I början av december utkommer det första numret av veckotidningen Rekordmagasinet, en tidning för idrottsintresserad ungdom. Tidningen sålde som mest i 300 000 exemplar och tog också mitt under andra världskriget avstånd från nazism och fascism, bland annat i serien om 1300-talshjälten Per Stigman.

De träffades som hastigast i stadens mer fashionabla kvarter. Bytte några ord och skyndade vidare. Men de båda hann tänka: Vilken elegant klädsmak hon har! 

Fotograf Emmelie Hedenström  www.emmeliehedenstrom.com
Modeller Hannah Edlund & Ellinor Amréus
Hår Emmelie Hedenström
Smink Ellinor Amanda  www.ellinoramanda.com

Nanna Svartz blir den första kvinnliga professorn i statlig tjänst när hon i december utses till professor i medicin vid Karolinska Institutet.

Utan Charles Dickens, Helge Artelius och Anita Halldén vore julen allt gråare. Men historien om soldaterna som slutade kriga för att sjunga Stilla natt slår alla rekord.

Fabrikörens hjärta veknade under julsagan
Under en högläsning av Charles Dickens (1812–1870) bok En julsaga i Boston 1874 satt den rike fabriksägaren Mr. Fairbanks i publiken och lyssnade. Sagan handlar om den snåle och girige Ebenezer Scrooge som vägrar dela med sig till de fattiga. Fairbanks blev så tagen och rörd att han bestämde sig att skänka en kalkon till varje anställd, samt ge alla ledigt från fabriken på juldagen.

Artelius illustrationer gjorde oss varma inombords
Helge Artelius (1895–1989) skickliga illustrationer fanns i var och varannan veckotidning under 40- och 50-talen. De väckte ett hopp om att det fanns plats i världen där det rådde julefrid. Speciellt under andra världskrigets dagar blev hans ombonade och romantiska bilder en framgång för veckotidningarna i att förmedla en ljus idyll i en mörk värld. Helge Artelius föddes i Sundsvall men flyttade till Stockholm för att studera vid Konstakademin och Konstfack. Vid sidan om studierna hjälpte han sin far som var målarmästare och dekoratör. Han blev allt mer efterfrågad för att göra illustrationer till böcker, jultidningar och tidskrifter hos Bonniers och Åhlén & Åkerlund. Hans stil var driven och motiven var romantiska med många söta mammor med barn.
– Många ville ha det lite gulligt, kanske beroende på att tillvaron inte alla gånger var det, berättade Anne-Marie Jacobsson för Minnenas Journal för några år sedan då hennes och Kerstin Bergengrens bok Artelius kom ut. Boken finns att köpa på www.atremi.se.

Julafton 1914 stod fienderna sida vid sida och sjöng
Den klassiska berättelsen om hur bittra fiender förenades en julafton 1914 i de leriga skyttegravarna fängslar fortfarande. Det skedde längs västfronten i det mest meningslösa krig som förts mellan olika länder. På ena sidan kämpade engelsmän och fransmän och på den andra sidan låg tyskarna. Plötsligt hördes en vacker tenorstämma sjunga ”Stille Nacht, heilige Nacht”, varefter flera tyska röster stämde in. De allierade blev så häpna att de vågade sticka upp sina huvuden, och möttes inte av kulor. Tyskarna hade dekorerat sina skyttegravar med ljus och tända julgranar. Snart sjöng båda sidor julsånger och på julafton och juldagen vandrade engelsmän och fransmän upp ur sina skyttegravar och mötte tyskarna för att skaka hand. De båda sidornas soldater utbytte julhälsningar, gav varandra gåvor, bytte krigsfångar och lät varandra begrava fallna kamrater. Generalerna på både sidor bet i knogarna och hotade med riksrätt om inte striderna togs upp. Efter mer än ett dygn av mänsklighet, återupptogs striderna, men med insikten om att alla var lika, med samma längtan om att komma ifrån kriget levande, hem till nära och kära.

Anita skrev texten som fick julen att stråla
Sedan 1960 har vi suttit framför TVn och sjungit med Benjamin Syrsa och Bengt Feldreich i sången Ser du stjärnan i det blå. Få vet att det var Anita Halldén (1887–1970) som skrev den svenska texten. Sången skapades ursprungligen till Disneyfilmen Pinocchio 1940 och hette då When You Wish Upon A Star. Upphovsmän var Leigh Harline och Ned Washington och vann en Oscar för bästa sång det året. Anita var en flicka av ”god familj” där verssmideri inte stod högt i kurs, men hon visade redan som ung fallenhet för att hitta de rätta orden. Genom sin kärlek till den legendariske kapellmästaren Nalle Halldén kom hon i kontakt med Ernst Rolf som gav henne ett livstidskontrakt. Efter hans död samarbetade hon med Jules Sylvain och skrev egna texter (ibland under pseudonymen SS Wilson) och översatte vissa. Vem minns inte Köp hjärtan, När vi möttes allra första gången, Rumba Zorina och Två solröda segel.

I år är det 50 år sedan TV-serien Kullamannen hade premiär. Journalisten Liselotte Fritz träffade seriens skapare Leif Krantz, strax innan han gick bort, och pratade om TV-klassikern som håller än i dag. 

Då för femtio år sedan satt alla som klistrade vid TV:n när Kullamannen började sändas den 23 december. Många minns serien som skrämmande – det svartvita fotot, den suggestiva musiken och den elake Ludvig, spelad av Bengt Brunskog. För dem som inte har sett TV-serien handlar den om fyra barn, som upplever sitt mest spännande sommarlov vid vackra Kullaberg i nordvästra Skåne, där sägnerna om Kullamannen fortfarande lever och den täta bokskogen skapar en trolsk stämning. Barnen möter spioner, tolkar kodspråk, jagar mikrofilmer och blir själva jagade i en av Höganäs gamla gruvor. Och fortfarande mer än femtio år efter att Kullamannen premiärvisades fortsätter serien att fängsla och hitta nya entusiastiska tittare.
”Ja, jag får fortfarande något samtal i månaden om Kullamannen, folk som vill intervjua mig, men också de som vill göra en ny version av serien.” Det berättade Leif Krantz för Liselotte Fritz sommaren 2012 då hon samtalade med honom i hans hem, ett halvår före han gick bort.

Leif Krantz debuterade som barnboksförfattare i slutet av 1950-talet. Som medlem i nystartade filmtidningen Chaplins redaktion levererade han filmkritik och essäer. 1962 fick han jobb hos den legendariska regissören och producenten Olle Nordemar och fick rätt snart hoppa in i arbetet med filmatiseringarna av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan och Tjorven, Båtsman och Moses. Regiassistent var titeln, men Leif fick som han själv uttrycker det mest ta hand om ungarna och läsa läxor. Sin regidebut gjorde han med TV-serien Modiga mindre män – en parodi på olika äventyrsgenrer som blev väl mottagen av kritikerna och vann juryns specialpris på barnfilmsfestivalen i Venedig 1965.

Då Olle Nordemar i slutet av 60-talet startade ett produktionsbolag valde man att satsa på Kullamannen som Folke Mellvig skrivit manus till. Samtidigt satt Leif på Svensk Filmindustris kontor då Gösta Blixt, chef för barnavdelningen på TV, kom upp med ett tjockt manus. ”Manuset hette Barnen i Kullaskogen och handlade om barn, sommarlov och spioner. Det fanns en kärna i manuset som var rolig, men mycket var skräp. Jag begärde att få bearbeta manuset efter mitt eget huvud, strök och kortade ner ganska mycket. Folke Mellvig blev förstås lite purken, men jag ville att allt skulle hänga ihop, att det skulle vara en film om Kullaberg och att slutet skulle ske i en grotta i en slutuppgörelse där de unga tar hem poängen,” berättade Leif och fortsatte:
”För att göra en intressant film måste man göra ett bra filmmanusjobb. Det går inte att utgå från en bok, kryssa för vissa saker och filma. Det mest intressanta finns oftast mellan raderna – det du kan gestalta i ögonblicksbilder. Jag jobbade mycket med att plantera saker. Om du har planterat något kan den enklaste grej bli spännande. Som Tommy, ett av barnen i filmen, som inte kan cykla. I slutet av femte eller sjätte avsnittet bränner det till när han blir jagad av Ludvig. Plötsligt kan Tommy cykla.”

I slutet av maj 1967 påbörjades inspelningen i Kullabygden. Hela filmteamet, inspelningsledare, filmfotograf, ljudfolk och skådespelare bokades in på Strand Hotel i Arild. Leif hade hört att hotellets franske kock Antoine lagade himmelskt god mat.
”När vi kom ner hade han tyvärr gått och dött och ägarinnan Inga-Lill Rastenius mat var kanske inte riktigt lika fantastisk.” Inspelningen av Kullamannen började bra med vackert väder och tagningarna flöt på fint, men flera incidenter störde lugnet. Tommy, spelad av Staffan Hallerstam, ramlade av en häst och fick en blåtira och en lätt hjärnskakning, men var på benen efter två veckor igen. Eftersom Sverige snart skulle lägga om till högertrafik hade teamet fått hårda direktiv att alla bilar som syntes i filmen måste köras på höger sida. När man skulle filma scener med bilar inblandade var man tvungen att stänga av vägen bilen färdades på.
– Vi ställde en man som skulle stoppa trafiken på vägen mellan Möllehässle och Brunnby, men han missade att vi körde igång och vi mötte en bil på samma sida. Det kunde ha gått riktigt illa.

Inför midsommarhelgen satt Leif och klipparen Janne Persson och klippte det femte avsnittet för att ta med och visa för producenten Olle Nordemar. ”I det avsnittet springer Harry runt i hjälm och jagar barn. Klippen var kanske inte så snygga, det var lite tafatt och vi hade ingen pålagd musik. Det såg nog lite halvtaskigt ut men det var ingen större fara.” Efter visningen kommenterade Olle Nordemar: ”Leif, tycker du det här är bra själv? SF kan inte stå för det här. Vi får lägga ner.” Leif hade handplockat en ung fotograf till filmteamet och hoppades att han skulle leverera ett enklare foto i en mer reportageliknande stil men han levde inte riktigt upp till förväntningarna.
”Det var lite ruttet av mig att inte ställa upp på min fotograf, men min lojalitet mot Kullamannen var större. För att rädda det kallade vi in fotografen Kalle Bergholm som filmat Vi på Saltkråkan. När vi i efterhand klippte ihop helheten, tog bort otympligheter och snabbade upp tempot kunde ingen märka någon skillnad på materialet i det femte avsnittet jämfört med de andra.” Leif berättade en historia om skådespelerskan Lena Dahlman, som spelade barnens barnvakt Jenny, som inte hade körkort men ändå kör bil i filmen.
”Inspelningsledaren Curt Malmsten låg på golvet och tryckte ner gaspedalen. Det var mitt i inspelning och vi hade ingen annan lösning. När jag väl hade fått igenom idén var det mitt ansvar. Det var en njutning att vara kung. Jag gjorde mitt sommaräventyr precis som jag ville ha det.”

Om varför Kullamannen blivit en klassiker som fortfarande lever, svarade Leif: ”Det finns en magisk stämning på Kullaberg som jag själv upplevt. Jag försökte fånga den. Min utgångspunkt var inte att göra en barnfilm utan att göra en thriller – att använda ett filmspråk och de filmdramaturgiska redskapen som anknöt till vuxen- och spionfilm. Jag kände mig rätt säker. Jag kunde min Hitchcock. Jag visste hur man skulle iscensätta, bygga filmen och hitta lösningar specifika för ämnet. Jag upplevdes nog som rätt stöddig på den tiden, men jag visste hur film skulle göras. Charles Redlands suggestiva musik var förstås en stor anledning till framgången.” Och visst blev Kullamannen en klassiker som ännu efter 50 år lockar nya tittare.

En nagelbitare i 7 avsnitt
TV-serie: Kullamannen hade premiär 23 december 1967. Sändes i 7 avsnitt:
1. Föräldrafritt, 2. Victoria med ”c”, 3. Möte bland svin, 4. De underliga psalmerna, 5. Vi går under jorden, 6. Kastrup 57 och 7. Två vita, två blå.
Regissör: Leif Krantz (1932–2012) som efter Kullamannen regisserade Leif Krantz flera uppskattade TV-filmer som Kråkguldet (1969), Pojken med guldbyxorna (1975), Ärliga blå ögon (1977) och Sinkadus (1980).
Producent: Olle Nordemar.
Skådespelare: (Urval.) Olle Myrberg, Kaj, 13 år. Håkan Waldebrandt, Peter Bergman, 14 år. Maria Lindberg, Marianne Bergman, 12 år. Staffan Hallerstam, Tommy, 6 år. Leif Liljeroth, Doktor Miller, mystisk utlänning. Lena Dahlman, Jenny, 25 år, barnvakt och krukmakare. Bengt Brunskog, Farbror Ludvig, en tjuvaktig typ. Emy Storm, mamma Bergman, Peters och Mariannes mamma. Eddie Axberg, bartender och innehavare av Fotoservice i Mölle. Lars Hansson, serviceman på Shell bensinstation.

För 200 år sedan var jultraditionen mycket enkel men med åren växte julafton till årets stora högtid. Under åren har vi tagit  till oss många seder från utlandet. Följ med på en tidsresa fram till julafton i helgens spännande värld!  

Julfirande omkring år 1800 skilde sig starkt från vår tids jul. Det visar den äldsta bevarade målningen som vi har av svenskt julfirande. När tavlan Småländsk jul målades av konstnären Pehr Hörberg 1785 fanns nästan inget av det vi brukar förknippa med julfirande. I stugans rum trängs folk i alla åldrar. Några kvinnor bär röda livstycken och männen har röda band på knäbyxorna. Förgäves spanar vi efter jultomte, julklappar, julskinka, mysljus, julpynt och gran.

Männen runt det stora bordet häver dock glatt i sig hembryggt öl. Barnen rör sig runt kvinnorna, som med all säkerhet kokar jul(vit)gröt – vår äldsta lagade maträtt av krossad säd, till jul kokt i mjölk – i järngrytan på den öppna spisen. Allt elden lyser på blir välsignat. Småfarliga väsen rör sig ute i julnattens mörker liksom gårdstomten, som vill smaka på julgröten. Stämningen i stugans rum är avspänd och präglad av social samvaro. Golvet är täckt av ett tjockt lager med julhalm. ”Leka jul”, sa man i det gamla bondesamhällets tid. I halmen leker några unga män ”dra kavle”. Halmen är ett bra lekunderlag men även mjuk att sova på och förhindrar golvdrag.

En annan jullek för skojfriska ungdomar är att gå runt till grannarna utstyrda till julbock med horn, päls och gapande käft för att skrämmas lite och umgås. Myndigheterna brukar reta sig på ”julbockandet” och skriver långrandiga förordningar som förbjuder bocken, men inget hjälper. Senare på julaftonens kväll samlas alla runt bordet, äter julgröt ur ett gemensamt fat, sedan fisk, pannkaka och bruna bönor upplagt på trätallrikar. I starkt kristna hem väntas lite med sovlet. Men sedan kan det vankas sylta och fläsk. Klockan fyra på morgonen bär det iväg till julotta, i alla fall i Småland. Tidpunkt varierar mellan bygderna. Sedan kör man ikapp mot hemmet. Enligt folktron får den som kommer först hem, först inhöstat under året.§
Vanliga rätter på julbordet: Kokt kött, ”dopp i grytan”.

När vi kommer till tiden runt 1850 har inga större förändringar skett. Ännu är vi ett traditionsbundet landsbygdsfolk som strör julhalm över stuggolven. De hemstöpta två-och tregrenade talgljusen är en lyx. Sådana ges som julgåvor åt sockenpräst och klockare.

Vi besöker en bondgård i Halland, dit ett barnbarn till den småländska familjen ovan flyttat. Hon är lyckligt nygift och har just ”dragit” stugan med svärmors sydsvenska, färggranna julbonader, målade med kristna motiv på linneväv. Julbordet är dukat med porslin på ett hemvävt, solblekt linnelakan. Julhögen med brödkakor är prydd med ett vackert äpple. På det halländska träfatet på fot; ”sömatsfatet”, tronar den finaste julmaten från julslakten, korv, sylta och stora kokade köttbitar. Vi ser ett julpynt, en ”oro”, halmkronan kallas så när den rör sig i draget av folket. I den här gården har man en lång kvällsandakt kring julbordet med svärfar som läser julevangeliet och sedan psalmsång, till allas förnöjelse. Senare ska det klappa på dörren och några ”julklappar”; små halmsaker, slängas in av grannen som ett glatt skämt. Den unga fruns syster är ungmö och har flyttat till en liten tätort. Hon har fått plats som piga åt några äldre, välbeställda systrar i deras småborgerligt inredda lilla hus. Deras julbock är väluppfostrad och har med sig små julgåvor åt snälla barn. Stygga barn får smäll. Julgran är mycket ovanligt.

En ny miljö möter vi på en resa norrut över fäbodgränsen där det råder stark kyla. När vi knackar på dörren och raskt bjuds in i stugvärmen – här är alla främlingar välkomna – får vi veta att gårdens folk hörde oss knacka redan för några timmar sedan och var förberedda på att få julbesök. I Hälsingland är man van vid ”varsel”. Avstånden gårdar emellan är långa. Gården vi besöker är stor och barnen har fått ett eget så kallat ”lissbord”, dukat med julmat bara för dem. Smöret har lagts upp som fina ”smörberg” tillsammans med korngrynsgröt, kalvstek, lutfisk och julhögar med brödkakor. Tunnbröd är elegant vikta och tjänar som tallrikar när de hårdnat. Även här dansar en halmkrona i taket. Dessutom har man en tradition med en julbock som kommer på besök och dansar för gårdsfolket. §
Vanliga rätter på julbordet: Korv, potatis, lutfisk.

Jultomten fick barnens ögon att tindra
Traditionen att ge varandra köpta julklappar är senkommen. I bondesamhällets tid kunde man klappa på dörren (”julklapp”), kasta in en liten skämtgåva och sedan springa iväg. På 1850-talet kunde julbocken vara julklappsutdelare. Mest gavs nytto-och skämtpresenter. Omkring 1870 knackade det ivrigt på Sveriges dörr. Det var ”der Weihnachtsmann”, tyskarnas protestantiske motsvarighet till den katolske Nikolaus, som kom hit. Hos oss fick han heta jultomten. Walt Disneys jultomte, som kom till Sverige 1960, är en blandning av dessa två.

Efter sekelskiftet 1900, nymodigheternas tidevarv, börjar vi känna igen många av de nya påfunden, varav flera är från utlandet. Genom industrialiseringen har inflyttningen till städerna ökat och julen har blivit en trängre familjefest. En son till den halländska bondmoran (med småländskt ursprung) flyttade till Jönköping och blev järnhandelsbiträde. Han blir kär i järnhandlarens frireligiösa dotter. Kärleken besvaras och de båda tar över järnhandeln. När julen kommer hörs trampet av små barnfötter. Så dyker den svenska jultomten; invandrad från Tyskland, upp. Han vill gärna avbildas på bokmärken. En säck på ryggen har han där det till barnens lycka finns klappar; trumpeter, godis och dockor. Familjen har skickat julkort till släkten i Småland och Halland och det känns tjusigt. Julgran har man, som i många andra borgerliga hem. I granen hängs saffranskringlor, nötter och äpplen. Levande små vaxljus pryder några grenar.

I fina stadsvåningar i Stockholm firar högre borgerskap som grosshandlare och direktörer överdådiga jular med julgranar som når upp till taket. Mycket konfekt och importerad frukt som apelsiner köps till julen. Det pyntas med broderade juldukar och adventskrans på dörren. Här är julkapparna stora; gunghästar, dockskåp och annat fint. De fattiga känner inte ens till detta. Statarnas barn får leksaker som kan vara hemgjorda; dockor av vedträn och annat hemgjort.  Ibland har man en liten gran men ingen tomte.§
Vanliga rätter på julbordet: Risgrynsgröt, julskinka (ett sent påfund), inlagd sill.

Julölet en tradition från vikingatid
Svenskens julöl har sedan midvinterblotet spelat en viktig roll på julbordet. Öl var vardagsdryck, men till jul har det bryggts starkare, mustigare och sötare än vanligt. Vikingarna ”drack jul” till Odens och Frejas minne, för döda fränder och för varandra. Övergången till kristendom innebar ingen förändring. Ölbägaren fortsatte att lyftas, man gjorde korstecknet och drack till Gud fader, Jesus Kristus, hans heliga moder och helgonens minne. Än idag skålas det kring julbordet. Att vägra skåla är en förolämpning i Sverige.

Vi närmar oss 1950. Folk har fått bättre ekonomi och julens innovationer har nått de flesta svenska hem. 1930-talets adventsstake för fyra ljus, liksom adventsstjärna i papper av tyskt ursprung inköptes redan för några år sedan till arbetarhemmet i Göteborg, dit vi nu anlänt på vår tidsresa. På vardagsrumsbordet lyser en röd julstjärna i blomkrukan och pepparkakorna, som just tas ut ur gasspisen, doftar ljuvligt. Lutfisken till julbordet förbereds just. Janssons frestelse är annars tidens populära julbordsrätt, för att inte tala om julskinka.

Järnhandlarens dotter är hemmafru. Hon har gift sig med en rejäl karl anställd på Philips fabrik. Till hemmet medförde han en elektrisk adventsstake, som han fick från Philips där staken uppfanns 1934, men som frun vägrar att använda. Hon föredrar den gamla i koppar med levande stearinljus. Den står på byrån i kammaren invid pappersjulkrubban, köpt i en tobaksaffär. Nästa dag är det julafton och kusinerna från Jönköping kommer med tåget. Jultomten har en ansiktsmask av papper som ser lite otäck ut. Skräcken de minsta barnen känner uppvägs av ett ökat antal fina julklappar, förutom underkläder och strumpor som är obligatoriska. På 1950-talet introducerar Sveriges Radio adventskalendern för barnen, som följs av TVs adventskalender. 1960 har julen gått in i TV-åldern. Då dyker Kalle Anka och hans vänner upp med Walt Disneys glatt hoande jultomte, med tjock, hoppande mage.
Vanliga rätter på julbordet: Janssons frestelse, skinka, prinskorv och lax.

Julglädjen virvlade runt julgranen
Omkring 1900 blev julgranen allmängods. Under 1800-talets gång började den spridas från slott till koja. Till julaftonens borgerliga nöjen hörde att högtidligt promenera runt granen under det att sånger och psalmer sjöngs. I lekfullare familjer dansades det lite snabbare. De som hade råd klädde granen med flaggspel, konfekter, kakor, smällkarameller, kristyrgubbar och levande ljus. Alltihop fick man bliga på fram till julgransplundringen, tjugondag Knut. Fattiga familjer hade bara råd med några ljus och lite bomull i sin lilla gran, men högtidligt var det i alla fall. Elektrisk granbelysning kom på 1930-talet.

Nu landar vi i det globala 2000-talet, där julen är en salig blandning av gammalt och nytt. Nu gäller mångkulturellt julfirande, inte minst rör det julbordets mat. Sushi är populärt som i den här stockholmsfamiljen, som är ättlingar till de unga julfirarna för 200 år sedan i djupaste Småland. Därför äter familjen småländsk ostkaka med ljummen lingonsylt och grädde till efterrätt. Julskinkan har man ratat till förmån för ekologisk lammstek. Här ifrågasätts överdriven konsumtion. På balkonger glittrar julbelysningar och i city lyser ljusinstallationer redan i november. Mörkret har jagats bort och gårdstomten har flytt. Men jultomten lever kvar som julklappsutdelare. Till allas förnöjelse i juletid. §
Vanliga rätter på julbordet: Prinskorv, olika pajer, sushi och mycket ekologisk mat.

Julbocken hotade barnen med ris
Julbocken har funnits i Sverige sedan medeltiden, då Sverige var katolskt. Ursprungligen uppträdde han som en djävulsfigur tillsammans med jultomtens föregångare helgonet Sankt Nikolaus, som firades på sin dag 6 december. Medan Nikolaus gav barnen karameller hotade bocken med ris om de inte var snälla. Nikolaus försvann på 1500-talet, men bocken stannade kvar. Nikolaus ersattes på 1800-talet av den tyska jultomten. Men bocken levde envist kvar som en skämtfigur.

Julblommorna har gamla anor
Till julens färg-och doftsymfoni hör julblommorna. Julbegonior började säljas i Sverige på 1920-talet och julkaktusen när 1900-talet var ungt. På 1950-talet dök julstjärnan upp i svenska hem. Hyacinten är en ”gamling” som kom till vårt land redan på 1600-talet och amaryllisen kom på 1750-talet.

När väninnorna tog upp stickningen tog Josabeth Sjöberg upp sina målarpenslar och fångade vardagen. Hennes akvareller sågs som trams innan en ny generation insåg värdet i hennes bilder. 

Josabeth Sjöberg skulle leva hela sitt liv på Södermalm. Där föddes hon och det var där som hon skulle måla sina akvareller som långt efter hennes död skulle ge henne en plats i konsthistorien. Inte för hennes skicklighet, utan för att hennes detaljrika bilder gav oss en bild av ett småborgerligt liv i en tid som ligger långt bakom oss. Det fanns ingen föreställning om vad som skulle återges, hennes styrka låg i ett naket öga som enbart registrerade det hon såg och som hennes händer förmådde att återge. Hon ägde ingen kunskap om måleriet, perspektiv eller av det som förväntades en skolad konstnär. Hennes naiva bilder saknade allt det en konstlärare vill lära ut. Men kvar finns det sanna, som ett tidigt fotografi. Det är en förklaring att hennes bilder lever kvar i vår tid, nakna och opåverkade av tid och tanke.

Josabeth föddes på Södermalm i början av 1800-talet i en borgerlig familj som inte var fattig men knappast rik. Hon fick en slitsam insikt om att inte höra till ett högre skikt men inte heller till de fattiga som var utan framtid. Som kvinna var hon oskolad för högre yrken men fick lära sig musik mest beroende av att hennes fader var musikalisk och lärde upp sin dotter så gott han förmådde. Nils Sjöberg hade sin främsta plikt som tjänsteman i krigskollegium och en önskan om att hans dotter skulle bli musikalisk.

Men båda föräldrarna dog tidigt och Josabeth fick förlita sig på sin äldre broders välvilja, han hade blivit byggmästaregesäll. Men då han bildade familj blev det dags för Josabeth att hitta sitt. Ett litet arv från familjen gjorde att hon kunde hyra in sig hos barndomsvännen Anna Sofia Appelbergs i en lägenhet på Pilgatan 28, nuvarande Folkungagatan. Det var hennes första egna lägenhet av tolv och det var där hon började måla det hon såg utifrån sitt fönster. Målningar som vi idag ser som ovärderliga för vår kunskap om hur 1800-talet såg ut i sin vardagshistoria, befriade från storslagna målningar av kungar och heroiska bataljer.

Josabeth blev aldrig gift eller fick några barn men hon omgav sig gärna med kavaljerer som besökte henne för att förgylla hennes tid. En av de mest intressanta och farligaste var tecknaren och tidningsmannen Ferdinand Tollin som sågs som ett stjärnskott, oavsett vilken bana han valt. Men han besatt en frimodighet i sina teckningar och skrifter, på gränsen till dumdristighet, som till slut fick honom att fly landet. Han kom i onåd hos bland annat den ryktbare procentaren J. J. von Schewen på Siggesta (som författaren Carl Johan Almqvist försökte förgifta med arsenik). Men timmarna tillsammans med Ferdinand i vindskupan fick Josabeth att drömma om ett annat liv. Under alla de besök hon tog emot fann sig jämnmodet i henne. Då han försvann ur hennes liv slöt hon sig inom sig själv. Kanske medveten om att hon varken skulle kunnat leva upp till ett liv med Tollin eller förmögen att välja det liv han levde. Bristen på pengar var ständigt närvarande, likaså ensamheten.

Josabeth sjönk in i det som gjorde henne lycklig, borta från dagens oro och tecknade allt från sitt fönster i minutiösa bilder. Hon hann med tolv lägenheter på Södermalm under sin levnad, och från varje lägenhet skapade hon en fotografisk bild av hur Södermalm såg ut under hennes levnad. Hon konstrade inte till något, det hon såg var tillräckligt nog.

I december 1882 blev hon allt sjukare, och efter alla år på tolv olika adresser på Södermalm, hamnade hon på Allmänna Försörjningsinrättningen på Kungsholmen den 8 december och den 29 december dog Josabeth Sjöberg i magcancer, då kallad magkräfta. Inga klockor ringde över hennes jordfästning, det hade hon själv bestämt. Hela hennes liv fanns på 1800-talets Södermalm men de sista 21 dagarna avslutades på Kungsholmen. Kanske hon valt det för kunna se alla kyrktorn på Södermalm teckna sig mot himlen de som följt henne under sitt liv.

Sällsynt inblick i 1800-talets Södermalm
Namn: Josabeth Fredrica Paulina Sjöberg.
Född: 30 juni 1812 i Katarina församling i Stockholm.
Död: 29 december 1882 på Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Fadern Nils Sjöberg, kanslist i Krigskollegium, och modern Johanna Fredrica, född Vibergsson. Storebror Nils född 1809.
Yrke: Försörjde sig som piano- och gitarrlärare. Målade naiva tavlor.
Eftermäle: Efter att naiv konst uppmärksammats i början av 1900-talet genom konstnärer som Hilding Linnqvist och Olle Olsson i Hagalund uppmärksammades Josabeth Sjöbergs akvareller. De gav oss en sällsynt inblick i Stockholms småborgerliga liv under 1800-talets mitt.

Habo kyrka med sina vackra målningar lockar besökare från när och fjärran. Platsen där den ligger valdes ut av två stutar och Arthur Hazelius ville ta med sig kyrkan till Skansen men församlingen stod emot.

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Julottebesökarna i Habo kyrka har hela 297 levande ljus till sin hjälp för att följa texten i psalm 121. Och nog har de skäl att sjunga med extra inlevelse i sin vackra kyrka, den som i folkmun kallas träkatedralen. Många utsocknes söker sig också dit – ”De komma från öst och väst” för att citera en annan psalm (323). Sommartid är det tätt mellan turistbussarna på de slingriga vägarna mot Habo. Att kyrkan idag ligger bortom allfarvägen beror på att byn har flyttat närmare järnvägen som kom i slutet av 1800-talet.

I gamla tider sammanstrålade inte mindre än sju vägar vid kyrkan. ”Jag ropar tidt /båd högt och vidt: ”Kom, Kristen, kom till kyrkan. Att Herrens röst må i ditt bröst verka en sann. Gudsdyrkan”står det på Storklockan i klockstapeln från 1760. Redan på 1200-talet fanns här en kyrka, och om den berättar sägnen att den tidigare skulle byggas på ett annat ställe. Men vad som byggdes upp av goda makter under dagen revs ner av onda under natten. Så arbetarna tröttnade. Vad göra? Man löste problemet genom att släppa ut två stutar, och där de stannade för att beta byggdes den nya kyrkan. Den medeltida kyrkan var förmodligen i trä men sakristian som ännu står kvar byggdes i sten. Från den tiden finns en gammal dopfunt och en träskulptur bevarade. Allteftersom församlingen växte och ekonomin tillät byggde man till; på 1600-talet blev det både korsarmar och centraltorn. Nu fick man plats för 593 församlingsbor mot tidigare 400.

År 1704 fick Habo en kyrkoherde som kom att prägla den kyrka vi ser idag. Han hette Martinus Seth och var av holländsk släkt men hade studerat i Sverige och Danmark. Kyrkan hade återigen blivit för liten och behövde byggas ut ansåg han, bara 24 år efter den förra utbyggnaden. Kyrkorådet protesterade – det fanns inga pengar – men kyrkoherden envisades och fick till slut sin vilja fram.  Den arkitekturintresserade Seth var bestämd på en punkt: Kyrkan skulle byggas som en basilika, alltså med ett stort mittskepp och två lägre sidoskepp. Sten hade man inte råd med, så det fick bli trä. Bönderna bjöds in för att se en liten modell (som fortfarandekan beskådas i kyrkan) och uppmanades att skänka material till bygget. När snön hade smält vintern 1722 skickade de iväg sina drängar för att göra dagsverken på bygget. Året därpå stod den 40 meter långa och 16 meter breda kyrkan färdig.

Gudstjänstlokalen rymde nu hela församlingen. Men i bänkraderna gjorde man en uppdelning mellan fattiga och rika. Åtta loger byggdes, ”herrskapsstolar” som auktionerades ut en gång om året till högstbjudande. De betalande storbönderna fick också tillåtelse att använda kyrkoherdens entré och slapp att beblanda sig med ”vanligt” folk. Denna årliga auktion gav extra tillskott till den magra kyrkokassan. Även småbönderna och torparna delades upp: männen satt på södersidan, svärdsidan, kvinnorna på norrsidan, spinnsidan. På läktarna satt pigor och drängar, uppdelade på samma sätt. Rangordningen observerades även på det religiösa planet. Altarets uppståndne Kristus måste förstås vara högre än djävulen som kaxigt tronar högst upp på predikstolens tak. Fyra viktiga centimeter skiljer dem i höjd.

Gudstjänsten var lång, men fick vara i högst fyra timmar. Med hjälp av ett prestigefyllt mekaniskt ur, strategiskt placerat i altartavlan, höll församlingen reda på att prästen inte drog över tiden. Det har endast en timvisare – minuter hade på 1700-talet ingen större betydelse. Kyrkstöten undvek att gå upp på läktaren där pigor och drängar kunde ta en välförtjänt lur efter den hårda arbetsveckan. Eller umgås, och kanske vänslas lite. Dricka brännvin gick också bra; man ställde ifrån sig sina krus på ett särskilt ställe. Trots allt skämdes byborna lite för sin enkla träkyrka som stod omålad i nästan 19 år. Så kyrkorådet beslöt att använda inkomsten från herrskapsstolarna för att dekorera väggar och tak. Det skulle bli en pedagogisk kyrka, en som kunde användas i undervisningen. Men de två målarmästare som anställdes, Johan Christian Peterson och Johan Kinnerus, var inte heller så bevandrade i Bibeln, så de fick ta hjälp av kyrkoherden som bistod med texter och skisser. Målningarna skulle illustrera Luthers lilla katekes – en bra repetition för alla besökare under Lutheråret 2017.

År 1900 höll Habo på att förlora sin unika kyrka. Då kom nämligen ett bud från Skansens grundare, Arthur Hazelius, som erbjöd församlingen 75 000 kronor för kyrkan. Den skulle monteras ner och flyttas till Skansen. Kyrkorådet gnuggade händerna. Kyrkan hade nu blivit lite för stor, så erbjudandet kändes oemotståndligt. Men sockenstämman måste först tillfrågas. En man vid namn Alfred Stomberg reste sig och sa något i den här stilen: ”Den som idag är med om att sälja sin kyrka för slem vinning han kan i morgon vara med om att för samma pris avyttra sin själs eviga salighet”. Som vi vet blev det i stället Seglora som blev av med sin gamla kyrka. Så tänd gärna ett ljus för Alfred Stomberg när ni besöker den sagolika träkatedralen i Habo.
Källa: Daniel Carlsson: Habo kyrka.

Några tågentusiaster i Hässleholm har inte bara byggt en av världens största modelljärnvägar. De har också återskapat exakt hur staden såg ut på 1960-talet. Här rullar över 50 tåg i tidstypiska miljöer.

Det var godsherren August Ehrenborg, ägare av Hessleholmsgården och Hovdala slott som 1857 skänkte mark till järnvägsbolaget när södra stambanan skulle byggas. Hessleholmsgården fick ge namn åt den nya ort som sedan växte fram runt järnvägsstationen. Den 1 december 1860 invigdes Hässleholms station. Då fanns det bara ett spår till Malmö men utbyggnaden av södra stambanan gick snabbt. 1901 bildades Hässleholms köping som 1914 blev Hässleholm stad.

90 år senare, 2004, bildade ett gäng modelljärnvägsentusiaster Hässleholms modelljärnvägsförening. En förening som från början hade målsättningen att bygga en modell av järnvägen i Hässleholms kommun. Allt började när föreningens nuvarande ordförande var på en resa med kommunledningen till Berlin.
– Vi skulle titta på vad man gör när man har en nedlagd garnison, berättar Christer Caesar. Militärstaden Hässleholm var då ingen militärstad längre efter att garnisonen lagts ned.
– Jag var inne och handlade lite modelljärnvägsprylar i några butiker. När jag kom ut till bilen sa kommunalrådet: ”Vad har du handlat?” Sedan började vi diskutera och så växte idén fram.

Våren 2004 bjöds det in till ett första möte.
– Det kom 18 personer och av dem är 17 fortfarande kvar och efter har det kommit 130 till, säger Christer. Till en början diskuterades vad de skulle bygga för modell men det kom de ganska snabbt fram till.
– Det var ganska självklart att det skulle vara en modell av Hässleholm och Hässleholms kommun och omnejd. Kommunen var även med på spåret och hjälpte oss med finansieringen i början.

Tanken på att bygga en större bana tilltalade medlemmarna.
– Många av oss har större eller mindre banor hemma. Så man ville sträcka ut tågen lite som man inte kan göra hemma, där längsta raksträckan är högst två meter. Här är den längsta närmare 30 meter, säger Christer stolt. Vi står i föreningens lokaler på Tygvägen 2 i en byggnad som för mindre än 20 år sedan fungerade som miloverkstad på P2. En bit bort pågår arbetet för fullt. På onsdagar träffas man och arbetar med banan.
– De flesta aktiva medlemmarna kommer från Hässleholm men många är från Malmö och nedåt Skåne, säger Christer.

Att banan är stor råder det ingen tvekan om. Den byggs i tre etapper. Etapp ett är i det närmaste klar. Här har vi Hässleholm, Tormestorp, Sandåkra och Sösdala på södra stambanan söderut samt Finja, Tyringe och Västra Torup på Skånebanan västerut. Även Vankiva på banan mot Göteborg är klar. Etapp två med Skånebanan österut är påbörjad.
– Attarp är klar, första stationen men sedan är det inte så mycket, säger Christer. Efter Attarp kommer Ignaberga och Vinslöv innan man når kommungränsen på det hållet. Etapp tre innebär resterande stationer mot Göteborg nämligen Mala, Bjärnum, Vittsjö och Emmaljunga. Även Ballingslöv och Hästveda på stambanan norrut finns med i den tredje etappen. Så det finns att göra för medlemmarna några år till. Men redan nu är det här Sveriges största modelljärnväg.
– Vi kallar den störst i Sverige men det kan man diskutera. Det finns en annan bana som har mer räls än vi men där finns inget landskap utan det har gått ut på att bygga så mycket räls som möjligt. Men ska man koppla ihop storleken med landskap så är vi störst.

Man förstår snabbt att det i den här skalan inte handlar om att ”leka med tåg”. Med över
1 700 meter spår och 400 växlar samt 50 tåg på banan krävs det teknik och kunnande för att få allt att fungera. Tågen styrs av datorer vars speciella styrprogram har programmerats av medlemmar med den kunskapen. Ett komplicerat och tidskrävande arbete. Till det ska allt arbete med scenerier, landskap och modeller av byggnader läggas. Medlemmarna är ofta specialiserade på en eller ett par uppgifter.
– Det är nog ingen som gör allt. Vi har medlemmar som bygger snickerier, några bygger landskap och andra scenerier. Själv är jag med och bygger husen. Så har vi elektroniken, programmeringen av styrsystemet och trädtillverkning. Så det är många olika områden, säger Ulf Wennström som tillsammans med Christer visar oss runt. Även han har varit med i föreningen från början.

Ett besök på Hässleholms modelljärnväg är inte bara en häftig upplevelse, det är också en tidsresa. En resa till svenskt 1960-tal där allt ska överensstämma med den tiden.
– Det är 1960-tal, inget speciellt datum där. Någon gång på 1960-talet fanns de här husen, säger Christer och pekar ut över Sösdala i miniatyr. Anledningen till att det blivit just 1960-talet är att det var en tid då ånglok fortfarande var ganska vanliga samtidigt som diesellok och ellok kom på allt bredare front. 1967 kom till exempel de välkända Rc-loken som skulle komma att dominera inom tågtrafiken länge. De flesta är fortfarande i drift.
– Alla lok och vagnsätt som finns här har färdats genom Hässleholm. Vi väljer ut dem, finns inte exakt det vi vill ha får vi måla om dem och fixa till dem, berättar Ulf.

Det finns medlemmar som kan identifiera lokens nummer. Att ett speciellt lok inte gick på en viss sträcka utan på en annan.
– Allt byggs utifrån spårplanen som är en kopia av verkligheten och där är vi väldigt noga. När det gäller stationssamhällena gör vi inte avkall på någonting utan de blir i skala 1:87 från infart till utfart, säger Christer. På ett sidospår på bangården står en ljusblå vagn som Ulf pekar på.
– Där har vi kungavagnen, Gustav VI Adolfs vagn. När han åkte till Sofiero ville han inte alltid åka ner med järnvägsvagnen till Helsingborg utan han åkte hit och sedan med limousin till Sofiero, berättar Ulf.

S3L 2904, Hans Majestät Konungens vagn, tillverkades 1931 och användes fram till 1990-talet. Den överfördes i början av 2000-talet till Sveriges Järnvägsmuseum. I dag har kungen ingen tågvagn till skillnad från de danska och norska kungahusen som båda har moderna vagnar.
– Vagnen kördes sedan till Helsingborg och när vagnen stod i Helsingborg visste man att han var på Sofiero, berättar Ulf. Hässleholms station och Hässleholms godsbangård är som de andra stationerna byggd helt skalenligt. Det gör att den är 24 meter lång.
– Enligt utsago är det världens största station i modell enligt experterna. Ingen vettig människa bygger en så stor station på sin modelljärnväg för då får man inte plats med något annat. Vi har heller inte där gjort avkall på längden. Det är en 87:e del av verkligheten precis, all räls och alla växlar finns. Vi är noga och det känns bra att kunna ha det på det viset, säger Christer. Skalan är 1:87 vilket kallas H0 i modellsammanhang. De använder sig av ett tvårälssystem.
– Förr gällde oftast Märklin eller Fleischmann men här finns inget av det. Vi köper de olika delarna där de är bäst. Rälsen från ett företag i England och de flesta loken från ett svenskt företag. Vi måste hålla kvaliteten för vi kör ju oerhört mycket, säger Christer.

Uppe på ovanvåningen har föreningen mer utrymme. Där finns lokverkstad, rum för trädtillverkning och för tillverkning av husmodeller.
– Man börjar med bilderna och ritningarna. Sedan ritar vi det i ett ritprogram och så kör vi ut delarna i en laserfräs. Så vi skär och fräser ut delar. Det är gjort av plywood och kartong det mesta, säger Ulf. Att hitta rätt utseende på husen kan innebära ett riktigt detektivarbete.
– Inne i Hässleholm har vi använt rätt mycket från kommunarkivet kombinerat med foton från olika samlingar och fotografer som vi har fått hjälp av. Vissa hus som finns kvar i dag har byggts helt utifrån fotografier. För att hitta storleken så har vi mätt ute i verkligheten, eller har vi använt Google Earth, säger Ulf. Varje år kommer mellan 8 000 och 10 000 besökare för att titta på modelljärnvägen. De har öppet för allmänheten en helg i månaden utom på sommaren då man har öppet två helger i månaden.

Folktrons tomte jobbade hårt på gården, höll efter arbetsfolket och kunde vara både sträng och elak. Men tomten var också en figur med humor.
– Berättelserna om honom måste vara roliga och starka för att gripa tag i lyssnarna, berättar folklivsforskaren Ebbe Schön.

Det finns många berättelser om hur gårdstomten såg ut. En vanlig beskrivning är att han var stor som en pojke på sex-sju år, klädd i grå vadmalskolt och med en röd toppluva på skallen. Han bar långt skägg som var vitt eller grått och såg ut som en gammal gubbe i ansiktet, skrynkligt och väderbitet.
– Men det finns också historier om tomtar med bara ett öga och om små figurer som kunde förvandla sig till jättar, säger Ebbe Schön, välkänd och folkkär expert på många olika väsen i folktron. Men tomten är hans favorit.

Vi träffas på ett trevligt konditori i Stockholm där en och annan kund säkert tjuvlyssnar när Ebbe plockar fram historier om tomten ur sitt enorma vetande. Här är en. ”Gårdstomten var en vanemänniska som inte gillade förändring. Det var vanligt att servera honom gröt med en smörklick i till jul. En gång lade två drängar smörklicken underst i grötfatet så att tomten inte skulle upptäcka den. Då blev tomten så arg att han slog ihjäl gårdens bästa mjölkko. Men när han ätit upp gröten och upptäckte smöret fick han dåligt samvete och gav sig ut på vandring med den döda kon på ryggen. Till slut hittade han en ko på en annan gård som såg likadan ut som den döda. Då tog han den och slängde in den döda kon i båset. Ingen märkte något på tomtens gård, men det blev såklart sorg på den andra gården”.

Ilska, hämnd, ånger – den gamle gårdstomten hade mänskliga egenskaper?
– Ja, ungefär som de gamla asagudarna i Sverige och i den grekiska och romerska mytologin, säger Ebbe. Bibelns felfria och uppfordrande Gud var av annan sort. Men kristendomen och den uråldriga folktron kunde faktiskt leva sida vid sida.

Han drar en annan historia om pigan som en gång åt upp det mesta av tomtens mat. När tomten upptäckte det tog han tag i pigan och dansade med henne så våldsamt att hon föll död ner.
– De folkliga berättelser som vandrat genom generationerna är konkreta, mustiga och dramatiska, säger Ebbe Schön. Annars hade de inte överlevt och gripit tag i nya lyssnare. Gårdstomten frodades i en tid när människan levde på en begränsad yta och slet hårt på gården under ett kort liv. Det var mörkt stora delar av året och i det prasslande höet i stallet var det lätt att ana väsen som man skulle hålla sig väl med för att inte få problem med djur och skörd vilket kunde betyda katastrof.

Det gällde att hålla sig i skinnet på allehanda vis. Ebbe berättar om drängar som släppt en brakskit i stallet och fått en rejäl örfil av tomten. Tomten gillade inte heller visslingar och höga ljud och en dräng som bar sig illa åt mot djuren tog tomten tag i och kastade över boningshuset. Gårdstomten var särskilt förtjust i hästar och den han tyckte extra mycket om flätade han manen på. Flätorna var så invecklade att de knappt gick att lösa upp. Men tomten kunde också vara elak och rida en misshaglig häst tröttkörd på natten. En bonde på Orust fick inte vara ifred för sina tomtar, han hade flera på gården. Då flyttade han. Men så enkelt var det inte. När bonden körde iväg med flyttlasset fick han frågan av en man på vägen vad som var på gång. Då stack det upp en tomte ur var bytta och kärna och andra ihåliga kärl på lasset och de sa i kör:
– Vi flötter i da, vi flötter i da!  Gårdstomten kunde alltså vara ett gissel utan att bonden gjort något ont. Sägnerna om honom är oräkneliga och inte alltid logiska. Ebbe Schön har ägnat decennier åt att samla in upptecknade berättelser ur arkiv och genom att lyssna på människor som kom ihåg de gamla sägnerna. Intresse för folktro väcktes i tidiga barnaår. Familjen flyttade till ett hus som det ”spökade i” enligt rykten i bygden.
– Mamma skrattade åt detta, men min fantasi gick igång, minns Ebbe. En gång skrek jag att nu går den mystiska kärringen över åkern. Tyst med dig, sa mamma, det är ju tant Augusta.
– Vi människor har alltid skapat okända fält, fyllda av hemligheter. Det finns ett behov av något att hålla sig till, eller fly till. Förr satt fattiga människor i mörker vid brasan och berättade. Nu lever vi under andra villkor, men behoven av gåtfulla sfärer lever kvar.

Ebbe och jag kommer att prata om all den kunskap som finns idag, men ändå kan vi köpa myter om till exempel sensationellt hälsobringande preparat eller mirakulösa bantningsmetoder.
– Människan är både skeptiker och troende, säger Ebbe. Så har det alltid varit. Och ibland kan det ju vara bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som till exempel?
– Långt in på 1900-talet var det människor på landet som fortsatte att sätta ut julgröt till tomten. Man kunde ju inte vara helt säker på att han inte fanns, eller hur? Men berättelserna klingar av med den nya tidens jordbruksmaskiner och upplysta ladugårdar. De mystiska, prasslande skrymslena i stall och fähus försvann och då trivdes inte tomten.
– Men han lever i vårt minne. Berättelserna om honom handlar dessutom mycket om oss själva och om hur vi levt i Sverige under tusen år, säger Ebbe. Därför tror jag på tomten även om han inte finns på riktigt.

Skrivit ett 40-tal böcker
Namn: Ebbe Schön, född 1929 på Luciadagen, den 13 december.
Familj: Två döttrar, fyra barnbarn.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Bakgrund: Född i Brastad, Bohuslän, jobbat som pressofficer, producent, avdelningschef vid Nordiska muséet, docent i litteratur-vetenskap, folklivsforskare, föreläsare och författare till ett 40-tal böcker.
Framtid: Ny bok på gång om tomtar under vikingatiden.

Fattigpojken och brottslingen Olof Petter Westin från Edsele sadlade om och blev aktad sheriff i USA.
– Vi hade ingen aning om hans bakgrund, säger sonsonen Donald.
Genom bevarade fotografier, dokument och arkivuppgifter nystades den osannolika historien upp om hans gåtfulla farfar.

En sensommarkväll 1884 går det riktigt snett för den 20-åriga torparsonen Olof Petter Westin från byn Ödsgård i Edsele socken. Han har druckit brännvin och på lördagsdansen i byn blir han utslängd efter att ha satt krokben och uppträtt allmänt stökigt.

– Vill nån slåss så kom ut bara! Skriker bråkstaken och knyter nävarna. Dansen fortsätter, men Jonas Olof Lundqvist fattar det ödesdigra beslutet att gå ut och försöka lugna ner Olof Petter.

Det slutar med att Jonas Olof blir svårt misshandlad och ligger utslagen med blodet rinnande från ett djupt sår i pannan. Byns barnmorska rycker ut och räddar Johans, som dock blir märkt för livet av misshandeln. Bland annat tappar han luktsinnet. Olof Petter Westin hämtas av polisen några dagar senare och döms till tre års fängelse.

Ett decennium senare är denna våldsman en högt ansedd man i staden Menahga i Minnesota, USA, och vald till sheriff! Hur var det möjligt, vad hade hänt? Olof Petter var son till en fattig skomakare och torpare vid namn Sven Petter och hans hustru Brita Stina. Pappan hade tidvis spritproblem och var död sedan drygt ett halvår när sonen greps. Det berättas att Olof Petter hade fått en hård uppfostran med hugg och slag. När mamma Brita Stina snabbt gifte om sig hamnade sonen i dåligt sällskap och började strula.

Straffet avtjänar han i Göteborg. Olof Petter sköter sig hyggligt, jobbar med smidesarbete och muckar med 155:36 kronor på fickan. Han återvänder till hemsocknen och arbetar som flottare och kvarndräng. Säkerligen är han ingen populär person. Offret Jonas Olof bor kvar och kanske möts de öga mot öga igen. Möjligen blir den fientliga stämningen för mycket. Olof Petter bestämmer sig för att emigrera och 1889 lämnar han Sverige för att börja ett nytt liv.

Olof Petter kommer till New York på sommaren och tar sig vidare till nordvästra Minnesota, där det finns svenskar från hans egen bygd. Han träffar Johanna, de gifter sig och bosätter sig så småningom i Menahga, en växande järnvägsknut där det inte saknas jobb. Olof Petter tar uppdrag som smed och snickare och lyckas väl. Han grundar den lokala brandkåren och blir en alltmer ansedd medborgare. Förtroendeuppdraget som sheriff från mitten av 1890-talet är ett bevis på det och ingen kan ta miste på Olof Petters stolthet när han poserar med stjärnan på bröstet. En revansch som heter duga.

Hans uppdrag bestod bland annat i att transportera brottslingar och det finns ett bevarat kvitto på hur sheriffen fått 15:90 dollar för att ta hand om tjuven Claude Coleman på en sådan resa. Under hela sitt liv i Menahga – han blev 86 år– höll Olof Petter tyst om sin kriminella bakgrund i Sverige. Inte så konstigt, kanske, för en sheriff.

– Det kan omöjligt vara ”grandpa” ni pratar om, sa sonsonen Donald förvånat när han för första gången fick höra talas om Olof Petters historia. Farfar var en fredlig hedersman och ett föredöme för många.

– Ja, han fick uppenbart en nystart i livet, säger Cuno Bernhardsson, förste arkivarie på forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek, och den som med tålamod nystat upp historien om Olof Petter. Barndomen var ett svart minne som han nog försökte lägga bakom sig. Vi vet inte så mycket om det, få brev är bevarade och han reste hem till Sverige bara en gång. I ett av de brev som finns kvar varnar han den unge Willie Svensson för spriten. Willie var en landsman som Olof Petter blev som en sorts extrapappa för i Menahga, och kanske ville Olof petter i den frågan förmedla en egen dyster erfarenhet.

Så nystades historien upp

Cuno Bernhardssons berättelse om hur han nosat sig fram i Olof Petters fotspår är lika fascinerande som sheriffens liv.

Hur började det?

– Av ren slump. Jag gick en arkivkurs där vi skulle välja ut några människor och följa dem i arkiven. Jag fastnade för en kyrkboksnotering om Olof Petter där det stod att han avtjänat ett fängelsestraff för misshandel och senare var ”afviken till Amerika”. Jag är själv från Edsele och när jag gick runt och frågade blev det ett oväntat napp. En bybo sa ”Det där är ju morbror Olle, han blev sheriff i USA”. Sedan visade han mig fotografiet av morbror Olle som sheriff.

det svårt att spåra honom i arkiven?

– Fakta om hans liv i Sverige fram till fängelsetiden var inte svåra att hitta. Men sedan blev det tvärstopp. Jag utgick från att han satt i fängelse i Härnösand, innan jag efter långvarigt sökande hittade en notering om att han flyttats till fängelse i Göteborg. Där kunde jag läsa om hans tid som straffånge.

Hur fann du honom i USA?

– Sonsonen Donald Westin åkte runt i Edsele för fyra, fem år sedan och sökte uppgifter om sin farfar. I ett hus satt en man och läste en lokal tidning där jag skrivit om Olof Petter. När Donald steg in såg han bilden i tidningen och sa direkt: Det där är min farfar! Donald ringde mig och jag fick ta del av dokument och bilder i familjens ägo.
– Olof Petters son Harry slogs på västfronten under första världskriget. Donalds söner är i dag dataexperter i Silicon Valley. Öden och äventyr som är långt borta från Edsele, men ändå finns rötterna där. Fascinerande, säger Cuno Bernhardsson. 

Många av ”våra” älskade jultraditioner är importerade från andra länder. Men det finns tre som lyser och klingar mer svenskt!

Under julmånaden december lyste en adventsstjärna och en elektrisk ljusstake upp min barndoms lilla lägenhet i Malmö. På kvällen fick vi barn tända stearinljusen i änglaspelet och vi tittade fascinerat på änglarna som rörde sig och plingade på klockorna med sina små stavar. Detta var långt före dagens TV-utbud, dataspel och internet. Det behövdes inte så mycket för att vi skulle tindra med ögonen. Vad jag inte visste då och kanske behöver bli påmind om idag är att bland alla utländska julimporter är den elektriska ljusstaken en genuint svensk snilleblixt. Adventsstjärnan och änglaspelet har förvisso tyskt ursprung, men blev riktigt folkkära först i sin svenska form. Alla tre ljuspunkterna har förresten fortfarande sin givna plats i mitt hem under december.

1. Från proletär-stjärna till klädjätte
Adventsstjärnan föddes i Tyskland på 1880-talet som en påminnelse om den bibliska stjärnan som lyste över Betlehem och ledde de tre vise männen till Jesusbarnet. Den kom till Sverige via Lundaprofessorskan Julia Aurelius som flyttade till Sverige 1912 med en stjärna i bagaget. På 1930-talet förekom importerade stjärnor i alltfler svenska hem, men stjärnorna var svindyra. Det var då entreprenören Erling Persson och hans kompanjon Björn Wennberg gjorde adventsstjärnan till var mans egendom och en svensk succé. Paret satsade på en gulröd pappstjärna som tillverkades i 200 000 exemplar inför julen 1941. Den fick namnet Tindra Kristall, kostade bara 2,50 kronor och hade små stjärnformade hål stansade i pappen vilket fick stjärnan att gnistra lite extra. Ett genidrag och snart blev tillverkningen en storindustri med 300 anställda. Eftersom stjärnan kunde köpas av nästan alla fick den öknamnet proletärstjärna. Erling Persson gick sedan vidare och byggde upp klädimperiet Hennes & Mauritz där idag sonsonen Karl-Johan är VD.

2. Elljustaken tändes av en ren slump
År 1934 jobbade lagerbiträdet Oscar Andersson på Philips i Göteborg. En av hans arbetsuppgifter var att ta emot krånglande elektriska julgransbelysningar som kom i retur. Men varför slänga en hel belysning när det kanske bara var några lampor som inte lyste, tänkte Oscar, och kläckte en idé som idag förefaller självklar, men ingen hade tänkt på den förut. Oscar köpte en bågformad stake och monterade de fungerande julgranslamporna och erforderliga sladdar. Han satte kontakten i väggen och vips var världens första elljusstake tänd. Hemma i Landala stod Oscars uppfinning och lyste i fönstret. Den väckte uppmärksamhet, förstås, men ledningen på Philips var skeptisk. Inte ville människor byta ut ”riktiga” adventsstakar med sina fina stearinljus mot detta elektriska påfund? Men till sist testade man idén i alla fall. I julhandeln 1939 marknadsfördes Oscars idé under namnet julottestakar och de 2 000 exemplaren gick åt som smör i solen. Brandsäkerheten var ett viktigt försäljningsargument. Numera är elljusstaken en lysande affär. Bara i Sverige säljs runt en miljon stakar varje år. Oscar tog aldrig patent på sin uppfinning och fick först långt senare äran av att ha varit först med elljusstaken.

3. Pinglande änglar tog världen med storm
Änglaspelet bygger på en gammal tradition från medeltiden där änglar hängdes i taket som dekoration. Lite värme eller en luftpust och de rörde sig. Änglaspelet uppfanns av tysken Walter Stock som fick patent för drygt hundra år sedan, men det är Erik Boberg, hantverkare i Gävle, som gav uppfinningen luft under vingarna. Han startade sin tillverkning efter andra världskriget i en källare och det blev succé med en gång. Förebilden för de svensktillverkade änglaspelen var förvisso de änglaspel som tillverkats i Tyskland på 1920-talet. Men konstruktionen förnyades. Bland annat genom att antalet delar minskade och utseendet gjordes enklare. De svävande änglarna med sina klassiska frisyrer blev dock kvar. Tack vare en effektiv marknadsföring blev de svenska änglaspelen mycket populära framför allt i USA, trots att elektriska julbelysningar redan höll på att ta över marknaden. Redan 1952 exporterades de flesta av de 75 000 änglaspelen som tillverkades i Sverige till USA. Suget från de många svenskamerikanerna var enormt, man såg änglaspelen som en fläkt av Sverige. I dag finns änglaspel i många olika former. Och det är inte bara änglar som snurrar. Katter, pepparkaksgubbar och älgar kan man hitta och många andra figurer. Mångfald präglar också utbudet av elljusstakar och adventsstjärnor. Skaparglädjen kring dessa ljusspridare tar aldrig slut.

Erkers Marie Persson har bland annat med sin Sverigealmanacka blivit en kär gäst i hundra­tusentals svenska hem.
– Vår tid behöver fridfulla, positiva bilder, säger hon om sin konst som innefattar många julmotiv.

Det är lite höstkyligt hos Erkers Marie Persson i den fina hantverksladan från 1600-talet. Byggnaden ligger vid Klockargården i Tällberg och här säljer Erkers Marie sin konst i olika former. Det är tavlor, underlägg, vykort, figurer och böcker i hennes personliga stil.

De positiva, lite nostalgiska bilderna av Sverige sprider en värme som gör att vi snart glömmer den begynnande höstkylan i Dalarna.
– Människor längtar efter harmoni. Det gör jag också, säger Erkers Marie som då och då hoppar upp från vårt samtal och vänligt tar emot kunder. De pratar gärna både om hennes konst och om det fantastiska originalgolvet i ladan med sina breda tiljor.

En central del i hennes utbud är den klassiska Sverigealmanackan som kommit ut i över 30 år och sålts i oräkneligt antal exempel. Försäljningen fick en rivstart på 1980-talet då tidningen Land köpte en stor upplaga för att sprida till sina läsare.
– Det är mycket jobb med almanackan, berättar Erkers Marie som varje år skapar nya bilder till månadsbladen. Hon åker runt i Sverige, lyssnar på besökare i sina utställningar och får allehanda tips på motiv. Till varje bild fogas en fyllig text som berättar om motivet. Sverigealmanackan blir därför också en årlig, allmänbildande resa genom vårt land. Erkers Marie målar i akryl och är självlärd. Hon började på 1970-talet med att göra trätavlor där hon brände in motivet med lödkolv men metoden var hälsofarlig och då övergick hon till akryl.

Rötterna till hennes skaparglädje finns i Dalarna där hon ofta vistades som barn hos morfar och mormor i Leksand.
– Vi barn hittade på en massa skoj. Spelade teater och startade byggprojekt. Vi gjorde till och med en variant av Himlaspelet som vi kallade Lilla himlaspelet, minns hon.

Erkers Marie har många egna minnen av de motiv som vi kan beskåda på hennes bilder. Mysiga julmarknader, att hugga gran i skogen, åka släde till julottan och mycket annat. Hon skildrar högtider, årstider och stämningar i en naivistisk-naturalistisk stil som gjort henne folkkär. Men tro inte att konstnären levt i en romantisk värld på landet hela livet. Erkers Marie föddes i Stockholm, flyttade hemifrån som 17-åring och jobbade under en period med svårt sjuka och senare med stökiga ungdomar. Hon har varit med om att jaga ikapp rymlingar och avvisa hotfulla besökare nattetid inom arbetet. I 20-årsåldern var Erkers Marie och maken Lennart med om att driva ett familjevårdshem utanför Falun. Senare flyttade familjen till Borlänge och startade då en rad aktiviteter i bostadsområdet Tjärna Ängar, bland annat en kvarterstidning. Syftet var att skapa en god stämning på platsen.

Det var under Falutiden som Erkers Maries intresse för konstnärskap väcktes. För 40 år sedan hade hon sin första utställning och har efterhand kunnat leva på sin konst. Idag är maken Lennart VD i företaget Sverige-Almanackan och dottern Linda är anställd.

Den skapande energin räcker till mycket. För 30 år sedan debuterade hon som barnboksförfattare och det har blivit fyra böcker om Karl-Anton och hans barnbarn. Den senaste Karl-Anton och Piraterna blev en musikal som framfördes två somrar på Dalhalla för 5–6 år sedan.
– Lennart byggde ett skepp som var 27 meter långt och 15 meter högt, berättar Erkers Marie. Han klarar det mesta i fixarväg. Även de fyra barnen är på hugget. Dottern Hanna, till exempel, är författare av fantasyböcker och har fått fina recensioner. År 2000 började Erkers Marie tillverka så kallade figuriner i lera och marmorsand. När vi besöker hantverksladan står Lucia med sina tärnor och stalledrängar fint uppställda på hyllorna.
– De är tunga och stabila och har blivit populära samlarobjekt, säger Erkers Marie Persson.

Hela hennes familj med fyra barn och 10 barnbarn bor i Leksand. Hur firar ni jul?
– Lugnt, mysigt och genom att umgås utan en massa julklappar och hets.
Fotnot. Erkers Marie Perssons bilder här intill är hämtade ur Sverigealmanackan och boken Juläventyr hos Karl-Anton.

Har massor av energi
Namn: Erkers Marie Persson, född 1954.
Familj: Maken Lennart, barnen Linda, Hanna, Jon och Sara, tio barnbarn.
Bor: Nära vattnet vid Insjön.
Gör: Konstnär och författare.
Övrigt: Har mycket energi, tar sig gärna an projekt som till exempel utsmyckning av Vinterfestivalen i Leksand för tio år sedan.
Läs mer om hennes konst: www.sverigealmanackan.se

Efter att Astrid Lindgren sett denna usla och förvanskade filmversion av hennes skapelse Pippi Långstrump, släppte hon aldrig mer kontrollen över filmatiseringarna. 

Efter premiärvisningen av Pippi Långstrump (1949) sprang Astrid Lindgren ut från salongen för att slippa frågor. Ett par dagar senare skrev hon ett brev till den enda recensent som sågat filmen och tackade. Astrid tyckte nämligen att filmen var förfärlig och det är också eftervärlden eniga om. Filmen ligger numera och dammar i de mörkaste hörnen av våra filmarkiv. Att majoriteten av filmrecensenterna 1949 tyckte att den var riktigt bra är inget mindre än en gåta.

Det finns många konstigheter i filmen, men det som är mest exceptionellt är att huvudrollen spelades av den 26-åriga (!) Viveca Serlachius. Hon hade tidigare spelat Pippi i teateruppsättningar, men var naturligtvis på tok för gammal för rollen. Därtill tyckte regissören Per Gunvall att det behövdes ett manus med massa inslag som inte hade något med den litterära förlagan att göra och infogade bland annat en kärlekshistoria om Magnus och Birgit.

Dessutom var filmen förskräckligt rasistisk. Exempelvis försöker poliserna Kling och Klang “nöta bort” den bruna hudfärgen på en man som Pippis far tagit med sig från Söderhavet, medan Pippi käckt skojar om skokräm. Astrid var förfärad över hur hennes bok hade behandlats och hindrade filmen från framtida distribution. För att undvika obehagliga överraskningar skrev hon efter detta själv manuskripten till filmatiseringarna av hennes böcker.

Delade på kostnaden. En vintrig dag 1952 far tröskfolket genom Hishult på väg till någon bonde för att tröska. Då var det inte vanligt att var och en ägde en tröska utan man delade på kostnaden. Traktorn som drar ekipaget är en blå Fordson Höglund. I bakgrunden syns Hishults kyrka som stod klar 1902 och ersatte den tidigare medeltidskyrkan.
Inskickat av Ingrid Birgersson, Hishult.

Johan Petter Johansson var äldst av sju syskon och föddes i ett torp i Vårgårda. Hans snilleblixtar skulle tillverkas i hundratals miljoner exemplar och användas av oss alla.

Vad vore livet utan en skiftnyckel? Vi behöver den för att skruva ihop möbler, fixa med cykeln och tusen andra vardagliga uppgifter. Vilken tur för oss hemmafixare att Johan Petter Johansson såg dagens ljus! Men hans kanske mest kända uppfinningar, skiftnyckeln (patent 1892) och rörtången (patent 1888) gjorde också arbetslivet lättare för hantverkare vilket var syftet från början.

Johan Petter Johansson (JP) föddes 1853 i en torparfamilj. Han gick, som var vanligt vid denna tid, i skolan varannan dag och jobbade hemma med djuren och andra sysslor varannan dag. Tidigt visade han prov på en talang som blev hans lycka. När JP mötte ett  problem så löste han det. Vid 13 års ålder byggde JP om pappa Johannes handtröskverk så att det kunde dras av en häst och i senare anställningar utvecklade han sin skicklighet. Under tiden på Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna uppfann han en smörjkopp, sin första egna konstruktion. JP var så engagerad i sitt arbetsliv att han nobbade lumpen och fick böta! Företagsledningen blev imponerad av hans kreativitet.
– Företaget erbjöd mig vad arbete jag helst ville ha, bara jag stannade i Sverige, har JP berättat. Hans föräldrar och syskon fick därmed emigrera till Amerika utan honom. JP flyttade 1886 till Enköping och startade eget företag, först i en blygsam smedja på Västra hägnaden, men snart i en större verkstad i Fanna där ett tre meter högt vattenfall i en bäck stod för drivkraften till maskinerna. Självklart fixade JP själv nödvändiga installationer. JP var mycket ute på bygden och jobbade med montering. Irriterande nog behövde man då dra med sig en hel kärra full med verktyg då det inte fanns någon mutterstandard.

Så föddes hans snilleblixtar, den justerbara rörtången och skiftnyckeln. Skiftnyckeln hade förvisso uppfunnits redan 1840 av en engelsman, men JP utvecklade verktyget till perfektion. Det var hans idé att göra bara den ena käften på verktyget rörlig vilket ökade verktygets användbarhet.  Det är också denna produkt som med olika modifieringar producerats i hundratals miljoner exemplar genom åren. Verktyget är väldigt förknippat med Sverige och kallas i Ryssland för sjvedik, ”den lille svensken”. Tillverkningen i Enköping svällde och JP slöt 1890 ett försäljningsavtal med den driftige affärsmannen Berndt August Hjort som sålde verktygen globalt under varumärket Bahco, en förkortning av B.A. Hjort & Co. Efterfrågan steg hela tiden och när Bahco i Enköping var på topp under 1950-talet jobbade 600 personer i fabriken. I dag är Bahco uppköpt och tillverkningen i Enköping är nedlagd. JP överlät företaget redan 1916. Sonen Hannes och Hjort tog då över företaget och JP fortsatte med nya uppfinningar.

I källaren till sitt nybyggda, ståtliga hus Fannalund började han experimentera med en elektrisk, ställbar  armatur som skulle ge bättre belysning i till exempel fabriksmiljöer och på kontor. Patentet 1917 på den S-märkta Triplexpendeln fick till följd att JP kunde rita sin  Triplexfabrik. Tillverkningen startade 1919 och lamporna blev mycket användbara – även i hemmen. Sammanlagt tog JP patent på hela 118 uppfinningar, allt från kraftfulla fläktar till dörrlåset Trix och en sockertång som skapades på typiskt JP-manér. Hustrun Mathilda gillade inte att han grävde i sockerskålen med smutsiga fingrar när han kom in från verkstaden. Problemet löstes med en tång. För rökaren som led av såsiga pipor hittade han på ett piprensningsverktyg. JP var aktiv in i det sista och avled nästan 90 år gammal. Hans attityd till problem höll i sig ända till slutet. Den 17 augusti 1943 föll han illa i sitt sovrum och bröt lårbenshalsen. Istället för att ringa efter en läkare kallade han på sin verkmästare på Triplexfabriken som uppmanades att göra en konstruktion för att spjäla benet. Först när detta inte lyckades togs JP in på Enköpings sjukstuga där han blev liggande, fick lunginflammation och avled den 25 augusti.

Byggde också broar
Namn: Johan Petter Johansson, 1853–1943.
Familj: Hustrun Mathilda, barnen Tyra, Judit, Hannes och Ingrid. Sonen Johannes avled vid två års ålder 1886.
Bakgrund: Född i Vårgårda, Västergötland, i en torparfamilj som emigrerade till Amerika. Efter olika anställningar öppnade han med lånade pengar egen verkstad i Enköping som efterhand växte till en stor industri.
Bred gärning: Var aktiv i kommunalpolitiken och Odd Fellow och hade ett stort socialt engagemang. Byggde två broar i Enköping.
Övrigt: Utnämndes 1927 av kungen till Riddare av Kungliga Vasaorden.