Sommaridyll. Paus i arbetet och gänget i Gagnef tar kaffepaus i sommarvärmen. Min far sitter till vänster, berättar Lars Kling. Många kan nog känna igen sig i denna bild från 1940-talet. Tänk vad en ljuvlig kopp kaffe har gett nya krafter genom decennierna.
Inskickat av Lars Kling, Djurås.

Våren 1917 beslöt sågverksarbetarna på Seskarö i Haparanda skärgård att tvångsköpa bröd. Livsmedelsbristen var akut, men det fanns knäckebröd undangömt på bagerierna. Aktionen ledde till att militären grep in. 

Sågverksarbetarna lade beslag på knäckebröd hos öns två bagare och betalade för sig. Dock något mindre än det egentliga priset vilket ledde till att en av bagarna polisanmälde 16 arbetare. När länsmannen från Haparanda dyker upp den 28 maj vägrar Seskaröborna att gå med på att några utses till syndabockar och hotar med att kasta länsman i sjön. Efter hot om allmän strejk på sågverken lämnar länsmannen ön. Men han kommer snart tillbaka med förstärkning och försöker genomföra nya förhör med de misstänkta. Konfrontationen slutar med att kronofogden kallar in militär från Västernorrlands regemente och läger blir alltmer allvarligt.

Den 30 maj anländer 50 man till Seskarö för att hålla ordning under förhören. Trots löften om motsatsen släpps inte arbetarna efter förhören utan två häktas. Arbetarna, som samlats utanför förhörsbyggnaden, skanderar slagord om att de vill ha ut sina kamrater och sjunger kampsånger. Militären närmar sig folkmassan med påsatta bajonetter och skarpa skott mot obeväpnade arbetare är inte långt borta. Sen är det oklart exakt vad som händer, men soldaterna avväpnas och flyr. Befälet, kapten Falk, hinner dock skjuta två sågverksarbetare i benet. Militärens gevär gömmer Seskaröborna i nykterhetslogen.

Den 31 maj landsätter militären 500 man med kulsprutor och en kanon. Ska det bli en väpnad konflikt med Seskaröborna som ju har tillgång till vapen? Nej, den pragmatiske landshövdingen Walter Murray anländer efter tre dagar med en båtlast livsmedel och lugnet återställs. Seskaröborna lämnar tillbaka gevären och ett tiotal personer döms 1918 till straffarbete för uppror. De benådas dock av Gustaf V, säkert under påverkan av det revolutionära mullret i omvärlden.
Källa: Wikipedia och artikel av Carsten Palmaer i Aftonbladet 25/5 2017.

I början av förra seklet startade Fritz Lundberg ett skinnberederi i Tranås och staden blev känd som pälsstaden. Storhetstiden försvann på 80-talet men i dag lever den upp igen med en ny storsäljare. 

På 60- och 70-talen låg pälsbutikerna på Storgatan i Tranås lika tätt som barerna i en spansk småstad. Hur kom detta sig?

Vi får gå tillbaka i tiden, till 1904, då buntmakargesällen Fritz Lundberg från Norrköping kom vandrande till Tranås en solig sommardag. Han hade ett par år tidigare börjat sin utbildning till körsnär i Stockholm och skulle enligt den tidens sed göra sin gesällvandring. Eftersom de flesta lärdomar fanns på kontinenten begav han sig till Hamburg. Där började han samla på sig kunskap och recept som han skrev in i sin svarta vaxduksbok, den som skulle ligga till grund för hans framtida verksamhet. I Hamburg träffade han några andra svenska pojkar som också gjorde sin gesällvandring, och efter några månader beslöt de sig för att dra till Paris som redan då var modets Mecka. En säker plats för att få idéer inom både mode och skinnberedning. Snart tog pengarna slut, och trötta på att fotvandra beslöt sig de fyra kamraterna för att var och en fick ta sig hem till Sverige på egen hand. Från sin bror i Tranås fick Fritz Lundberg så småningom pengar till hemresan. Men de räckte bara till Nässjö, så därifrån fick han fotvandra de fem milen till Tranås.

I en liten källarlokal började Fritz snart experimentera med färgning och beredning av skinn, och när rörelsen växte startade han stadens första skinnberederi. Året var 1907, och därmed lades grunden till Tranås som pälsstad. Rent historiskt har fårskinn alltid funnits med, ibland som utfyllnad i beredning men också som huvudprodukt. 1911 fick Fritz Lundberg till exempel en order på hela
100 000 militärpälsmössor. (De skulle levereras för 2 kronor och 62 öre per styck.) Samma år fick den unge smålänningen David Johansson anställning som spikare på mössavdelningen. Han kom att bli en legend, och om Skinn-David finns det många historier, skriver Stefan Barck i sin intressanta bok Skinnberedning i Tranås, en personlig skildring. När besökare frågade mannen i grå arbetsrock och vegamössa efter disponenten blev svaret: ”Dä ska la va jag, dä”. Men efter en lång glansperiod kom ägarskifte och nedgång i konjunkturerna. Av olika skäl upphörde AB Tranås Skinnberederi år 1989. De milda vintrarna hade lett till sämre efterfrågan på pälsar, men djurrättsrörelsen och fleecetröjan bidrog säkert också. En efter en stängdes Tranås pälsaffärer som i decennier hade besökts av chartrade bussar med pälssugna damer från hela Sverige.

Nedläggningen av Berederiet kom förstås som en chock. Inte bara för staden, utan även för fårfarmarna Stefan Barck och Inger Monson-Barck i grannbyn som varit beroende av att skicka dit sina skinn för beredning. Fåren hade kommit in i lärarparets liv som gräsklippare – bästa sättet att hålla rent i hagen bakom huset – fast ”om får visste vi inte mycket mer än att de bräkte”, berättar Stefan Barck. Men efter att ha läst ”fåravelns bibel”, Får av Erik Sjödin, var båda frälsta, så när gården Göberga Hult utanför Tranås blev till salu tvekade de inte. Vid tiden för Skinnberederiets krasch var de redan väletablerade fårfarmare, och hade dessutom byggt ett vackert rött hus med vita knutar för sin Ateljé Guldtackan med butik. För att parera de milda vintrarnas sviktande efterfrågan på fårpäls lockade de med stilsäkra modeaccessoarer i egen design. De satsade också på heminredning, och snart engagerades Ingers dotter Jenny i verksamheten.  Inger och Stefan var helt överens om att nedläggningen fick bara inte hända!
– Skulle denna kultur få försvinna från Sverige? Skulle denna nästan sekellånga tradition som byggt upp en verksamhet som gett arbetstillfällen åt tiotusentals människor i Tranås och på andra platser bara pytsas iväg till låglöneländer?

Nej, Skinnberederiet måste räddas, så Stefan och Inger beslöt sig för att kämpa. (Lustigt nog fanns det i Stefans familj en viss anknytning till yrket: farfar Janne Barck hade haft ett garveri i Orreforstrakten. De som höll på med skinnberedning kallades för ”barkare”.) 400 000 kronor behövdes för att behålla verksamheten, så fårfolk i hela landet engagerades i räddningsarbetet.
– Tusenlapparna strömmade in. Genombrottet kom när bland andra, Ingrid och Lasse Florén satsade 100 000 kronor, berättar Stefan Barck.

Men något år senare var det dags för nästa kris. Då engagerade sig paret Florén igen, och tillsammans med paret Monson-Barck bildade de Tranås Skinnberedning AB, och Stefan Barck utsågs till företagets VD. Storsäljaren blev de tvättbara lammskinn som paret Monson-Barck tagit fram med hjälp av läkare och allergiexperter. Babyboomen i Sverige hade skapat en marknad, men fällarna fungerade förstås lika bra som sittskinn, golvskinn och dekorationsskinn. Heminredningsmagasinens bilder stod för gratis marknadsföring.
– Varje år behandlas uppemot 70 000 fårskinn, och även om processen utförs på en fabrik, är den ett hantverk. Beredningen är en komplicerad process som omfattar hela 35 moment. Skinnen ska tvättas, avfettas, klippas och slipas. Så de fårfarmare som försöker sig på att själva bereda sina skinn blir snart våra kunder och tack vare märkningen kan de få tillbaka sina egna skinn efter behandlingen, berättar Stefan Barck. På Tranås Pälsmuseum kan man få veta mer om pälsmetropolens historia. Guiderna är medlemmar av föreningen Pälsklubben, som består av före detta körsnärer och sömmerskor. Museet invigdes 2003 av modeikonen Gunilla Pontén, som iförd knallorange pälsboa och muff klippte av det blågula bandet. Med en fårsax, förstås.

Ute och cyklar. Min far Gösta Eriksson tog bilden 1966 i Äskebro, Västmanland, en fin sommardag. Jag har en ny cykel, lila och vit av märket Monark. Jag är 16 år och min syster Kristina är 12. Hon fick överta min första cykel, en grön och vit Monark. Farmor Ester och farfar Gustav Eriksson syns i bakgrunden. Det ser ljuvligt ut, tycker vi på redaktionen.
Inskickat av Margareta Eriksson, Kolbäck.

Kaffet puttrar. Anders och Karolina Johansson arbetar tillsammans i hemmet i Bökhult. Anders med kardan och Karolina vid spinnrocken. Kaffehurran puttrar hemtrevligt i bakgrunden på bilden som är tagen 1942.
Inskickat av Lillian Svensson, Smålandsstenar.

Byskola. Lärarinnan Solvig Johansson i Färda skola, Södra Unnaryd, Småland, med sina elever i klass 4 år 1954. Bernt Strandqvist, trea från vänster längst ner, blev senare min make, berättar Kerstin Strandqvist.
Inskickat av Kerstin Strandqvist, Unnaryd.

Modet och smaken växlar som bekant. De här kreationerna visades upp av två mannekänger hösten 1962, alltså för 55 år sedan.

Sigurd ”Sigge” Vesterlind växte upp under enkla förhållanden i en liten by i södra Lappland som heter Vargträsk. Han minns några händelser från 40-talet som belyser villkoren för tidens barn. – Jag fick ansvaret att ensam gå med bud i mörka skogen.

Min far arbetade i skogen och det hände ofta, från det att jag var fem, sex år, att jag följde med honom ut i skogen tidigt om morgonen. Då låg jag nedbäddad i hö i hästsläden och hörde hästens klocka pingla fram och tillbaka. Det var under de turerna som jag tror jag utvecklade en förmåga att orientera mig i skogen utan att riktigt se var jag var.

Hur som helst, i byn fanns en telefonväxel och den som hade ansvaret för den var skyldig att gå med bud när det kom rikssamtal och meddela berörd person när denne skulle bli uppringd. En dag kom Tea, som hade hand om telefonväxeln, till byns skola och bad om hjälp. Ett telefonbud hade kommit till en av skogshuggarna som befann sig på ett område som kallades Vargen, några kilometer från byn. Området omfattade hela artonhundra hektar och ingen visste hur de skulle hitta skogshuggarna.

Tea frågade därför lärarinnan om jag, som gick i fjärde klass, kunde få ledigt för att söka upp skogshuggarna och leverera telefonbudet. Till saken hör att det faktiskt fanns fler som kunde markerna på Vargen, nämligen de som sysslade med tjuvjakt.  Området var för dem ett eldorado och vad de kände till behöll de helst för sig själva. Dessutom befann de sig på annat håll i arbete och kunde inte förväntas vilja offra en dag på att leverera ett telefonbud för ynka 2,40 kronor, vilket var gängse betalning för uppdraget.

Jag hade dock många gånger hört på när de som var hemmastadda i Vargen pratade med varandra, men låtsas som att jag inte förstod vad de pratade om. För min farbror, som också jagade i gränslandet mellan det som var lovligt och olovligt, berättade jag dock allt och han kunde då lägga ihop två och två och på så vis räkna ut var älgarna fanns. Så innan Tea ens hade hunnit ställa frågan riktigt så var jag beredd att fara. Jag hade redan tänkt ut en färdväg. Det var en ganska lång väg att gå för isen på sjön var oprövad och jag var tvungen att gå runt den, vilket ökade sträckan med ungefär två kilometer. Inom mig hade jag en bild av var en speciell koja, Aronssons koja, skulle ligga och tänkte att ovanför den kojan kan skogshuggarna inte vara. Där hade jag nämligen, innan jag började skolan, bott med min far när han huggit och kört timmer i skogen. Jag drog därför slutsatsen att de borde hålla till nedanför kojan mot Kvarnbäcken till. Därmed beslöt jag mig för att ta en väg som gick förbi ett ställe som av gemene man kallades Lindgrens. Det hade nyss snöat. Snön gick upp till halva knäna på mig och det fanns inga spår att följa. Jag visste att det fanns en stig som gick till en grannby, Baksjöliden, men valde att följa rågången genom skogen tills jag kom till en stig som gick rakt norrut. När jag kom dit visste jag att jag skulle komma till ett motlut där min far hade haft så kallad tvikörning av timmer. Tvi körning innebar att ett lass timmer kördes upp i motlutet och lastades av, sedan hämtades ett lass till och det som lastats av lastades på igen uppe på krönet. Jag visste att jag skulle känna igen mig där uppe, och kände jag bara igen mig visste jag att jag bara behövde gå ett par hundra meter och sen ta av till vänster, det vill säga åt väster.

Det visade sig att jag hållit en ganska exakt kurs och när jag var ungefär hundra meter ovanför den gamla kojan mötte jag Arne Johansson som kom åkandes på skidor.
– Men, pojke, vad gör du här vid den här årstiden, sa han?
– Jag kommer med telefonbud till dig, sa jag. Min plan hade egentligen varit att fortsätta 150–200 meter i samma riktning och sedan gå diagonalt mot Lindgrens. I efterhand vet jag att det hade varit en mycket svår terräng att ta sig fram i med mina korta ben, med mycket gungfly och sankmark. Även om min plan var bra är frågan om jag hade klarat mig från att gå ner mig i något av alla surhål som fanns i markerna. Jag tror att en skyddsängel gick med mig som tajmade mig och Arne att mötas som vi gjorde. Det var ju sekunder det handlade om och vi kunde lika gärna missat varandra.  När vi möttes slog jag följe med Arne till skogshuggarnas koja. Väl där fick jag en smörgås och vilade en stund innan jag återvände hem igen. Vägen hem tog mellan en och en halv till två timmar. Arne åkte skidor och jag sprang i skidspåren, vilket var betydligt lättare än att trampa upp en egen väg genom snön. För att komma hem var jag egentligen tvungen att ta vägen över vad som kallades ”surhålet”, eftersom isen på sjön var för svag att gå på.

Men under vägen mötte jag en man som hette Torsten som var ute på sin gård. Han rådde mig att gå längs Kalvholmen och hästgatan där de stakat ut en väg rakt över sjön och ta sikte på fotogenlampan som lyste hemma hos Tea. Det hade redan börjat skymma och eftersom ingen hade elektricitet i byn på den tiden så var, förutom siluetterna på himlen, ljuset av fotogenlampan ett viktigt riktmärke för mig när jag gick över sjön. När jag kom fram till Teas hus så var hon jätteglad att se mig.
– Du ska veta Sigge, så glad jag var när en Arne komme hit, då förstod jag att du hade hittat dem, sa hon.

När jag tänker på händelsen så här i efterhand, förundras jag över hur oförståndigt gjort det var av de vuxna att släppa iväg mig så som de gjorde. Ingen frågade heller hur det hade gått när jag kom tillbaka, inte ens lärarinnan. Min prestation gick obemärkt förbi. Det var allmänt känt att de flesta gick vilse på Vargen och tänk om det hade varit en dimmig dag. Vad kunde då inte hänt? För egen del är jag i och för sig övertygad om att jag hade hittat i alla fall. På den tiden hade jag som en inre kompass som jag orienterade mig efter. Men ändå, vem hade haft ansvaret om något hänt? Jag kan inte låta bli att undra.”

Det finns svenskar som spelat en avgörande roll i världshistorien och räddat tiotusentals människo­liv. Ändå var deras gärningar länge okända för många på hemmaplan.

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om Harald Edelstam förut. Men så fick jag möjligheten att läsa den här boken och tog chansen att lära mig mer om en människa som är en betydande del av vår historia.”

Så skriver den unga bokbloggaren Emelie Eliasson om Mats Fors nya roman Natt över Oslo (Hoi förlag). Emelie är inte ensam om att ha varit okunnig om den svenska hjälten Harald Edelstam eller om svenska hjältar överhuvudtaget. Vi har nämligen inte vågat lyfta fram dem eller har inte begripit vilka insatser de faktiskt gjorde. Länge teg svenska myndigheter om Raoul Wallenbergs dödliga öde i Sovjet av rädsla för att stöta sig med den mäktige stormakten. Mannen som räddade tiotusentals judar undan en säker död i Budapest 1944 var under olika perioder nästan mer hyllad i USA än i hemlandet. Först på senare år har mäktiga biografier av Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt belyst detaljerna i Wallenbergs liv och gärning för en bredare läsekrets.

Namnen Raoul Nordling var kanske ännu mindre uppmärksammad. Den svenske diplomaten spelade en avgörande roll för att rädda Paris när den tyska ockupationsmakten 1944 planerade att lägga staden i ruiner innan den föll i de allierades händer. Filmen Mannen som räddade Paris som hade premiär häromåret berättade historien som säkert var en nyhet för många. Nu finns tack och lov också boken När Sverige generalkonsul räddade Paris av Margareta Beckman (Lind & Co) med hittills okänt källmaterial. Författaren Mats Fors har redan gjort både bokliga och filmiska insatser för att lyfta fram diplomaten Harald Edelstam. Hans nya bok är den första i en trilogi och berättar i romanform om Edelstams tid i Oslo. Edelstam, med täcknamnet Svarta nejlikan, kom till den norska huvudstaden mitt under brinnande ockupation 1942. Han lyckades rädda livet på hundratals judar och motståndsmän genom att smuggla ut dem till Sverige.

Hans gärningar i Norge krockade med sedvanligt diplomatiskt beteende liksom hans agerande under militärkuppen i Chile 1973. Då räddade han politiska flyktingar undan militärjuntan genom att ge flyktingarna en fristad på den svenska ambassaden. De tre hjältemodiga svenska diplomaterna vågade i en akut kris sätta sin humanism och solidaritet i första rummet och, om det krävdes, utmana protokoll och formella regelverk.  Vi ska inte avslöja för mycket om handlingen i nya romanen om Edelstam.  Men säkerligen kommer alla som läser den, att likt Emelie, få upp ögonen och bli imponerad av en riktig svensk hjälte.

Tuffa tag. Min morfar, Bengt Nilsson, i arbete med torvupptagning på sin torvmosse i Kallrör, Jämtland, 1949. Torven togs upp på hösten, kördes ned till gården på vinterföre och lades upp för att torka nästa sommar. Efter torkning revs den sedan till torvströ. Notera att torvhackan är tillverkad av en uttjänt timmersvans.
Inskickat av Christer Ronning, Husum.

I Smedstorp i Skåne var skandalen ett faktum. Publiken var på väg att lyncha kändisgigolon Vincent Bjurström. Polis tillkallades men det var strippan Gunilla af Halmstad som lyckades få publiken på andra tankar. 

Skandalmanagern Rolf Ingham fick en chock. Folkmassan spårade ur och försökte att lyncha hans mimande stjärna, kändisgigolon Vincent Bjurström. Våren 1966 utspelades ett svart kapitel i svensk folkparkshistoria med en turné som fick publiken att släppa hämningarna fullständigt. Den kända nöjesprofilen och strippan Gunilla af Halmstad var den som fick publiken att tänka på annat och som skrev boken Gunilla af Halmstad Ett annat liv i Sverige (2009) om vad som hände bakom kulisserna och hon skrev boken under sitt riktiga namn Gunilla Ekroth.

Idén var kanske god när skandalmanagern Rolf Ingham satt på en kändiskrog i Stockholm med sina vänner och den unga Vincent Bjurström och planerade showen som skulle ta Sverige med storm. Vincent var bara 21 år gammal. Han hade gjort några biroller i ett par B-filmer, men han hade blivit känd som förförare av rika och äldre damer. Vincent var ingen lågmäld person. Som förstfödd son till nakendrottningen Betty Bjurström och hennes man, Gestapoagenten Renato Senise, så hade den unga Vincent fått lära sig att man inte behövde sky några medel för att tjäna pengar. Hans föräldrar hade gripits av det svenska kontraspionaget under krigets slutskede, men de släpptes och tog sin flykt över ett krigshärjat Europa med amerikanerna hack i häl.

Den stormiga kärlekssagan mellan Vincents föräldrar hade fått ett abrupt slut på ett hotell i Paris 1953 när Renato sköt frun med fem skott. Hon överlevde, men han försvann spårlöst. Med tanke på denna bakgrund var det kanske inte så konstigt att pojken hamnade på glid. Skandalpressen hade fångat upp Vincent och skrev spaltmeter om hans bravader. Rolf Ingham förstod att smida medan järnet var varmt. Att Vincent saknade talang utanför sängkammaren spelade ingen roll. Vincent fick mima. Rolf var säker på att ingen skulle reagera på fusket. Men den erfarna Rolf förstod att det inte skulle räcka med Vincent. Han behövde krydda sin guldshow med lite erotik. Så han tog kontakt med den kända strippan Gunilla af Halmstad. Hon var lika gammal som Vincent, men redan en veteran inom nöjesbranschen. Efter att hon lämnat det fattiga föräldrahemmet som 16-åring hade hon luffat runt genom Sverige med olika cirkusar och tivolin. Hon skulle senare i livet slå igenom som skådespelare, men så här i början av sin karriär fick hon ta de jobb som stod till buds, vilka ofta innebar att knäppa upp blusen. När Rolf Ingham erbjöd henne plats i Vincents show så tackade hon ja och följde med det udda sällskapet på turné.

Vid den första anhalten, Smedstorp, utanför skånska Tomelilla puttrade det av förväntningar. Människor kom för att se mannen som de annars bara kunde läsa om i skvallerspalterna. Folk hade samlats flera timmar innan föreställningen och stämningen var på topp. Alla ville vara med och uppleva spektaklet. Kön ringlade lång och ungdomarna nästan klättrade på varandra för att få den bästa platsen. Bakom kulisserna satt Vincent. Först nu förstod han vad som väntade. Han hade inte länge en skyddande mur mellan sig och den lystna allmänheten som han fått genom löpsedlarna. Nu skulle han stå öga mot öga med alla de som läste om hans bravader. Gunilla däremot var lugn. Hon var rutinerad och visste vad som väntade. För henne var uppgiften klar. Hon skulle ge den samlade massan vad de betalat för.

Några minuter efter utsatt tid så kokade lokalen av förväntningar. Det var knökfullt och människor trängdes och svettades, rökte och var frustande av testosteron. Då gick ridån upp. Vincent struttade ut på scenen i sin svarta skinnjacka och med håret täckt av pomada. Han greppade mikrofonen och gungade i takt med bandet som spelade upp, och han började att mima till Im just a gigolo. Först blev det helt tyst i salongen, men sedan började busvisslingarna. De unga männen i publiken var pojkar från landet och de hade inget till övers för manliga primadonnor som gick till sängs för pengar. Efter en stund blev situationen obehaglig, folkmassan trängde sig fram mot scenen och blev allt mer aggressiv. Då grep Gunilla in och dök upp som en skugga ur mörkret bakom scenen, klädd i bara en bikini, och de unga männen blev som paralyserade och stirrade med stora ögon. Vincent blev rådvill när publiken skiftade fokus. Han var van att ha huvudrollen och i ett bisarrt försök att åter få kontrollen så högg han tänderna i Gunillas bröst. Trots smärtan försökte hon fortsätta showen, men för publiken var Vincents tilltag för mycket. Det var den sista tändvätska som behövdes för att skapa lynchstämning. Polis och vakter tillkallades medan en ilsken mobb samlades bakom logerna för att få tag på Vincent, som flydde ut till en väntande bil, medan den övriga ensemblen värdigt lämnade lokalerna. Rolf Ingham däremot räknade intäkterna och tände en cigarett i framsätet på den stora Buicken. Han hade fått sin del av kakan, vilket var det mesta, och han var nöjd.

Dagen efter skulle de uppträda i Helsingborg, men den skandalomsusade nöjesentreprenören gick inte att lita på. Vincent, Gunilla och de andra kom fram till lokalen flera timmar efter utsatt tid. Då hade publiken tröttnat och gått hem. Bara en trött städare fanns kvar och sopade golvet. Men Rolf gled undan ansvaret, hal som en ål, och började ladda upp för turnéns tredje vattenhål. I Vinslöv i de skånska göingeskogarna var människorna svältfödda på nöjen. Nu skulle de serveras en skandalkändis, en strippa och ett halvkänt popband. Föreställningen var utsåld sedan länge. Men precis som i Smedstorp dröjde det inte länge innan kaoset bröt ut. De druckna utnämnde sig till moralens väktare och Vincent var en svuren fiende. Det spelade ingen roll hur mycket Gunilla försökte lugna dem. Polis fick tillkallas från Hässleholm och Kristianstad, och medan konstaplarna försökte mota mobben så flydde ensemblen bakvägen ut i natten. Efter detta fiasko gav Vincent upp. Skvallerpressen frotterade sig i bröstbettet som blev en jätteskandal i 60-talets Sverige. Vincent åkte hem till Stockholm och fick tröst hos några äldre damer på Östermalm. Gunilla ryckte på axlarna och gick vidare. Hon saknade aldrig jobb.

Gunilla fick sitt genombrott på den erkända ABC-teatern i Köpenhamn och gjorde filmdebut i den i dag legendariska lättpornografiska Mazurka på sängkanten. Sedan blev det Europaturné, men verkligheten skulle hinna i fatt henne. I nöjesbranschen flödade spriten och svårt medfaren tvingades Gunilla att avbryta sin skådespelarkarriär och togs in på ett behandlingshem i Stockholm. På Pettersbergsgården skulle Gunilla få hjälp, men det visade sig att föreståndaren Leif Söderlund själv var begiven på spriten och gärna i kombination med unga damer. Han fångade upp sin unga och sårbara patient, tog med henne ut på nattliga krogrundor och gjorde Gunilla med barn. Nu stod hon där med sin lille John, utan jobb och hem. Gunilla hade gått livets hårda skola, som strippa på Kiviks Marknad, vidare till teatern och nu utblottad med ett litet barn. Hon hittade ett hippiekollektiv i jämtländska Brunflo som tog emot den lilla familjen. Men där låg haschröken tung och meningsmotsättningarna hängde i luften ovan de gröna idealisterna. Gunilla tvingades lämna bort sin pojke till systern i Göteborg. Därefter återvände hon till Stockholm för att få rätsida på tillvaron. Studier ledde till en anställning hos Kronofogden och sakta men säkert så började saker och ting bli bättre. Erfarenheterna från alla vilda turnéer gav henne skinn på näsan för att hitta sin nya roll.

I dag sitter hon i sin lägenhet med utsikt över Djurgården och berättar om de dramatiska kvällarna våren 1966. I rummet bredvid sitter hennes livskompanjon Sören, en pensionerad meteorolog och flygöverste. De båda har hängt ihop under 40 år och har två gemensamma barn, förutom Gunillas John. Sören kom in i Gunillas liv när han behövdes som bäst. Han var motsatsen till alla män som hon tidigare mött, lugn och saklig, och han gav Gunilla en trygghet som hon tidigare aldrig haft.

Väverska och kokerska. Hilda Petterson (1887–1967) i Rottne, Småland, har tagit plats vid vävstolen 1957. Mot slutet av sitt liv ägnade hon sig mycket åt att väva trasmattor. Men hon var också en uppskattad kokerska vid många kalas och en pålitlig hjälp vid tvättbyk och mycket annat.
Inskickat av Sigvard Källberg, Rottne.

Den 4 november förbjuder svenska regeringen bilkörning på söndagar för att minska den dyrbara bensinimporten, sänka bensinförbrukningen och ge Sverige en bättre handelsbalans.

Napoleon. Henning Mellquist körde taxi med en T-Ford i Tyngsjö, Dalarna, på 1930-talet. Här har han klivit ut och blivit fotograferad med sina två passagerare. Notera den eleganta Napoleonstilen med handen under rocken.
Inskickat av Sven-Olof Mellquist, Malung.

Den 18 november skriver Dagens Nyheter om en hemlig promemoria från rikspolischefen där justitieminister Lennart Geijer pekades ut som en säkerhetsrisk på grund av misstänkta bordellbesök. Olof Palme och Lennart Geijer dementerade allt och Dagens Nyheter tvingades till reträtt.

Hej då. Det är sista kvällen i Gunnar Lundqvists lanthandel i Blåfors, Västerbotten, 1972. Dagen efter var affären nedlagd och Gunnar drog vidare. Han står bakom disken med tidsenliga polisonger och expedierar kunderna Ines Lundmark och Maja Lundström. Sorgligt avsked, kanske, för bygden. Så brukar det vara när lanthandeln lägger ner.
Inskickat av Irma Karlsson, Byske.

Femtio år på Dramaten grundlade hans rykte som vår främste regissör och Ingmar Bergman såg honom som en av de stora genierna inom europeisk teater. Men Alf Sjöberg förknippas främst med mästerverket Hets.

Ingen som har sett scenen kan glömma den. Den sadistiske läraren Caligula, mästerligt spelad av en uppenbart förtjust Stig Järrel, vandrar fram och åter i klassrummet. Medan han maniskt förhör sina elever på latinet viftar han med pekpinnen, och det är uppenbart att han längtar efter att få tillfälle att låta den vina över pojkarnas fingrar. Särskilt är det en som går honom på nerverna, den uppstudsige Jan-Erik (Alf Kjellin). När denne blir påkommen med att ha glömt sudda ut översättningen i latinboken brister det för Caligula. “Fusk, min herre, Fusk!” ropar han medan han sliter boken ur Jan-Eriks händer så sidorna flyger. Sällan har den lystna sadismen gestaltats så trovärdigt som just här. Som med så många andra stora konstverk i historien hämtade Sjöberg i Hets näring ur sitt eget liv.

Han föddes som Sven Erik Alf Sjöberg på Östermalm i Stockholm 1903. Trots att pappan var vaktmästare var uppväxten småborgerlig och pojkens intresse för skapande uppmuntrades. En dockteater som pappan snickrade ihop åt sonen användes flitigt på köksgolvet. Här satte Alf upp dramer som fångade både komik och dramatik och refererade till aktuella händelser, något som kom att prägla hans uppsättningar på Dramaten. Kanske var det här på köksgolvet hans förkärlek för att bestämma över det mesta i en produktion grundades. Som huvudregissör på Dramaten under många år kom han att få kritik för att han bestämde för mycket och inte lät skådespelarna öppna upp för egna tolkningar. Föräldrarna ledde in hans skapande ådra i en mer praktisk riktning och satte honom i Östra real med förhoppningen att sonen skulle bli arkitekt. Alf visade ett visst intresse för yrket och som teaterman kom han också att ha användning av dessa kunskaper när han designade scener. Men skolgången tycks inte ha varit den bästa, inte minst med tanke på att det var här han hämtade inspirationen till Hets. Trots att han spelade teater med klasskamrater på fritiden var det inte tillräckligt för Sjöberg, och strax innan sista ring hoppade han av skolan.

Det första engagemanget som skådespelare kom 1922 på Folkets Husteatern vid Norra Bantorget. Här uppvisade han inte bara sina skådespelartalanger utan hjälpte även till att skissa på dekoren. En tid av landsortsteater följdes av provspelning till Dramatens elevskola. Enligt legenden var hans första steg på nationalscenen så pass bra att den rutinerade Anders de Wahl i juryn utbrast: ”Den mannen är född för scenen!” (Lustigt nog skulle Sjöberg långt senare som jurymedlem utbrista något liknande när han såg en nervös Ingrid Bergmans provspela) och 1923 började han på skolan, och det var ett bra år för svensk teater, då hans klasskamrater var Greta Gustafsson (Garbo), Mimi Pollack och Håkan Westergren. Den begåvade Sjöberg fick snart hoppa upp till andraklassarna, och efter avslutad skolgång var han den ende i sin klass som anställdes på teatern. Här skulle han, med undantag av små gästspel på annan ort, stanna i resten av sitt liv. Trots att han anställts som skådespelare var det ändå som regissör han såg sin framtid (en lärare menade att det berodde på att Sjöberg var för lat för att skådespela). En kort sejour som ledare för amatörteater hanns med innan han som 26-åring anställdes som förste regissör på nationalscenen. Förutom några misslyckanden blev det främst succéer för den unge Sjöberg. Nämnas kan hans version av Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, där han även ansvarade för scenografin. Redan här syntes spår av de expressionistiska och livfulla sceniska drag som han kom att bli känd för, och inflytandet av sovjetisk, modernistisk teater var tydligt. Men utöver utvecklandet av teaterestetik var Sjöberg också angelägen om att skapa en mer folklig teater som inte bara riktade sig till ett välutbildat borgerskap. Många uppsättningar under 1930-talet var sceniska klassiker riktade till en mer folklig publik.

Estetiska och sociala aspekter kom till uttryck även i filmdebuten Den starkaste (1929). Filmen var starkt influerad av den nya sovjetiska filmen i allmänhet och dess mästare Sergei Eisenstein i synnerhet. Sjöberg uppskattade det nya mediet och de estetiska och tekniska utmaningar och möjligheter det gav. Efter debutfilmen dröjde det dock tio år innan han åter fick tillgång till en filmateljé, men när så skedde gick proppen ur. Under 1940-talet kom åtta filmer på raken, varav den mest kända blev nämnda Hets, med manus av en ung Ingmar Bergman. För Sjöberg var det något av en chock att läsa den talangfulle ynglingens manus, då han i dennes ord kände igen sin egen skolgång. För Bergman var det å sin sida inspirerande att få erkännande av förebilden Sjöberg. Den första pjäs den blivande demonregissören sett på Dramaten var Sjöbergs uppsättning av Geijerstams Storklas och Lillklas 1930, och Sjöberg kom även fortsättningsvis att ha inflytande på Bergman. Däremot hade de olika syn på konstens syfte, och nära vänner blev de aldrig.

Sjöbergs internationellt mest kända film kom att bli Fröken Julie (1951). Filmen var en direkt överföring av den pjäs han satt upp 1949, och han behöll mycket av scenografin och även Ulf Palme i rollen som Jean. Men Inga Tidblad i rollen som Julie byttes ut mot en tjugo år yngre Anita Björk, som nu fick sitt stora genombrott. Tyvärr såg hon själv inte rollen som sin mest lyckade, då hon ansåg att Tidblads tolkning låg som ett spöke över hennes egen. Men filmen blev en stor framgång och vann bland annat första pris vid Cannes filmfestival, mycket tack vare dess omdanande tolkning av Strindbergs berömda kammarspel. I Sjöbergs händer blev Julie en betydligt mer mänsklig och komplex varelse än i Strindbergs original, och Jeans beteende problematiserades. Filmen fotograferades för övrigt av Göran Strindberg, en avlägsen släkting till pjäsförfattaren.

Sjöbergs filmiska äventyr nådde aldrig denna höjdpunkt igen. Han blev utskälld för filmatiseringen av Pär Lagerkvists Barabbas, och inte heller hans filmversion av Strindbergs pjäs Erik XIV som fick titeln Karin Månsdotter, blev någon större succé. Trots att han gjorde ytterligare ett par filmer tog hans filmkarriär mer eller mindre slut. Men på scenen var han fortsatt mästerlig. Nämnas kan hans stilbildande Almqvisttolkningar, Amorina från 1951 och Drottningens juvelsmycke (1957). Särskilt Amorina blev uppmärksammad, mycket på grund av sin nyskapande scenografi av paret Ljungberg, men också tack vare framstående skådespelare som bland andra Anita Björk, Lars Ekborg, Jarl Kulle, Per Oscarson, Margareta Krook, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Allan Edwall och Måns Westfelt. Sjöbergs vackra, expressionistiska koreografi som kom till uttryck i Almqvistpjäserna var ett bevis på hans kärlek för det sceniska och nyskapande visuella, något som han ofta gav uttryck för genom sina samarbeten med etablerade konstnärer såsom Sven X:et Erixson, Stellan Mörner och Eric Grate. För den politiskt intresserade Sjöberg var 1960-talets uppror inspirerande, och i tidens anda satte han upp Brecht i form av Svejk i andra världskriget (1963) Mutter Courage (1965) och Tolvskillingsoperan (1969). Tidigare hade han visat sin politiska tillhörighet som demokratisk socialist i sin filmatisering av Ivar Lo-Johanssons Bara en mor (1949). Men trots att Sjöberg såg teater som ett politiskt vapen gjorde inte alltid omvärlden det, och de unga arga revolutionärerna såg i Sjöberg en i raden av borgerliga svikare. Som Bergman uttryckte det ville Sjöberg delta i revolutionen, men tvingades inse att de unga istället ville bränna Dramaten och låta hänga såväl Sjöberg som Bergman. För Sjöberg, som alltid tagit bestämt avstånd från våldsbejakande ideologier, var detta en besvikelse.

Som ung hade han rest i Frankrike och låtit sig inspireras av dess scenkonst, och genom åren lät han sätta upp en rad franska pjäser. 1974 regisserade han en hyllad version av Claudels Budskapet till Marie, och sex år senare Hustruskolan av Moliere. Det var också den som kom att han bli hans sista. Döden kom plötsligt och oväntat, genom en trafikolycka i april 1980 då han var på väg till repetitioner på sin cykel. Vid tillfället var han 76 år gammal och fortfarande vid god vigör och han begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm. Han var en av de mest produktiva regissörer Sverige ägt. Utöver 138 uppsättningar på Dramaten (rekord) blev det sammanlagt 18 spelfilmer och 183 uppsättningar radioteater. Inte illa av en som ansågs som lat.

Renoveringshjälp. På fiskartinget i Herrviks fiskehamn, Gotland, 1957, anordnades insamling för att få pengar till renovering av hamnen. Fiskarfruarna ställde upp och skötte serveringen. Från vänster Anna Klingvall, Ellen Ahlgren, Elsa Klingvall, Hildur Rosvall, Anna Östman, Brita Klingvall, Inga Ahlgren och Edit Herlitz.
Inskickat av Bengt Klingvall, Visby.

Långt före ordet pension fanns gällde fattighuset. Under 1900-talet kom ett antal pensionsreformer som underlättade livet för de som byggt samhället. På 1950-talet kom den stora ATP-striden som splittrade politikerna.  

Långt före vi tog pension som något givet skaffades många barn i förhoppningen om att ett ljushuvud skulle titta fram för att säkerställa ens ålderdom eller så hamnade man på ett fattighus där man svalt ihjäl som oduglig. Allt eftersom samhället blev mer civiliserat rådde en enighet om att de gamla, som är barnens golv, borde avtackas med respekt.

Det var 1913 som Sverige först i världen införde en allmän pensionsförsäkring som gällde för alla men ersättningen var i jämförelsen med den lön man uppbar som arbetande en snål allmosa. Den var några hundra kronor per år och mindre för kvinnor. Den stora striden togs på 1950-talet om ATP (Allmän tilläggspension) för alla. Många tjänstemän hade ett pensionsavtal med sina arbetsgivare men de som stod utanför var industrins arbetare. Den grupp som Socialdemokraterna värnade och ansåg med sitt slit var grunden för vårt välfärdssamhälle. Striden mellan Socialdemokraterna och oppositionen blev en av 1900-talets mest uppslitande och infekterade strider där Erlander stred emot Folkpartiets Bertil Ohlin och Högerpartiets Jarl Hjalmarsson. Oppositionen kastade in en brandfackla och krävde folkomröstning. 1957 skulle Sveriges befolkning ta ställning till tre . (Se ruta.)

Trots att alla partier var överens om en pensionsreform kom hela debatten att handla om, i skuggan av det kalla kriget, socialism kontra mänsklig frihet. Oppositionens kamp för att erövra makten mot Erlanders kamp för att behålla makten, skymde målet att ge en arbetare en anständig pension, vilket alla till trots var eniga om, trots olika lösningar. Folkomröstningen, med tre förslag, var splittrad men Erlander ansåg att Linje 1 vunnit och 1959 beslutades att ATP skulle införas och den första utbetalningen gjordes 1963. Det kom att kallas Kronan i juvelen i Socialdemokratins samhällsbygge, att ge de som byggt vårt samhälle ett anständigt liv de sista åren av sina liv. En politik som färdats långt bort från fattigstugans förnedring.

”Nog fattar folk skillnaden mellan en frivillig eller en obligatorisk tilläggspension. Den frågan kan man lugnt underställa allmänheten att svara ja eller nej på.”
Folkpartiledaren Bertil Ohlin föreslår en folkomröstning om ATP men statsminister Tage Erlander anser att frågan är för komplicerad att ta ställning till i en folkomröstning.

”Personer med höga räntor eller pensioner, som såg något oförsynt och själviskt i att andra begärde pensioner, om också vida lägre.”
Herbert Tingsten, DN:s tunge debattör, tog oväntat strid mot meningsfränder som inte ville ge de mindre bemedlade lagstadgad tilläggspension.

Folkomröstningens tre förslag
I folkomröstningen 1957 röstade alla på tre olika förslag:

Linje 1: Allmän och lagfäst tilläggspension. Socialdemokraternas och SKPs förslag.

Linje 2: Frivillig tilläggspension och höjd folkpension. Centerpartiets förslag.

Linje 3: Tilläggspension bestäms av arbetsmarknaden. Folkpartiet och Högerpartiets förslag.
Folkomröstningen slutade. Linje 1: 46.4. Linje 2: 15,0. Linje 3: 34,6.
Den som avgjorde att riksdagsbeslutet gick igenom 1959 var folkpartisten Ture Königson som lade ned sin röst med motiveringen att den sittande regeringens förslag var det enda genomarbetade. Därmed fick den sittande regeringen mandat att genomföra ATP-reformen.

Vaggar. Här står Lilly med armarna i kors och ser på när hennes make Gustafs uppfinning sköter tvätten. För att hon ska slippa det tunga arbetet att tvätta med handkraft, med så kallad vagga, använder han en eldriven svarvstol vars vevarm driver vaggan. Baljan med tvättbräda visar att handkraft ändå behövs, kanske till strumptvätt. Tidigare sköttes tvätten vid en bäck 200 meter från gården. Bilden är tagen i Roasjö, Västergötland, på 1940-talet.
Inskickat av Alf Johansson, Svenljunga.