankomst till Stockholm innebar en rejäl ommöblering hos Svenskt Tenn. Estrid Ericson blev hans musa. I Dagens Nyheter skrev Eva von Zweigbergk: ”Estrid Ericson som alltid vill ligga i teten har lämnat ’elefant’-fåtöljerna åt sitt öde och med den kände arkitekten Josef Frank som medium importerat modern wienergrace i spensliga, mattpolerade möbler.” Fast alla Franks möbler var sannerligen inte spensliga. På Liljevalchs visade han upp en blommig soffa på hela 280 x 140 centimeter. Det var som att svära i funkiskyrkan, för inte gick den soffan in i 30-talslådorna.

Han hade visserligen själv ritat ”funkislådor”, och som socialist omfattade han många av Bauhaus-anhängarnas tankar, men Bauhaus gick för långt, tyckte Frank som utvecklat en mjukare, mer tillåtande inställning. ”Alla platser där vi kan trivas – rum, gator och städer – har uppstått genom tillfälligheter”. Han hade inte mycket till övers för vad han kallade ”Slöjdföreningstråkighet” i Sverige. Så vilka var de stilideal som Josef Frank tog intryck av i sin design? Bakom sig hade han ett gediget stilistiskt kunnande som omfattade såväl faraonernas Egypten och antikens Grekland som europeisk renässans och barock. Influenserna märks ofta subtilt, men ibland rent konkret: för Svenskt Tenn ritade han till exempel en Tutankhamun-pall. Engelskt 1700-tal var annars en rik inspirationskälla, och Frank följde ofta med barndomsvännen Emma Jacobsson till London för att fynda möbler till Residenset i Göteborg, dit hon flyttat som landshövdingesfru. Där fick han också fått sitt första stora inredningsuppdrag. Ett förmak inrett helt med Svenskt Tenn. I dag finns ett modernare Josef Frank-rum i Göteborgsblått på Residenset. Frank uttryckte gärna sina idéer om heminredning i föredrag och artiklar. I tidskriften Form skrev han att ”Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, blandar möbelstilar, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå av sig själva smälta samman till en lugn enhet. Hemmet behöver inte vara i detalj planerat, inte utstuderat, bara sammanfogat av delar som dess invånare trivs med och älskar”.

Väggarna skulle helst målas vita, så att textilier och tavlor kom till sin rätt. Men hans egna blommiga tapeter? De skulle bara sättas upp på begränsade ytor (som Vårklockor i tambur och frukostrum i mitt föräldrahem). Han lanserade den för många ovanliga tanken att mönstrade ytor skapar lugn och harmoni, medan enfärgade oroar. Flexibilitet var en annan grundtanke. Stolar skulle till exempel vara lätta att flytta – ordet möbel har ju med mobil att göra – och några särskilda skrivbordsstolar tyckte han inte behövdes. Själv bodde Josef och Anna Frank enkelt i en funkislägenhet på Rindögatan i Stockholm, och under ”exilåren” var tvårummaren på Manhattan både hem och designstudio.  I New York vidgade Frank motivkretsen till att omfatta egna tolkningar av Amerikas flora och fauna. Till Estrid Ericsons 50-årsdag skickade han 50 unika mönster som inom ramen för det välbekanta innehöll gåtor och överraskningar – helt i linje med hans idé om mönsters väsen.

Totalt ritade Josef Frank 160 tygmönster. Av dem har 125 någon gång blivit tryckta och ett 40-tal klassiker. Som Vårklockor och Primavera.Kommer hans flora att vissna, undrar Hedvig Hedqvist i sin bok om Josef Frank. ”Det verkar inte så. Den suveräna kompositionen, färgglädjen, de organiska formerna och den konstnärliga esprin i skön förening, väcker intresse och förtjusning hos generation efter generation.” Fast på 70- och 80-talen stod andra blomstermönster högre i kurs, och Frank-möblerna ratades till förmån för Ikeas spånplattedesign, som dessutom var överkomligt i pris. Frank med sina exklusiva material och gedigna hantverk drabbades av samma öde som sin stora förebild William Morris: Skönhet åt alla blev ett svåruppnåeligt ideal. Men tiderna förändras; idag talar vi om hållbarhet och återbruk. Så jag gläder mig åt att nu kunna besöka mors Frankbokhyllor hos mina syskon och det generöst tilltagna vardagsrumsbordet hos min yngsta dotter. Det har renoverats, men bär ännu spår av glada fester hemma hos mormor och morfar. Själv har jag köpt ett par nya tallriksunderlägg som piggar upp mathörnans klassiska Pembroke table (ett 1700-talsbord fyndat i England för fem pund på det glada 60-talet), en klassisk bordstyp som Frank skulle ha gillat. Mönstret heter Mirakel och syftar på Franks lycka när han såg att de böljande slingorna fick exakt mönsterpassning vid tryckningen. En anspråkslös attityd, fjärran från vår tids egocentrerade tänkande.
P.S. Utställningen Josef Frank – Against Design på Arkitektur- och Designcentrum i Stockholm avslutas söndag den 27 augusti 2017.

Var trogen Svenskt Tenn i över 30 år
Namn: Josef Frank.
Född: Född 15 juli 1885 i Baden, Österrike.
Död: 8 januari 1967 i Stockholm.
Yrke: Arkitekt, formgivare och akvarellmålare.
Familj: Gift med Anna Frank fram till hennes död 1957.
Känd för: Sina vackra och blommiga tyger, stilsäkra möbler och vackra hus. Han har varit betydande för Svenskt Tenns framgång.

Man gick fritt. Flygplatsen Arlanda invigdes på försommaren 1962. Jag arbetade som bussförare i Märsta samma år och körde bland annat en linje mellan Vallsta – Märsta – Arlanda. På flygplatsen fanns då endast en terminalbyggnad och en hangar på vardera sidan av plattan. På terminalbyggnaden fanns en takterass som var tillgänglig för alla. Till gater hänvisades man med anslag på plattan utanför terminalbyggnaden och ombord- och avstigning skedde utomhus. I anslutning till hangarbyggnaden fanns personalrestaurang med automater kvällstid som innehöll färdiglagade, enkla maträtter och drycker. Bilden är tagen från terminalens takterass och det syns att inga säkerhetsavstängningar fanns utan man gick fritt genom staketen på plattan.
Inskickat av Lars Norén, Östhammar.

Långa veckor. Året är 1920 och platsen är brobygge vid Djäknagården i västra Skaraborg. Min far Adolf Thor var stenarbetare och deltog i ett antal brobyggen i dessa trakter. Han återfinns på fotot stående på ställningen till kranen längst till vänster iförd hatt. Bron byggdes av huggen sten av granit eller gnejs. Den gamla valvbron som skulle ersättas skymtar till höger på bilden. Med hjälp av den handdrivna kranen lyftes stenarna på plats. Arbetarskyddet var obefintligt; ingen hjälm, inga skyddskläder och som synes var en del av ”gubbarna” iförda träskor! Arbetsveckorna var långa; 48 timmar. Lördag eftermiddag var det dags att med cykel ta sig ett tiotal mil hem för att på söndag eftermiddag återvända till arbetsplatsen. Under veckorna hyrde man någon gammal stuga med ”självhushållning” mest bestående av stekt fläsk och potatis! ”Dä va bra ärbete å gubba va redia” var min fars omdöme om arbetet som stenarbetare.
Inskickat av Alf Thor, Trollhättan.

Svarta tavlan. Flygvapenmuseum i Linköping leder jakten på utrotningshotade ljud. Tillsammans med fem andra museer i Europa och allmänheten ska Flygvapenmuseum samla in 800 ljud tillsammans i ett EU-finansierat projekt.
– De 800 ljuden kommer sedan att läggas till de 700 ljuden som vi samlade in i det tidigare projektet ”Work with sounds”, säger Torsten Nilsson, chef för Samlingsenheten på Flygvapenmuseum i Linköping. De ljuden finns på en webbsida som blivit enormt populär i Europa. Du kan bland annat lyssna på hur det låter när man skriver på svarta tavlan med en krita. Bland dagens ljud, som är värda att spara, nämner Torsten Nilsson en flygning med Ryan Air. Det är en väldigt speciell ljudbild i deras plan. Inte minst fanfaren som spelas när flygplanet landar, säger Torsten Nilsson.

Lyssna på gamla ljud: www.workwithsounds.eu
Kom i kontakt med flygvapenmuseum: www.flygvapenmuseum.se

Att bo på en ö är som att föra en ständig dialog med havet. Det vet Göran och Catharina Sillén. I tolv år har de bott med sina barn på Fjällsholmen, en vind­pinad ö med endast tio åretruntboende.

Göran och barnen möter upp vid bryggan med en båt vars vindrutetorkare går för fullt. Regnet yr och ön syns bara som en suddig silhuett genom vattendropparna. Fjällsholmen ligger bara några minuters båtresa från Vedhall utanför Kungälv. Ändå är den för många en okänd ö. Visst händer det att några enstaka båtgäster lägger till här om somrarna, men de är få.

Ön ligger bortom farlederna och det är inte så många som gör sig ärenden hit, förklarar Göran när vi satt oss tillrätta i familjens kök, med utsikt över en gråskimrande Sälöfjord. Huset på ön har funnits i Görans släkt i generationer, långt tillbaka i tiden. Här tillbringade Göran sin barndoms somrar.
– När farfar dog blev huset stående. Det var många delägare och ingen visste väl riktigt vad de skulle göra med huset. Det slutade med att jag köpte det 1998. Från början hade Göran och Catharina ingen tanke på att bosätta sig permanent på Fjällsholmen. Här finns varken färja eller fast landförbindelse. Men efter ett tag tänkte de att det kunde vara kul att prova på ölivet.

De flyttade dit 2004 och året därpå föddes Oskar. För Catharina, som hade bott större delen av sitt vuxna liv i Lund, blev det en stor omställning. Steget från att kunna cykla överallt på asfalterade, upplysta gator till att vara mammaledig på en nästintill öde ö var stort.
– Första året blev det vargavinter. Det gick inte att ta sig i land med båt, utan jag fick dra Oskar i pulka över isen när jag skulle till barnavårdscentralen, berättar Catharina.
– Ja, visst finns det enklare ställen att bo på, inflikar Göran. Men i maj glömmer man de tuffa vintrarna och tänker att det är ju underbart här ute. Sedan kommer sommaren. Och hösten med sina vackra färger …

Fjällsholmen är inte fiskarnas ö, utan skeppens och skepparnas. En gång i tiden bodde det en sjöman i varje stuga och om vintrarna användes sundet som uppläggningsplats för skutorna. Även i Görans släkt har det varit en lång tradition att jobba på sjön. Görans far var den förste på många generationer som valde ett annat yrke, men Göran tog upp traditionen igen. I tio år arbetade han som sjöman.
– Jag hade hört berättelser från farfars liv till sjöss och kände att det lockade. Men när jag träffade Catharina sadlade jag om. Jag kunde vara borta veckor i sträck och det fungerar inte när man har familj.

Nu arbetar han i stället som ingenjör inom sjöfartsbranschen. Det blir fortfarande en del resor eftersom han har hela världen som arbetsfält. När Göran är bortrest har Catharina extra koll på väderprognoserna. Väntas det oväder får hon och barnen åka i land dagen innan för att kunna ta sig till jobb och skola nästa dag.
– Bor man så här måste man planera utifrån vädret. Man blir också väldigt uppmärksam på sina grannar, om det lyser i fönstren eller inte. Vi är ju bara fyra hushåll som bor här året om, säger Catharina.

Ölivet kräver en del pusslande. Barnen skjutsas varje dag med båt och därefter bil till Kärna där de går i friskolan. Catharina tar med dem på vägen till sitt jobb som barnsjuksköterska i Kungälv. Men vissa eftermiddagar – och på fredagarna när hon är ledig får barnen ta skolbåten. Under veckorna är det en del aktiviteter. Barnen leker med kompisar och spelar bland annat fotboll och piano. Det blir många turer fram och tillbaka till fastlandet. Fast numera börjar barnen kunna ta sig över med båten på egen hand, under uppsikt av mamma eller pappa från fönstret.
– Barnen är trygga på vattnet eftersom de är uppvuxna med havet och har fått respekt, säger Catharina.

Som så många andra öar lever Fjällsholmen upp om sommaren. Då fylls de 40 fritidshusen med sommargäster och en flock islandshästar kommer med färjetransport från Stora Överön för att beta och hålla markerna öppna. På sommaren håller familjen också med sommarbete för några får.
– Vi brukar ta dem över i den egna båten, säger Göran.

Varken han eller Catharina vet om de kommer bo permanent på Fjällsholmen för all framtid.
– Kanske skaffar vi oss ett alternativt boende på fastlandet så småningom. Fjällsholmen är ju inte det mest praktiska stället att bo på när barnen blir tonåringar, säger Catharina.

Gillar att vara i naturen
Namn: Göran och Catharina Sillén.
Ålder: 39 respektive 42 år.
Familj: Barnen Oskar, 11 och Vide, 9.
Bor: På Fjällsholmen.
Yrken: Ingenjör respektive barnsjuksköterska.
Intressen: Göran gillar jakt, fiske, sport, resor, träning, friluftsliv och Catharina friluftsliv, träning, resor, musik.