Enligt Horace Engdahl i Svenska Akademien är detta klotter, cirka 5 000 år gammalt, bland de äldsta som hittats i en egyptisk hieroglyf. Tror inte det behöver kommenteras.

Får jag lov. Systrarna Doris Johansson och Linnea Kjelleryd tar sig en svängom i gröngräset när Thore Johansson bjuder upp till dans med sitt dragspel. Min lillebror Örving ser ut att vara finklädd och också redo för dans, skriver Florence Wirengren. Bilden är tagen i Strålsnäs i Östergötland 1959.
Inskickat av Florence Wirengren, Björkvik.

Han är Sveriges i dag äldste dagspressjournalist. Terje Fredh är fyllda 83 och alltjämt aktiv reser han runt och berättar bland annat om Bohuskustens historia. En händelse som etsat sig fast hos honom inträffade den 10 augusti 1961.
– Jag var redaktör på Bohusläningen i Lysekil. Mitt kontor låg 100 meter från Södra Hamnen på samma plats som de engelska båtarna under brinnande krig 1943–1944 lastade kullager. Vid 16-tiden den här dagen ringer polisen Fred och sa att han skulle snarast bege sig till Anderssons kaj för där har det inträffat något som säkert skulle intressera honom.
– Vi hade alltid bra kontakt med polisen. Och kom de med ett sådant tips tog jag kameran och skyndade dit. När jag kom till en avspärrad kaj var jag först tvungen att gnugga mig i ögonen för framför mig hängde en Volvo PV444 över kajen med fronten nästan rakt in i en ubåt! Ubåtens namn var Bävern och den hade tidigare på dagen haft ett övningspass i Gullmarsfjorden. Nu var befälet inkvarterat i närbelägna Hotell Lysekil. Terje Fred tog sig snabbt dit, fick tag i båtens kapten och berättade vad som hänt. Han tittade då ut genom hotellfönstret såg vad som skett och sa: ”De är ingen fara”. Bilens förare var en man från Stångenäset. Han hade kört in till Lysekil för att betala en teleräkning. Telekontoret låg en backe vid Fiskargränd som leder mot Lysekils enda infart Hamngatan. Mannen hade i brådskan glömt att lägga in någon växel eller handbroms. Så bilen kom i rullning for utför backen, över den trafikerade gatan och över kajen tills ubåten satte stopp.
– Det hela var en märklig historia. Jag refererade vid den här tiden även tingen i Kvistrum. Mannen åtalades för allmänfarlig vårdslöshet och fick 20 dagsböter á 2 kronor. Marinen fick 28 kronor till färg.

Nyklippt. På bilden är det min farfar Elis Danielsson som får håret klippt. Barberaren är brodern Erik från Västerås. Ett stycke plast fick duga som cape. Eriks barnbarn Kari, 5 år, ser intresserat på och hon undrar väl hur detta ska gå. Karis bror Svante, 3 år, provar hur det är att gå med käpp (Elis käpp). Kortet är taget 1966 i Skenshyttan, en by ett par mil söder om Borlänge. Det var praktiskt att klippningen skedde utomhus, då blev det ju inget hår att sopa upp!
Inskickat av Marianne Strutzenblad, Koppslahyttan.

Stort utbud. September är höstmarknadernas tid. Två riktiga klassiker är Skansens höstfest i Stockholm och den jättestora skördefesten på Öland. På Skansenmarknaden anno 1900 är det en härlig stämning med krogmadamer‚ hästkarlar‚ bönder och torpare som säljer sina varor. Allehanda varor till försäljning: nyslungad honung, fina sylter och marmelader‚ grönsaker, bakverk, textilier‚ husgeråd och mycket annat som hör en marknad till. Marknader spelade en stor roll i äldre tiders folkliv. Marknadsdagarna var bland de viktigaste festdagarna och betraktades som fridagar för herrgårdarnas drängar och pigor där deras lilla kontantlön ofta förbrukades. Ölands Skördefest är Sveriges största i sitt slag och under några dagar kan du åka runt på ön, handla och äta lokal, god mat och ta del av genuin kultur i alla former.

Evenemang: Skansens höstmarknad, Stockholm.
Datum: 23–24 september.
Tider: 11–16.
Evenemang: Ölands Skördefest.
Datum: 27 september–1 oktober.
Programmet: www.skordefest.nu

50 år sedan bytte vi sida och anpassade oss till övriga världen. Det var den största trafikomläggning Sverige genomgått. Alla från Palme till minsta skolpolis var med om denna gigantiska samhällsmanöver. 

Få saker är nya under solen, inte ens en omläggning av trafiken är någon nymodighet. Ända sedan 1700-talet återkom frågan om vänster eller höger. Då hur du lämpligast kunde mötas för dra en värja sittandes på en häst och med högern måtta ditt slag. Första gången det blev nedskrivet att vi skulle ha vänstertrafik var förordningen om automobiltrafik, från den 30 maj 1916. Därefter gick frågan i vågor alltefter hur världen allt mer valde högertrafik. Då vi till en början köpte bilar från länder som hade högertrafik fick vi vänsterstyrda bilar, vilket även Volvo och Saab anammade då exporten var viktigare än den inhemska marknaden.

Men det var ett sämre sätt att framföra en bil i svensk vänstertrafik då sikten vid körningen blev på tok för begränsad. Frågan om högertrafik blev allt hetare men trots det blev folkomröstningen 1955 ett totalt fiasko för högerförespråkare. 82,9 procent röstade emot och endast 15,5 var för. Entusiasmen var låg och endast 53 procent orkade lämna in sin röst. Trots detta motstånd röstade riksdagen i maj 1963 att Sverige skulle gå över till högertrafik. Den 3 september 1967 blev utsatt till dagen H, trots att många skeptiker trodde att den dagen skulle utlösa ett blodbad på våra vägar. Visst skedde incidenter men trafikomläggningen var så väl förberedd att få olyckor inträffade. Då hade vi under år gått i skola hos både Hyland och trafikskolor för att lära oss behärska detta nya körsätt.

Det blev också den mest kostsamma trafikomläggning Sverige gått igenom och där varje svensk tidigt blev involverad. Aldrig tidigare hade svensk press så unisont varit med för att förbereda Sveriges bilförare på omställningen. Det gjorde sitt till att den blev en succé. Läs här ett axplock om allt som hörde till kampanjen och som blev en del av vår vardag för 50 år sedan.

Källor: NE, Wikipedia, Transportföretagen, Andres Haas hemsida: ampe.info/hogertrafik

Peter Himmelstrand skrev landsplågan
Historia. Peter Himmelstrand har skrivit både text och musik och den framfördes av Telstars med Boris ”Rock-Boris” Lindqvist som sångare. Den blev en landsplåga 1967 och låg på Svensktoppen under tre veckor.

Håll dig till höger, Svensson
En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift
han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, byxis för allt båg och trassel
ljuger för dom båda två i skift.
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll
Snälla Svensson
Han sliter på sin fritid med en massa vänster-knäck
för hus och bil och diskmaskin och pool och annat smäck
Han sitter trött på dan och snarkar, vaknar knappt när chefen sparkar
honom och hans statusprylar väck
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll
Snälla Svensson
Han tittar till på TV när det börjar gå mot val
och hittar inte ut och in i alla fagra tal
Han fattar dunkelt, han betalar alla löftena som skvalar
men han somnar in när rösten mal.
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars slutar det bara med en smäll
Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger
annars lutar det åt en redig skräll
Snälla Svensson
Snälla Svensson
Snälla Svensson

Håll i ratten. Det är jag som sitter på skärmen och kör traktorn, en Porsche Junior av cirka 1962 års modell. På vagnen sitter min pappa Harald Andersson och vid ratten mormor Anna Fransson, 80. Hon gillade att plocka bär, men för att slippa gå uppför en lång backe hände det att hon åkte med oss på traktorn. Mormor trodde nog att det var hon som körde för jag brukade säga ”styr nu så att vi inte hamnar i diket.” Den fina sommaridyllen är fotograferad i Åseda 1965.
Inskickat av Leif Andersson, Åseda.

Ernst Kirchsteiger fascinerades av Ester Maria Erikssons hus och renoverade det i TV4. Fotografen Nalle Elfqvist berättar om Ester som ville bli präst, men fick stanna hemma med sina djur.

Våren 2014 hade ”inredningsoraklet” Ernst Kirchsteiger snokat upp en stor 20-talsvilla på en före detta bondgård i Täby utanför Örebro. En byggnad i sen jugendstil och i ett visst förfall, eftersom det var åtskilliga år sedan bondkvinnan Ester Maria Eriksson härjade här. Detta var något att sätta klorna i inför hans återkommande byggprojekt i TV4, Sommar med Ernst. När Ernst väl kom in i Esters stiliga helgedom rann inspirationen på honom med en gång, som om det vore Ester själv som hällt denna trollbrygd över hans huvud.

Under sin långa levnad hade Ester många roliga sätt att hälsa främmande besökare välkomna. Inte sällan med en limpmacka bestående av en rejäl smörklick och en ostskiva lika tjock som en stadig plankbit. Inne i huset hängde tapetrester lösa och trapporna knarrade som om det vore innehavaren själv som var framme och knallade runt. Vilket knappast var möjligt eftersom Ester lämnat det jordiska redan år 2002.

Förutom ett visst förfall kunde Ernst fortfarande ana en doft som är vanligt förekommande ute på bondgårdarna. Ni vet säkert vilken! För samtidigt med alla svart/vita katter som trängdes i köket, och de var ganska många, bjöd Ester ofta in sina hönor för lite sällskap och tilltugg. Om de nu var hämtade från Skåne eller något hönseri uppe i Borlänge. Men trots olika dialekter kunde man ändå inte höra någon skillnad på allt kacklande. Hon hette alltså Ester Maria Eriksson och levde hela sitt liv, med början storstrejksåret 1909, här på föräldragården i Täby utanför Örebro. Med kor, tjurar, höns och många katter omkring sig. Förutom i slutet på tjugotalet då hon under några terminer studerade vid Karlskoga Praktiska Läroverk och där drömde om att bli antingen vävlärarinna eller konditor. Men hon blev ingetdera. Inte heller en dröm i unga år om att bli präst förverkligades. Istället fick hon, som hon lite skämtsamt uttryckte sig, nöja sig med titeln ”kofösare”.

Hon behövdes hemma på gården och så fick det bli ända fram till Esters död 2002. Länge var hon ensam kvar i huset när först mamma Elsa lämnat jordelivet på 40-talet, varefter brodern Kalle flyttat till eget och slutligen pappa Edvin dött 1965. Så efter att ha löst ut brorsan från gården fick hon börja om med två tomma händer. Esters far hade i sin tur startat med kreatursförsäljning i unga år i slutet på 1800-talet. Sin första ko sålde han till en gumma från Vintrosa för 18 kronor. Dessvärre råkade kossan i ett obevakat ögonblick slicka i sig rödfärg ur en målarburk och dog på fläcken. Rättänkande som Edvin var betalade han då tillbaka alla pengar till gumman. Så inte undra på att det senare gick bra för en sådan hederlig herre.

Och det här var en egenskap som också skvätte över på dottern Ester. I mitt inre kan jag ännu höra hennes levande berättelser om vad som tidigare hände här på gården. Till exempel att de fick elektriskt ljus installerad på själva julafton 1918. Men när de sedan skulle försöka tända ljuset vid skymningen dagen efter, på juldagen, var det plötsligt svart igen. Dock kom det välsignade ljuset tillbaka strax därefter. En annan lustig historia var det mystiska paket som hittades i sågspånet uppe på vinden och som var inslaget i Örebro Dagblad från den 10 mars 1926. Ester trodde att det möjligen var en present till hennes mor, som fyllde 44 år den 24 mars just det året. Men varför presenten aldrig öppnades var det ingen som visste. Allra minst Ester. Och med tiden glömdes paketet bort uppe i sågspånet. Och lades också tillbaka dit utan att någon gluttade bakom pappret.

Ester kom till världen tre månader efter den första flyguppvisningen i Sverige, vilken ägde rum på Ladugårdsgärde i Stockholm den 2 augusti 1909. Egen erfarenhet av flygning fick hon många år senare då hon ville frakta hem ett fyrtiotal hönor från Krutamöllans hönseri i Skåne. Hennes tanke var att hon skulle placera burarna med ett fyrtiotal höns på sätet bredvid sig i planet. Men detta ville de ansvariga på flyget inte höra talas om. Så istället fick hon anlita ett åkeri, efter att först ha skällt ut den sturige flygplatschefen. På ett inramat fotografi uppe på skänken stod hela familjen Eriksson uppradad en sommardag 1918. Förutom Ester och hennes föräldrar även farfar Abel och en piga med samma namn som modern: Elsa Eriksson. I bakgrunden det gamla huset som ersattes med ett nytt i slutet på 20-talet. Det som nu Ernst renoverat så grundligt. Men även om huset revs hade hon ändå kvar sin älskade cykel, som på slutet förvandlades till ett eländigt vrak. Det var på den hon trampade in till Stortorget i Örebro tidiga lördagmornar under större delen av 60-talet, med ett stort antal äggpaket fastsurrade på pakethållare både fram och bak. När äggen väl var sålda cyklade hon hem igen.

Men innan dess hade hon rest med tåg till Stockholm och Konserthuset för att där prisas för sin fina mjölk, då hon ur Gustav VI Adolfs hand fick mottaga en skinande medalj för prickfri mjölk i 23 år. Och då hade hon redan erhållit plaketter i både silver och guld. Men mjölk i all ära, favoritdrycken för Ester var ändå kaffe. Den heligaste av alla drycker. Minst femton koppar blev det var dag och då gärna någon bulle till. Receptet var enkelt: Lika mycket kaffe som socker i koppen. En smaksensation som hette duga.

Det råder delade meningar om huruvida det var Bror Rexed som införde ”du-reformen” för 50 år sedan. I tidningen Språk (nr 4/17) berättas om att både Sven Jerring och Lennart Hyland i sina radiointervjuer långt tidigare började smyga in ett du i sina frågor. Oavsett så fick Bror Rexeds tal till personalen på Medicinalstyrelsen 1967 ett enormt genomslag och fick oss att lämna tilltalet ni. Ett tilltal fyllt med distans genom titlar som ”goddag direktörn”. Olof Palme var inte sen att haka på, han manade på journalisterna att dua honom, vilket var för honom en självklarhet i sin strävan efter ett jämlikt samhälle.

Duandet förändrade tilltalet snabbt, inte bara för att det låg rätt i tiden, utan mer för att niandet eller titelsjukan var ett krångligt sätt att närma sig andra människor. Hur ofta visste man vilken titel den man tilltalade var van att tilltalas med? Chansen för att göra bort sig avväpnades i och med duandet. Långt innan fanns förvisso ett tilltal som fungerade bra inom serviceyrken och som snyggt gled förbi titlar och klasser genom att fråga: ”Vad får det lov att vara?” eller ”Var det bra så?” Men fortfarande tillgjort och krångligt. Knappast direkt tilltal. Men det ifrågasätts om Bror Rexed verkligen sa du. De som var med minns att han skulle ha sagt: ”Det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn.” Inte ett ovanligt tilltal i de högre klasserna. Oavsett så blev vi mer du med varandra för 50 år sedan.

Sjöutsikt. Sommaren 1959 köpte jag en Fiat 500 av 1954 års modell. Min fästmö Ingegerd och jag packade bilen full – och det gick fort för den var liten. Sedan åkte vi på semester till Danmark. Vädret var fint och vi kunde köra med öppet tak till Fanö beach på Jylland, ända ner till vattenbrynet!
Inskickat av Sture Andreasson, Uddevalla.

Ett nytt tempel för leksaksnostalgiker invigs i dessa dagar. Det underjordiska Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm är fyllt med 40 000 föremål. – Leksaker speglar vår historia, säger experten Peter Pluntky.

Idén att göra den magiska miljön i Bergrummet till ett leksaksmuseum kläcktes av David von Schinkel, ägare till Tidö slott utanför Västerås. Hans pappa byggde upp en berömd samling under 60 år som visats i en byggnad vid slottet. Det är denna samling som flyttats och får namnet Bergrummet Tidö Collection of Toys & Comics.
– Flytten är en geografisk utveckling som ger fler chansen att besöka oss. Jag är väldigt positiv och har ingen separationsångest, säger David von Schinkel.

När vi besöker Bergrummet på försommaren är installationerna i full gång. Ett 40-tal personer med en rad olika kompetenser har jobbat för att göra museet till en levande föreställning. Det är ingen slump att den erfarne scenografen Caroline Romare är ansvarig för formen.
– Alla generationer ska ha utbyte av besöket, säger David von Schinkel och berättar om hur informationen är anpassad till såväl nördiga samlareveteraner som nyfikna barn. Museet består av en leksaks- och en serietidningsdel. Leksakerna möter oss i teman som byggleksaker, djur, optiska leksaker, dockor och dockskåp för att ta några exempel. En monter visar leksaker från kungahuset med bland annat Gustaf V:s skepp av tenn. En riktig Amazon från 60-talet har delats mitt itu och blir en fin monter för småbilar. I ett krypin finns riddarborgar och på ett utrymme är det cirkusliv med minikarusell och hästar.

Dockskåpen från mitten av 1800-talet och framåt är enastående i sina tidstypiska detaljer från olika epoker. Det är roligt och lärorikt att följa de skiftande inredningsidealen.
– Leksaker speglar vår historia, säger Peter Pluntky, Sveriges kunnigaste leksaksexpert som guidar oss. Det går utmärkt att förstå flygets historia genom att titta på leksaksflygplan, till exempel. Han har förstås varit delaktig i det nya museets födelse och visar dockor där den äldsta är ett gravfynd från 1200-talets Peru. Dockorna visar tidens mode och hur fint de var klädda. Peter pekar på en docka klädd i Leksandsdräkt och ett linneskåp med perfekt strukna lakan. Genomgående läggs stor vikt vid grepp som gör utställningen rolig och rörlig. Man kan lyssna på specialkomponerad musik av Fredrik Söderberg, spelad på leksaksinstrument och speldosor, och det finns gott om möjligheter för barnen att krypa in i spännande utrymmen och leka.

Kända röster, som Herman Lindqvist, har talat in texter och det blir möjligt att få information på tolv språk med modern teknik. I museets andra del går vi in i serietidningarnas värld och får följa med på en resa från de tidiga svartvita stripparna och framåt till Fantomen och Bamse. Här finns unika serieoriginal och man kan provsitta Fantomens dödskalletron. Miljön är lekvänlig och det är inte så konstigt. Det gjordes många populära leksaker ur seriehjältarnas värld. Några av Peter Pluntkys favoriter i museet ser ni på föregående uppslag. Han valde dem med samma frustande engagemang som vi minns från hans tid i TV:s Antikrundan. n

Museum: Bergrummet – Tidö Collection of Toys & Comics.
Plats: Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm. Tunnlarna byggdes en gång av försvaret. Sedan de blev utställningslokal har man här kunnat se till exempel figurer ur den kinesiska terrakottaarmén.
Öppnar: Den 2 september 2017.
Öppettider: Se www.bergrummet.com

Hemmabygge. Det är slåtter på 1930-talet i Torseryd, Småland, och på hemmabygget sitter Erik Rosén, en duktig amatörfotograf som här dock figurerar framför kameran. Brodern David sköter slåttermaskinen. Tack vare Erik finns många bilder från bygden bevarade på glasplåtar.
Inskickat av Ingmar Andersson, Lidhult.

1937 uppvaktade de arbetslösa kvinnorna landshövdingens fru och krävde jobb. Emma Jacobsson hade idéer och tillsammans skapade de Bohus Stickning. Strax flög ryktet om deras vackra koftor över världen. 

Nyss dök de åter upp på modetidningarnas omslag, bohuskoftorna och jumprarna med det karakteristiska oket i nyanser – Bohus Stickning är tillbaka. Men vi tar det från början.

Orosåret 1937 rådde det stor arbetslöshet i Sverige. Till Bohuslän flöt det inte in några nya beställningar på gatsten, som jämte fisket var den främsta inkomstkällan. Då for några stenhuggarhustrur resolut ner till Göteborg, klappade på den majestätiska porten till Residenset och frågade efter landshövdingens hustru, Emma Jacobsson. Kunde ”länets moder” möjligen hjälpa dem att hitta nya försörjningsmöjligheter? Ja det kunde hon. För hon hade inte bara de rätta kontakterna, hon hade också de rätta kunskaperna och den estetiska blicken – i hemstaden Wien hade Emma Stiasny studerat konst innan hon flyttade till Sverige med sin man, Malte Jacobsson.

Nu förvandlades ärevördiga Stensalen från 1600-talet till lokal för ullsortering och garnlagring. I folkmun kallades den Ullstugan på grund av den starka lukt av fårull som mötte besökaren i entrén. (Vid kungabesök stuvades allt tillfälligt undan.) Till en början experimenterade man med olika typer av enkla, stickade plagg. Det gällde att hitta en typ av hantverk som gav kvinnorna arbete i hemmet. Så grundades Bohus Stickning 1939, med Emma Jacobsson vid rodret. Emma och hennes styrelse arbetade oavlönade. En kvinna i varje deltagande samhälle stod för materialdistributionen och samlade sedan in de färdiga plaggen som skickades till Residenset för granskning. Det var stränga krav – kvalitet var nyckelordet. Till en början blev det mest vantar och sockor. Men efter att Emma lyckats sälja ett antal till större butiker i huvudstaden beslöt man sig för att satsa på halsdukar och mössor, och snart på vad som blev den stora succén: tröjor och koftor. ”Bohus Stickning försöker att åt den bohuslänska landsbygdens, särskilt stenhuggeridistriktets kvinnor, ge möjlighet till biförtjänst genom stickning. Meningen är att de vid sidan av sina husliga sysslor skola kunna stödja hushållet även genom kontanta bidrag.” skrev Emma Jacobsson i Hemslöjden (maj 1940).

I Bohuslän fanns ingen speciell sticktradition, vilket visade sig vara en fördel. Kreativiteten kunde flöda fritt, och Emma Jacobsson knöt till sig flera av tidens kända textilkonstnärer, som Vera Bjurström och Karin Ivarsson. I styrelsen ingick också Maria Mannheimer vars lantrasfår bidrog med ullen, och själv ritade Emma Jacobsson flera mönster: som jumprarna Randiga loppan, Stora Nejlikan och Fönstret. Den moderna stil som växte fram karakteriserades av flerfärgade mönster i många olika nyanser. Nödhjälpsarbetet utvecklades till exklusivt konsthantverk, mycket tack vare rådgivaren Göta Trägårdh som förstärkte Bohus Sticknings konstnärliga profil.

På 50-talet kom det internationella genombrottet. Med Amerikabåtarna anlände dollarturisterna till Göteborg och Stockholm där dollarn byttes mot Bohus Stickning, och på turisthotellen i Tällberg och Abisko blomstrade försäljningen. Alla ville ha Bohus Stickning. Kungligheter, modeskapare, filmstjärnor, författare och konstnärer: Helena Rubinstein, Ingrid Bergman, Bang, Eartha Kitt och Grace av Monaco för att bara nämna några. ”Bohusstickad jumper lika fint som mink” löd en rubrik. Alla hade förstås inte råd att köpa de exklusiva plaggen, men många sparade sina surt förvärvade slantar i åratal för att få ihop till drömjumpern eller koftan. Men efter trettio framgångsrika år tog framgångssagan slut. Varför? Modets växlingar råder ingen på, men andra skäl bidrog också. Som att stickerskornas löner inte hade hängt med i inflationen och att det nu fanns jobb igen, i den lokala fiskkonservindustrin. Dessutom hade tillgången på högklassig ull minskat under 60-talet. Och den nya omsättningsskatten gjorde inte situationen lättare. Bohus Stickning lades ner 1969.

Att dagens landshövdingefru, Ann-Christin Bäckström, är iförd bohuströja (den läckra Röda Palmen) när hon guidar runt i Residenset, kan hon tacka Solveig Gustafsson för. Och sin mamma förstås, som stickat den. Inför Bohusläns Museums utställning ”Bohus Stickning 1939–1969” engagerades Solveig för att mödosamt återskapa mönstret Gröna Ängen. Exakt som det gjorts tidigare, och med färgpigmenten mätta på hundradels gram – eller mindre. Nu har Solveig Gustafsson lämnat över stafettpinnen till Pernille Silfverberg Utgaard, som tillsammans med sin man Gunnar driver företaget Angora-Garnet på gården Rörmyr utanför Strömstad. Deras får och kaniner servar Bohus Stickning-entusiasterna med materialet. Att sticka en bohuströja eller jumper är kanske inte det lättaste, men lika svårt är det att välja modell ur den vackra boken.

Källor: Bohus Stickning på nytt The Revival av Viveka Overland (2015) www.bohuslansmuseum.se, Bohus Stickning av Ulla Häglund i samarbete med Ingrid Mesterton (1980).

Hej alla! Mitt brorsbarn Bo Landgren är så lycklig när han gör sin premiärtur med min gamla Crescentmoped i Mangskog, Värmland, 1973. Fylla moppe var en härlig fest.
Inskickat av Evert Landgren, Mangskog.

Hon hyllades för sin utsökta rollgestaltning i filmen Fröken Julie 1951 och Hollywood kallade henne ”The new Garbo”. Karriären i USA kom av sig men hemma väntade Ingmar Bergman med nya roller. 

I maj då Ruben Östlund vann ett av filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes för sin film The Square var det 66 år det senast hände. 1951 stod Alf Sjöberg på scenen omgiven av Anita Björk och Ulf Palme och fick ta emot den finaste utmärkelsen (som då hette Grand Prix fram till 1955 då Guldpalmen inrättades) för filmatiseringen av August Strindbergs Fröken Julie.

Utmärkelsen öppnade dörrarna för Anita Björk till Hollywood. Alfred Hitchcock ville ha henne med i sin film I Confess (med Montgomery Clift som motspelare) men då hon kom med ett barn (Lo) under armen och sambon Stig Dagerman i släptåg, formellt gift med en annan kvinna, slog Hollywoods censur till och hon fick återvända till Sverige utan att ha fått pröva sin lycka. Hon gifte sig med Stig Dagerman 1953 då han på pappret var skild men de fick inte många år tillsammans då han valde att ta sitt liv 1954, endast 31 år gammal. Anita Björk uppfostrades i ett konstnärligt hem i Tällberg i Dalarna. Som 13-åring ville hon dansa balett och kom in på Operans balettskola men fick sluta då hennes ålder var högre än den hon angett. Det var hennes livs största besvikelse, har hon berättat om i flera radioprogram. Hon sökte sig då till teatern och kom in på Dramatens elevskola 1942. Hon fick sitt genombrott i Jungfruleken 1948 där hon spelade mot Maj-Britt Nilsson i regi av Mimi Pollak. Vilket ledde fram till att Alf Sjöberg ville ha henne i rollen som Julie. Den roll som lyfte hennes namn över världen och i amerikansk press beskrevs hon ”The new Garbo”. New York Times skrev med stora rubriker: ”Hennes känsliga uppträdande i den svåra rollen som slits mellan passion och konvention. Hon klarar den sköra avvägningen mellan sina känslostormar och den svala överklassflickans återhållsamhet.”

Hon fick chansen att visa sig på den stora scenen i filmen Night people där hon spelade mot Gregory Peck 1954. Men hon föredrog att spela i Sverige. Hon var Dramaten trogen, för att hon ville leva nära sina barn. Det skulle bli skälet till att hon inte kunde leva ihop med författaren Graham Greene. Han var i Stockholm 1954 för att träffa sina svenska förläggare, då han länge varit en författare vars namn nämnts som en trolig nobelpristagare. De hade ett intensivt förhållande under flera år på 50-talet och han köpte ett hus till henne i Sverige. Allt föll på att Graham Greene inte hade så mycket till övers för det kalla klimatet i Sverige, inte heller språket och att Anita inte ville flytta till Frankrike med honom då hon insåg att hon skulle förlora kontakten med sina barn.

Ingmar Bergman fick tidigt upp ögonen för Anita Björk och såg hennes inre kraft och lät henne spela med i Kvinnors väntan 1952. Hennes storhetsperiod var under 1950-talet då hon gjorde starka roller i Moln över Hellesta och Arne Mattssons Hillmanfilmer Damen i svart (1958) och Mannekäng i rött (1958). Hon var kurskamrat med Mai Zetterling på Dramaten. De tog upp sin vänskap och Mai ville ha med Anita i sin film Älskande par (1964). Bo Widerberg som blev en av 1960-talets mest framträdande filmregissörer med filmer som Kvarteret Korpen och Elvira Madigan gav henne en betydande roll i Ådalen 31.

Själv tyckte hon att de mest intressanta roller började gå henne förbi ju mer hon åldrades. Hon började då sin andra karriär som föreläsare om Stig Dagerman och Selma Lagerlöf. Hon reste runt i Sverige och berättade insiktsfullt om dessa två författare som gett omistliga avtryck i vår litteratur. En man hon levt tillsammans med och en författare hon gestaltat i TV-filmen Bildmakarna i en pjäs av PO Enqvist.  Filmkritikern Martin Strömberg beskrev hennes röst som: ”Silverklockor på brustna rosor.”  Den som lyssnat på hennes röst i Sveriges Radios långlivade serie Sommar i P1 vet att det inte är någon överdrift. 2006 förärades hon med en Hedersguldbagge.

Blev professor och prisad av kungen
Namn: Anita Barbro Kristina Björk.
Född: 25 april 1923 i Tällberg, Dalarna.
Död: 24 oktober 2012 i Stockholm.
Familj: Gift med Olof Bergström 1945–1951, de fick ett barn. Stig Dagerman 1953–1954, de fick ett barn.
Karriär: Slog igenom i pjäsen Jungfruleken 1948 som bland annat ledde fram till huvudrollen i filmen Fröken Julie 1951. Den vann Grand Prix i Cannes och hennes rolltolkning uppmärksammades världen över.
Betydande roller: Fröken Julie 1951, Moln över Hellesta 1956, Damen i svart och Mannekäng i rött 1958, Ådalen 31 1969 och Amorosa 1986.
Utmärkelser: (Urval) Hon har förärats med Litteris et Artibus 1979, Svenska Akademiens teaterpris 1991, professors namn 2001 och Hedersguldbaggen 2005.

Långa kjolar. Cykelutflykt i Vårgårda, sannolikt i slutet av 1920-talet. Av packningen att döma så ingår övernattning. Min farbror Oskar Nylén och hans fru Dagny är fyra och femma från vänster. Klädseln, långa kjolar och slips, känns lite främmande idag men däcken är lika välpumpade.
Inskickat av Laila Palmén, Herrljunga.

Per Olsson går mot strömmen, en film­älskare som genom ödets nyck på 80-talet fick en av sina hobbies som yrke. En man som i en bransch där allt pekar neråt trycker på pedalen och satsar i stället.

Per Olsson äger och driver populära filmtemplet ”Movieline” nere vid Packhusplatsen i Göteborg. Det har funnits där sedan i maj 1988 och har under åren blivit ett paradis för alla filmälskare runt om i landet. Över 13 000 titlar finns i lager så det är svårt att misslyckas i jakten på en passande film.

Per är göteborgsgrabb och uppvuxen i Annedal. Han började sin skolgång i Nordhemsskolan, sedan mellanstadiet i Annedalsskolan innan han återvände till Nordhems igen. Gymnasieutbildningen var på Majornas gymnasium där han tog studenten 1977.
– Men jag hann inte njuta av den examen. Omedelbart tog militärlivet över och jag hamnade i Östersund. Det blev inga studentskivor för mig men jag fick permis för att åka ner och hämta mina betyg. Efter lumpen återgick Per Olsson till studierna. Tre år på Handelshögskolan och en civilekonomexamen senare kände han för lite ledighet.
– Jag stack till New York för att studera marknadsföring. På min lediga tid gick jag gärna till en biograf som visade gamla svartvita så kallade ”Film noirs”. Samtidigt fick jag en känsla av att jag så småningom skulle återvända hem till Sverige för att öppna ett eget företag. En kompis från militärlivet intresserad av 80-talspop var med. För att tjäna lite pengar jobbade vi med ”Delivery Cars”. Vi körde bland annat en beställd Cadillac från New York ner till Florida. Innan pengarna tog slut hann de två vännerna med en seglats i Västindien. 1982 var Per Olsson tillbaka i Sverige igen. Nu var frågan vad han skulle försörja sig på.

– Jag började vikariera som lärare i matematik och ekonomiska ämnen. Jag var praktiskt taget på varje läroverk i stan vid den tiden. Hvitfeldska, Burgården och min skola Majorna var några av dem. Med den musikintresserade vännen Anders Holm stack Per Olsson till London och fick kontakter med personer inom musikvärlden. Det var vid en tid då varken datorer, Internet, YouTube, Facebook eller andra sociala medier fanns. Per och Anders började importera VHS-kassetter. Mest popmusik på postorder som främst ungdomar köpte.
– Då bestämde vi oss för att öppna ”Melodyline” i en gammal trerumslägenhet på första våningen på Karl Gustafsgatan 25. Vi sålde tusentals kassetter med pop, bland annat med gruppen Kiss som var stora vid den här tiden. Men jag fortsatte att extraknäcka som lärare.

1986 flyttade firman till Tredje Långgatan för att få större utrymme. Två år senare landade de på Packhusplatsen och där finns butiken i dag. Året efter utökades musikimporten med film.
– Det blev ett väldigt gnyende i filmbranschen som såg sina egna uthyrningar hotade. Det första bolaget som släppte titlar till oss var Warner Bros. Vi fick alla dåvarande James Bond-filmer till försäljning. Och strax därefter började de andra också leverera film till oss. En köpkassett kostade 199 kr och i det priset ingick en särskild skatt på 55 kr som lyckligtvis försvann i mitten av 90-talet.

2001 byttes namnskyltarna från ”Melodyline” till ”Movieline”. Anledning var att filmerna hade tagit överhand och musikvideon minskade i försäljning. Ett år senare var VHS-bandens tid ute. In kom DVD. Mindre till omfång och mer praktisk att hantera än föregångaren.
– Det finns alltjämt folk som kommer och frågar om vi har kvar några VHS-filmer. Men de förstår att vi nu enbart sysslar med DVD. En gång i tiden arbetade Per Olsson också med postorderförsäljning. Den kundkretsen från hela landet är fortfarande kvar.
– Många av dem kommer hit som semesterfirare på sommaren och gör sina inköp. Priserna på filmer har sjunkit rejält så i stället för att köpa en blir det oftast en hel bunt.

DVD-skivorna har tagit ytterligare ett steg. Blue Ray ska ge bättre bild och ljud.
– Dessvärre prissatte branschen skivorna för högt i pris i början. De har sänkts och nu går det bättre. Fastän i stället har vi fått två system att saluföra. Alltjämt är försäljning av vanlig DVD något större men efter prissänkningen har Blue Ray börjat komma ifatt. Kunderna märker ofta ingen skillnad. Det senaste tillskottet 3-D är däremot ingen succé. Bästa säsongen för videobranschen var 2008–2009. Sedan har försäljningen dalat.
– För vår del har den procentsiffran hittills stannat vid 20. Och det kan finnas andra förklaringar till det. Området där vi ligger är föremål för den planerade västlänkens framfart. Trängselskatten vi fått är inget jag uppskattar. Det är likadana tongångar i andra affärer runt omkring. Nu har Movieline laddat om för framtiden. Filmköparna har delvis förändrats. I dag säljs det mycket TV-serier. I topp finns de amerikanska Games of Thrones och House of Cards.
– De stora köparna i dag ligger på 60+. De köper också boxar med gamla svenska filmklassiker med Thor Modéen och Åke Söderblom. Men älskar också Agatha Christies deckare. Stora biosuccéer som James Bond, Hundraåringen och En man som heter Ove har sina givna köpare. Liksom yngre som efterfrågar nya säsonger av Walking Dead och Narcos.

I dag konkurrerar inte bara traditionella betal-TV-kanaler med köpvideo utan också Netflix och HBO. De gör egna serier av vilka de mest populära kommer till videobutikerna. Per Olsson är medveten om den ökande konkurrensen. Det gäller att försöka ha ett både stort och rätt kundsortiment. Många vill fortfarande ha den fysiska möjligheten att kunna se sin film utan att vara tidsberoende.

Han säger:
– Man kan lägga nycklarna på bordet och gå härifrån men jag tror i stället på en offensiv satsning. Det är många filmälskare i hela landet som håller tummarna.

Samlar på allt om sjöfart
Namn: Per Olsson.
Ålder: 58 år.
Yrke: VD för Movieline.
Bor: I centrala Göteborg.
Familj: Hustrun Mariela och sonen Christopher 5 år och dottern Diana 4 månader.
Hobby: Film, samlar på Nautiska prylar.

Vi dricker kaffe i mormors mosters servis och äter en kaka gjord på gammalt recept. Hemma hos Linn och Rebecka flyttar vi oss 60–70 år tillbaka i tiden.

Linn Carlqvist, 29, och Rebecka Gustafsson, 30, delar sedan några år en ljus lägenhet i Arvika med stora fönster ut mot gatan. Lägenheten är inredd med fina möbler och prylar som Linn och Rebecka fyndat på loppis och auktioner.

Vid en vägg står ett tjusigt barskåp och vid en annan en klassisk radiogrammofon som de hittade i ifjol somras. Bredvid soffgruppen har de placerat en jukebox, självklart om man gillar 50-talet. Linn fastnade för stilen redan som tonåring. Föräldrarna diggade musiken och några kompisars pappa hade en stilig amerikanare. Linn inspirerade kompisen Rebecka som anammade stuket och nu bor de i ett museum, enligt kompisarna!
– Haha, ja, men vi trivs bra med det, säger Rebecka som är undersköterska till yrket. Linn är florist och de har båda rötter i Tidaholm, men flyttade till Värmland som är ett bra nostalgilandskap.
– Vi gillar tuff rockabilly och den musiken frodas här i Värmland, säger Linn och bläddrar i skivstället med vinylplattor. Där hittar vi bland annat The Foggy Mountain Rockers, ett tyskt rockabillyband, men också Sven-Ingvars från Värmland som ju var bra på det mesta. Vera Lynn och Ulla Billquist från 40-talet får också plats.

Vad är det som fängslar i design och livsstil från förr?
– Designen är originell och snygg och möblerna håller hög kvalité, säger Linn och Rebecka. Bättre än att handla på Ikea, tycker vi. I köket står en liten radio från mitten av 50-talet och ett matbord med Perstorpsplatta som jag känner igen från min egen barndom, liksom de röda stolarna.

Hade ni velat växa upp på 50-talet?
– Nja, nu kan vi ju välja det bästa från tiden och strunta i det andra, säger de båda. Linn tycker att familjesammanhållningen var bättre förr, man umgicks flitigt över generationsgränserna. Och de gillar att det fanns en tydligare skillnad mellan manligt och kvinnligt i stil och utseende. När vi träffas är de klädda i personliga, tidstypiska klänningar som sytts av grannens mamma. I den fortsatta husesynen stöter vi på en läcker lampa som de hittade på vinden och i de två sovrummen hänger tidstypiska klänningar på rad. Fint, personligt och trendigt.

Lådbil. Lennart Willander ser stolt och nöjd ut i sin snygga lådbil där han trampar fram en varm sommardag 1951. Han kör på inget mindre än Amiralsgatan, en av paradgatorna i Malmö som anlades 1878.
Inskickat av Lennart Willander, Arlöv.

Gunnar Flodén minns sin barndom med glädje och stolthet och hans nostalgi är späckad med kunskap och passion. Tidsresor är fascinerande, kul att allt fler upptäcker det, säger han.

Gunnar Flodén i Uppsala har en stor familj och är aktiv i föreningsliv och aktualiteter. Men han kallar sig också en ”bakåtsträvande nostalgiker”.
– Haha, ja, det började redan med Elna i Kröken på 1960-talet. Det var en kvinna i Arboga som hade massa gamla prylar i en bod, säger Gunnar. Jag var i trakten med min dåvarande fästmö och besökte ofta Elna.

Gunnars tillbakablickande fick också ständig näring av hans föräldrars fotointresse och noggrannhet. Han visar ett berg av fotoalbum där familjens alla förehavanden finns dokumenterat med exakta datum och allt.
– Jag fastnade ofta i albumen när jag hälsade på mamma och pappa, säger Gunnar. Självklart var bilderna också en guldgruva när Gunnar i mitten på 1980-talet började skriva om 50- och 60-talet. Sedan dess har det blivit otaliga artiklar och ett tiotal böcker. Den senaste är en mycket rolig presentation av älskade leksaker från förr.

Böckerna produceras till stor del av Gunnar själv som inte bara har en enorm kunskap utan också är en duktig fotograf. Redan 1959 fick han första kameran.
– Jag har ett bra minne för årtal, säger han när vi bollar oss fram genom livets alla händelser. Gunnar märker att intresset ökar för nostalgi och historia. Priserna på nostalgigrejer stiger när efterfrågan växer. En emaljskylt kan vara värd tiotusentals kronor.
– Det är mycket som samverkar. TV-program som Antikrundan har betydelse, man upptäcker gammal snygg design. Trenden med återvinning är också viktig, vi vill ta till vara det gamla som dessutom ofta håller hög kvalité. Nostalgi har blivit en folkrörelse.

Gunnar gillar genuint hantverk. Efter lumpen jobbade han som lärling hos Nordbergs Vagnfabrik i Stockholm där man tillverkade handgjorda karosser på beställning och han arbetade många år som slöjdlärare.
– Att resa i tiden är fascinerande, man inser vilken enorm utveckling som min generation har varit med om, säger Gunnar. Utvecklingen är både på gott och ont, förstås. Jag minns min barndoms enkla högtider där man inte fick så mycket, men gladdes åt den där leksaken. Å andra sidan har ju datorn och internet gjort det enklare att just resa i tiden.

Ge mig en händelse som du särskilt minns från 50-talet?
– Ingemar Johanssons VM-match i juni 1959. Jag var på koloni och vi fick inte boxas så det blev kuddkrig i stället. Men då föddes intresset och jag började så småningom att träna boxning.
– Jag minns också när Joakim Bonnier körde racerbil på Skarpnäcks flygfält och när TV kom. Skidtävlingar i Hammarbybacken är ett tidigt TV-minne. Hustru Kerstin delar inte helt makens intresse, för henne är det hundar som gäller. Egnahemshuset från 1937 är fullt av priser och utmärkelser.
– Huset fyller 80 i år, säger Gunnar och så pratar vi historia igen innan Minnenas Journal tråkigt nog måste passa tåget hem.

En nostalgisk boxare
Namn: Gunnar Flodén, 71.
Bor: Uppsala.
Familj: Hustrun Kerstin, fem barn och åtta barnbarn.
Bakgrund: Växte upp i Björkhagen i Stockholm, har bland annat jobbat som slöjdlärare.
Passion: Tidsresor, har skrivit ett tiotal böcker. Den senaste handlar om leksaker och heter En sån hade jag också! (Förlag Edition GUJ).
Övrigt: Duktig boxare.