Första assistenten. 1951 flyttade jag med mina föräldrar och två bröder från Lörstorp i Floda till vår nyinköpta gård Lundbynäs utanför Malmköping i Södermanland. En tid efter flytten lades ”vårt” gamla mejeri i Flodafors ned och medlemsinsatserna betalades tillbaka. För de pengarna skaffade min mor, Maj Jacobsson, sin första hushållsassistent. Vilken glädje och vilken arbetsbesparing!
”Jag kan inte beskriva hur mycket den sparade mina armar. Jag bakade ju allt och malde en hel del kött”, berättar Maj vid 97 års ålder. Den handdrivna köttkvarnen ställdes nu undan för gott och utan saknad.
Inskickat av Leif Jacobsson, Malmköping. 

Efter en lång kall vår kan vi nu njuta av sol och bad. Varför inte plocka fram din fina baddräkt från förr? 

www.emmelieaslin.se. Modell & smink Rebecka Johansson. 

Vackert uppställda. Margareta Wireen Johanson berättar att bilden på hennes svärmors familj är taget i byn Kuleryd i Blekinge 1912. ”Familjen är på väg till skördearbete och tvåa från höger är min svärmors mor Marta Cornelia som då bara var 17 år gammal. Från vänster Martas mor Maria Botilda Larsson och moster Mimmi, Martas mormor Ingelöv Larsson och morfar Anders Larsson. Mannen med skärmmössan var från Stickeboda och hette Abrahamsson och de söta flickorna hette Elsa och Svea”.
Inskickat av Margareta Wireen Johanson, Holmsjö.

Bob Hope blev så gammal att tidningarna lyckades förklara honom död två gånger innan han verkligen dog. Han blev 100 år och hade humorn kvar in i det sista. Då hans fru Dolores, som han varit gift med i 69 år, undrade var han ville bli begravd, var hans svar: Överraska mig!

1952 kom Bob Hope till Stockholm och uppträdde med sin enmansshow och gjorde succé, oöverträfflig i sina snabba oneliners. I sin allt mer framgångsrika karriär skapade han en hel industri av radskrivare för att hålla humorn på hög nivå. Men Bob Hope var noggrann med att skämten skulle landa rätt vilket gav honom en lång livstid som underhållare. Han föddes i London och fick sin artistiska ådra av sin mor Avis Townes som varit operasångerska. Fem år gammal flyttade han med familjen till Amerika och som tioåring vann han en look-alike Charlie Chaplin-tävling. Det bestämde hans framtid men det tog många år av kamp för att hans namn skulle lysa på ljusskyltarna på Broadway. Han första stora succé i Hollywood var filmen Blekansiktet med Jane Russel 1948. Han träffade Bing Crosby som blev hans nära vän. De spelade in flera filmer tillsammans och den stora succén var Två glada sjömän går i land som följdes upp av ytterligare sex filmer.

I Sverige gick hans filmer för fulla hus och Bob Hope återvände till Stockholm 1986 för att medverka i en barngala. Hans humor hade knappast dämpats med åldern. Då han fyllde 96 sa han kvickt: ”Du vet att du börjar bli gammal då ljusen kostar mer än födelsedagstårtan.”

Rikast i Hollywood och trogen i 69 år
Namn: Leslie Townes Hope (Bob Hope).
Född: 29 maj 1903 i Eltham i London.
Död: 27 juli 2003 i Toluca Lake norr om Los Angeles.
Familj: Dolores Hope som han levde med i 69 år fram till sin död (det näst längsta äktenskapet i Hollywoods historia). Adopterade fyra barn.
Yrke: Skådespelare, sångare och radioartist. Antas vara den skådespelare som tjänat mest under sin karriär, cirka 700 miljoner dollar under sin 64-åriga karriär.
Kuriosa: Bob Hope var en bra boxare och turnerade under namnet Packy Easte. Fick mottaga fem heders-Oscar för sina insatser inom amerikansk underhållning.

Håkan Andersson och Lennart Guldbrandsson är besatta av detektiv­romaner. Så mycket att de beslöt sig för att starta bokförlaget Deckar­hyllan och satsa på deckare från genrens första guld­ålder. 

Det var en ren slump att de oväntat fick kontakt med varandra via uppslagsverket Wikipedia där både Håkan Andersson och Lennart Guldbrandsson skrev om sin favoritgenre. När det visade sig att de bodde bara ett stenkast från varandra i stadsdelen Majorna i västra Göteborg träffades förstås de två och det dröjde inte länge förrän deckardiskussionerna resulterade i att bilda förlaget Deckarhyllan med målsättning att förlägga nya böcker från den tid då pusseldeckaren hade sin första guldålder mellan 1920 och sextiotalets början.
– Deckarläsaren är alltjämt intresserad av att försöka lösa gåtor även om den i dag blivit i en mer modern form, säger Håkan. Att ta upp kampen i en så populär genre som detektivromanen med de stora etablerade förlagen var en riskfylld utmaning.
– Vi bestämde oss för att satsa på outgivna romaner av dåtidens stora kriminalförfattare, berättar Lennart. Författarna var flitiga på den tiden. Erle Stanley Gardner, mannen bakom historierna om privatdeckaren Perry Mason har skrivit över 150 böcker när han inte utövade sitt yrke som advokat. Man kan undra hur han hann med allt.

De två förläggarna är mycket noggranna i sin yrkesutövning. Problemet med att översätta en roman från den tid då händelseförloppet förflyttades framåt med hjälp av omoderna telekommunikationer i ett tempo fjärran från dagens kan ha sina svårigheter. Men Lennart, som är skrivcoach, lusläser Håkans översättningar när han inte själv bidrar och är en garant för att deckarentusiasten ska få rätt upplevelse i tid.
– Det är inte så stor skillnad även om det kommit bort en del ord, menar Håkan. Det viktiga är att läsaren får den spänningsupplevelse han eller hon väntar sig.

När första världskriget var över fick pusseldeckaren sitt första stora uppsving. En grupp koncentrerade sig på ledtrådar, likt Rex Stout store mästerlösare Nero Wolf som i fåtölj och med hjälp av sin assistent Archie Goodwin löste gåtorna, förutom då han inte i sin specialhiss for upp i övervåningen och botaniserade bland sina vackra orkidéer. Till ledtrådsdeckarna hör även Ellery Queen, pseudonym för de amerikanska kusinerna Frederick Dannay och Manfred B. Lee. De hade kommissarie Richard Queen och hans ibland rätt odräglige son Ellery som problemlösare. När sista tredje delen återstod av jakten på den skyldige vände sig kusinerna till läsaren, med beskedet att nu kan Du liksom Ellery och hans far lösa gåtan eftersom alla ledtrådar är redovisade. Till gruppen av skarpsinniga och med glimten i ögat hör Dorothy L. Sayers spårhund Lord Peter Wimsey som ofta omgiven av vackra kvinnor såg till att den skyldige hamnade bakom lås och bom. Vi ska inte heller glömma bort Agatha Christie men hennes böcker är inget för Deckarhyllan. Helt enkelt beroende på att alla hennes romaner redan getts ut. En annan omtyckt pusselförfattare var John Dickson Carr eller Carter Dickson som var ett alias han också använde. Carr var specialist på det låsta rummets mysterium och kunde med stor elegans leda in sin läsare på villospår som det kunde vara svårt att ta sig ifrån.

Efter andra världskrigets slut 1945 ändrade pusseldeckaren stil. Lite beroende på att den så kallade ”kiosklitteraturen” flyttade fram sina positioner. Berömdheter som Raymond Chandler, Ross MacDonald och Mickey Spillane representerade den hårdkokta skolan och blev ett motdrag mot de framgångsrika engelska ”tedrickarna” Christie & Sayers. De hade också framgångsrikt borta i Hollywood bidragit med filmmanus till den nya filmstilen ”film-noir”. Dessutom fanns ett ökat intresse för spionthrillers. Många av pusselskaparnas alster filmades också med skiftande framgångar.

Håkan Andersson är göteborgare och uppvuxen i Kvibergområdet. Han arbetar i dag som programmerare i ett dataföretag när han inte sysslar med förlaget. Lennart Guldbrandsson är författare och skrivcoach på heltid och har också publicerat ett flertal böcker i konsten att kunna skriva. Han har också en utbildning bakom sig som TV-författare. Något han i dag har nytta av i arbetet med Deckarhyllan. Tillsammans väljer de ut vilka titlar som kommer på förlaget. Böckerna har hittills kommit ut som pocket.
– Det är ett behändig format och gör att kostnaderna för kunderna kan hållas inom rimliga gränser, säger Lennart. Han själv svarar för layout medan Håkan huvudsakligen sköter om översättningen. Till varje bok följer en introduktion av romanens författare. Hittills har tre böcker getts ut. Flitige Erle Stanley Gardners Perry Mason och fallet med den anklagade advokaten från 1933, Ellery Queens Kungen är död från 1952 och Earl Derr Biggers Huset som saknade nyckel. I den löser populäre Honoluludetektiven Charlie Chan ett mord på hemmaplan som går nästan 50 år tillbaka i tiden. Det var för övrigt den populäre detektivens första fall. Boken kom ut första gången redan 1925. Biggers skrev ytterligare fem romaner innan han gick bort 1933 endast 48 år gammal. Tillgången på nya deckare från kända författare är med undantag av Agatha Christie ganska god.

– Det finns mycket att hitta från ”guldåldern”, säger Håkan. Nu håller vi som bäst på att titta på flera titlar. Bland dem pusseldeckare av Rex Stout, Carter Dickson, Ellery Queen och Cornell Woolrich. Vi kämpar om folks fritid för att ge dem hjärngympa. De vill bli lurare fastän på ett intelligent och trivsamt sätt.

Båda gillar frågetävlingar
Håkan Andersson
Ålder: 55  år.
Bor: I stadsdelen Majorna i Göteborg.
Familj: Hustrun Annica.
Yrke: Programmerare och förläggare.
Hobby: Gillar Quiz-tävlingar.

Lennart Guldbrandsson
Ålder: 43 år.
Bor: I stadsdelen Majorna i Göteborg.
Familj: Sambon Matilda och två barn.
Yrke: Författare och skrivcoach.
Hobby: Gillar Quiz-tävlingar.

Höskörd. Alla i släkten kom för att hjälpa till med höskörden hemma hos farmor och farfar i Stora Mellby, Västergötland. På bilden är det Gunvor och Rolf Larsson som hässjar och året är 1964. Det är mina föräldrar, berättar Eva Bjelkengren och gården heter Stenarstorp.
Inskickat av Eva Bjelkengren, Trollhättan.

Hon slog tidigt igenom som skådespelerska i Hets. Men Mai Zetterling fann inte sitt rätta element förrän hon själv började göra film. Hon bröt tabun och gjorde filmer som sågades av manliga kritiker.

I sin memoarbok Osminkat från 1984 skriver Mai Zetterling: ”När jag var skådespelerska, sångerska, danserska som visade benen och hade djupa urringningar utgjorde jag inget hot alls, män kunde fantisera om mig, skådespelerskor tas aldrig på allvar, man utgår ifrån att vi har ännu mindre i huvudet än vanliga kvinnor. Men nu när jag har lyckats ta det avgörande steget att bli filmregissör, då anses jag ovanlig. Jag är inte längre densamma i männens ögon”. Orden ger en träffande beskrivning om vad Mai under sitt yrkesliv fick slåss emot genom att lämna trygghetszonen som skådespelerska för att ge sig in på männens domäner som regissör. Under hela sitt liv fick hon kämpa för att hennes arbete skulle tas på allvar. Hon debuterade som filmregissör under 1960-talet, det vill säga under ett progressivt årtionde, men ändå fick hon kämpa med att bryta barriärer och fick försvara sin rätt att slå sig in i den mansdominerade filmbranschen. Det fanns ännu ingen jämställdhet på produktionssidan i svensk film. Sedan 1920-talet hade endast en handfull kvinnor fått möjlighet att regissera. De släpptes med stor tveksamhet in på männens revir.

Men Mai bad inte om lov och hon fogade sig aldrig i något som stred mot hennes sanna natur. Mai föddes 24 maj 1925 i Västerås och bodde som barn även i Australien, men växte sedan upp på Södermalm i Stockholm. Själv karaktäriserade hon sig som något av ett problembarn som gärna drömde sig bort från tillvaron. Hon kom dock tidigt i kontakt med skådespeleri, vilket blev en vändpunkt i livet. Som 14-åring började hon spela barnteater i Medborgarhuset och fick 1941 en roll i en pjäs vid Blancheteatern. Det ledde till att teatermannen Calle Flygare fick syn på henne. Han tog Mai under sina vingars beskydd och erbjöd henne gratislektioner i skådespeleri vid sin teaterskola. 1942 sökte hon och kom in vid Dramatens scenskola och efter examen var hon engagerad där några år. Men redan 1941 hade hon gjort debut på vita duken i Lasse-Maja, 16 år gammal och söt som socker. Mai gjorde sedan några andra mindre roller innan hon 1944 slog igenom med dunder och brak i Alf Sjöbergs Hets, som än idag är en av de högst ansedda filmerna från 1940-talet.

Hon spelade expediten Bertha som blir plågad av den sadistiske latinläraren Caligula, en både annorlunda och utmanande roll för en ung skådespelerska. Filmen blev en enorm framgång, både i Sverige och utomlands. Alla var imponerade av Mais insats. I sin memoarbok beskriver hon det så här:
”Ingen förstod varifrån jag tog det. Jag var den enda som visste. Jag hade mitt förflutna att ösa ur. Jag var ung till åren, men mycket gammal och sliten inombords. De skulle förstås aldrig ha kunnat ana det.” Framgången fortsatte då Gustaf Edgren gav henne huvudrollen som bondflickan Marit i bygdedramat Driver dag faller regn. Filmen blev en av SF:s största publikframgångar någonsin och den första av deras ljudfilmer som spelade in mer än en miljon kronor. Samma år var Mai även med i Iris och löjtnantshjärta som också blev en framgång och som hon fick pris för vid filmfestivalen i Venedig.Tack vare den internationella spridning som filmerna fick började även utlandet slå sina lovar runt Mai. 1948 inledde hon en brittisk karriär vid Rank Studios i London som kontrakterade henne på sju år. En anledning till att hon tackade ja var att hon inte ville fastna på Dramaten. Hon gjorde många filmer i Storbritannien, men kontraktet bröts i förtid på grund av att bolaget fick ekonomiska problem. Mai tyckte mest att det var skönt eftersom hon inte kände sig bekväm i den engelska nöjesindustrin och anklagade de manliga regissörerna för brist på ambitioner. Hon började syssla mer med teater, men fick sedan ett erbjudande från Hollywood som hon accepterade.

Men samma mönster som från England upprepades. Mai vantrivdes. I sin memoarbok berättar hon om ständig jämförelse med Greta Garbo och Ingrid Bergman, vilka hon enligt egen åsikt inte alls var lik. Hon ville heller inte bli en filmstjärna och anpassa sig till ”apburen Hollywood” utan gå sin egen väg:
”Nästan alla flickor drömmer någon gång om det lyxiga Hollywood, om den där större-än-livet-livsstilen; många gånger var jag nära att falla för den, och ändå var det någonting som hejdade mig. Så jag fortsatte att vara svår, till och med destruktiv, som någon formulerade det. Men det var min outsider-attityd som räddade mig, mina värderingar som hindrade mig från att bli den sortens stjärna som de ropade efter; det stred så totalt mot min personlighet.” Det var helt enkelt något som skavde, något som gjorde att Mai inte kände att hon fick utlopp för sin kreativitet. Hon fortsatte skådespela väl tillbaka i England, både på teaterscenen och vid filmen och var emellanåt även med i svenska filmer. Men hon kände sig artistiskt låst. Mai beskriver i sin memoarbok sig själv som en kvinna full av handlingskraft:
”Som skådespelerska är du inte kreativ. Du blir tillsagd vad du ska göra. Jag vill göra saker och ting. Jag kan inte vänta på att saker ska hända. Jag måste få dem att hända.” Lösningen var att göra det själv – att börja regissera. Men att ta steget från skådespelerska till regissör skulle visa sig bli en utmaning. Mai var chockerande nog den första svenska kvinnan som regisserade en långfilm ända sedan 1956 då Mimi Pollak regisserade sexualupplysningsfilmen Rätten att älska och Barbro Boman gjorde skilsmässodramat Det är aldrig för sent. Mellan 1934 och 1964 då Mai långfilmsdebuterade med Älskande par gjordes det endast fyra svenska långfilmer regisserade av kvinnor. Och ingen av dessa regissörer gjorde långfilm igen, utan gästspelade bara i branschen.

Mai kom däremot för att stanna. Hon tog på sig den fallna mantel som legat i träda sedan stumfilmstiden då pionjärerna Anna Hofman-Uddgren, Karin Swanström och Pauline Brunius satte sin prägel på den svenska filmindustrin. I mitten av 1950-talet förälskade sig Mai i den brittiske författaren David Hughes och de gifte sig 1958. Tillsammans med honom skrev hon manus och inledde karriären som filmregissör genom att göra några dokumentärer för BBC. The War Game (1963) fick Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig. Sedan åkte Mai hem till Sverige och långfilmsdebuterade med Älskande par, baserad på en bok i Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Filmen skrevs av henne och David, fick överlag god kritik och gav Mai ett debutpris från Svenska Filminstitutet samt ett kvalitetsbidrag på närmare 300  000 kronor.

Men filmens sexuella frispråkighet upprörde både i Sverige och utomlands. I samband med att den tävlade om Guldpalmen i Cannes skrev en uppretad fransk kritiker: ”Hela den svenska nationen borde förbjudas”. 1966 kom Nattlek, baserad på Mais egen roman. Med incesttema och utmanande sexuellt innehåll väckte även denna film anstöt, och affischen som föreställde ett samlag i genomskärning bidrog också till rabaldret. Trots en del negativ kritik i Sverige blev den ändå årets bidrag till filmfestivalen i Venedig, men filmens enda offentliga visning ställdes in och endast en visning för kritiker, jury och press tilläts. Detta på grund av att filmen ansågs alltför kontroversiell för att visas för allmänheten. Fiasko helt enkelt! Men Mai gav inte upp. 1968 var hon tillbaka med två långfilmer. Hon gjorde Dr. Glas med Per Oscarsson i huvudrollen i en experimentell version som fick usel kritik och Flickorna som även den missförstods totalt av den manliga kritikerkåren. Flickorna rörde sig i gränslandet mellan dröm och verklighet med en ovanlig berättarteknik och moderna genusmönster. Att som kvinna utmana både manliga normer och filmiska traditioner var svårt. I synnerhet som Ingmar Bergmans sätt att göra film satte en prägel på hela Sveriges kulturklimat vid tiden. Hans experimentella ambitioner uppskattades, Mais gjorde det inte. Flickorna fick usla jurypoäng och tilldelades inte något kvalitetsbidrag av Svenska Filminstitutet. Expressens Bo Strömstedt skällde dessutom ut filmen med orden: ”Vilka förstockade menstruationer!” Det skulle dröja ända till 1982 innan Mai kunde göra långfilm igen. I Sverige fanns inget jobb för henne efter Flickorna och även utomlands hade hon svårt att finna finansiering för sina projekt.

Nästa långfilm, Scrubbers, gjorde hon i England och den fick bra kritik för både handling och dramaturgi. 1986 fick Mai äntligen upprättelse i hemlandet genom Amorosa som handlade om Agnes von Krusenstjernas liv. Den fick god kritik, både Stina Ekblad och Erland Josephson vann var sin Guldbagge för sina roller och Mai själv blev nominerad i kategorin Bästa regi. Vid det laget hade även Mais tidigare filmer börjat omvärderas och visas på filmfestivaler runt om i världen. Männens tolkningsföreträde hade börjat försvagas och fler kvinnor började slå sig in i branschen som regissörer. Mai hade varit en av de kvinnor som gick i bräschen för denna utveckling genom att göra film på sina egna villkor.

Mai fanns med på svarta listan
Namn: Mai Elisabeth Zetterling.
Född: 24 maj 1925 i Västerås.
Död: 17 mars 1994 i London.
Makar: Tutte Lemkow (1944–1953), David Hughes (1958–1979).
Barn: Etienne Lemkow, Louis Lemkow-Zetterling.
Yrken: Regissör, skådespelerska, manusförfattare, författare.
Trivia: Mai Zetterling-stipendiet ges ut av Konstnärsnämnden till ”en filmregissör med hög konstnärlig kvalitet som vidgar gränserna för kort- eller dokumentärfilm”. 2009 avslöjades att Mai under 1950-talet funnits på Brittiska Underrättelsetjänstens svarta lista på grund av kontakter med vänsterintellektuella. 1996 gjorde Christina Olofson en hommage till Mai med dokumentären I rollerna tre med Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.

Han blev bäst i världen 1952. En sensationell seger som gav eko. Ingen hade väntat sig att den talangfulle gymnasten skulle knipa OS-guldet och få höra den svenska nationalsången spelas.

I dag kanske den mest bortglömde i svensk idrottshistoria sett ur prestationen han gjorde. En 20-åring som tog guld i fristående gymnastik vid sommarolympiaden i Helsingfors 1952. Att William Thoresson var ett framtidshopp det visste alla som hade med gymnastik att göra. Men att han var så iskall och fokuserad när han som sista man gick ut för att göra sitt program i grenen överraskade alla.
– Jag var lite nervös innan det var min tur, minns William Thoresson. Fem svenskar hade redan varit uppe. Jag kände mig lite torr i halsen och för att sansa mig när jag stod i båset och väntade att få gå upp drack jag en halv kopp med blåbärssoppa. På läktarna satt runt 5 000 sorlande åskådare. När William steg in på mattan blev det  plötsligt helt tyst. Han fick allas ögon på sig. Det var nu det skulle avgöras.
– Mitt program kunde jag både fram och baklänges. Jag hade slipat på det säkert 200 gånger innan. Inne på mattan blev jag helt lugn. Jag tittade upp mot det svenska kvinnliga gymnastikslaget som satt på läktaren och utan att veta om varför blinkade jag åt dem. Kände att det började rysa i hela kroppen.

Thoresson satte sitt fria program perfekt. Fick 9,8 poäng av 10 möjliga och slog både de finska och ryska favoriterna.
– Efteråt frågade tjejerna om jag var riktigt klok, Men jag sa bara att det föll sig så. I uppståndelsen efteråt dök Sveriges Radios Lennart Hyland upp. Det fanns ju inga TV-bilder på den tiden. Han frågade vad jag åt. Då svarade jag allt utom salt sill. Det var ingen tvekan om att William Thoressons insats i Helsingfors gav den sportgrenen ett uppsving. Och kanske hade den blivit ännu större om han samma år fått Svenska Dagbladets bragdguld för årets bästa idrottsprestation. Det gick i stället till 10 000-meterslöparen Valter Nyström som vid samma OS satte nytt svenskt rekord med sin sjätteplacering i finalen. En i och för sig fin insats men frågan är om inte William Thoressons bedrift väger tyngre. Juryn motiverade sitt val med att Thoresson var så ung och hade framtiden för sig.

William Thoresson föddes i Majorna i trakterna kring Mariaplan i Göteborg. Där bodde han de sex första åren av sitt liv. Alldeles innan skolstarten hade hans pappa Karl byggt färdigt ett hus i området Fräntorp. Dit flyttade familjen med mamma Elsa och brodern Bengt 1938. William började i Torpaskolan och gick där de första sju åren. Sedan följde ett år på Nylöseskolan innan skolgångens två sista år avslutades på Odinskolan. Det sistnämnda motsvarade en realskoleexamen.  Ut i arbetslivet innan det var dags för OS och militärtjänst.
– Jag började på apoteket Korpen på Redbergsplatsen. Där fick jag hjälpa till med allehanda uppgifter. På fritiden var det gymnastiken som dominerade. Jag hade redan som tioåring fått komma med i Göteborgs Turnförening där det normalt var en 18 årsgräns. Men grundaren och min mentor Algot Nygren såg tydligen att jag hade talang för han hjälpte och stöttade mig hela tiden. William Thoresson hade också ett stort stöd av sina föräldrar. Mamma Elsa lade ut mattor och olika kuddar när William i unga år tränade hemma på golvet. Pappa Karl följde hans träning noggrant och hjälpte honom med olika råd. Efter OS-guldet var William Thoresson en efterfrågad ung man. Hans gymnastikförening fick massor av inbjudningar till uppvisningar och olika tävlingar både här hemma och utomlands. Tyvärr kom för Williams del en militärtjänstgöring vid svenska flottan i Karlskrona emellan. Den varade först på landbacken i två månader innan han tillsammans med en annan menig förflyttades till HMS Älvsnabben i den femton månader långa utbildningen. Under tiden svalnade det nyvaknade intresset för modern gymnastik en aning men när Thoresson kom tillbaka på land igen väntade stor framgångar vid olika EM- och VM-tävlingar.

1956 gick sommar-OS på andra sidan jordklotet. I Melbourne i Australien. William Thoresson var väl förberedd. Men visar upp en missnöjd min när vi börjar tala om den tävlingen.
– Jag grämer mig än i dag åt den silvermedalj jag fick. Det går inte att skylla på någon annan än mig själv att jag lät guldet gå ur händerna. Jag kände mig i kanonform och ville bjuda på en extra knorr på slutet. Jag gjorde en volt för mycket och hamnade utanför tävlingsområdet. Det blev förstås poängavdrag. Den missen har jag än i dag svårt att glömma.

När William kom tillbaka till vardagslivet igen efter olympiaden tänkte han inte återvända till apoteket utan utbilda sig till gymnastikdirektör. Ett yrke som skulle passa honom utmärkt. Men det krävdes vissa ämnen som Thoresson var tvungen att läsa in. Genom att mentorn Algot Nygren lyckades få in sin adept till att tentera på Östra Realskolan i engelska, kemi och biologi öppnade sig möjligheter. Men inte i Sverige för här krävdes en akademisk examen och eftersom han inte hade det blev han till en början förbigången. Det var i stället på GIH i grannlandet Norge som Thoresson började som lärare 1958. Han stannade i två år och tog sin examen i Oslo 1960. Därefter arbetade han i Stockholm på Enskede folkhögskola i fem år. Sedan nappade William Thoresson på en inbjudan om en tjänst i Venezuela som gymnastiklärare och tränare för landslaget i huvudstaden Caracas.
– Jag fick jobbet bland elva sökande och trivdes så bra att jag stannade där till 1972 innan det bar hemåt igen. Vid återkomsten till Sverige fick William Thoresson tjänst i Hammarkulleskolan. Jag hann också med en sista tävling i OS i Tokyo 1964. Det gick mer eller mindre åt skogen eftersom Svenska Gymnastikförbundet satt samman ett helt felaktigt program. Bästa placeringen fick Marie Lundquist med en 39:e plats. För herrarna gick det ännu sämre. William Thoresson kom på en 77:e plats!

Vid snart 85 års ålder håller den spänstige göteborgaren  alltjämt samma ”matchvikt” som under toppen av karriären. Han väger exakt samma som då och är alltjämt smidig i kroppen.
– Jag står visserligen inte längre på händer och hjular men kör mina träningsprogram både här hemma på morgonen och i gymnastikföreningen. Och sedan har jag ju min trädgård, där finns hur mycket arbete som helst om man vill hålla igång.

Dagens gymnaster anser William Thoresson håller en mycket hög klass.
– Det är roligt att se dem i TV ibland. De är väldigt duktiga. Däremot är han oroad för dagens unga.
– Skolan har ju mer eller mindre monterat ned gymnastik och motion. Det är en farlig utveckling som kommer att straffa sig i framtiden. Det är dags att politikerna skärper sig rejält i denna fråga. Behöver de råd så fråga William Thoresson. Han är ett levande bevis för vad det betyder att röra på sig.

Svingar golfklubbor och odlar
Namn: William Thoresson.
Ålder: 85 år.
Yrke: Pensionär och före detta gymnastikdirektör och OS-guldmedaljör.
Bor: I Göteborg.
Familj: Hustrun Eva, 64, och sönerna Jan, 51, och Lars, 50.
Hobby: Trädgård, golf (handikapp 7), samt sport och resor.

Åker MC. Hilding Lundh, urtypen för en riktig fiskargubbe, tar på sig jackan för att med sin Husqvarna-motorcykel ta sig till Östra Ringsjön och lägga nät 1930. Han bor i byn Fogdarp nära Hörby. Kanske berättar han en fiskehistoria för mannen med keps och kort slips.
Inskickat av Torsten Lundh, Halmstad.

Teater och sång, kabaréer och musikaler. Genom karriären har Monica Nielsen visat sin mångsidighet – och helst för att berätta något viktigt. Hon debuterade redan som 8-åring för Ingmar Bergman.

Lite otäckt var det då hon stod i kulisserna inför sin entré i den Ingmar Bergman-regisserade pjäsen på Helsingborgs stadsteater. Åtta år gammal, hennes debut på scenen. Monica Nielsen glömmer det aldrig.
– I en scen höll Otto Landahl på att våldföra sig på Annika Tretow och jag tyckte det var så otäckt för hon skrek så väldigt. Men så klev jag in och sa: ”Pappa, vad gör du!?” Och då fick jag hela publiken med mig eftersom jag avbröt hans onda gärning …

Monica kunde knappt gå när hon började följa med mamma Marianne och pappa Gunnar till jobbet, till teatermiljöerna. Såg sig nyfiket om och hörde de vuxnas tragglande ordväxlingar på scenerna. Många underbara upplevelser under tidiga barndomsår.
– Tidigt visste jag att jag också skulle bli skådespelare som mina föräldrar. Alla i omgivningen höll på med teater. Hemma var det alltid teatersnack, och var det inte mamma och pappa så kom folk på besök och så var det i gång, säger Monica Nielsen. Hon var redan då bestämd över att inte bli en stjärna.
– För mig räckte det gott och väl att ingå i en ensemble. För jag märkte hur stjärnorna bland skådisarna mådde, det var mycket dricka. I stället älskade jag att vara en i gänget och gärna åka på turné. Jag har aldrig sökt efter stjärnglansen.

Ändå kan Monica Nielsen blicka tillbaka på en fantastisk karriär. Mångbegåvad skådespelare, sångerska, kabaré- och musikalartist, i olika genrer och gärna med ett allvar i botten. Ett tag, i början av 1960-talet när hon medverkade i Hasse & Tage-revyn Konstgjorda Pompe och Povel Ramel tjatade för att få med henne i sina Knäppupp-revyer, var hon nästan på väg att bli enbart komisk estradör. Men det kom aldrig på frågan för den kvicka flickan som var bäst i klassen i gymnastik på Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och som 18-åring hade kommit in på Kungliga Dramatiska Teaterns treåriga utbildning.
– Mitt artistskap har alltid varit på största allvar. Jag tycker inte att man ska skoja till det allt för mycket. Det har aldrig varit min grej. Människan har det inte lätt, och jag vill inte skoja bort det, säger Monica Nielsen. Den filosofin har möjligen delvis sin grund i en händelse när det uppdagades att Monica vid sidan av studiedagarna på Dramaten om kvällarna sjöng och medverkade i Lars Forssells litterära kabaré på Ulla Winbladhs krog på Djurgården. Stig Torsslow, elevskolans rektor, fann det olämpligt i att gå mellan seriös teater och ”sjunga i ren underhållning”.
– Han spände ögonen i mig: ”Snälla fröken Nielsen, ni tänker väl inte bli en ny Hjördis Pettersson!?”

Vad rektorn inte visste då var att Hjördis senare skulle spela i Tolvskillingsoperan på Dramatens stora scen med publikovationer och lysande recensioner. Monicas samhällsengagemang kom ofta att lysa igenom under hennes över 50 år långa karriär, och självklart med sång, musik och dans i … ja, ”ren underhållning”. Bara texterna och föreställningarna hade sitt djup och sin mening, en kärna som fick folk att tänka till och göra livet kärleksfullare och större.
– Eftersom jag var skådespelerska i botten hade jag en fördel i att jag kunde artikulera bra när jag sjöng. Så jag fick verkligen fram orden och kunde sätta dem ordentligt i de som lyssnade. Lars Forssell, Beppe Wolgers, Olle Adolphson och Allan Edwall skrev fantastiska texter. De hade talang som var ovanligt skarp. Och roliga var de samtidigt, det var alltid humor med i bilden också, säger Monica Nielsen.

Hon var heller inte blyg för att ta strikt politisk ton och valturnerade med Tage Erlander och Olof Palme. Sjöng Internationalen och andra socialistiska sånger. Blev vän med båda, var en del på Harpsund och badade till och med bastu med höjdarna.
– Tage och Olof var sådana som man kunde prata om allt med. Precis som Aina, Tages hustru. Det var fina människor. Jag gillar det där som Allan Edwall sa: ”All teater är politik. Så fort en människa konfronteras med en annan uppstår politik.” Det är viktigt att vi alltid lyssnar på och tar intryck av varandra så att något bättre kan skapas. Monica är enda barnen till skådespelarparet Peter Lindgren och Marianne Lundberg. Föräldrarna separerade tidigt, och Marianne gifte sig med Gunnar Nielsen, en norsk skådespelare som också adopterade hennes dotter. Marianne och Gunnar fick senare barnen Ole och Eva.
– Jag hade en lycklig uppväxt. Att min riktiga pappa försvann brydde jag mig inte så mycket om. När mamma och Gunnar som blev min nya pappa var ute på turnéer med Riksteatern brukade jag vara hemma hos mormor Astrid och morfar Ernst på Riddargatan 71, berättar Monica Nielsen. Hennes morfar var en känd byggmästare som byggde hus på Östermalm.
– Allt var så roligt och jag hade precis börjat i skolan när jag följde med mamma och sjöng franska chansoner på Restaurang Minerva i Stockholm. Jag kunde de franska orden, men hade ingen aning om vad de betydde. Mamma sjöng till gitarr. När hon kunde tog hon sångjobb, det var också en del av hennes artisteri.

Med franska sånger, och för all del även allehanda stycken med livet lika nära hjärtat, hade Monica senare stora musikaliska framgångar. Efter roller i tre biofilmer med premiär 1955 reste hon för gaget till Paris. Intensivpluggade språket och sjöng ett par kvällar på en krog bredvid hotellet.
– Franska var ett så fint språk. När jag blev äldre fick jag nys på Tolvskillingsoperan och blev även förtjust i tyska. Bertolt Brechts texter och Kurt Weills musik … oj, så fantastiskt! Det enda som grämer mig är att jag aldrig fick spela i Tolvskillingsoperan. Å andra sidan har jag längs vägen i stort sett gjort alla de där sångerna på ett eller annat sätt.

Mycket välgång hade Monica Nielsen därtill på teater-, kabaré- och musikalscenerna. Med elevskolans examensbevis i handen anställdes hon direkt på Dramaten, och sedan återigen som 50-åring efter att ha frilansat i nästan tre decennier. Totalt har Monica gjort 55 roller på nationalscenen från den första våren 1957 och den sista hösten 2002.
– Att få komma tillbaka till Dramaten var underbart, för det var där de intressantaste kvinnorollerna fanns. Irländska kärringar och andra mulliga madamer som kunde ta för sig. Det var jätteroligt att långt efter min teaterdebut i Helsingborg som barn få jobba med Ingmar Bergman igen, säger Monica Nielsen.
– Han var satans bra, alltså. Ingmar lät mig komma med åsikter och frågade ofta: ”Vad säger du, Monica? Vad tycker du?” Men han var ju jättesvår för de som inte kom i tid eller gjorde fel saker. Det var många som var rädda för honom. Vid ett tillfälle, under Monicas första vända på Dramaten, åkte hon på landsomfattande turné med Inga Tidblad. Trots att Inga var långt mycket äldre blev de goda vänner.
– Inga gjorde kvinnoporträtt från olika pjäser och jag spelade mot henne. Mellan akterna när Inga bytte om sjöng jag för publiken. Inga var så gullig mot mig och lärde mig mycket.

Långt senare, efter att i decennier synts och beundrats i TV-serier (inte minst som Bodil i SVT-såpan Varuhuset), filmer och allsköns andra teatrala sammanhang, avrundade Monica Nielsens sin sceniska gärning med att spela den snipiga Aurore i folklustspelet Söderkåkar (2006) och mot Tommy Körberg i musikalen My Fair Lady (2008). För det senare belönades Monica med Guldmasken, Sveriges kanske finaste teaterpris.

Så sent som i juni i år gjorde Monica Nielsen ett sällsynt uppträdande på ålderns höst. Med döttrarna Petra och Paula sjöng hon i Vita Bergsparken i Stockholm, bland annat Söderjäntans söndag som viskompositören Carl Anton specialskrev till Monica.
– Nuförtiden kommer jag inte riktigt upp i höjderna med tonerna. Tänk vad glad jag är över alla sånger jag har sjungit i hela mitt liv. Monica Dominique, som var så fantastisk med pianot, sa en gång: ”Varje sång med Monica Nielsen är som en liten pjäs.” Det var fint sagt. För det var precis så jag ville ha det.

Sjöng mycket i stickad tröja
Namn: Monica Nielsen (född Lindgren).
Mest känd för: ”Som Bodil SVT-såpan Varuhuset, verkar det som. Och den där stickade tröjan i olika färger jag i alla år klädde mig i när jag sjöng i SVT med Carl Anton i Vita bergsparken om somrarna. Då syntes den ju väldigt mycket.”
Ålder: 79 år.
Bor: I ett hyrt kulturhus i Vita Bergs­parken i Stockholm.
Familj: Döttrarna Petra, 52, och Paula, 49. Barnbarnet Timmy, 23.
Gör i dag: ”Jag lever ett vanligt pensionärsliv och umgås med mina barn och mina goda vänner, som Fatima Ekman. Sjunger och annat gör jag bara undantagsvis nu.”

I Skäret mellan Arild och Jonstorp i Skåne känns en doft av nybakade bullar och kaffe. Det är berömda Flickorna Lundgrens kafé som bjuder in till en fika. Sedan 1938 har de lockat kända som okända hit.

Flickorna som från början var sju till antalet har genom sitt kafé blivit en stor turistattraktion som dessutom fått kunglig glans. För den svarar Gustaf VI Adolf vilken efter ett första besök som kronprins redan 1945 blev en trogen gäst under sina resor till sommarresidenset Sofiero. Slottet beläget strax utanför Helsingborg fick han i bröllopsgåva av Gustaf V när han 1905 gifte sig med Margareta av Connaught. Hon gick bort 1920 och kronprinsen gifte om sig tre år senare med Louise Mountbatten.
– Alltsammans började med att Gustaf VI Adolf 1945 såg solförmörkelsen i Mölle uppe på Kullabergs naturreservat, berättar Ella Fejne, 94, och den enda kvarlevande av de sju systrarna. På vägen mot Sofiero blev han kaffetörstig och ställde med sitt sällskap kosan mot vårt kafé. Han blev omedelbart förtjust i vår trädgård och slog sig ner som vilken gäst som helst bland de andra.

Ella minns kungen som både kunnig och nyfiken. När det gällde trädgården jämförde han och diskuterade med andra vad som fanns på Sofiero och ställde frågor om de olika växterna. Majestätet gjorde varje gång ett besök till Kakboden och valde bland de olika bakverken som låg upplagda där. Favoriten nummer ett var vaniljhjärtat. Det njöt han gärna av.
– Vid ett tillfälle tyckte drottning Louise att det blev för många goda kakor. Då lånade hovmarskalken vår telefon och ringde till Sofiero och avbeställde efterrätten till kvällens middag, berättar Ella. Huset har anor ändå från 1732. Ursprungligen ett gammalt fiskartorp i korsvirkesstil som flickornas pappa Alexander köpte 1927 för att familjen skulle ha ett fritidshus.
– Pappa betalade 150 riksdaler, berättar Ella och huset var i uselt skick. Alexander och hans hustru Anna hade en arrendegård i Döshult  medan Alexanders bror Charles fick ta över familjegården på Skäret. De fick sju barn och hade ett framgångsrikt jordbruk med grönsaks- och blomsterodling.
– Far längtade till Kullabygden och tyckte att den stora familjen borde ha ett rekreationsställe att åka till. Han var en stor naturmänniska och trivdes just i sin barndomsbygd Skäret.

1927 kom hans chans. Av fiskaren och före detta sjömannen Jöns Petter Nilsson köpte Alexander Lundgren på auktion huset. Det var i stort behov av reparation. Samtidigt friköpte han tomten på 1 000 kvadratmeter av sin bror. Alexander Lundgren satte igång med den omfattande reparationen. Men han gick ändå försiktigt fram. Han behöll rumsindelningen liksom den gamla bakugnen. Inventarier och möbler beställdes av möbelsnickaren från trakten. 1930-talet började lyckligt men snart dök det upp mörka moln på den ljusa familjehimlen. 1932 brann boningshuset i Döshult ner till grunden och inget gick att rädda. Sedan gick ett företag Alexander Lundgren gått i borgen för i konkurs och dessutom kom Kreugerkraschen. För att försöka klara ekonomin hyrdes stugan ut några somrar men det räckte inte. Två av de äldsta systrarna kom då på idén att öppna ett kafé. Yngsta systern Ella erinrar sig att de läste tidningar som hade reportage om kafékulturen i södra Europa. Familjeskaran satt under mörka vinterkvällar och drömde om att försöka starta något själva. Ebba och Greta som under sin skoltid studerade i Helsingborg följde med vad som hände runt om i världen på ett annat sätt än de på gården. De berättade om vad de läst i ”Home and Garden” och det gav inspiration åt alla.
Sommaren 1938 öppnade man för första gången. Visserligen utan vatten och elektricitet men succén var ett faktum från första bakverk och kaffetår. Trädgårdsmöbler och porslin hade stor åtgång och måste hela tiden förnyas. Nästa sommar var situationen annorlunda. Då hade elektriciteten kommit till Skäret. Under 40-talet fortsatte verksamheten trots krigstider och en brand i bageriet 1944 där hela huset ödelades. Detta stoppade inte verksamheten. Ett nytt bageri byggdes och gästerna fortsatte att strömma till. Nu var tiden för lagstadgad semester och att allt fler skaffade sig bil. När kriget var slut 1945 kom så kronprins Gustaf VI Adolf till ”Flickorna”.
– Jag tror han var här ett sjuttiotal gånger fram till sin bortgång 1973, säger Ella Fejne. På fyrtiotalet uppmärksammades också ”Flickorna” av dåtidens media. Främst veckotidningar. Inte minst i samband med det kungliga besöket. Prins Wilhelm gjorde tillsammans med fotografen Gustaf Boge en kortfilm om nordvästra Skåne för Svensk Filmindustris räkning och även utländsk press bland annat Berlingske Tidende i Köpenhamn skrev om Flickorna Lundgrens export av spettekakor till USA.

Under femtiotalet gick flickornas föräldrar ur tiden. Men affärerna blomstrade. Tiden gick och flickorna gifte sig, alla ville inte stanna i företaget. De äldsta sytrarna Anna och Greta flyttade från trakten. När sextiotalet började köptes systern Rut ut för att hon i stället ville satsa på keramikarbete. Marta, Brittmarie och Ella, de tre återstående fortsatte rörelsen och sjuttiotalet blev en glansperiod när alla bussresor började.  Nils Poppe och Fredriksdals teater gjorde att bussresenärerna stannade till hos Flickorna Lundgren på Skäret. 1988 tog Ella Fejnes son Mats över ansvaret tillsammans med framlidna hustrun Anki. Han har väl tagit tillvara traditionerna från sina släktingar. Men också gjort en hel del varsamma moderniseringar. 1995 byggde han ett växthus med plats för ett hundratal gäster även dagar då solen lyste med sin frånvaro. Här finns massor av blommor och växter som fikon, oliv och persikoträd med en damm i förgrunden. Två kastanjeträd planterades som markering för var den nya delen började. I entrén till själva kaféet står alltjämt de två numera stora träden som varit med sedan kaféets öppnande. 2004 räckte inte det gamla köket i stugan till utan det byggdes ett nytt och större. Ann-Lie gjorde entré 2011 och de har tillsammans utvecklat företaget. När det firades 75-års jubileum 2013 byggdes ytterligare ett nytt kök och i dag serveras mat tillagad på bygdens råvaror. Däribland klassiker som Äggakaga och Lertallrikasill. Mats, Ann-Lie och mamma Ella kan i dag se ut över en blomstrande trädgård och gäster som mumsar i sig läckerheter som både fått Gastronomiska Sällskapets diplom och White Guide Cafés utmärkelse ”Värt en resa”.

Lundgren på Skäret har långa anor
Alexander Lundgren 1878–1953.
Anna Lundgren, hustru till Alexander Lundgren 1880–1952.
Döttrarna:
Anna Lundgren (gift Nilsson)1911–1978.
Greta Lundgren (gift Holmqvist) 1912–2002.
Ebba Lundgren, 1915–1939.
Marta Lundgren, (gift Fänge) 1917–1987.
Rut Lundgren (gift Frisk) 1918–1980.
Brittmarie Lundgren (gift Hasselbrandt) 1921–2005.
Ella Lundgren, (gift Fejne) född 1922.
Mats Fejne, son till Ella Fejne, född 1956.
Ann-Kristin Fejne, 1956–2008, gift med Mats Fejne.
Ann-Lie Bratås Fejne, 1960- gift med Mats Fejne.

Storfilm. Vi bodde i Björkhagen 1949 och det året hade en filminspelning just ägt rum i Nackareservatet, sannolikt Singoalla som hade premiär i december det året. En del rekvisita fanns kvar. På en av familjens långpromenader fick min pappa idén att klä ut sig och så skulle vi sätta oss på den här trävagnen. Pappa, som var mycket skojfrisk, satte på sig hatten han hittat och knäppte upp sin skjorta. Mamma fotograferade och jag ser lite skeptisk ut med dockan i knät. Jag var fyra år och minns att det hela var en aning skrämmande.
Inskickat av Irene Blennby, Huddinge.

Cornelis Vreeswijk (1937–1987) tvingades ställa in sin enastående karriär i förtid på grund av den levercancer han åsamkat sig själv. Sista året gav han ut I elfte timmen och Till Fatumeh och hoppades på att få ge så mycket mer men alkoholen tog ut sitt pris och han dog i november 1987. Trots att det var 30 år sedan är musiken lika levande i dag.

Han föddes för 80 år sedan i Nederländerna och flyttade till Sverige med sin familj som 12-åring 1950. Cornelis bestämde sig att snabbt erövra språket för att inte vara en främling i det nya landet. Han var en knubbig och osäker yngling som varje dag åkte in till biblioteket och läste allt han kom över för att hitta sitt språk i det nya språket. (Trettio år senare sökte han svenskt medborgarskap och krävdes på ett språkprov. Cornelis berättade att han gett ut ett trettiotal skivor och flera diktsamlingar och att det borde räcka5. Men byråkraten stod på sig. Det slutade med att Cornelis aldrig blev svensk medborgare.) Då han spelade på vispråmen Storken i början av 60-talet tystnade sorlet och allas blickar vändes mot scenen. Där blev han vän med Fred Åkerström som ville sjunga in hans låtar men Anders Burman på Metronome ville höra Cornelis och gav ut hans första platta Ballader och oförskämdheter 1964. Det gav en hatkärlek mellan de två stora barderna i modern tid.

Cornelis var ojämn under sin karriär beroende på hans missbruk men hans lägstanivå stod högt. Han var en ständig bohemisk gäst i kvällspressen med skatteskulder, fylla och fängelsedomar. Men alltid förlåten och älskad för sina visor och sin skaldekonst. Kanske inte helt bekväm hemma med sitt missbruk. Hans son Jack berättade i en intervju med Minnenas Journal: ”Farsan var kärleksfull och generös och ville alltid väl, även om det inte alltid blev så bra.”

Snart är det skolstart, en stor händelse för alla barn. Så här kunde det gå till i en liten by i Uppland på 1920-talet. Berit Lindberg återger sin mamma Ruths minnen.

Året är 1920 och Ruth skulle börja skolan. Den var inrymd i ett långt rödmålat tvåvåningshus med en skolsal i ena halvan av huset och med lärarinnans bostad i motsatta delen. Lärarinnan Hanna Lundquist regerade i ensamt majestät och undervisade alla barnen i klasserna 1–6. Hon var stor och rund och hade det bruna håret uppsatt i en knut i nacken.  Lärarinnan bar alltid ett litet förkläde och i stort sett året runt hade hon en rävboa runt halsen. Vid den här tiden var hon ungefär 40 år och gift men hade inga barn.

Mamma följde med Ruth den första skoldagen. Hon hade inga skor att sätta på sig, hade sprungit barfota hela sommaren.  Nu fick Ruth låna ett par kängor av grannfrun och skämdes inför de andra barnen för de fula kängorna. Fru Lundquist stod på trappan för att ta emot barnen. De som skulle börja första klass fick beskedet att så små barn ville hon inte längre undervisa. Hon orkade inte med de minsta, sa hon. Detta hade hon tidigare framfört till kommunen och bett om att ytterligare en lärarinna skulle anställas. Men för att dela upp klasserna krävdes både en ny lärarinna och en tillbyggnad av skolan, till det hade det inte funnits pengar. Nu fick de minsta gå hem och vänta ett år.  Första klass året efter blev därför dubbelt så stor. Ett nytt vitmålat hus hade byggts vid sidan av det gamla skolhuset. Där bodde nu fru Lundquist och hennes man. På ovanvåningen fick fröken Jansson, den nya lärarinnan, bo i en lägenhet som bestod av ett rum och kök och en stor kall hall. Fru Lundquists gamla lägenhet hade byggts om till skolsal för första och andra klass. Den nya lärarinnan, fröken Jansson, var bara 21 år och nyutexaminerad, det här var hennes första plats som lärare. Hon var smal och söt och hade ett ljust hår som lockade sig vid tinningarna och ett vackert leende. Barnen tyckte hon såg ut som en ängel. I motsats till fru Lundquist tyckte fröken Jansson mycket om barn och hon hade en del annorlunda idéer om undervisning. Hon tog med barnen ut i naturen för att lyssna till fåglar och lära sig lite om växter. På det sättet gjorde den nya fröken skolarbetet lite roligare och annorlunda. Fru Lundquist hade svårt acceptera den nya lärarinnan.  Hon hade räknat med att få hjälp av en mer jämnårig kvinna. Fru Lundquist hade aldrig känt sig omtyckt och förstod inte varför barnen tyckte om fröken Jansson. En ung man, som kom från ett ordentligt hem, uppvaktade fröken Jansson. Han brukade ibland spela fiol med fru Lundquists man så hon kände väl den unge mannen. Trots det sågs han inte med blida ögon av fru Lundquist.

”Det kunde bli prat i byn” sa hon. Fru Lundquist tyckte också det var opassande att fröken Jansson umgicks med andra ungdomar och förbjöd henne gå till missionshuset, som på den här tiden var mötesplatsen för de unga i byn. För att inte stöta sig med den äldre lärarinnan lydde fröken Jansson. På sin fritid fick hon nöja sig med att läsa böcker och förbereda lektionerna.  Så länge det var möjligt på hösten gick barnen barfota till skolan för att inte i onödan slita skor. Det var ungefär en halvtimmes väg att gå. När vintern kom var klädproblemen stora. Behövde skorna lagas fick barnen vackert stanna hemma, de hade bara ett par skor. Flickorna använde alltid förkläden. Ruth tyckte hennes såg ut som en särk, det hade ärmar och tjänade till att skydda klänningen. De andra flickornas förkläden hade band över axlarna och volanger nertill. Det var inte svårt att se att hon kom från ett fattigt hem.

De två första åren saknades värme i småskolans klassrum. Någon kamin hade inte installerats. Huset var gammalt och ena väggen bestod av dragiga fönster – det var iskallt i rummet. Dessutom ansågs det nödvändigt att vädra varje rast. För att få in lite värme brukade man öppna dörren till storskolan så att kaminen därinne kunde ge lite värme även till första- och andra klassarna. Då fick småbarnen bara viska för att inte störa de äldre. I korridoren hängde de sina kläder och där satt de också och åt sina smörgåsar på de smala träbänkarna. När Ruth kom upp i storskolan fick hon fru Lundquist som lärare. Lärarinnan tyckte bara om de barn som var tysta och undergivna, hon blev irriterad på de som var frimodiga, att tala när man inte var tillfrågad tyckte hon var respektlöst. Sexualupplysning var otänkbart i skolan. Det enda man visste var att ”sånt” fick man inte göra. Det fanns pojkar som skröt med att de gick hem till den eller den flickan, men för det mesta var det bara tomt prat. Ruth ville inte lyssna till sånt skvaller.

Den 19 maj 1927 slutade Ruth folkskolan efter 6 år. Hon fick ett mycket bra betyg av Hanna Lundquist. Även ledamoten av skolrådet, Erik J. Jansson skrev under betygen.” Tänk ändå vad mycket som hänt sedan Ruths första skoldag i fattigsverige för 100 år sedan.

Filmen Singoalla från 1949 är en av de dyraste filmer som producerats i Sverige. Av en ren slump kom flera av filmens påkostade dräkter att hamna hos ögonläkaren Carl Johan Damm!

Filmen Singoalla bygger på Viktor Rydbergs roman om hur unge riddaren Erland Månesköld förälskar sig i den romska flickan Singoalla. Handlingen utspelar sig på medeltiden och var enormt påkostad med jättelika slottskulisser och masscener. Originalmusiken skrevs av Hugo Alfvén, huvudrollerna spelades av stjärnorna Alf Kjellin och Viveca Lindfors och kostymerna var specialdesignade av den berömde franske klädskaparen Pierre Cardin.

Pierre Cardin, född 1922, utbildade sig till skräddare redan som 14-åring. Genombrottet kom 1957 med en serie A-formade kappor och klänningar. Med tiden har Cardin kommit att bli en av de mest framgångsrika entreprenörerna inom bland annat mode med tillverkning av allt från slipsar till glasögon. Han är idag en levande legend som skapat kläder både för ”vanligt folk” och kändisar som presidentparet Kennedy, Edith Piaf och Marlene Dietrich som blev en nära vän.
– Det är kopplingen till Cardin som jag tycker är så intressant med kostymerna, säger Carl Johan Damm när vi träffas i hans lägenhet i centrala Karlstad. Singoalla regisserades av den franske regissören Christan Jaque och han anlitade Cardin för kostymerna. Men hur har de hamnat hos ögonläkaren Carl Johan Damm, 65?
–  En av Singoallas producenter, Alf Jörgensen, var en vän till min familj när jag växte upp, berättar Carl Johan. I början av 1970-talet skulle han flytta och frågade mig om jag ville ta över kläder som han sparat.

–  Det var en rad film- och teaterkostymer, inta bara från Singoalla, men just de kläderna fascinerade mig mest för jag visste redan då vem Cardin var, berättar Carl Johan.
– Jag tog hand om så mycket jag kunde och förvarade kläderna på mammas vind, säger Carl Johan. Tidens tand skördade många offer, men några kostymer från Singoalla finns kvar i Carl Johans ägo.

Tyvärr har Viveca Lindfors klänning inte överlevt, men Carl Johan visar två av Alf Kjellins vackra dräkter. I samlingen finns också en dräkt som John Elfström bar och Edvin Adolphsons mössa. I plaggen finns skådespelarnas namn insytt vilket ger en extra tyngd. Häromåret visade Carl Johan Damm dräkterna på en utställning i Karlstad där de elegant upphängda kom till sin fulla rätt som ni kan se på bilderna här intill.
– Det är naturligtvis speciellt att idag titta på den svartvita filmen och ha originaldräkterna bredvid sig, säger Carl Johan. Han visar också en rad reklamaffischer för filmen från olika delar av världen och en biobiljett på spanska. Carl Johan bjuder på en spännande resa i den svenska filmens historia.

Bristvara. Söndagen den 10 juni 1956 gjorde Ledjatraktens Trädgårdsodlarförening från Blekinge en bilutfärd till Skåne. Det var sex bilar som körde en runda på 43 mil och besökte Kristianstad, Näsum, Åhus och Kivik. Resmålen var äppleodlingar och man ville få information och tips om att öka produktionen. Efter kriget var det brist på frukt och grönsaker. Föreningen bildades 1945 och upplöstes 1969. Min farfar Carl Carlsson syns till höger på bilden.
Inskickat av Peter Carlsson, Växjö.

Utan el och vatten. Min mormor Helena Svensk bodde i många år på Hällarna i Trönö. Där fanns varken el, vatten eller telefon. Hon hade getter och kor och fick bära vatten till ladugården från en pump på gården, det fanns också en källa en bit bort. Efter avslutat arbete med djuren satte hon sig vid symaskinen. Vid fotogenlampans sken sydde hon mycket till många i byn. Min morfar, Helenas man August, låg ofta borta på skogen så hon fick sköta mycket själv. Jag växte upp med mormor och hon var en underbar människa. Bilden är troligen från slutet av 1940-talet.
Inskickat av Gunvor Persson, Rengsjö.

Per Albin Hanssons dotter berättade om föräldrarnas skilsmässa och försoning för journalisten Monnica Söderberg i en intervju 1978. Hur det var att växa upp då pappan hade en annan familj.

Per Albin Hansson (1885–1946) och Sigrid Vestdahl (1886–1973) flyttade ihop i Malmö i mycket unga år. De fick dottern Anna Lisa 1908. Sigrid stod ensam när hon just fött deras andra barn, sonen Per Gunnar, 1914. Per Albin hade då träffat en ny kvinna, Elisabeth Norlén. De gifte sig 1917 och fick två döttrar innan skilsmässan 1926. Då återvände han till Sigrid och gifte sig med henne samma år. Här berättar dottern Anna Lisa Berkling om sitt liv och sin familj. Ack, Kisse, vad du än kan ha för brister. Bestämt så är du född till statsminister

När Per Albin Hansson läste ur sagan om Kajsa Rulta för Anna Lisa, anade han nog inte att de skulle komma att passa in på honom själv. När Anna Lisa föddes 1908 var han 23 år, arbetade i en kooperativ affär och hade bildat hem med Sigrid, 22. Sigrid hade varit springflicka hos en hattfirma och lärt sig sy damhattar. Nu satt hon hemma och sydde för att hjälpa till med försörjningen. Per Albin sysslade med politik på fritiden. Han var ordförande för Socialdemokratiska ungdomsförbundet och redaktör för dess tidning Fram. Han reste ofta ut i landsorten och propagerade för partiet.

1910 kom de till Stockholm. Per Albin blev nattredaktör på tidningen Social-Demokraten och fanns i kretsen runt Hjalmar Branting. Sigrid tog hand om hemmet och barnen. När Per Albin återvände till henne 1926 var sonen Per Gunnar död. Han blev bara 10 år, dog i hjärnhinneinflammation 1924. 1932 blev Per Albin statsminister. Det är många år mellan 1908 och 1932, år av med- och motgångar som Anna Lisa berättade om då jag intervjuade henne 1978. Hon var 70 år och bodde med sin andre man, överstelöjtnant Allan Berkling, i en stor våning i Borås. Sverige hade vid denna tid en borgerlig regering då socialdemokraterna förlorat regeringsmakten 1976. När vi träffades berättade Anna Lisa, kortfattat och utan att höja rösten i glädje eller sorg, om sitt liv och sin familj.
– När far blev statsminister var jag redan vuxen. Jag hade tagit studenten, läst in en fil.kand. och gift mig med Jon Olof Söderblom.  Han var en av biskop Nathan Söderbloms söner, berättade Anna Lisa.
– Far tyckte att jag skulle bli journalist. Jag fick gå som volontär på Stockholms Dagblad 1930 men skrev också för olika veckotidningar. 1938 började jag på Sveriges Radio och där stannade jag till 1968. Eftersom hennes far var statsminister kom hon att uppleva politiken på nära håll och på ett speciellt sätt fick hon informera om de sociala lagar, som skapades under faderns regeringstid. Hon blev den, som via radion upplyste svenska folket om vart man skulle vända sig för att få hjälp i svåra situationer, först i föredragsserien Vart ska jag vända mig? 1938 och sedan i Radiotjänsts sociala brevlåda med samma rubrik.

Anna Lisa arbetade på radion i 30 år. I Hemmets magasin berättade hon på ett gemytligt och trevligt sätt om vardagliga ting som låg hemmet nära. När hon slutade på radion fick hon som minne den mikrofon hon så många gånger talat i. Den stod högst upp i bokhyllan i hennes arbetsrum i våningen. På ena kortväggen hängde ett porträtt av Per Albin Hansson, målat 1945, året innan han dog, av konstnären Helmer MasOlle. Anna Lisa föddes i Malmö 1908 och kom som 2-åring till Stockholm. 1915 återvände Sigrid till Malmö med barnen. Per Albin hade då träffat en annan kvinna. Anna Lisa nämnde detta själv med några korta meningar i sin bok Folkhemsvår och krisår, Natur och Kultur.
– Jag var så liten att jag inte förstod mycket av det som hände mellan mor och far, sade hon. De var så unga när de bildade familj och kom väl isär.

Per Albin for till England på ett stipendium för att lära sig språket och skriva för Social-Demokraten. Han reste med Elisabeth och brevväxlade med Sigrid. Så här skrev han i ett brev: ”Som du finner blir alla mina brev mest om mig själv och jag önskar att du kunde förmå dig att tala lite mer om dig själv i breven till mig. Var inte rädd för det! Stäng dig inte inom dig själv! Jag är så tacksam och glad för att få höra om dig och om våra små kära barn. Och så, kära Sigrid, när du kommer till Malmö så ta det med ro, släpa inte för mycket, tänk bara först på att de små bara har dig så länge och tryter kovan skall jag nog sörja för den sidan av saken. Säg bara till och jag har som du vet alltid utvägar.”

Sigrid svarade: ”Du ber mig tala om något om mig själv. Jag är duktig och lantvistelsen har gjort mig ofantligt gott. Jag isolerar mig inte alls, men mina känslor vill jag ha för mig själv, jag är ganska rädd för att bli väckt och har satt mig för att se livet från den ljusare sidan. Jag vill inte alls tänka på det förflutna utan gör det så glatt och angenämt som möjligt för mina barn. Det har varit drygt innan jag kommit till den uppfattningen, men jag är glad att jag är där.”
– Sigrid trivdes inte i Malmö, trots att hon hade släkten och vännerna runt sig, berättade Anna Lisa.

Sigrid ville flytta till Stockholm igen för att, om möjligt, skaffa sig en egen försörjning. 1916 ordnade Per Albin en lägenhet åt henne och barnen i Primushuset på Lilla Essingen. Han kom ibland ut och åt middag och lekte med barnen.
– Far tyckte om mors mat. Hon lagade god husmanskost. Jag minns att far tyckte allra bäst om stekt fläsk med äpple. Anna Lisa berättade att hon inte tänkte så mycket på att far bodde på annat håll.
– Mor hade bara gått i fyraårig folkskola, som far, innan hon blev springflicka hos hattfirman. Men hon hade en dröm, att bli handarbetslärarinna. Därför började hon på Andrea Eneroths handarbetsseminarium i Stockholm när hon levde ensam med oss barn. Hon var mycket duktig och sydde alla mina kläder tills jag blev vuxen. Anna Lisa berättade att hon själv var händig och byggde ett dockskåp åt sig själv av två sockerlådor och en kexburk av papp.
– Möbler och köksinredning knåpade jag också ihop. När far kom hem från en Englandsresa 1918 hade han med sig en julklapp, som jag minns särskilt. Det var ett matsalsmöblemang till mitt dockskåp, gjort i trä och vitmålat. Skänken hade en oval spegel och stolarna var klädda i gult siden med fransar. Hon berättar att de hade det väldigt torftigt med kläder och skor under första världskriget.
– Jag ägde bara två par skor, ett par sandaler för sommarbruk och ett par kängor för vintern. Strax före jul skulle jag gå på teatern. Jag hade en skotskrutig klänning som mor sytt av en av mosters avlagda klänningar och på fötterna mina vinterkängor. Vid den synen beslöt far att ge mig ett par bruna snörskor till julklapp. Det var himmelskt att få ett par nya skor.

Anna Lisa var 18 år då föräldrarna gifte sig. 1933 flyttade familjen Hansson till radhuset i Ålsten. Sigrid skötte hushållet och var den praktiska som tänkte på allt.
– Ett lustigt exempel var en kväll under andra världskriget. När jag kom hem öppnade mor i lång underkjol. Mor hade varit nere i källaren och lagt koks i pannan. Därefter skulle hon klä om till hovdräkt och åka till slottet på middag! Hon tyckte om att skapa med händerna, däremot fick hon aldrig lära sig laga mat hemma.
– Jag är inte så intresserad av matlagning, sade hon och avslöjade att maken Allan däremot var en mycket duktig kock.

När hon ville stressa av tog hon fram virknål och garnnystan och virkade mycket vackra grytlappar och överkast.
– Jag önskar att jag gjort mycket mer av livet. Jag försöker dock leva med blicken framåt. Men ibland snavar jag bokstavligen över saker här i våningen och annorstädes och då sätter de igång en lavin av minnen från fars och mors tid, avslutade hon intervjun. Anna Lisa Berkling dog i Borås 1987, 79 år gammal.

Uppskattad radio-journalist och författare
Namn: Anna Lisa Berkling.
Född: 27 juni 1908 i Malmö.
Död: 2 augusti 1987 i Borås.
Familj: Dotter till Per Albin Hansson och Sigrid Vestdahl. Hon var gift med Jon Olof Söderblom och de fick dottern Ansi Jackson. Hon gifte om sig senare med Allan Berkling.
Yrke: Journalist och författare. Hon arbetade på radion i 30 år och ledde bland annat programmen Vart ska jag vända mig och Hemmets magasin. Hon skrev ett antal böcker, bland annat Vi gifter oss i morgon, Familjen och samhället och Folkhemsvår och krisår.

Lyxigt. Familjen Thornér från Västervik gjorde en utflykt till den gamla, berömda Rumskullaeken i Uknadalen någon gång mellan 1955–60. Det är jag och min syster Margareta till vänster, min pappa Agne till vänster, mamma Marianne är skymd med kaffekopp, farfar Arvid med kaffekopp och farmor Agda. Vi åkte bilturer då och då, det var en lyx att kunna åka med egen bil, berättar Agneta.
Inskickat av Agneta Dahl, Västervik.

Fin tradition. Heldag med bilutställning, marknader och musikunderhållning i det vackra grönområdet intill Stadshuset i Tranås. Musikunderhållningen på bilutställningen är influgen från USA, nämligen Marcel Riesco and the Ooby Dooby. På kvällen kommer TT Grace uppträda på torget. Dennis & The Rocktones underhåller under lördagen intill torget. Cruisingen lämnar bilutställningen 18.15. På internet får du många fler tips.

Arrangemang: Tranås Cruising 2017.
Plats: Tranås.
Datum och tid: 12 augusti, 10–18.
Mer information: www.tranascruising.com
Fler cruisingtips: www.classicmotor.se