Ruben Rausing och hans briljanta medarbetare skapade en världssuccé med sin mjölktetra. Tetra Pak är idag ett av världens största företag men att det var Erik Wallenbergs snilleblixt lyfts sällan fram. 

I Skandinavien har mjölk i alla dess former varit livsnödvändig sedan urminnes tider. På landsbygden förlitade man sig länge på en egen ko, medan man i staden köpte mjölk i marknadsstånd eller från närliggande gårdar. När butikerna slog igenom mot slutet av 1800-talet såldes mjölken där, men flyttades av hygieniska skäl till särskilda mjölkbutiker.

Många minns ännu mjölkbutikerna. På 1930-talet fanns det över 2 000 sådana i riket, och där tappades mjölken upp i mjölkkanna. I samband med kylskåpets genombrott uppstod behovet av mindre förpackningar och 1938 lanserades enlitersflaskor av glas. Men flaskorna var tunga och skulle även diskas noga innan de returnerades, mjölken blev då en källa till smittspridning. Mjölkproduktionen var en komplicerad historia med många mellanhänder. Därför sökte branschen med ljus och lykta efter metoder att rationalisera produktionen.

När den unge och begåvade Ruben Andersson befann sig i USA 1919–1920 för studier besökte han den berömda Fordfabriken i Detroit. Han imponerades av det löpande bandet och insåg att detta hörde framtiden till. I USA stötte han även på idén om hygieniska portionsförpackningar i snabbköp och insåg att dessa idéer borde utvecklas på svensk mark. Som son till en politiskt aktiv målarmästare hade han tidigt fått lära sig vikten av hårt arbete, och i kombination med ett gott läshuvud hade det tagit honom rakt till den nystartade Handelshögskolan i Stockholm. Där blev han god vän med den berömde Eli Heckscher, som efter studierna ordnade en tjänst på Enskilda Banken åt sin unge adept. Ruben hade VD-posten för ögonen men då han insåg att platsen var öronmärkt åt en Wallenbergare sade han upp sig. Istället gick han vidare till Sveriges Litografiska Tryckerier (numera Esselte) och tycktes given för direktörsposten – ända tills han skickligt manövrerades ut av mer rutinerade herrar. Vid den här tiden tog han sig också det mer överklassklingande namnet Rausing, efter den skånska socknen Raus han kom ifrån. Av en slump fick han kontakt med den märklige Erik Åkerlund, affärsman och playboy, som vid tillfället ville sälja sitt förlag Åhlén & Åkerlund.  Rausing var intresserad, men det blev istället Bonnier som köpte det. Men Rausing och Åkerlund insåg att de kunde ha nytta av varandra: Rausing hade framåtandan och idéerna, medan Åkerlund hade pengarna. Tillsammans startade de förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing, vilket gav Ruben möjlighet att utveckla sina idéer om hygieniska förpackningar.

En lyckad företagsledare har förmågan att anställa rätt folk, och det var Ruben Rausing en mästare på (trots sin regel om att inte anställa kortvuxna). Anställningen av ingenjören Holger Crafoord visade sig vara en lyckträff. Det var han som under en studieresa i USA 1932 såg ett företag som sålde maskinellt fylld och dito försluten mjölk i pappersförpackningar. När han telegraferade hem till Ruben insåg denne den stora potentialen. Som en övning inför det som skulle komma styrde han Åkerlund & Rausing allt mer i en inriktning mot livsmedel. En av företagets största framgångar blev Satello-burken, som på grund av ransonering av plåt tillverkades i vaxad papp, endast bottnarna var gjorda av plåt.

Mjölk i pappförpackningar var ingen nyhet, de infördes i USA i början av 1900-talet, fanns redan i Tyskland och Storbritannien och diskuterades i Sverige på 1930-talet. Men de utländska varianterna var på grund av statliga prisregleringar oanvändbara i Sverige. En förpackning mjölk eller grädde fick som mest kosta två öre, då mjölk sågs som ett baslivsmedel och att kunderna skulle skyddas från alltför höga priser. De utländska maskinerna fyllde förpackningarna en och en, en alldeles för dyr process för svenska förhållanden. Att sälja mjölk i lösvikt via mjölkbutiker var betydligt billigare. Här fanns en möjlighet att tjäna stora pengar för den som kom på metoden att minska kostnaderna och förenkla distributionen. När Ruben Rausing fastnat för en idé spelade det ingen roll vad omgivningen sade – den skulle förverkligas! Vad gällde hygieniskt pappersförpackad mjölk var han övertygad om att det var framtiden, men trots att han plöjde ner både pengar och manskap lyckades de inte arbeta fram en bra metod. Var det inte förpackningarna som var undermåliga var det mjölken som tog smak av tillverkningen. Åkerlund & Rausing var vid den här tiden långt ifrån någon vinstmaskin; konkurs hotade och Ruben blev allt mer pressad att hitta en lösning. Som så många andra geniala uppfinningar kom Tetra Paks form, den som lade grunden till miljarddynastin, till av en slump.

En vinterdag 1944 gick Ruben Rausing ner till företagets laboratorium för att förhöra sig om några framsteg gjorts. Det blev allt mer bråttom: kriget var på väg att ta slut, och det gällde att vara med i det ekonomiska uppsving som man visste skulle komma. Laboratoriechefen Stig Sunner, som kämpat länge med Rausings vision, befann sig i beredskapstjänst. Tillfällig chef var den 28-årige Erik Wallenberg, som saknade utbildning för yrket och som trillat in mest av en tillfällighet.

Trots flera försök hade Stig Sunner misslyckats: antingen var förpackningarna rena kopior av utländska fabrikat, eller så var de helt enkelt undermåliga och läckte stora mängder mjölk. Nu när Stig Sunner var borta uppfattade den unge Wallenberg att det var upp till honom att lösa problemet. En förkyld Wallenberg gick hem och skissade utifrån olika former – och så fick han snilleblixten: att av ett enda stycke papper vika en tetraeder och fylla den med mjölk, i en och samma process. Förpackningen behövde bara förslutas på tre ställen och kunde tillverkas av ett enda ark papper, med minimalt materialspill. Wallenberg insåg att han funnit lösningen, men Ruben Rausing var inte övertygad. ”Nej, nej, inte de där”, var hans spontana reaktion på de förpackningar som skulle göra honom till mångmiljardär. En annan av Ruben Rausings framsynta anställningar, försäljningschefen Erik Torudd, kom med nästa briljanta lösning: att forma papperet till en tub, fylla den med mjölk och först därefter försluta den i portionsförpackningar. Istället för att som nu först vika, sedan fylla och försluta. Den här typen av kontinuerlig fyllning var praktisk, hygienisk och så billig att man höll sig inom gränserna för de statliga regleringarna. Men Ruben var ändå inte riktigt övertygad. Den som till sist fick honom att satsa på tetran var hans fru. Mot sin makes protester om att det inte gick att genomföra invände hon helt lugnt: ”Har ni försökt?” De orden kom i fortsättningen att bli Ruben Rausings ledstjärna.

Idéer som ser bra ut på papperet är inte alltid lätta att genomföra praktiskt, och även framtagningen av en maskin som kunde förverkliga tillverkningen kantades av problem. Det var stjärningenjören Harry Järund – ännu en av Rausings lyckade anställningar – som arbetade fram den. Hans ritningar föll dock inte i god jord hos Rausing, så Järund lät tillverka en prototyp av trä och cykelkedjor för att övertyga Ruben. Efter ett par dagars funderande sa han ja och numera finns prototypen att beskåda i foajén till Tetra Paks huvudkontor. Snart löstes också problemet med att hålla den vattentät. Detta gjordes genom nya metoder att plastbelägga papperet så att det höll tätt. Ruben Rausing gjorde nu det ekonomiskt rätta – men enligt somliga moraliskt tveksamma – han övertog patenten både för tetran och dess idé med kontinuerlig fyllning. Det kan ses som att Rausing ”stal” patenten, men både Wallenberg och Torudd var anställda av Rausing, och deras jobb var att komma med idéer till företaget. Att Rausing själv skulle inneha patentet var för honom självklart. Det ingick i hans planer på att skapa en företagsdynasti där all makt stannade inom familjen. I planen ingick även att skola in sönerna Gad och Hans i företaget, så att de kunde ta över. Båda var tveksamma, då de hade andra planer men det ville Ruben inte veta av, utan hotade med att sälja företaget om sönerna inte accepterade den väg som han stakat ut för dem. Och som i de allra flesta fall fick Ruben sin vilja igenom.

1951 grundades Tetra Pak som ett dotterbolag till Åkerlund & Rausing, och 1952 lanserades den första tetran – en gräddförpackning på 1 dl. Men trots att man hittat den praktiska lösningen för portionsförpackad mjölk blev Tetran inte någon omedelbar succé. Nya produkter ses ofta med misstänksamhet och initialt kantades lanseringen av problem. Maskinerna som Tetra Pak hyrde ut till mejerierna fungerade inte alltid som tänkt, kapital saknades och politiker satte sig på tvären. Men framgångarna kom smygande, då allt fler svenskar under 1950-talet tog till sig tetran. En blygsam export till Tyskland och Frankrike påbörjades också.

Även om tetran blev allt mer populär, var det med den aseptiska (steril) Tetra Brik som de verkligt stora framgångarna kom. Ty tetrans segertåg till trots insåg Rausing att nya produkter måste tas fram. En rektangulär eller kvadratisk form var mer praktisk än en pyramid, både vad gällde distribution och förvaring. Efter intensivt internt arbete kom Tetra Brik 1963. Den aseptiska varianten kom 1969 och blev snart företagets flaggskepp. Genom att tillföra aseptisk teknik försvann behoven av kylkedja, vilket gjorde tillverkningen lönsam och även anpassad för varmare klimat. Detta öppnade upp marknader över hela världen. Då började också de riktigt stora pengarna rulla in. Sonen Hans hade varit VD sedan 1953, men trots det var det ännu Ruben som styrde och ställde. Som de flesta stora företagsledare hade han svårt att släppa taget. 1969 flyttade Ruben till Lausanne i Schweiz av skatteskäl, men han fortsatte vara verksam i Sverige på herrgården Simontorp i Skåne, där han experimenterade med bland annat vattenbruk och insemination. 1977 blev han hedersdoktor vid KTH, något som gladde den genom hela livet teknikintresserade Ruben. Han avled på Simontorp 1983 och begravdes på Raus kyrkogård söder om Helsingborg.

Premiär. Simas Sven Johansson, till vänster, och Simas Alfred Andersson i Kaspersbo, Dalarna, tar på 1950-talet en premiärtur på ägorna med den nya Epatraktorn.
Inskickat av Kristina Jansson, Kolsva.

Revykungen Ernst Rolf försöker ta sitt liv genom att hoppa i vattnet vid sitt sommarställe på Lidingö. Han avbryter försöket, men avlider 25 december av lunginflammation.

Ribbstolar. Många minns de klassiska ribbstolarna i gårdagens gymnastiksalar. Här är det gymnastiklektion i Skansnäsets skola i Ångermanland på 1950-talet. Magister Svahn håller uppsikt över akrobaterna som hänger upp och ner. Från vänster systrarna Phia, Ulla och Gerd. Deras mamma hade sytt de fina gymnastikkläderna. Hur hon nu hann med detta, de var åtta syskon i familjen.
Inskickat av Phia Söderberg, Östersund.

Då kvinnor vägrades rätten att uttrycka sin förmåga att skapa, förflyttades kraften till det som hörde hemmet till. Lapptäcken är en berättelse om alla de kvinnor som skapade i skymundan. 

När Åsa Wettres älskade farmor dog, var det julbonaden över kökssoffan som hon helst ville ärva. På den fanns tjugofyra tomtar – och två lapptäcken. De var Åsas första minne av lapptäcken. I barndomshemmet syddes det flitigt, och mamma hade ett ”walk-in” linneskåp, där tyger och pågående handarbeten förvarades. På 50-talet var vårens höjdpunkt då Åsa fick följa med mamma till Klingbergs i Falun för att välja tyg till examensklänning.
– Det var lycka att få andas in doften, att föra handen över tygpackarna på hyllorna. Alla dessa fantastiska bomullstyger! Randiga, rutiga, prickiga, blommiga.

Sextio år senare har Åsa Wettre själv en lång hyllvägg med tyger, sorterade efter färg och mönster. Ett helt livs samlande. Hon ångrar att hon vävde trasmattor i stället för att sy lapptäcken av sina gamla urväxta plagg.
– Då skulle jag ha haft en provkarta på min barndoms alla kläder. Från tomtebonadens lapptäcken till verklighetens förflöt ett antal år. Åsa utbildade sig på Nyckelviksskolans textillinje, sedan på Konstindustriskolan i Göteborg. På 1970-talet var hon med om att starta Konsthantverkshuset, där hon också hade en egen ateljé och gav kurser i lappteknik och åkerbrukskläder. En sommar hyrde familjen ett hus nära Bingsjö i Dalarna. Där skulle ett gammalt hus säljas på auktion. Ett av fönstren var förhängt med ett lapptäcke.
– Jag var färdig att köpa huset bara för lapptäcket! Under många år hade hon som hobby att fråga folk om de inte hade något gammalt lapptäcke på vinden. Fram kom ibland ”något gammalt skräp” och historien om kvinnan som sytt täcket. Hennes liv överträffade ofta dikten. Det var kvinnornas historier, tillsammans med de försiktigt och kärleksfullt rengjorda och lagade lapptäckena, som gjorde Åsas vandringsutställning till en sådan succé. Ingen utställning var den andra lik, och Åsa var själv med på alla de fyrtio platserna, inte bara i Europa, utan ända bort i Japan och Mexiko. USA, eller snarare ”Amerika”, är ett kapitel för sig.

Sen blev det två böcker. Nummer två har den talande titeln Spår av liv. Varje täcke åtföljs av dess historia eller, om sömmerskan är okänd, ett historiskt sammanhang. I boken har de fått namn: Soptippslapptäcket, Mässhakatäcket, Ruts rutor, Elektricitetstäcket, Bröllop med förhinder, Ananastäcke, Lantbrevbärarens täcke, Sidendiamant, Trotjänarinnans lapptäcke, Den hemliga trädgården, Det överblivna lapptäcket. Ögat dras från bild till berättelse.
– Lapptäckena var bruksting som gjorde vardagen lättare att uthärda, och en smula vackrare. De speglade den knappa verkligheten, de tillverkades av vad man hade att tillgå. Man tog till vara minsta lilla tygbit. Brita Karlsson från Västra Göinge berättar i boken: ”Jag minns hur jag som barn alltid betraktade lapptäckets olika bitar och gärna erinrade mig dess ursprung, innan jag somnade på kvällen. Det var roligt att när vintern var som kallast, i minnet frammana sommaren, i form av en liten lapp i täcket, eller kanske minnas examensklänningens ’elegans’ genom en liten ruta blommigt färgglatt bomullstyg”.

Lapptäcket blev som ett fotoalbum, en minnesbok. Men också ett prov på hantverksskicklighet och en känsla för färg och form. Begränsningarna tycks ha sporrat kreativiteten.
– Lapptäckssömnaden var en av de få möjligheter en kvinna i det sena 1800-talets allmogesverige hade att skapa något eget, påpekar Åsa. Att ägna sig åt estetiska utsvävningar betraktades som förspilld tid, men att sy ett täcke av överblivna lappar var något nyttigt. Och där i den skarven fanns ett litet land av frihet och skapande. Lapptäcket var alltså ett bruksföremål som när det blivit alltför slitet fick sluta sina dagar på olika sätt: som draperi vid dragiga ytterdörrar, som packningsfilt på flyttlass, som motorvärmare, som underlägg för bröd på jäsning, som hästtäcke, som köldskydd på höskullen för luffare. Åsa Wettre är inte ensam om att frestas till galna inköp av ett lapptäcke. Riita Forssell i Djurås berättar att hon ”måste” köpa en gammal Chrysler Town Country bara för att komma åt ett lapptäcke som låg i framsätet. Hennes man konstaterade att ”det var förb … mig det dyraste täcket som kommit till det här huset!”

Från amerikanare till Amerika. För det var i samband med den stora emigrationsvågen 1820–1930 då över en miljon svenskar utvandrade till Amerika som lapptäckssömnaden tog fart här hemma. De som återvände i slutet av 1800-talet hade ofta med sig ett lapptäcke hem till Sverige, där vävningen traditionellt hade dominerat, även om rester av lapptäcken i vadmal, kläde eller läder finns bevarade från medeltiden. De amerikanska lapptäckstygerna var maskintryckta och mönstren ofta oregelbundna: ”crazy quilts”. Lapptäcket blev en statussymbol, för alla hade minsann inte tyglappar att förfärdiga ett täcke av – kläderna slets till sista trasan. Så en uppbäddad säng med täcke beundrades i socknen.

I samband med industrialiseringen och inflyttningen till städerna gick mycket av den gamla bondekulturen förlorad. En räddningsaktion startades: Svenska Slöjdföreningen grundades redan 1844, och Arthur Hazelius tog initiativet till Skansen och Nordiska museet. Lapptäckssömnaden fick ett naturligt uppsving med symaskinens intåg. ”Varje flicka drömde om en Singermaskin och senare en Husqvarna. Avbetalningspriset för en dylik låg på 1920-talet kring 300 kronor” skrev Rut Wallensten-Jaeger i Torparnit och statarflit när seklet var ungt. Och idag? Lapptäckssömnad har blivit en kär hobby för många. En kulturskatt har berikats och lever vidare.

Fin bild. Visst är de stiliga, min farfar och farmor, skriver Doris Siljehult. Bilden på Emma och August Ceder som bodde i Furulund–Fridene, Västergötland, är tagen på 1890-talet.
Inskickat av Doris Siljehult, Hjo.

Ingmar Bergman, 100. Redan nu inleds firandet av Ingmar Bergmans 100-årsjubileum 2018. Hallwylska museets utställning med ”Bergmankvinnor” och deras kostymer knyter an till de av regissörens filmer som utspelar sig under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tidsmässigt överensstämmer de med den period under vilken familjen von Hallwyl levde och verkade i sitt palats innan det blev museum.
– Bergmans filmkostymer har aldrig tidigare lyfts fram på det här sättet. Det ligger en omfattande research till grund för utställningen, vi har hittat kostymer som inte visats sedan filmerna spelades in. Det är också speciellt roligt att kunna ställa ut kostymer från Bergmans svart-vita filmer. Man har ju inte haft en aning om vad de har för färg, säger Anna Bergman, scenograf och kostymtecknare samt delproducent till utställningen.

Utställning: Bergman på modet – kvinnoroller & kostymer.
Plats: Hallwylska muséet i Stockholm.
Datum: Utställningen pågår 10 november 2017 – 18 mars 2018.
Mer information: www.hallwylskamuseet.se

BARNEN BLEV GAMLA. När min mamma gick bort för många år sedan lämnade hon efter sig en kartong med gamla kort på släkt och bekanta. Däribland denna bild som togs i december 1917, för precis hundra år sedan. Den visar min farmor Rosa, född Hesselsten, från Sanda på Gotland och min farfar Carl Nilsson, född i Järsnäs församling i Småland. Deras fem barn är från vänster, Anna-Lisa, tvillingsyster till Rune, sedan Gösta och min pappa Hans. I mitten tronar Lennart, den yngste i barnaskaran. Tre av pojkarna är klädda i sjömanskostymer som min farmor sytt. Min farfar hade en möbelfabrik med tillhörande affär i Ljungby som Rune tog över när farfar oväntat gick bort, bara 60 år. Min pappa blev lärare och så småningom rektor i Lagan. Gösta och Lennart utbildade sig till läkare i Lund. Anna-Lisa tog hand om make och tre barn. Alla blev mycket gamla, över nittio utom Gösta som drabbades av cancer i 80-årsåldern. Syskonen var mentalt friska till sista andetaget. Minnenas Journal skrev om mig i nummer 2 ifjol. Jag debuterade nämligen som författare vid 85 års ålder. På slutet talas om en eventuell fortsättning och jag kan berätta att mitt nästa bokprojekt är klart till sextio procent. Jag hoppas att min andliga spänst står mig bi så att jag hinner fram till sista sidan före 90-årsdagen!
Tack för en mycket trevlig tidning!
Bengt Bjerstaf, Mölnlycke.

Nu blommar det. Mobackes Trädgårdscenter i Bollnäs ordnar sedvanlig amaryllisutställning. Årets tema är Rockabilly med 50-talsvibbar där fantastiska amaryllis i alla former och färger samspelar med veteranbilar och musik. I uppbyggda 50-talsmiljöer som Flickrummet, Caféet och Macken serveras mode och trender.

Titel: Rockabilly! – Amaryllisutställning.
Plats: Mobackes, Norra Kilafors-vägen 24 i Bollnäs.
Telefon: 0278–61 13 12.
Pågår: Till den 7 januari 2018.
Läs mer: www.mobackes.se

Agnes Sandström föddes 1887 i byn Kopparberg i Närke. Hon överlevde Titanic-katastrofen 1912. Läs Nalle Elfqvists gripande berättelse om hennes liv och den dramatiska natten när det ”osänkbara fartyget” gick till botten.

Titanic-katastrofen inträffade natten till den 15 april 1912. Agnes Sandström (1887–1985) lyckades få med sig sina båda döttrar i livbåt nummer 13. Minstingen Beatrice, 1,5 år, bar hon i famnen medan 4-åriga Marguerite (Margit) hängde henne i kjolen. Mindre än en timme senare försvann Titanic ner i djupet och drog med sig 1 495 av de 2 207 personer som fanns ombord.

Sedan dröjde det ytterligare någon timme innan ångaren Carpathia uppenbarade sig som en räddande ängel. Sammanlagt var det 712 passagerare som överlevde denna iskalla natt ute på Atlanten. I en radioinspelning vi lånat av Lena Dahlkvist i Närkesberg berättar Agnes om dramat: ”En äldre dam från Stockholm hade hört att vi skulle vaccineras. Och hon var rädd för det. När vi knackade på hennes hytt öppnade hon inte. Så hon dränktes därinne.” Om detta visste man ingenting hemma i Sydnärke. Så något större samtalsämne blev aldrig Titanic dagen efter olyckan, den 16 april, då det var stor marknad inne i Askersund. Ty ingen hade ju hört något.

Men för syskon och släktingar i hembygden berättade sedan Agnes ofta om detta drama. När hon förlamad av skräck satt med döttrarna i livbåten och såg Titanic ställa sig rätt upp mot natthimlen, varefter skeppet sjönk ner i djupet med hela sin längd. Fast värre var det med alla hemska ångestskrik från passagerare som lämnats kvar att dö uppe på däck. Överfyllda livbåt nummer 13 låg djupt i det kalla vattnet och med många simmande människor alldeles intill, panikslagna, som gjorde vad de kunde för att rädda sig upp i båten. ”Så roddarna tvingades freda både sig själva och oss genom att slå dem med årorna”, berättade Agnes. Grymt men nödvändigt, för att de inte själva skulle hamna i vattnet. I charmiga Kopparberg bodde Agnes under sina första tretton år. En by hon aldrig glömde, trots att hon som gift kom att hamna i fjärran San Francisco. En stad som familjen sedan lämnade åt sitt öde hösten 1912, rejält stukade efter olyckan.

Istället kom det att bli åtskilliga besök hemma i Närkesberg hos systern Agda på gården Berg. Där satt Agnes och virkade den ena spetsen efter den andra. Men även Borensberg fick sitt, där Agnes länge drev Café Centrum. Det var år 1883 som familjen Bengtsson flyttade från småländska Pjätteryd till byn Kopparberg i Närke. Familjen bestod av bonden Bengt Bengtsson, hustrun Matilda och deras fem barn: Agda, Alma, Hedvig, Bengt och Gustaf.

Bengt var brukare hos gårdens ägare Skyllbergs bruk och hade många djur i lagården. På fjorton år gick familjen Bengtsson från fem till tolv ungar, där den andra kullen kom att heta Edit, Carl, Agnes, Sven, Hjalmar och Carl. En liten gosse dog dessvärre redan som spädbarn. Carl var nummer tolv och fick tilläggsnamnet Tolf. Precis som Karl den tolfte, som blev kung 1697, exakt tvåhundra år innan sladdbarnet Carl Vilhelm Tolf föddes. Levnadsglada Agnes Charlotta kom till världen den 8 november 1887 som åttonde barn hos familjen Bengtsson. Efter att Agnes och familjen lämnat Kopparberg år 1900, gifte hon sig snart med Hjalmar Sandström och de bosatte sig 1908 i San Francisco med adress 281 Richland Avenue. Och med tiden fick de döttrarna Marguerite och Beatrice. Efter Titanic-katastrofen kom ytterligare tre barn: Bengt, Lars-Magnus och Ingrid.

I början av 1912 var Agnes med sina två äldsta barn på besök i Sverige hos föräldrarna i Hultsjö i Småland. Sedan väntade återresan med Titanic där hon i hytten fick sällskap av Elna Ström med dottern Selma, som likt Agnes varit på besök hos sina föräldrar. Egentligen skulle de redan ha varit på väg hem till maken Wilhelm i Indiana. Men då Selma råkat skålla sig på hett vatten blev resan uppskjuten och de tvingades istället ta Titanic.

På natten den 14 april blev det oro i hytterna efter kollisionen med isberget, varför Agnes begav sig upp på däck med båda barnen. Elna Ström och dottern Selma hängde på. Dessvärre tappade de bort Ströms i det allmänna kaos som rådde och såg dem aldrig mer. Familjen Sandström fortsatte efter katastrofen sin livsresa så gott det gick, ständigt med den hemska Titanic närvarande. Marguerite gick bort 1963 och Beatrice 1994. Agnes var 98 år gammal när hon lämnade jordelivet 1985. Nu har många år gått sedan Agnes upplevde sin barn- och ungdom på gården i Kopparberg. Idag är det Mia Jameson som är ägare. Mias farfar och farmor, James och Kersti, köpte gården 1939 när det låg ett brännande krigshot i luften. Med tanke på att James drev ett slakteri i Norrköping ville man ha en plats där man kunde känna sig mer säker. I lagården fanns det mjölkkor med kalvar, en häst, grisar och höns. Och i huset bodde en lantbrukskunnig familj anställd av slaktaren själv. Och James visste ju hur en slaktkniv skulle hanteras.

Långt senare besökte Agnes gården. Och för James och Kersti kunde hon berätta i vilket rum hon kom till världen den 8 november 1887. Det var i kammaren på nedre botten. Och under en senare renovering såg Mia till att spara en bit av den 1800-tals tapet som då fortfarande satt på väggarna.
– Det här måste ha varit det första hon såg i livet, säger Mia och visar upp tapetsnutten. I Kårberg, bara några mil från Agnes Sandströms Kopparberg, bodde Hans Linus Eklund som också var med på Titanic. För den 16-årige Hans tog livet slut på Atlanten. Han följde Titanic i djupet.

Tredje största gruppen var svenskar
Efter engelska och amerikanska medborgare var svenskar den största gruppen på Titanic. Det var 123 svenskar ombord, 89 drunk-nade och 34 överlevde. Den sista överlevande som kunde ha något eget minne av katastrofen var Lillian Asplund, född i Worcester, Massachusetts, som var fem år när båten gick under 1912. Hon miste sin far och tre bröder varav en tvillingbror. Lillian Asplund avled 2006.

Metoo-kampanjen får Sverige att prata om trakasserier och övergrepp. Karin Alfredsson var en av dem som medverkade i 1970-talets motsvarighet till #metoo. Nu jobbar hon med en film om dokumentet på Aftonbladet.

Aftonbladet på 1970-talet var en engagerad tidning som sig bör i tidens vänsteranda. Men på redaktionen växte missnöjet mot spritkultur, tafsande och en allmänt gubbsjuk och nedsättande syn på redaktionens kvinnliga medarbetare. Klimatet påverkade också upplagan som sjönk därför att tidningen försummade ”mjuka” ämnen som skola, vård och familjeliv, menade kvinnorna.

De började träffas och prata om den destruktiva arbetsmiljön. Kvinnorna stärktes av att inte vara ensamma och den 8 maj 1978 landade ett dokument på alla medarbetares skrivbord. De kvinnliga journalisterna vittnade där mycket konkret och slagkraftigt om vardagen på tidningen. En av dem som delade rum med en manlig arbetskamrat skrev: ”Rummet visade sig vara ett ”krökarrum” sedan gammalt. Att jag skulle sitta där och arbeta bekom inte många av kroggästerna nämnvärt. Ibland när jag kom på morgonen låg någon och sov på soffan.”
En annan skrev: ”Chef till blyg ung tjej efter två veckors anställning: Hur många killar har du legat med då”? Förminskandet var vanligt, kan man läsa i dokumentet. Som den här scenen: ”Ni kan väl skriva lite bildtexter, tjejer. Fråga killarna vad bilderna föreställer…!”

Sexuella anspelningar och förslag förekom flitigt. Den som blev upptryckt i ett hörn och protesterade ”hade ingen humor”, kunde det heta. Ibland var det ”hålla handen” som gällde för tjejerna när fulla män berättade att deras fruar inte förstod dem. Reportern Karin Alfredsson, då 25 år, var en av de kvinnor som medverkade i dokumentet. Hon började på Aftonbladet redan som 19-åring. Kommer minnena tillbaka när du tar del av #metoo-kampanjens alla vittnesmål?
– Ja, verkligen. Gud så hemskt det var då, trodde man, men det är ju hemskt fortfarande. Det finns dock skillnader. Vi vågade gå samman och utmana vår arbetsplats, vi var inte rädda för att bli arbetslösa. Idag är mediebranschen tuffare, det är hård konkurrens om jobben och det utnyttjas av de som trakasserar.
– En positiv skillnad är att alkoholkulturen inte är accepterad längre. Men sexismen och kladdandet verkar ha överlevt?
– Det är inte så allmänt förekommande som tidigare utan det är mer enskilda individer som håller på. Fler kvinnliga chefer ger en annan kultur, fler män är pappalediga och tar ansvar. Det är ett annat samhälle idag generellt. Men uppenbart måste man göra mer för att få bort sexismen.

Vad då, till exempel?
– Varje man måste göra sitt för att motverka trakasserier och dålig jargong.  Arbetsgivare måste tydligt markera att den som trakasserar och bryter mot regelverk riskerar varning och uppsägning. Sen måste vi naturligtvis uppfostra unga män och pojkar till ett beteende som inte kränker någon. Hur påverkade dokumentet dig som person?
– Oerhört mycket. Jag insåg vad man kan uträtta tillsammans med andra för att förändra. Dokumentet fick ett stort genomslag också i andra medier och det bidrog till en positiv förändring på Aftonbladet, bland annat fick vi en kvinnoredaktion. Jag fick råg i ryggen och har genom livet vågat anta nya utmaningar.
– Ett exempel är när jag såg en uppgift om att våldet mot kvinnor i världen tar fler kvinnors liv än cancer. Då började jag samla berättelser om detta och tog initiativ till projektet Cause of death: Woman som är en internationell, undersökande rapport och utställning om våld mot kvinnor i tio länder, säger Karin Alfredsson. Hon tipsar om webbsidan www.causeofdeathwoman.com där man kan läsa mer.

Våren 2018, 40 år efter dokumentet, kommer en SVT-dokumentär som Karin Alfredsson just nu arbetar med. Kan du berätta om filmen?
– Vi intervjuar personer som var med för 40–50 år sedan, pratar med medieforskare och kopplar väl delvis ihop vårt dokument med dagens händelser, men det är osäkert för det händer ju nya saker hela tiden. Journalisten och underhållaren Sven Melander jobbade på Aftonbladet under 1970-talet och säger i filmen:
– Vi hade ju klara vänstersympatier, de flesta av oss som jobbade där. Men skrapar du på ytan så var vi sexistiska, förtryckande och oseende. Vi gick på myten om oss själva.Enligt tidningen Journalisten planerar nu en grupp kvinnor på Aftonbladet att samla in berättelser och publicera en dagsaktuell uppföljning av det gamla dokumentet.

Mångsidig opinionsbildare
Namn: Karin Alfredsson, 64 år.
Bor: Solna.
Familj: Man, tre barn och två barnbarn.
Yrke: Journalist, bland annat på Aftonbladet, Aktuellt och tidningen Journalisten, prisbelönt deckarförfattare, regionchef för biståndsorganisationen We Effect 2012–2015, bodde då i Zambia. Högaktuell med nya boken Skrik tyst så inte grannarna hör (Bokfabriken). En röd tråd i Karin Alfredssons yrkesliv är solidariteten med utsatta kvinnor i världen.

Dokumentet fyller 40 år
År 1978 var en fjärdedel av Aftonbladets cirka 300 journalister kvinnor. Nästan alla kvinnorna medverkade på något sätt i dokumentet som består av personliga berättelser på närmare 100 sidor. Dokumentets gavs året efter ut i bokform. Reaktionen blev kraftig. Många män var positiva utåt, men negativa internt och tyckte att kvinnorna ”gaddade” ihop sig och gjorde problem till ”könsfrågor”. Vad är det ni tjejer vill, egentligen heter en P1-dokumentär om Aftonbladet som gjordes 1978, några månader efter att dokumentet delades ut. Här kommer män till tals om redaktionsmiljön. Samtalen sker bland annat med tidstypiskt skrivmaskinsknatter i bakgrunden. Kan laddas ner från www.sr.se.

MINA BRÖDER SPELADE. Logdans var vanligt förr i tiden. Här är ett fotografi från logdansen hos Frans Johansson i Tingstäde, Gotland. Året är sannolikt 1955. På fotot har man ställt upp framför kameran innan dansen sätter igång. Mina två äldre bröder svarade för musiken. Charles ”Challe” på dragspel och Ove på bas. Längst fram sitter min farsa Edvin (i svart kostym). I dag har logdansen återuppstått, så varje år vid Tingstädedagen har man möjlighet att åter dansa på samma loge. Känner någon till vem som tog fotot så kontakta gärna Minnenas Journal så förmedlar vi uppgiften till brevskrivaren.
Inskickat av Håkan Pettersson, Akalla Kista.

Bland många ambitiösa filmprojekt i Sverige, har flera fiaskon nått bioduken. Där inspelningar gått överstyr, ekonomisk kollaps som resulterat i märkliga filmer. Först ut är filmen om ett rymdmonster i Lappland.

Svensk science fiction i fjällmiljö med rymdskepp och gigantiska monster som skrämmer samer och renar på flykt är inte något vanligt tema på den blåvita filmduken. Den svensk-amerikanska samproduktionen Rymdinvasion i Lappland är precis så unik som den låter. Det har varken förr eller senare gjorts något liknande i Sverige. Numera har filmen blivit kultförklarad och finns sedan 2005 på dvd.

Handlingen kretsar kring ett rymdskepp som har landat någonstans i Lappland varpå en expedition sänds ut för att undersöka fenomenet. Det sex meter höga och söta rymdmonstret syns inte särskilt mycket i bild utan utkonkurreras av oändligt långa scener med skidåkning, skidåkning och ännu mer skidåkning. Däremellan bjuds vi emellanåt på dialog på något som påstås vara samiska, men uppenbart inte är det. Filmen har med andra ord en hel del skrattretande inslag.

Budgeten låg på 300 000 kronor, men producenten Gustaf Unger överskred denna med hästlängder så att slutsumman landade på över 1,3 miljoner. Så mycket pengar spelade filmen inte in, särskilt som den inte ens fick premiär i USA förrän 1962. Då hade den förvirrande nog fått den nya titeln Invasion of the Animal People som inte hade någonting med handlingen att göra och en hel del nyinspelade scener hade infogats i originalfilmen. Denna nya version blev om möjligt ännu konstigare än den gamla.

Mjölkdags. Mjölkbilen hämtar mjölken en söndagsmorgon på 1950-talet i Borg, Hälsingland. Då passade chauffören på att ta med sig hustrun som hjälpreda. På mjölkbordet sitter en affisch med en av tidens stora underhållare; Povel Ramel.
Inskickat av Inga-Lisa Berglöw, Norrala.

De Förenade FNL-grupperna (DFFG) bildas och snart utgör de en kraftfull protest mot USA:s krigföring i Vietnam. FNL-grupperna var en källa till radikalisering för många i den yngre generationen.

Rumsren. En kall vinterdag 1960 kör Vera (då Eriksson) i Skyttlingebäck utanför Askeryd i Småland hem veden i sällskap av fårtackan Guldmyran. Fårtackan var som en hund och följde alltid med mig, även in i huset. Hon var rumsren, som tur var, skriver Vera.
Inskickat av Vera Frejd, Bodafors.

I Göteborg finns ett tempel ditt alla vallfärdar för att få Sveriges godaste pepparkakor på julbordet. Hemligheten finns i ett recept som bagaren Per Blomdell ärvt från 1924.

Det doftar jul redan i entrén. Väl inne i affären känns den påtagliga lukten av pepparkaka ännu tydligare. Vi befinner oss i en av Göteborgs mest juliga butiker så här års, Göteborgs pepparkaksbageri på S:t Sigfridsgatan i Örgryte. Ett litet bageri som har bråda dagar inför jul och som göteborgarna i alla tider haft ett gott öga till. Ingen jul utan de lövtunna citrussmakande pepparkakorna.

Bagerichefen själv Per Blomdell tar emot omgiven av stora plåtburkar. I dem förvaras årets eftertraktade dyrgripar. Så har förvaringssättet varit allt sedan 1924 när bageriet öppnade på Kapellplatsen i centrala stadsdelen Landala. I början av 1930-talet flyttade bageriet till Ingeborgsgatan i Lunden men 1970 revs huset och då tvingades bageriet att flytta till den nuvarande adressen. Per Blomdell växte upp med pepparkakorna. 1950 började hans mamma Märta i bageriet och ett halvår senare kom pappa Lennart in i affärsverksamheten. Han flyttade upp från Skåne och det dröjde inte länge förrän de två blev ett par. Per föddes i Olskroken men växte upp och gick i skolan i Kortedala.
– När jag fyllt 14 jobbade jag extra i bageriet på lördagar och efter det militära blev jag kvar. I dag arbetar tre personer året om, en styrka som fördubblas när det drar ihop sig till julförberedelserna. Tidigare bakades både bröd och kakor men numera är allt koncentrerat till pepparkakorna.

Före dataåldern hade företaget ett speciellt beställningssystem. De pepparkakssugna tvingades senast till midsommar via brev skicka in sin beställning för kommande julhelg.
– Vi kunde få allt sålt redan efter en vecka. Så efter semestern var det bara att leverera beställningarna, säger Per Blomdell. I dag har vi moderniserat och uppfattningen om att det kan vara svårt att få tag i pepparkakorna gäller inte längre. Jag vet att det fortfarande finns folk som tror det. Databeställningarna tar över allt mer och vi har dessutom fördubblat produktionen så att alla som vill ska få sina kakor. I dag bakas det året runt. Bageriet har 25 återförsäljare som ska se till att pepparkakorna finns att tillgå även utanför bageriet. De förpackas i stora plåtburkar och plåtrör.
– Anledningen är helt enkelt att det är både bästa sätt att förpacka dem i samt att de bevarar aromen hela tiden. Dessutom får ju köparen också en burk att kunna förvara andra saker i när väl kakorna är uppätna.

Inne i själva hjärtat står Niklas Andersson och smörjer plåtarna med en liknande rullborste målarna använder när de stryker väggar i sitt yrke. Här rullar Niklas plåtar med äkta smör så att de lövtunna kakorna sedan lossnar från plåten när de är färdiggräddade. I en jättebunke vevar en arm runt degen för att den ska få rätt konsistens. Den doftar ljuvligt. De färdiga kakorna hamnar sedan i Paulina Nilssons och Åsa Rydbergs händer. Två flinka medarbetare som räknar upp dem och placerar kakorna försiktigt i burkar och rör. Det är 48 stycken på varje plåt. 50 av dem läggs i rör och dubbelt upp i plåtburken. Det gäller att hålla reda på antalet. Runt 25 000 pepparkakor bakas dagligen.
– Sammanlagt blir det omkring 3 miljoner pepparkakor årligen, säger Per Blomdell. Jag började här 1974 och tror det passerat över 100 miljoner pepparkakor genom mina händer.

Så var det där med receptet. Per blir dödstyst och säger:
– Det har alltid varit och hoppas jag förblir hemligt. Det är liksom den stora grejen med det hela. Men jag kan berätta att det kommer från en kvinnlig bagare som var med redan från allra första början. Det innehåller förstås citrus, ingefära och mycket grädde. Det finns inga färgämnen eller konserveringsmedel i och receptet har aldrig ändrats någon gång. Jag själv provsmakar degen varje dag. Göteborgs Pepparkaksbageri har flera gånger fått fina utmärkelser. Gastronomiska Akademin har tilldelat bageriet diplom för ”mångårig tillverkning av oöverträffade pepparkakor”, M Sandahl foundation har gett dem en hedersbetygelse och tidskriften Gourmet har två gånger diplomerat dem för god matkultur. Motiveringen lyder: ”Sveriges bästa pepparkaksbageri”.

Den bästa dagen på hela året tycker Per är dagen innan julafton. Då är det full fart i affären för då säljs de burkar ut som beställarna glömt att hämta ut. Undertecknad tillhörde ett år den jättestora skara som klockan sju på morgonen vid en av de snörika vintrarna på 2010-talet stod och frös i kön med en svag förhoppning om att kunna få tag i några pepparkakor. Sedan den dagen är man mycket noggrann med att sköta om beställningen.

När Per Blomdell väljer att gå i pension om ett antal år är han övertygad om att affären kommer att fortleva. Han är tacksam för att ha en produkt att sälja som blivit många människors riktiga julglädje. Därför lämnar han ett litet smaktips till pepparkaksälskarna:
– Prova dem med olika smakers marmelad på. Det är garanterat en riktig höjdare.

Gillar filosofi och goda pepparkakor
Namn: Per Blomdell.
Ålder: 60 år.
Yrke: Bagare och framförallt pepparkaksbagare.
Bor: I Floda i Lerums kommun utanför Göteborg.
Familj: Ja.
Hobby: Fotografering, konst, målar själv, friluftsliv, gillar att läsa bland annat sociologen Zygmunt Bauman som har skrivit hoppfulla och insik tsfulla böcker om människans utsatthet.

Luciasången är en italiensk visa som skrevs av napolitanaren Teodoro Cottrau 1850. Texten handlar om en stämningsfull nattlig båtfärd, och refrängens ”Santa Lucia” syftar på en stadsdel vid en av hamnarna i Neapel – som har fått sitt namn av helgonet. Arvid Roséns text, som han skrev 1928, är den vi oftast sjunger om morgonen den 13 december.

Natten går tunga fjät, runt gård
och stuva.

Kring jord som sol’n förlät,
skuggorna ruva.

Då i vårt mörka hus,
stiger med tända ljus,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Natten var stor och stum.
Nu, hör, det svingar
i alla tysta rum, sus som av vingar.

Se, på vår tröskel står, vitklädd
med ljus i hår,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Mörkret skall flykta snart,
ur jordens dalar.

Så hon ett underbart ord till oss talar.
Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky,
Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Helge Artelius (1895–1989) var under 40- och 50-talen den mest anlitade av alla våra tomtemålare. Hans illustrationer syntes i de flesta tidskrifter på den tiden. Helge var mycket produktiv under sin långa livstid och han målade tusentals illustrationer, vykort och bokmärken.

Ris i skogen. Eva Karolina Hansdotter, ”Kvastmora” kallad, gjorde kvastar till försäljning i Arvidsjaur, Lappland. Här har hon hämtat ris från skogen till sina kvastar år 1900. Hon blev 85 år gammal.
Inskickat av Gun Augustsson, Arvidsjaur.

En bild på kungafamiljen blev starten till ett av Sveriges framgångs-rikaste företag, Åhlén & Holm från Insjön. J.P. Åhlén var den aldrig sinande kraftkällan men det tog hårt, han dog före han fyllt 60 år. 

Entreprenörsandan i Insjön slog igenom under förrförra sekelskiftet. Bland alla egenföretagare som växte upp var Åhlén & Holm, som två Andersson-söner startade 1899, de mest intressanta. Driftigast var Johan Petter. Han föddes i Åhls socken 1879 och var tidig i sin utveckling. När Johan fyllt sju kunde han redan de två första årskurserna i skolan. Därför fick han trots protester stanna hemma från skolan ett tag för att de andra skulle hinna ifatt. Johans affärsintresse väcktes tidigt. Han var ytterst sparsam med de pengar han tjänade på att hämta mjölk, bära kappsäckar åt turister och till och med plocka daggmask till fiske när så behövdes. Alla pengar lades på hög för det stora målet: Att liksom andra pojkar bli ägare till en klocka. En ”klockbytare” hade en mässingsrova till salu och efter långa diskussioner och prutande köpte Johan klockan för 12 kronor. Den sparsamme unge mannen blev så lycklig att han bröt mot sina egna hårda regler och slösade fem öre på pepparkakor i ren glädje! När Johan var 13 ansökte han att bli postorderagent för John Fröberg i Finspång.

Tre år senare fick han en fast anställning och då började även hans farbror Marits Erik Andersson att arbeta där. Ett problem hos Fröbergs var att det fanns för många Andersson. Ledningen bad därför Johan Petter och Erik byta efternamn. Johan tog Åhlén efter hemsocknen och den åtta år äldre Erik valde Holm efter byn Holen han bodde i hemma i Åhl. När Johan fyllt 20 och farbrodern Erik 28 bestämde sig de båda släktingarna för att öppna eget. Johan Petter var för ung för att syssla med affärer så Erik fick skriva under ansökan om handelsrättigheter. Startkapitalet uppgick till 420 kronor varav Erik bidrog med 300 och Johan Petter med resten. Den stora frågan var vad den nystartade firman skulle erbjuda sina kommande kunder. Johan drog sig till minnes att han sett en tavla av kungafamiljen som Gleerups konstförlag släppt ut i handeln. Det var den första tavlan med tre generationer Bernadotte samlade med kung Oscar II i mitten.

Startkapitalet räckte till 200 tavlor och material till ramarna samt annons för 20 kronor den 19 augusti i Aftonbladets halvveckoupplaga. Spännande dagar följde för de nyblivna affärsidkarna. Väntetiden användes till att spika ihop ramarna och sätta dem runt tavlorna. Efter tre dagar hade den första orden kommit och levererats mot efterkrav på 2, 50 till en C. H. Lindberg i Hedemora. Hela inköpta partiet såldes snabbt slut. För inkomna pengar beställdes ytterligare tavlor. Gensvaret firma Åhlén & Holm fick för Kungataflan var enormt från hela landet. Den såldes till slut i över 100 00 exemplar. Johan Petter var den drivande kraften medan Erik började bli orolig över de stora belopp som var i rörelse. Till slut drog han sig ur men han stannade kvar i företaget, blev tjänsteman och så småningom inköpare av främst damartiklar och sybehör. Det inarbetade namnet behölls kvar. Succén gjorde folk nyfikna på den första katalogen som kom ut redan efter en par månader. Utbudet bland de 272 artiklarna var stort och varierande. Leksaker, hygienartiklar, accessoarer, tobaksartiklar, fotoalbum, tavlor och ramar, textilvaror, dam och herrkläder, barnvagnar, köksartiklar och så vidare. På tio år ökade antalet avsända paket från 290 stycken första året till 251 623 år 1908.

Åhlén & Holms snabba expansion fick två negativa sidoeffekter, lokal- och personalproblem. Det förstnämnda fick företaget dras med under hela sin tid i Insjön. Personalen å andra sidan hämtades främst från närområdet. Johan Peter, i dagligt tal kallad J.P. kunde säga till någon släkting vid ett besök på hans kontor
– Du kan gärna ta och hjälpa till ett tag, det är så mycket att göra just nu. Det blev aldrig mindre att göra och hade någon kommit innanför företagets dörrar blev man gärna fast där. J.P. själv var en hårt arbetande chef. Han hade en förmåga att få sin personal med sig samtidigt som han ingav respekt. J.P. var vänlig och kritiserade han någon var det aldrig med hårda ord. Några dumdristiga affärer gjorde han inte och alla nyinvesteringar betalades med intjänade vinster. En spekulation gjorde J.P. dock. I början av det nya seklet var det populärt med att samla på vykort. Man bytte och skickade både svart/vita och kolorerade kort med allt möjligt innehåll. J.P. fick ett tips och köpte åtta vagnslaster med vykort från ett tryckeri i Malmö. Vissa skakade på huvudet men affären lyckades och plötsligt var Åhlén & Holm en av Sveriges största vykortsgrossister.

En dag dök det upp en vän till J.P. på kontoret. Oanmäld uppenbarade sig Erik Åkerlund från pappersförsäljarföretaget Granholm. Full av entusiasm slog han ut med händerna mot J.P. och sa:
– Vi skall starta en jultidning! J.P. som aldrig lät någon idé gå ur händerna utan diskussion tittade förvånat upp. Efter tio minuter var affären klar. Något kontrakt skrevs aldrig. Ett handslag räckte. Vänner emellan. J.P. hade dock ett krav. Att få bestämma namnet på tidningen. Det blev Julstämning och den kom ut första gången 1906 i 96 000 exemplar. Det nya förlaget Åhlén & Åkerlund samlade alla stora namn som fanns i dåtidens konstnärliga Sverige. Här medverkade Bo Bergman, Helena Nyblom och Ossian Nilsson. Det gjordes också praktfulla konstbilagor i färg där Zorn, Carl Larsson och Prins Eugen medverkade. I jultidningen fanns också skämtbilagor, sällskapsspel, tecknade serier och kåserier av Hasse Z.

Julstämning blev en sådan framgång att när upplagan julen 1912 kommit upp i över 300 000 exemplar översattes den till engelska. I första hand avsedd för länder som England, USA, Kanada och Australien. Julstämning fick också en konkurrent i Julbocken samt sagoböckerna Sagoprinsen och Bland tomtar och troll. I den sistnämnda boken gjorde John Bauer sina berömda sagoteckningar mellan åren 1907–1914. J.P. förstod tidigt värdet av de moderna kommunikationer som höll på att utvecklas. Tåg i första hand men också bil och flyg började bli intressant. 1911 var året då Åhlén & Holm tog till nya metoder för att få ut sitt budskap. Den ”vita bilen” väckte stort uppseende vart den kom i landet. Den avverkade 25 000 kilometer på alla möjliga och omöjliga vägar. Folk kunde gå flera mil för att se det nya fartundret och kanske också få vara med på en provtur. Under sju månader pågick resorna och när de avslutades i september kunde J.P. belåtet konstatera att succén var ett faktum. En annan företeelse som ständigt ökade bland allmänheten var biografen. De rörliga bilderna lockade storpublik och lokaler som visade film växte i hela landet. 1911 lät J.P. göra en av de första företagsfilmerna i Sverige. Ett program sammanställdes innehållande förutom Ett besök hos Åhlén & Holm i Insjön också programpunkterna I automobil runt Siljan, Indiska elefanter, Lille Moritz uppövar sina muskler och Miss Holds marionetter. En lyckad reklamkupp var inköpet av ett eget flygplan.

Åhlén & Holms blå företagshimmel med tillhörande solsken gick i moln 1913. Personalen i Insjön arbetade för fullt men det blev 6 000 order liggande utan åtgärd på själva julafton trots försäkran till kunderna om snabb hantering av de olika beställningarna. J.P. Åhlén tog händelsen hårt och tvingades se sanningen i ögonen. Företaget behövde mycket mer utrymme och mer personal. Och för det räckte inte Insjön till. Sonderingar gjordes i Stockholm. Första världskriget hade börjat och svåra tider väntades. J.P. bjöd hela personalen på en så kallad ”orienteringsresa” till Stockholm. Han ville ha så många som möjligt med sig hemifrån Insjön till huvudstaden. Huset byggdes på en tomt i hörnet av Ringvägen och Götgatan på söder. Hälften av personalen följde med J.P. Redan i november 1915 var det klart för inflyttning. Det var ett jättehus på 10  000 kvm fördelade på sju våningsplan. Oron för det pågående första världskrigets inverkan fanns där men allmänhetens förtroende för företaget var orubbat. Hösten 1917 hade försäljningen tredubblats. Den väntade smällen kom efter krigets slut. Priserna steg, en filt som 1914 kostade 6,75 kostade 19,85 sex år senare. Ett par galoscher gick upp under samma tid från 4,00 till 12,50. Omsättningen sjönk oroväckande och sträng sparsamhet infördes. Alla utgifter över 100 kr måste godkännas av J.P. själv.

Det blev Riksgäldskontoret som räddade Åhlén & Holm. De ville använda sig av företagets rikstäckande distributionsnät för 1921 års Premieobligationer. J.P. tackade ja och i stället för indragningar startades en ny avdelning där 60 nya personer anställdes. Ingen behövde lämna företaget och optimismen kom tillbaka. J.P. Åhlén hade visserligen en järnfysik men de många hårda arbetstimmarna hade satt sina spår. Tillsammans med sin hustru Maja tillbringade han alltmer tid på kurortsbesök och olika resor. Alldeles innan sin 60-års dag och firmans 40-årsdag avled han oväntat på väg hem från en längre resa i Sydamerika. Det var den 31 mars 1939 som en av Sveriges största och framgångsrikaste entreprenörer gick ur tiden.