Stora scenen på Gröna Lund fyller 90 nästa år och här har världens största artister uppträtt. – Jag snackade gitarr­teknik med Jimi Hendrix, minns Claes af Geijerstam när ABBA-museet invigde en stor bildutställning.

Den första riktiga världsstjärnan var nog Jussi Björling som trollband publiken på Gröna Lund 1934. Sedan har de kända och älskade artisterna framträtt på löpande band: Louis Armstrong, Zarah Leander, Orup, BB King, ABBA, Iggy Pop, Miles Davis, Lill-Babs, Evert Taube, Tina Turner, Bob Marley (har publikrekordet, 32  000 vid konserten 1980), Jimi Hendrix och många andra.

Fotografier på 250 svenska och utländska artister, ljudklipp och filmsnuttar från stjärnornas uppträdande genom åren visas nu i en utställning på ABBA-museet, granne till Gröna Lund i Stockholm. På utställningen finns också många av de klassiska konsertaffischerna. Utställningen heter Gröna Lund Backstage (bakom scenen) därför att de fint inramade bilderna inte varit tillgängliga tidigare för andra än artisterna och scenpersonal bakom scenen.

– Fantastiskt kul att vi nu kan visa denna musikhistoriska skatt för allmänheten, säger Ingmarie Halling, ABBA-museets chef. Detta är en världsangelägenhet!

Vilken favorit har du bland alla artisterna?
– Det får bli The Eagles som uppträdde på Gröna Lund 1977, säger Ingmarie Halling efter kort betänketid. Hotel California heter gruppens världshit om ni har glömt det. Folkkära och ständigt aktuella Barbro Lill-Babs Svensson får många minnen från Gröna Lund när vi träffas på den stora invigningen tidigare i sommar.
–  Den där bilden gör mig rörd, säger hon, och pekar på sig själv från 1979. Där har Lill-Babs på sig en röd näsa och framför den älskade melodin Bli en clown.
 – Evert Taube lär ha sagt att en kväll på Gröna Lunds stora scen är större än en plats i Svenska Akademien, säger ABBA-legendaren Björn Ulvaeus. Det tycker jag är bra sagt! En sommarkväll på Gröna Lund med ABBA hade han inte velat byta ut mot nånting annat i konsertväg.

Det finns en speciell atmosfär och publikkontakt på Gröna Lund som lockar artister från hela världen och får dem att återvända.
– Jag är stolt över att vara en del av den historien, säger Ola Salo och tittar på en bild av sig själv och gruppen The Ark när de gör sin sista spelning någonsin 2011. Den kanske mångsidigaste av alla artisterna på och kring scenen genom åren är Claes ”Clabbe” af Geijerstam. Sångaren, med bakgrund i gruppen Ola & The Janglers, hade en egen show 1971, var ljudtekniker åt ABBA 1975 och ledde populära radio- och TV-programmet Opopoppa från bland annat Gröna Lund under åren 1964–1972. Han berättar om ett annat roligt minne.
– Jag blev ombedd av tidningen Kamratposten att intervjua Jimi Hendrix vid en av hans spelningar. När jag kom in bakom scenen satt han där och vi snackade mycket om gitarrteknik. Han var ju fenomenal och det var mycket intressant, men jag vet inte om intervjun nånsin blev publicerad!

På utställningen kan du också gå in i en modell av Gröna Lunds stjärnloge och se soffan där artister suttit och väntat på att få gå upp på den stora scenen.

Namn: Gröna Lund Backstage.
Var: På ABBA-muséet nära Gröna Lund i Stockholm.
Visas: Till den 20 december.
Mer information och öppettider: www.abbathemuseum.com
Abba-muséet är en del av Pop House Stockholm, läs mer på www.pophouse.se

Examensdags. Från vänster är det jag, min lillebror Per, min lillebror Anders och mamma Elsy. Vi är nyss hemkomna från min examen i femte klass och vi står vid farfars bil, en Pontiac. Den var ljusgrön och jag minns att jag tyckte den var så fin. Bilden är tagen hemma i Gärdsnäs 1960.
Inskickat av Siv Hultman, Åtvidaberg.

Topphemligt. Den 13 juni var det 65 år sedan ett svenskt spaningsplan av typen DC-3:a försvann på topphemligt uppdrag över Östersjön. Det skulle ta mer än 50 år innan flygplanet återfanns och sanningen om dess öde uppdagades. Planet hade skjutits ner av sovjetiskt jaktflyg. Den bärgade DC-3:an är i dag ett av Sveriges största museiföremål och dess historia är unik. Besök Flygvapenmuseet och läs mer om planets dramatiska historia i en prisbelönt utställning som öppnades 2009. I en liten biosalong kan du se filmer om nedskjutningen, eftersökningarna och bärgningen.

Utställning: Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann.
Plats: Flygvapenmuséet i Linköping.
Läs mer och öppettider: www.flygvapenmuseum.se

Monica Caldaras föddes i en småländsk skog en kall vinterdag 1943. Uppväxten var kärleksfull men glåporden ”jävla zigenarunge” sved. Hon har levt i utanförskap men även ett liv med styrka och glädje.

En kylig dag med snö i luften kände Kati Caldaras att det var dags. Släktklanen, där Katis man Erland var en aktad hövding, bestod av ett sextiotal personer. Nu slog man vant läger, ställde upp vagnarna och satte upp tälten. I lägrets utkant, en bit in i skogen, ställdes snabbt ett mindre tält i ordning.
– Där föddes jag den sjätte november 1943 i Eksjö församling. Min familj som var djupt kristen tackade Gud framför vår stora ikon med jungfru Maria som vi alltid hade i vårt tält, säger Monica Caldaras. Mariaikonen hade Monicas aktade farfar Damo och hans stora klan med 12 familjer haft med sig när de kom till Sverige från Ryssland på 1860-talet. De var förfäder till dagens svenska romer som tillhör khelderashsläkten och talar den romska dialekten khelderash. Ordet betyder kopparslagare.
– Med det yrket försörjde vi oss vid sidan av hästhandel, hantverk och ett litet tivoli under ett ständigt flyttande landet runt, berättar Monica.

De svenska romerna bestod 1943 bara av några hundra personer. Då var mödra- och sjukvården under uppbyggnad. Allmänt barnbidrag på 260 kronor per år infördes 1948. Men välfärden gällde inte för ”zigenarna”, som romer kallades då. Myndigheterna ansåg att de var en sämre sorts människor. Därför drabbades romer av en rad förbud och lagar som riktades mot dem långt in på 1900-talet. Vi befinner oss i en renoverad och elegant inredd husvagn, byggd på 1950-talet, med fina tavlor på väggarna och en liten vedspis vid dörren. Vagnen på 5 000 kilo drogs förr av två ardennerhästar. Monica sitter på en sammetsstol. Hon har forskande men vänliga ögon. Håret, tillbakastruket från ansiktet, är mörkt och lätt gråsprängt. Halsen pryds av en guldkedja.  Intill står sonen Erland Kaldaras Nikolizsson, 38. I en blommig soffa sitter Monicas man Ivan Nikolizsson, född 1937 någonstans i Polen, och barnbarnet Dragan, 15. Utanför leker yngre barnbarn. I vagnen bodde en romsk familj in på 1960-talet. Under det romska kulturåret 2012 började den visas som en rullande utställning på initiativ av Romska kulturcentret och Romska ungdomsförbundet i Malmö, där Erland är ordförande. Turnén Sverige runt väckte så stort intresse att den pågår än i dag.
– Till och med de främlingsfientliga är intresserade, säger Erland och vi skrattar lite.

Familjens liv är en laddad del av Sveriges historia. Även Monicas bror Bernhard kom till världen 1955 i ett dragigt tält. En äldre syster avled av kylan efter födelsen. Även föräldrarna föddes på svensk mark. Kyrkobokföring eller kyrkliga dop var det inte tal om. Svenska kyrkans präster fick varken döpa eller jorda zigenarna för de ansågs vara ”ogudaktiga”.
– När farfar Damo gick ur tiden 1948 begravdes han i naturen under ett litet hemsnidat träkors i Hudiksvalls kommun. I dag ligger ett köpcentrum över graven, säger Monica.

Att gå på tivoli, roa sig och dansa till glad musik var ett stort folknöje i bondesamhällets tid. Populärt var det färgstarka följet med romer när de kom till byn. Marknadsplats hyrde de i förväg av markägarna.
– Där uppträdde skäggiga damen och starke Adolf, där fanns skjutbana och man kunde få bli spådd, berättar Erland. Monica beskriver sin uppväxt som kärleksfull och varm, trots dragiga tält och avsaknad av bekvämligheter. Husvagn byggde familjen senare. Man fick slå läger nära vattendrag, där man kunde tvätta kläder och sig själv. På vintern smältes snö till tvätt.
– Samarbetet mellan oss familjer var fantastiskt, vi delade allt! Jag minns de tidiga morgnarna då vi barn vaknade av röster som på vårt språk romanés frågade ’vem har kaffet färdigt?’ Det doftade kokkaffe. Mor hade varit ute och plockat vedpinnar i gryningen.

Monica berättar om svenska marknader.
– Min mor spådde folk i deras händers linjer och hon lärde mig. Men jag fick bara säga det som var trevligt. Ibland fick de en glimt av hur ”vanliga” svenskar bodde, romer säger gadjé (icke-romer).
– Några bjöd hem oss för att bli spådda. Vi barn fick hembakade bullar. Det fick vi aldrig annars eftersom vi inte hade ugnar i tälten, bara stora oljefat att laga mat på. Och jag minns när vi lånade cyklar av några barn som kom cyklande till lägret.

Romsk musik är passionerad och känslofull. Monica, som alltid har älskat sång, uppträdde på tivolit.
– Men det kunde vara hårt. Vi fick ju inte gå i skolan som andra svenska barn, vi måste alltid resa iväg. Alla var vi analfabeter. Erland förklarar att orsaken till de svenska romernas ständiga uppbrott, vare sig de hade tivoli eller ej, var att de bara fick stanna runt tre dagar i varje kommun.
– Då kunde de inte bli mantalsskrivna och barnen fick därmed inte gå i skolan. Det blev som en ond cirkel. Stannade de längre utan tillstånd kördes de iväg med hjälp av lösdriverilagen.

”Lösdrivare” kunde avhysas eller dömas till tvångsarbete. I ett listigt yttrande om lagens användning skrev fattigvårdslagstiftningskommittén 1923 att då ”zigenarna var ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar (…) kan deras försvinnande icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet”. Genom att länsman hotade med denna lag och omhändertagande av barnen kunde romer lätt skrämmas bort.
– Ett minne från lösdriverilagens tid är att cirkusar och nöjesfält, som ofta drivits av romer, än i dag bara stannar tre dagar på samma plats, säger Erland

Många kände medlidande med romerna, men de som lät dem bo hos sig eller bjöd på mat kunde få sina namn upplästa i kyrkan, vilket ansågs som skamligt i socknen. Mönstret blev att när de styrande öppet diskriminerade romer så blev det fritt fram för huliganer.
– Det hände att de kom med högafflar och påkar och rev ner tälten för att driva iväg oss eller skrek ”jävla zigenarunge” efter en. Utanför lägret fick vi barn aldrig gå utan att ha en vuxen med, säger Monica. Att lämna Sverige var ingen idé. Ivan berättar att 1943 miste han som sexåring sin far Ljubo. Andra världskriget brann. Ljubo, som var en skicklig kopparförtennare, dödades framför sina barns ögon av nazister som uppsökte deras läger i det gamla Jugoslavien. Romer var lovligt villebråd. Till Sverige kunde de inte fly därför att en svensk lag om inreseförbud för romer gällde 1914–1954.
– Vi vågade inte lämna Sverige då. Vi hade inte blivit insläppta igen. Samtidigt gjordes allt för att vi romer skulle vantrivas och vilja lämna landet. Vi fick till exempel inte ransoneringskort under krigstid, säger Monica. Trots allt grodde goda idéer. Det fanns engagerade lärare och under 1950-talet gjordes försök med ambulerande ”zigenarskola” och annan undervisning med gamla uttjänta läseböcker.
– Jag och mina kusiner fick gå i sommarskola på olika orter i några år. Lärare kom dagligen ut till lägret. Jag lärde mig att läsa i Linköping 1952, minns Monica.

Pappa Erland fick betala. Men det var det värt, för Monica som raskt lärde sig att läsa och skriva svenska lärde Erland konsten. Föräldrarna gjorde sedan allt för att barnen skulle få studera. Det ledde till att Monica, då 16, studerade på Hermods, fick arbete på Tempo som kassörska och på Hermods avdelning för skolmaterial i Malmö. Stora samhällsförändringar hade kommit med demonstrationer för romers rättigheter. Efter en ”zigenarutredning” 1956 fick romer rätt till fast bostad och skola för barnen. Familjen Caldaras fick en modern lägenhet i Malmö 1959 och blev äntligen folkbokförda. Då var tivolit nedlagt. Monica minns att det var som ett himmelrike med varmvatten och toalett inne.
– När sedan min bror Bernhard började i första klass 1961 hälsade jag på i skolan. När han räckte upp handen såg läraren inte på honom. Då bestämde jag mig för att bli lärare.
– 1964 kom en lag att alla romska barn hade skolplikt, fast rösträtt fick romer inte förrän 1971, säger Erland.

Samma år fick Monica anställning i Malmö som Sveriges första romska hemspråkslärare. Sitt livs stora kärlek Ivan mötte hon 1977. Han hade anlitats som violinist på ett romskt bröllop i Malmö där Monica sjöng. Ivan hade trots ett hårt och otryggt liv studerat på Akademiska musikskolan i Belgrad och efter det blivit förste violinist i Belgrads symfoniorkester.
– När jag fick min första fiol på åttaårsdagen av en syster blev musiken mitt liv, säger han. Ivan friade på romskt vis genom att fråga Monicas familj om dotterns hand. Han fick ja direkt.

Bröllopet varade i dagarna tre enligt romsk tradition och 700 gäster från hela Europa kom. Snart gjorde tre söner entré, Erland kom först 1978.
– De föddes alla på Malmös BB, då kände jag mig som alla andra svenska kvinnor! Ivan fick jobb på en sockerfabrik, men sedan blev han musiklärare för romska barn i Malmö. Sönerna har alla blivit musiker, Erland är dessutom flitigt anlitad föreläsare om romer. Efter en lång kamp blev romerna äntligen år 2000 erkända som nationell minoritet i Sverige.
– Det var en fantastisk känsla som inte går att beskriva med ord, säger Erland. Romska nationaldagen 8 april firas sedan 2001. Erland har träffat vårt kungapar och fått utmärkelser för sitt arbete med att sprida kunskap om romer. Stort var även mötet med påven Franciskus som 2015 inbjöd 7 000 representanter för världens romer till Vatikanen. Den svenska delegationen fick stor uppmärksamhet.
– Jag önskar att detta kan bli början på en ny historia för ert folk, sa påven. I historien finns ljusstrimmor. När Monica besöker Malmös kyrkogård där föräldrarna nu vilar kan hon minnas röster från barndomens tidiga morgnar i lägret: ’Vem har kaffet färdigt?’

Spel på rasterna. Året är 1945 och Sven har just fyllt 10 och fått sin första fotboll. Han är överlycklig och nu blir det mycket spel på rasterna i skolan. Som tonåring kom dock friidrotten att ta över.
Inskickat av Sven Karlsson, Holmsjö.

Per Anders Fogelström blev älskad för sina skildringar om hur Stockholm förvandlades från en småstad till en stad i världen. I serien Stad gav han de obemärkta människorna en plats i historien. 

Per Anders Fogelström var i slutet av 50-talet uttömd på idéer om de vilsna ungdomar från söder i Stockholm som han skildrat i ett flertal böcker. Det fanns något annat som pockade inom honom som han borde skriva. Hans forskningar om Stockholm samlade sig till en bild som författaren Fogelström ville skildra. 1960 kom han ut med den första boken i serien Stad som skulle omfatta fem böcker. I Mina drömmars stad kunde han ta vara på all sin kunskap om Stockholm och skapa en romanserie som läsarna lärde sig älska.

Hans böcker om Henning och Lotten och deras ättlingar som sträcker sig mellan åren 1860 till 1960 berättar inte bara om hur Stockholm förvandlas från en liten småstad till en stad i världen. Han ger även de obemärkta människorna en plats i historien. Henning var en pojk från landet som färdas på en kärra 1860 och ser hur Södermalms berg tornar upp sig. Trots alla dåliga odds förmår han att skapa sig ett anständigt liv med ättlingar långt in i vår tid. Per Anders Fogelströms uppväxt var omgärdad av starka kvinnor, fadern hade efter flera misslyckade affärer i Sankt Petersburg, flytt till Amerika och kom aldrig mer hem. Hans brev med löften om att snart komma hem bar sonen alltid med sig. Men han fick aldrig mer återse sin far som dog fattig i New York. Desto starkare stod hans mor Näemi, hans farmor och mormor. I boken Hem till sist skrev han: ”Män dog eller flydde, kvinnorna levde kvar. Kvinnorna kunde förefalla svaga och skyddslösa, antas bli knäckta av minsta vindil eller oförsiktiga rörelse. Men de böjde sig, bröts inte utan reste sig på nytt, åldrades sakta. Deras sega uthållighet var effektivare än männens explosiva utbrott av kraft och våld. Deras mjuka händer kunde läka sår och flytta berg av orättvisor och övergrepp.”

Uppväxten präglades av hans engagemang för att ge andra ungdomar något av det han själv aldrig fick. Han var med och skapade Vitabergsklubben på Södermalm i mitten av 1940-talet som utgjorde ett alternativ till kriminalitet. Han ville ingjuta självförtroende med måleri, musik och skrivande. I början av 50-talet skrev han flera romaner om söders ungdomar och inledde ett samarbete med Ingmar Bergman. Deras mest lyckade samarbete blev Sommaren med Monika som Ingmar Bergman filmade 1953 och som slog stort internationellt. Efter att ha skrivit flera böcker om unga på glid ville han ta sig an något större. Han skrev till Gerhard Bonnier i slutet av 50-talet då han ville sluta som journalist och istället satsa på romanserien Stad: ”Läser till förbannelse läkarrapporter, polisredogörelser, uppteckningar i Stadsmuseum, minnesskrifter (sotteckningar ur de eländas lif) och upprörda rapporter om osedligheten i hufvudstaden.” Han betonade att han inte ville bli en kvarnsten om förlagets hals utan begärde ett mindre förskott för att kunna bygga ut sin skrivarlya på Fjällgatan 30. Det skulle han aldrig bli. Serien Stad som inleddes med Mina drömmars stad har sålt i över fem miljoner exemplar.

Med sin romanserie om fem böcker gav Per Anders Fogelström tillbaka historien till de fattiga som slet tungt för att överleva. De som aldrig fanns med i skolans historieböcker. ”Det handlade om hur en fattig, mörk och hungrig småstad förvandlades till dagens storstad. Om hur människorna där levde under knappa villkor, slet och svalt.” Per Anders Fogelström gav sig inte med att beskriva Stockholm under ett århundrade. I romanerna Vävarnas barn, Krigens barn och Vita Bergens barn omfamnade han även tiden före Henning och Lotten. De utspelade sig mellan 1749 till 1860 och berättade om de stora klasskillnader som samhället byggde på. Per Anders Fogelström ville även använda sin stora kunskap om Stockholm för att bevara viktiga miljöer i en växande storstad. Han var inte främmande för en stad i förvandling men ville kyla ned de mest rivningsivriga politikerna.

Stockholm var långt in på 1950-talet en stad där utedassen trängdes och rinnande vatten inomhus var en lyx. Socialdemokratin ville bygga bort det fattiga samhället men det innebar också att mycket av det myllrande mänskliga och idylliska försvann. Per Anders Fogelström lyckades få politiker att förstå värdet av att rusta upp delar av stadens gamla bebyggelse där husen bar på en historia om våra förfäders liv. Fjällgatan riskerade att förlora sin vackra utsikt av ett stort kontorshus, en plan han lyckades stoppa, men han var ingen rabiat försvarare av det gamla, snarare en klok röst i nydaningen av Stockholm. Han var med om att sätta namn på gator, trappor och gränder för att vi inte skulle glömma  livet före oss. Då blev det inte lika självklart att riva. Sista styverns trätrappor som leder ned till Fjällgatan, strax intill det hus där Fogelström levde sina sista 24 år, fick vara kvar. Han gav trapporna namn efter en krog där de sista pengarna lades för en sup. En sista stor bedrift var att ge Stockholms gatunamn en levande historia. Inte bara berätta om vem eller vad som namngett gatan utan också berätta historien om de som levt sitt liv där. Per Anders Fogelström var oerhört produktiv som författare och funderade i slutet av sitt liv över om han skrivit för mycket och tunnat ut sin kraft som författare. ”Det kan inte skada att fundera ett tag. Ibland har jag en känsla av att jag har skrivit för mycket, att jag måste lära mig att hålla igen, dra åt.”

Källa: Karl-Olof Andersson: Per Anders Fogelström Ett liv för litteraturen, freden och miljön.

Älskad stockholmsskildrare
Namn: Per Anders Fogelström.
Född: I Stockholm 22 augusti 1917.
Död: I Stockholm i juni 1998 (80 år).
Familj: Föräldrar Arthur Fogelström och Naëmi Elwing. Frun Sara Södrén Fogelström och sonen Per som föddes 1950.
Yrke: Författare och stockholmsforskare. Mest känd för sin romanserie Stad om Stockholms framväxt mellan åren 1860 till 1960.
Aktuell: Hela året händer det mycket kring 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse. Läs mer på www.fogelstrom2017.se.

Skrinnare. Elsa Einarsson, IFK Strömsund, förbereder en träningsvecka i Moskva 1961. Elsa är inbjuden av det sovjetiska skridskoförbundet som den första i världen att träna med ryska stjärnor. Elsa var bland annat europamästare och rekordhållare på de korta distanserna. Till vänster Gunnar Höglund och till höger Björn Hjortling som var styrelseledamöter i föreningen.
Inskickat av Björn Hjortling, Gällö.

Inger Karlberg tycker vår besatthet av mobiler är märklig men gör ändå konstverk av Pokemon. Hon har alltid skapat i det nära och vardagliga, med ett fotografiskt öga har hon fångat tillvaron i lera och brons.

Vi träffade 90-åriga skulptrisen Inger Karlberg en mulen dag då vädergudarna inte bestämt sig för vilket väder som skulle råda. Inger Karlberg håller till i sin ateljé inne i Rådasjöns natursköna område, strax söder om Göteborg. Hon tog hjälp av sin el-cykel för att komma och möta oss. På berg och dalbaneliknande slingrande väg cyklade hon före oss. Väl framme mötte oss en mysig före detta statarstuga döpt till Ekeliden, byggd 1901 och som en gång i tiden varit bostad för 14 personer men nu sedan 1986 hemvist för Ingers skaparinspiration.

Inne i ateljén möts man omedelbart av hennes verk. I fönsterkarmen står ett relativt nytillskott gjutet i brons.
– Det var något jag uppmärksammade i somras, ”Pokemonjägarna”. Personer som sprang omkring nästan överallt med blicken mer eller mindre hela tiden riktad mot sin mobilskärm. Barn, hund eller andra medmänniskor brydde flera av dem sig inte ett dugg om. Ett synnerligen märkligt beteende. Inger Karlberg följer med dagsaktuella händelser och av dem får hon ibland idéer till ett nytt konstverk. Hon har ett fotografiskt minne som kommer väl till pass när hon inne i sin stuga funderar på om hon ska gå vidare med en idé hon just fått.

På köksbordet vid vårt besök står nybakade kakor och en äggakaka som serveras tillsammans med hjortronsylt. Utanför fönstret hänger ett fågelbord där just för ögonblicket några nötväckor låter sig väl smaka. En gammaldags vedspis sprakar i köket och sprider värme och den välkända vedlukten omkring sig. Inger berättar om sin stora passion för den ökända göteborgska blåleran.
– Jag växte upp i stadsdelen Haga och bodde på Västra Skansgatan. Det var ett idylliskt område på den tiden. Lekplatsen upp vid Skansen Kronan var fantastisk. Ofta pågick vägarbete och arbetarna skyfflade upp blåleran med sina spadar. Jag blev tidigt fascinerad av den. När jag gick till småskolan stod gubbarna och grävde. Då kunde jag inte låta bli utan gick fram till dem och frågade om jag kunde få en bit av leran att ta med mig hem. De var vänliga så det fick jag. Inger hade förstående föräldrar och lät henne hantera leran och ta fram olika saker. När hon sedan började sina vanliga skolgång i Annedalsskolan fortsatte Inger att forma olika ting.
– Jag blev allt säkrare och hade redan i unga år ett stort intresse för att bli konstnär. Jag gjorde mest olika djur. Hundar, hästar, kor och katter. Många av mina verk gav jag bort som presenter på olika födelsedagar eller skolsammankomster. Efter fjärde klass flyttade Inger Karlberg över till Vasa Kommunala Flickskola där hon gick i sju år för att 1944 få ”Normalskolekompetens”.
– Ett idiotiskt namn på något som motsvarade realskoleexamen.

Inger Karlberg hade redan i tidiga år då hon hanterade sina första lerklumpar förstått att konstnärsyrket var något hon drömde om. Men hennes föräldrar var tveksamma och tyckte hon skulle satsa på ett riktigt yrke – lärare var ett sådant.
– Jag skulle fylla 20 år när jag sökte och kom in på Folkskolelärarseminariet i Göteborg, där jag gick i två år innan jag fick min första plats i Tollered utanför Floda. Jag fick ett råd av en kollega att inte stanna mer än tre år på samma plats för då var risken stor att jag skulle bli fast där för alltid. Så efter de tre åren flyttade jag över till Buråsskolan i Göteborg och där stannade jag i tio år innan jag slutade.

Men under tiden hann Inger både gifta sig 1953 med sin Herger och få två barn. Han var islänning och född till namnet Hergeijr men det ansåg prästen som vigde dem var omöjligt att heta därför blev det Herger i stället.
– De kunde göra så på den tiden. I dag tror jag inte det hade gått.

Herger fick jobb som lärare på Wendelsbergs folkhögskola i trakten av Mölnlycke där Inger Karlberg alltjämt håller till. När familjens tredje barn kom 1959 bestämde sig Inger för att bli hemmafru ända tills barnet började skolan. Då kunde konstnärdrömmarna förverkligas. Maken Herger stöttade henne när hon 1963 utbildade sig på Göteborgs målarskola.
– Min första skulptur var en liten bronsstatyett som jag fick såld när min klass hade sin första utställning. Efter tre år på skolan hade Inger avancerat från att göra skulpturer i bly, lera och tenn till brons. Då fick hon höra att hennes farmors morfar varit träskulptör. Ett material Inger tidigare inte provat på.
– Jag blev nyfiken och bestämde mig för att prova på materialet. Det var ingen lätt uppgift. Jag fick en beställning på fyra julkrubbor i trä. Men fick göra om flera gånger innan jag var nöjd. Jag skar av både näsa och armar på figurerna innan jag fick till det. Men det blev bättre så småningom.

Parallellt fortsatte hon med att utveckla bronsarbetet. Utmärkande för Inger Karlbergs figurer är att de har både rörelse och utstrålar glädje.
– Jag har alltid försökt göra glada skulpturer. Det kanske går igen från att jag alltid oavsett i vilken situation jag varit i försökt ta fram den glädje jag känt när jag skapat mina verk. När Inger arbetar med material i brons går hon tillväga som när vi gjorde dåtidens tennsoldater. Först en prototyp i vax som sedan bakas in i en blandning av gips och chamotte. Därefter tas vaxblandning bort och bronsmassan hälls ner i avtrycket som vaxprototypen bildat. Brons är ett tungt material och vissa av Inger Karlbergs verk har varit stora och extra tidskrävande att göra. En som hon var väldigt förtjust i var skulpturen ”Framme” med en kvinna i en sirlig båt full av symboler som ställdes på en skulpterad våg på Östra Kyrkogården i Göteborg. Den stals 2003 och det gjorde Inger Karlberg upprörd.
– De som tog den ville förmodligen komma åt kopparen i den och smälte troligen ned hela konstverket. Ibland är det svårt att förstå människorna. Andra som rönt samma öde under åren är en av örnarna utanför Wendelsbergs folkhögskola och senast en skulptur med ett par glada kor i Mölnlyckes kulturhus.

På Västra Kyrkogårdens minneslund uppmärksammas skulpturen ”Tröst” där Ingers dotter Åsa fått agera modell. Inger Karlberg vill inte gärna planera långt fram i tiden. Men en dröm har hon i alla fall. Att få göra en ny ålderstrappa. Den gamla klassiska med trappsteg upp och ned med 50 år i topp skulle hon gärna vilja förnya.
– Det skulle vara roligt att skapa en helt ny där folk åldras med glädje och där ålderskrämpor inte får en framträdande roll. Ingen dum idé. Det räcker ju att se på Inger Karlberg själv!

Naturen, böcker och nuet ger inspiration
Namn: Inger Karlberg.
Ålder: 90 år.
Bor: I Mölnlycke utanför Göteborg.
Yrke: Skulptör.
Familj: Tre barn, nio barnbarn, två barnbarns barn.
Hobby: Mitt arbete, vara ute i naturen, att läsa olika slags böcker.

Populära. Från vänster Torsten Henriksson, fiol och gitarr, Karl Wiberg, tenorsax, Stig Helgesson, piano, dragspel och bas, Göte Jönsson, trummor och IngeTore Rörstrand, klarinett, bildade Thenors orkester på 1950-talet. De spelade runt om i Skåne och Halland på populära dansbanor. Än idag spelar Stig och Torsten tillsammans i Tongivarna och IngeTore spelar på andra tillställningar.
Inskickat av Vivi Helgesson, Åstorp.

Edvard Persson vägrade att resa till Amerika in i det längsta men övertalades. En tröttsam resa han bävade för men väl där gjorde han succé och hyllades likt en kung på Eriksgata. 

Aldrig hade en utländsk artist dragit så mycket publik under en USA-turné som Edvard Persson gjorde 1946. Så rapporterade åtminstone svenskamerikanernas egen tidning The Swedish American när den svenska skådespelaren lockade en halv miljon amerikaner till sina föreställningar. Men det krävdes tio år av övertalningar för att få den fryntliga och flygrädda skåningen att ta båten över Atlanten och möta sin amerikanska publik.

När Edvard Perssons succéfilm Söder om landsvägen gick upp på biograferna i USAs svensktrakter 1937 blev det en rusning utan dess like. Biografägarna i Chicago, Seattle och Minneapolis gnuggade händerna av lycka inför fullsatta salonger. Att filmen till viss del spelats in på Charles Lindbergs släktgård utanför Tomelilla gjorde inte saken mindre märkvärdig.

Edvard Persson blev för svenskamerikanerna en levande symbol för det gamla hemlandet. Han förkroppsligade Sverige, Skånes sädesfält, slott, alléer och stränder. Miljoner av amerikaner såg Söder om landsvägen och många av dem skrev beundrarbrev till Edvard Persson, brev som hamnade hos Europafilm på Kungsgatan i Stockholm. Upp mot en miljon brev ska bolaget ha fått ta emot under de tio år som det tog att få Edvard Persson till Amerika. Postverket var inte överförtjust, men Europafilms snillrika direktör Otto Schultz förstod att smida medan järnet var varmt. Många svenskamerikaner undrade när Edvard Persson skulle komma och uppträda i USA. De flesta hade aldrig besökt sina förfäders land och för dem var Edvard Persson en ikon. Inte minst för alla de svenskättlingar som levde på mellanvästerns oändliga prärie, de kunde identifiera sig med Edvards skånska lantlighet.

Synd bara att Edvard själv avskydde att resa och tvärvägrade att åka till Amerika. Bara tanken på att behöva genomföra ett projekt av den magnituden gjorde honom både sömnig och trött. Men Otto Schulz hade bestämt sig för att det skulle genomföras, och tillsammans med flera mäktiga svenskamerikaner och USAs ambassad i Stockholm så genomförde han en utpressningskampanj mot Edvard som till slut lyckades. Våren 1946 blev det bestämt att han skulle genomföra en turné i USA, från kust till kust, från september till mars 1947. Otto Schultz var själv med på kajen den tionde augusti när Edvard, hustrun Mim och ett filmteam gick ombord på den lyxiga Atlantkryssaren SS Drottningholm för att göra den långa resan över oceanen. Orolig över att Edvard skulle ställa till med problem följde direktör Schultz även med på resan. Överfarten blev en behaglig upplevelse, god mat, mycket dryck, kvällsunderhållning och vila på soldäck gjorde gott. Isbergen som vid denna tid på året driver från Arktis längs golfströmmen fick den excentriska skåningen att ägna mycket tid på däck. När skeppet på kvällen den 21:e augusti sakta glider in i New Yorks hamn så stod hela sällskapet på däck. I solnedgången såg de Frihetsgudinnan och Manhattans mäktiga skyline rödfärgat av den nedgående solen. Edvard började att ändra uppfattning. Mim berättade själv senare att hon sällan sett honom så tagen av något som vid alla deras upplevelser under deras Amerikaresan.

Några dagar senare var det dags för Edvard att göra sin amerikanska premiär. I månader hade de svenskamerikanska tidningarna skrivit spaltmeter om hans ankomst och turné. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade, och det var en nervös Edvard som äntrade scenen på Carnegie Hall på Manhattan. Salongen var proppfull, allt började med att Mim uppträdde i folkdräkt, sedan var det dags för lite svenska folkvisor som Ack Värmeland du sköna, innan Edvard med skakiga ben gjorde sin entré. Han gjorde succé, och repertoaren med kända sånger, anekdoter och ett hyllningstal till den amerikanska drömmen och de förenta staterna gav honom stående ovationer. Det blev flera fullsatta föreställningar innan resan gick vidare mot Boston.

Det svenska sällskapet hade en ciceron i redaktören Johan Roth och de reste tillsammans i två bilar. Men det var inte bara en dans på rosor för Edvard. Han var nästan 60 år gammal, stor och tung. Det obekväma åkandet och de många uppträdanden slet hårt på honom. Inte minst i Chicago som då var den svenskaste staden utanför Sverige. Vid sekelskiftet 1900 så var Chicago, näst efter Stockholm, den stad i världen som hade flest antal svenskar. Här hade arrangörerna fått boka den jättelika Jamestownteatern med mer än 20 000 platser i flera dagar för att möta publikanstormningen. Var Edvard och Mim än gick i den gamla gangsterstaden så blev de uppvaktade av fans. Samtidigt skulle de ta sig tid för att träffa potentater från amerikansk politik, näringsliv och idrott. Senatorn Warren Magnusson som uppfostrats av svenska föräldrar i Minnesota var mån om att träffa sin idol. Även kända basebollspelare i det gamla svensklaget Chicago White Sox ville möta den kända humoristen. Resan var nära att knäcka Edvard. Mim varnade direktör Schultz för att han inte skulle orka hela det tuffa programmet och dessutom spela in filmen Jens Månsson i Amerika. Men Schultz viftade bort Fru Perssons böner och fortsatte att pressa sin stjärna. Europafilms direktör var själv tagen av den uppmärksamhet som hans stjärna fick och såg dollartecken överallt.

Från Chicago gick resan över prärien mot Mississippi och vidare västerut. De upplevde Yellowstones nationalpark, det mäktiga Badlands i South Dakota innan de Klippiga Bergen gav svalka. Resan genom öknen mot västkusten och Seattle blev en pärs i bilarna som saknade luftkonditionering. Edvard svettades och led i värmen. De nådde det svalare och lugna Seattle sent om hösten. Vid denna tid var 13 procent av befolkningen i staden svenskar, och det var också på denna tid då svenskamerikanerna fortfarande pratade svenska. Edvard njöt av Seattle, den friska luften vid Stilla Havet påminde om Skåne, likaså klimatet och människorna. Han togs emot som en kunglighet. Framförallt besöket hos den mäktiga flygplanstillverkaren Boeing gjorde intryck. Här hade många svenskar arbetat och verkat. Svenskättlingar hade utvecklat de flygande fästningar som bombade Europa under kriget, och det var fortfarande ett företag med starka skandinaviska rötter. När han gick genom fabriken med direktörerna så stannade arbetet upp och alla började applådera. Människors ögon tårades och den svenska buskisskådespelaren var tagen. Detsamma gällde när han kom till en basebollmatch i Seattle. Baseboll var svenskamerikanernas sport nummer ett, och under den första halvan av 1900-talet var många av stjärnorna svenskättade. Efter matchen ville spelarna träffa Edvard. Han som aldrig själv varit ett idrottsämne och han som med sin stora kropp alltid fått stå vid sidan om var nu beundrad av de kända idrottsmännen.

Jul och nyår firades i Kalifornien, ett skönt uppehåll i det täta schemat som innebar en föreställning var tredje dag och mer än 600 mil av bilåkande. Därefter började inspelningen av filmen, Jens Månsson i Amerika, en film om en fattig skåning som ärver en rik bror i Amerika. Edvard var nu mycket sliten och trött av allt resande och det hårda arbetet. Han sov på nya platser varje natt och tvingades till ständiga möten med nya människor. De sista framträdandena i San Francisco och Los Angeles blev en pärs för honom. Kroppen sade ifrån, men hans skådespelarhjärta tvingade honom att avsluta turnén på samma sätt som den hade börjat. Den sista föreställningen på Scotish Rom i San Francisco den 20:e mars blev en mardröm för alla inblandade. Den var så klart utsåld sedan länge och alla i publiken förväntade sig samma underhållning som de läst att övriga Amerika hade fått. Men Edvard var tröttkörd och sjuklig. Han satt ensam i logen och hörde Ack Värmeland du sköna, medan benen knappt gick att röra. Hjärtat slog snabbt och andningen var oregelbunden och häftig. Ändå så reste han sig upp när det var dags och gick in och gav allt för publiken. När det var över så fick ensemblen hjälpa honom av scenen under rungande applåder. Edvard Persson segnade ner i sin loge med de oroliga medarbetarna omkring honom, medan Otto Schultz räknade pengar.

Nu var Amerikaresan över och kvar väntade bara en lugn båtresa hem till Sverige. Trots det motstånd han från början haft till resan och den pärs det inneburit att genomföra den så blev turnén ändå något av det största han gjorde i sin karriär. En formidabel succé och en gåva till alla de svenskamerikaner som hade beundrat honom på avstånd.

Äntligen helg. Året är 1964 i Östanbyn i Dalarna. Det är nog lördag eftermiddag eller söndag. Man jobbade ju till klockan ett på lördagarna. Efter jobbet var det fotboll för hela slanten. Planen var en klippt liten åker hemma på gården. Vi var sju syskon, sex pojkar och en flicka. Och alla hade ju några kompisar så det blev lätt två fotbollslag, alla fick vara med. Jag är 20 år (syns med bollen) och är nummer 3 i syskonskaran. En del av oss vuxna har som synes haft råd att skaffa bil. Det är en Simca, en Opel Kapitän, två SAAB 96:or och en Vauxhall Victor på bilden. Min far Karl Hansson tog bilden.
Inskickat av Jan Hansson, Älvdalen.

Ute och cyklar. Min far Gösta Eriksson tog bilden 1966 i Äskebro, Västmanland, en fin sommardag. Jag har en ny cykel, lila och vit av märket Monark. Jag är 16 år och min syster Kristina är 12. Hon fick överta min första cykel, en grön och vit Monark. Farmor Ester och farfar Gustav Eriksson syns i bakgrunden. Det ser ljuvligt ut, tycker vi på redaktionen.
Inskickat av Margareta Eriksson, Kolbäck.

Blombukett i famnen. Sonja Lindqvist och Inger Lövqvist poserar för fotografen på konfirmationsdagen i Horndals kyrka 1949. Prydliga klänningar med nejlikor fästa under kragarna, vita nätvantar, vita strumpor och en blombukett i famnen. Ja, så såg en flickkonfirmand ut vid denna tid. Sonja är min kusin och hon föddes på Simasgården i Kaspersbo i Dalarna. För mig var det en fantastisk upplevelse då jag fick var med och välkomna henne till världen 1935, berättar Lisa Ohrmér som fyllde 103 år i april.
Inskickat av Lisa Ohrmér, Norrköping.

Äventyrstidningen Levande Livet publicerade omslag som sög in läsarna. Lennart Persson hittade ungefär 300 tidningar hos sin pappa. Visst är det härligt att minnas Allan Löthmans geniala illustrationer?

Levande Livet gavs ut av Åhlén & Åkerlunds förlag åren 1932–1961. Tidningen byggde på äventyrsberättelser om vilda djur, krigshändelser, sjökatastrofer, Vilda Västern, vikingar och mycket annat. Kända skribenter som Josef Kjellgren och Albert Engström medverkade, men även läsekretsen deltog flitigt med bidrag. Populärvetenskap var ett ständigt inslag och läsarna kunde få svar på allehanda frågor av typen: Måste det finnas en tupp i hönsgården för att hönorna ska kunna värpa ägg? (Svaret hittar du längst ner på nästa uppslag). Berättelser och annat innehåll i all ära, det som tjusar oss ännu idag är nog de fantastiska omslagen, ofta signerade konstnären Allan Löthman som under 30 år gjorde minst 5 000 illustrationer till berättelserna och omslagsteckningar.
– Ja, det är ju de suggestiva omslagen man minns, säger Lennart Persson i Kil. För cirka 15 år sedan sålde han sitt föräldrahem i Lysvik och i samband med städningen hittade han ungefär 300 Levande Livet-tidningar bland damm och skräp på vinden.
– Det var pappa Arthur som sparat tidningarna, berättar Lennart.

Sonen tog hand om denna skatt och scannade in alla omslagen plus ett antal annonser som är verkliga tidsbilder. Vad sägs om halvnakna kvinnor som gör reklam för cigaretter? Otänkbart idag. Tidningarna är i fint skick och noggrant katalogiserade. Lennart gillar att få saker och ting gjorda ordentligt. Han lät binda in alla nummer av tidningen Finnbygden 1947–1976 där hans morbror Axel Nilsson medverkade som fotograf. En guldgruva för alla som är intresserade av den lokala historien. Dessutom leder han cirklar i IT-kunskap för pensionärer och är distriktschef i Motorbranschens Riksförbund. Tiden som pensionär är full av verksamhet både för honom och sambon Ulla-Britt.
– Men man kan ju som pensionär välja verksamhet själv, säger Ulla-Britt som jobbar med PRO och sitter med i kommunala referensgrupper.

Ulla-Britt ”Blomster-Ulla” Olsson är en välkänd profil i Kil. Hon jobbade 50 år som florist och för Fonus. Ulla-Britt och Lennart träffades under mycket speciella omständigheter för 20 år sedan. Lennart hade mist sin fru i en hjärntumör och Ulla-Britt sin man i en olycka. De möttes när Ulla-Britt hjälpte Lennart att ordna med blommor till sin frus begravning och kontakt uppstod. Snart blev de ett par som tillsammans kunde gå vidare i livet. En häpnadsväckande, känslostark vardagshistoria som Lennart och Ulla-Britt berättar vid köksbordet när Minnenas Journal är på besök och blir bjuden på välsmakande lunch. Historien hade dock sannolikt inte platsat i Levande Livet.

Tidningen vände sig framförallt till unga män med sina äventyrliga och ibland våldsamma berättelser i dramatiska miljöer. År 1962 omvandlades den till Aktuellt för män som följande år slogs samman med Folket i Bild till en påkostad reportage- och herrtidning, FIB-aktuellt. När Minnenas Journal lämnar Kil har vi med oss alla pappas Arthurs tidningar. De är från 1943–1960 och på redaktionen kan vi inte sluta beundra omslagen som lyser kraftfullt av färg, skönhet och spänning.
– Bra att Minnenas Journal tar hand om tidningarna, säger Lennart, så att fler får se omslagen igen.

Nyhetstätt. Min morfar Einar Karlsson i Färgaryd tyckte om att vara uppdaterad i såväl stora som små händelser. Då var det bra att ha tillgång till två radioapparater, RLF-tidningen, Jordbrukarnas Föreningsblad (JF) och Expressen. RLF-tidningen och JF slogs ihop 1971 till tidningen Land. Bilden är från 1967.
Inskickat av Marie Bokfors, Gislaved.

Världens första pappa­ledighet i sitt slag gav eko i hela världen. Men fortfarande är det långt kvar i Sverige till jämställdhet.

Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren blev en perfekt marknadsförare av den nya, världsunika föräldraförsäkringen 1974. Den gav mamma och pappa lika rätt att mot ersättning ta ut föräldraledighet under sex månader.  Den mysmaskuline tyngdlyftaren satte bilden av den nye sortens pappa som tar ansvar för småbarnen. Och visst har det hänt en del sedan 1974 då 0,5 procent av föräldrapenningen togs ut av män. Idag är det 27 procent. Fortfarande är det dock problem med att kvinnor tjänar mindre än män eller oftare jobbar deltid vilket gör det ekonomiskt tuffare för många familjer när pappa är hemma. Även kvarlevande fördomar mot pappaledighet och allmänt unkna attityder på arbetsmarknaden spelar in.

Att en del av föräldrapenningen, i dag tre månader, öronmärkts som ”pappamånader” sätter press på männen och bidrar till att knäcka fördomarna mot pappaledighet, menar de (huvudsakligen) vänsterkrafter som vill skynda på jämställdheten. Fel att lägga sig i hur familjen vill fördela ledigheten, menar de (huvudsakligen) borgerliga kritikerna. Faktum är att pappaledighetens affischnamn ”Hoa-Hoa” håller med kritikerna.
– Då fick varje familj välja om farsan skulle vara hemma eller inte och hur länge. Nu är det så att farsan måste vara hemma en viss tid, annars bestraffas familjebildningen med tre månader utan pröjs. Det skulle jag aldrig ställa upp på, för det är inte demokratiskt. Dessutom undrar jag hur riksdagen vet bättre än familjerna hur de ska ta ut ledigheten, sa ”Hoa-Hoa” till SVT häromåret. Denna debatt var otänkbar långt in på 1900-talet. Då var det självklart att modern tog hand om barnen. Punkt och slut.

År 1900 kom en lag som tvingade industriarbetande kvinnor att ta ledigt fyra veckor i anslutning till barnets födelse. Positivt? Nja, kvinnorna fick ingen lön under ledigheten!
På 1930-talet infördes visst stöd i form av den första moderskapsförsäkringen som huvudsakligen kom de kvinnor till del som hade varit medlemmar i sjukkassan en viss tid. Regelverken skärptes efterhand, bland annat inskränktes arbetsgivarnas rätt att säga upp kvinnor på grund av graviditet. På 1950-talet infördes den första allmänna moderskapsförsäkringen som baserades på inkomstbortfall och skulle täcka tre månaders frånvaro. Den speglade en utveckling där hemmafrurollen började lösas upp och ersättas av en familj där både mannen och kvinnan arbetade. Från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet gav sig fler än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden. 1960-talets vänstervindar påskyndade utvecklingen och debattörer som Eva Moberg fick stort inflytande. Jämställdhet mellan könen krävde inte bara att kvinnan släpptes loss från spisen. Samhället måste ställa upp med barntillsyn och pappan måste ta större ansvar för hem och barn, hette det. Staten lyssnade och vidtog åtgärder.

Föräldraförsäkringen är bra för alla inblandade, var tanken. Männen kunde utvecklas i sin könsroll. Bli mjukare, mer ansvarstagande och lyssnande, extremfallet var velourpappan som dök upp som förebild under några år. De små barnen kunde tidigt odla sin personlighet med hjälp av båda föräldrarna och det minskade risken för att barnen utvecklades till  ”modersfixerade neurotiker”, som en debattör formulerade det. Föräldraförsäkringens utformning må väcka debatt, men få har väl idag något att invända mot föräldraförsäkringens grundsyn: Mamma och pappa har ett gemensamt ansvar för barnen från deras första andetag. Det har stimulerat många tusen föräldrar och barn i Sverige sedan 1974.

”Utökningen till tre pappamånader är oerhört viktig för att barn ska få tillgång till båda sina föräldrar, annars blir konsekvenserna en fortsatt ojämlik föräldraförsäkring”.
Annika Strandhäll, S.

”En tredje pappamånad försvårar familjers möjlighet att själva lägga det så kallade livspusslet, bland annat genom en begränsning att föra över dagar till sin partner, vi måste ha en flexibel föräldraförsäkring”.
Ebba Busch Thor, KD.

Styrkeprov. Här kommer en skojig bild från min lumpartid 1964–1965 på I15 i Borås. Vi hittade på mycket roligt och kamratskapet var väldigt bra. En gång kom en av killarna på den här idén. Det ser ut som han lyfter sex killar på sina armar, men vi sitter förstås på överslafen. Jag sitter tvåa från höger.
Inskickat av Gunnar Nilsson, Gudhem. 

Javisst kunde det vara kul i lumpen. Skicka gärna in fler bilder!

Politiker abdikerar. I dagens politiskt väloljade munläder skickas alltid svåra frågor om varför något gått åt pipan vidare till någon entreprenör man överlämnat ansvaret till. En entreprenör som i sin tur skickat ansvaret vidare till någon underleverantör. Strax är ansvaret bortom svensk lagstiftning.
Ingen vet längre vem som bär ansvaret. Ingen vill stå till svars, antingen av okunnighet eller för att ingen längre bryr sig. Vi tillämpar en marknadsfilosofi som inte den rådigaste politiker med bästa vilja kan rå på. Hövliga demokratiska värden råder inte längre.
När Tage Erlander avgick som statsminister gick hans fru Aina till receptionen och lämnade in alla blyertspennor från Tages skrivbord som var märkta: Tillhör Statsverket.
Kanske en futtighet men det ger en bild av en annan tid då man kände ansvar och hade en hög moral som rättesnöre. En tid då man insåg att ens yrkesutövning medförde ett mått av ansvar (oavsett politisk färg).

Bor i Schweiz. Margareta Bollman-Jonzén skriver att Minnenas Journal är en underbar tidning inte minst för alla svenskar som bor utomlands. Margareta träffade en montör från Schweiz på tillfälligt uppdrag i Sverige. Kärlek uppstod och de var gifta i 62 år innan maken gick bort. Nu lever Margareta i ett äldreboende vid Zürichsjön och tänker ibland på sin barndom. På bilden ser vi hennes far, trävaruhandlaren Carl Einar Jonzén på Linnégatan i Falköping. Till vänster hans svåger, lokföraren Otto Bäck, och Carl Einars syster Elin. Visst är de elegant klädda, tycker vi.
Inskickat av Margareta Bollmann-Jonzén, Pfäffikon, Schweiz.

Nostalgiskt. Här sitter min mamma med mig i vagnen på Kvilletorget på Hisingen, Göteborg. Min kusin Sven-Inge sitter i hennes knä och min bror Tommy står bredvid. Bilden är tagen 1952, mitt födelseår. Statyn är av Carl Milles och heter Susanna i badet. Jag sitter ofta här vid torget och tänker. Här var så mycket barn förr.
Inskickat av Iréne Nordin, Göteborg.