Utfordring. Barbro Hedström och hennes storasyster Margareta är på väg till ladugården en kall vinterdag 1943 för att utfordra djuren. Vår mor tog bilden, berättar Barbro.
Inskickat av Barbro Hedström, Torsby.

Den svenska, obligatoriska folkskolan fyller 100 år och firas bland annat med en stor utställning på Skansen i Stockholm.

Fartfyllt. Titta vilka underbara skiddräkter som Kristina, 12, och Margareta Eriksson, 16, har på sig när de tillsammans med pappa var uppe i Högbyn utanför Fagersta 1966. Jag har fortfarande alla skidorna kvar, berättar Margareta Eriksson. De bruna var min pappas och de var inköpta på 1940-talet. Jag minns att jag åkte ned för den högsta backen så att det visslade om öronen.
Inskickat av Margareta Eriksson, Kolbäck.

Skeppsredarens idé med en reguljär linje till USA var att skeppa både emigranter och erbjuda turistresor. 1915 startades Svenska Amerika Linien och blev en stor succé och de som hade råd njöt av all lyx.

Otaliga äro de hem i Sverige, som med söner och döttrar bidragit till att befolka det stora landet i väster; med detta företag gifves dem alla tillfälle att hjälpa till att slå en brygga mellan dessa och deras gamla hemland.” Året var 1909, och ”detta företag” var skeppsredaren Wilhelm Lundgrens drömprojekt. Oförtröttligt försökte han lansera sin idé om en reguljär passagerarlinje mellan Sverige och Amerika. Utöver emigrantresor skulle man erbjuda turistresor som gav klirr i kassan. Lundgren hade fingertoppskänsla. Han var medveten om att utvandringen skulle komma att minska, men han var samtidigt övertygad om att emigranterna skulle vilja besöka sitt gamla hemland. Turistresorna skulle alltså bidra till att göra projektet lönsamt. Men Lundgren dog 1914 utan att ha fått se sin vision om en passagerar-, post- och godslinje till Nordamerika förverkligad. Nu blev det i stället skeppsredaren Dan Broström som fick överta projektet. Han trodde på godstrafiken över Atlanten; till passagerartrafiken var han mer skeptisk. Med honom som VD bytte Rederi AB Sverige-Nordamerika namn till Svenska Amerika Linien (SAL), och linjetrafiken kom igång 1915.

Emigrationen avstannade som väntat – både Wilhelm Lundgren och Dan Broström hade varit med om att bilda Nationalföreningen mot emigrationen 1907. Mellan 1850 och 1929 lämnade 1,2 miljoner svenskar sitt hemland – en tredjedel av Sveriges befolkning – och myndigheterna befarade att Sverige skulle utarmas och försvarsförmågan försämras. Stora insatser gjordes för att behålla arbetskraften i Sverige: man planerade till exempel moderna bostäder i nya stadsdelar, som Landala Egnahem i Göteborg. För SALs del kom det att betyda en större satsning på turisttrafiken. I båda riktningarna, för det var många som sparade ihop till en Amerikabiljett. Nästan varenda svensk hade släkt i Amerika. Men fortfarande utspelade sig smärtsamma avskedsscener vid ”Amerikaskjulet” i Göteborg. Många lämnade fortfarande fosterlandet för alltid, även om det från 1920-talet blev allt svårare att få inresetillstånd. Vid ankomsten till Amerika undersöktes alla, och det var rederiernas ansvar att frakta tillbaka den som eventuellt nekades inresa. En som skickades tillbaka var fackföreningsledaren Per Eriksson som lämnat Göteborg på Drottningholm.

”Jag for iväg med ljusa framtidsförhoppningar. Några dygn från New York blev jag sjuk och fick feber. När vi anlände till New York lades jag in på sjukstugan på Ellis Island, som alla invandrare slussades igenom innan de tilläts kliva ner på amerikansk jord. Det fanns inte penicillin på den tiden. Immigration tyckte jag var dödssjuk och efter en vecka sattes jag ombord i Svenska Amerikalinjens Drottningholm för hemtransport, avvisad… stämpeln i mina papper gick inte att radera ut: Avvisad på grund av sjukdom.” (Citat ur boken Frisco-Per av Arvid Rundberg.)

Kvinnorna då? Under 1800-talet bestod utvandringen huvudsakligen av familjegrupper, men i början av 1900-talet tog många ogifta pigor chansen att lämna ett slitsamt liv i hemlandet. De fick möjlighet att köpa biljett genom agenturer som sökte svenska hembiträden till amerikanska familjer. Biljetten fick de på avbetalning, mot att de skrev kontrakt på att arbeta för en viss familj under en viss tid. På SALs fartyg kunde de få en egen hytt, något helt unikt i rederivärlden. Men alla svenska immigranter rönte inte samma uppskattning. Många blev utsatta för spott och spe. Om dem har Ola Larsmo skrivit i sin hyllade roman Swede Hollow.

Under de första åren blev det inte så många resor för SALs Amerikabåtar. Risken att gå på minor eller att torpederas av tyska ubåtar var för stor. Men eftersom Sverige var neutralt under första världskriget hade Svenska Amerika Linien ändå möjlighet att öka sin marknadsandel. Konkurrenterna tillhörde ju de krigande nationerna. Under SALs 60 år byggde och köpte man elva fartyg, varav nio för egen del; alla fick namn som slutade på -holm. Efter kriget fick rederiet vind i seglen, eller rättare sagt fart på motorerna. 1920 klarade Drottningholm Vinga – New York på endast nio dagar. Ombord på ”det modernaste amerikafartyget i Skandinavien” fanns plats för 1 400 passagerare. Det första fartyg som specialbyggdes för SAL hette Gripsholm (I) och hade plats för hela 1 643 passagerare. Kriget var slut sedan sju år, och man satsade nu på komfort och lyx. Gripsholms slott var förebilden, och fartyget (det första med dieselmotor i SALs historia) kallades Det flytande palatset.

1928 sjösattes Kungsholm (I), ett omtyckt fartyg som gjorde flera kryssningar i Västindien. Med ökat välstånd hade kryssningsresorna blivit populära. För den luxuösa inredningen stod bland andra glaskonstnärerna Simon Gate och Edward Hald, och mattorna var komponerade av Märta Måås-Fjetterström. Fartyget Stockholm kommer vi väl mest ihåg för den svåra olyckan 1956, då hon kolliderade med lyxkryssaren Andrea Doria. På det italienska fartyget omkom 47 personer, på Stockholm fem. Det var den största maritima katastrofen på amerikanskt vatten i modern tid. De sista åren handlade det mest om lyxresor för SAL. Kungsholm (III 1966) med tre pooler och åtta hissar var direkt anpassad till toppskiktet. Ofta fanns det kända personer ombord: som medlemmar ur Sveriges kungafamilj, Greta Garbo, familjen Myrdal, och världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson. Med Louis Armstrong, Dizzy Gillespie och andra kända musiker kom jazzen till Sverige; i utbyte fick Amerika Jussi Björling.

Märta Malmros reste 1949 med Gripsholm till USA, där hon under en tid arbetade som au pair i Chicago. ”Vi var nere och tittade på turistklass en dag, det såg ut att vara rätt otrevligt därnere, dålig luft och tråkiga sällskapsrum. Så det var tur att vi köpte Cabin-Class. Mina svenska pengar räcker precis, jag har ca 40 kr kvar och då går 25 kr till dricks åt servitören, 10 kr till hyttstewarden och ca 5 kr till strykning av min blus. ”Service blev ett konkurrensmedel. På 60-talet reste Mr och Mrs May ofta på kryssning, medförande inte bara egen personal utan även egna möbler, och hytterna byggdes om efter deras önskemål. På SALs exklusiva lyxkryssningar var det ibland fler besättningsmän än passagerare.

Tillbaka till Wilhelm Lundgren och Dan Broström. De fick rätt angående emigrationen. Det blev bättre tider i Sverige men sämre i USA, där en allt starkare opinion medverkade till att immigrationen begränsades. Man kommer osökt att tänka på dagens situation i Sverige. Samtidigt är skillnaden stor: de svenska emigranterna drunknade inte på Atlanten i motsats till flyktingarna på Medelhavet.
Fotnot: Utställningen Amerikafeber pågår på Sjöfartsmuseet fram till augusti 2018.

Brrrrr. Vid Fyrisvalls herrgård i Uppland står fem gubbar och tar upp is 1936, berättar Bengt Eriksson. ”Mitt i bilden står min far Helge Eriksson. Isen tog man upp och staplade i stora stackar som sedan täckts med sågspån för att isen inte skulle smälta. Isen användes på sommaren för att kyla mjölken, men även till isskåp där matvaror i hushållet förvarades”.
Inskickat av Bengt Eriksson, Storvreta.

William Thoresson vann guldmedalj i fristående gymnastik vid Olympiska sommarspelen 1952 i Helsingfors. Sveriges enda gymnastikguld genom tiderna.

Fin rosett. I Offerdal låg Oldens skola som hyste både klass 1 och 2 på 1950-talet. Skolan lades ner på 1970-talet. Fröken på bilden från 1954 heter Terese Aronsson och flickan med fin rosett i håret är Anne-Mari Johnsson. Bakom henne sitter Sten, Ingegärd och Tord. De tre pojkarna som sitter längs vägen går i andra klass och heter Christer, Alf och Stig-Ove. Närmast kameran hittar vi Hjördis, Lasse, Ando och Ingrid. Bakom fröken anar vi dåtidens vackra skolplanscher.
Inskickat av Anne-Mari Johnsson, Offerdal.

Dockskåp. Signhild Häller (1896–1978) var en konstnärinna från Göteborg. År 1950 började hon dokumentera olika vardagsmiljöer i skala 1:10 i form av dockskåp. Detaljerna var viktiga för Signhild och hon anlitade flera skickliga hantverkare. I hennes dockskåp finns till exempel en kakelugn från Rörstrand, golv i riktig ekparkett och tapeter som är vackert handmålade. Signhild besökte gärna autentiska miljöer och gjorde noggranna förstudier.

Titel: En värld i miniatyr.
Plats: Göteborgs stadsmuseum.
Pågår: Tills vidare.
Läs mer och öppettider: www.goteborgsstadsmuseum.se

Gunnel Malm i Julita blev påmind om den roliga Södermalmsslangen när hon köpte en en bok på loppis. 

Jag hittade en helt underbar bok på loppis för ett tag sedan, den hade rubriken Kisarna, krubbet och klyket – Söder på 40-talet. Född på Söder, men uppvuxen på Östermalm, borde jag väl inte ha så stort nöje av den. Men se det har jag! Morsan var söderböna, med hela släkten från Vita bergen och pappa, skånepågen, kom i åttaårsåldern till Stockholm och Söder, så visst lärde jag mig språket.

På somrarna vid sjön Ådran i Huddinge fanns ett tonårsgäng med infödda Söderungdomar. En av dem, Tompa, körde med genuin söderslang, det var stabben och stomman, bystan, tjorren, kilen och alla andra härliga uttryck hela tiden. Och nu snackar jag inte 40-tal utan 60-tal, då vi var tonåringar. Boken kan rekommenderas, om du hittar den, författaren heter Ebert Wiklund och den utkom i början av 2000-talet. I marginalen står alla slanguttryck man någonsin hört och till min glädje sitter nästan alla kvar i skallen.Vid flertalet tillfällen skrattade jag högt när jag kände igen dem. När mamma blev dement gick hon tillbaka till Söderslangen, vid ett tillfälle tyckte hon jag kunde pröjsa med en blejd. Men morsan, svarar jag, 25 öringar finns inte mer.

Och jag kan glädja läsaren med en ramsa som, nämnda Tompa, hävde ur sig när han blev arg på en ”gubbe”. Mannen var turligt nog en bit ut på sjön så det var ingen direkt fara att vara oförskämd. Så här gick den:
”Aktare så du inte får en tjolablängare mellan lysmaskarna såru kolar vippen på stampen eller får åka plingpling droska till Sabbatsbergs obligatoriska pusselavdelning”. Vi tjejer var djupt imponerade, erkännes härmed. Decennier senare sände jag in den ramsan till folklivsforskaren Bengt af Klintberg, ni vet han med boken Råttan i pizzan. Han sände mig vänligen ett exemplar av ett särtryck ur Svenska Landsmål och svenskt Folkliv 1984. Här kan jag, med förtjusning, läsa sida upp och sida ner med hotelser och Tompas variant är en nästan likadan som från omgivningarna runt Vasaparken. Härligt med otroligt fantasifulla ordlekar som jag idag föredrar framför det man vräker ur sig på nätet!

Vad betyder slangorden?
Tjolablängare: slag på käften
Lysmaskarna: ögonen
Kola vippen: dö
Pling-pling-droska: ambulans
Haja: fatta
Banga: Inte våga
Binge: säng
Java: kaffe
Kuttrasju: kel
Lax: tusenlapp
Nia: ansikte
Pulver: dum person
Taskmört: snåljåp
Stabbe: pappa
Tjorre: kiosk
Klyket: snacket, pratet
Krubb: mat

Sök på Bokbörsen
Boken som Gunnel Malm hittade på loppis finns att köpa på bokbörsen.se där du kan göra många fynd av böcker som är svåra att få tag på i handeln. Även boken hajaru klyket av Hasse Gänger (Sportförlaget, 2003) kan du hitta på Bokbörsen. Här finns många slangord med översättning.

Conrad Johnson föddes fattig och sjuklig i Kymbo, utanför Tidaholm 1904. Ingen trodde att det skulle bli något av pojken, men när han lämnade jordelivet 110 år senare var hans Amerikas äldste man och rik som ett troll.

Conrad Johnson var 105 år gammal när han rymde från ålderdomshemmet i Rockford, Illinois, för att resa till Milwaukee och se sitt livs första basebollmatch. Samma morgon knackade det försiktigt på Conrads dörr. Barbara brukade titta till honom varje morgon, inte för att han behövde någon tillsyn, Conrad klädde sig själv, gjorde frukost och bäddade. Varje morgon åt han havregröt, precis som den mamma Ida kokat i det lilla torpet på Västgötaslätten. Men denna morgon kom han inte och öppnade dörren. Barbara blev orolig och öppnade med sin nyckel. Döm om hennes förvåning när lägenheten var tom. Conrad var borta, sängen stod bäddad och disken var diskad. Barbara ringde runt till alla som kunde tänkas veta var han höll hus, men ingen visste något. Den 105-åriga Conrad hade en vecka tidigare bestämt sig att han efter 86 år i Amerika skulle se en basebollmatch innan det var dags att lämna jordelivet. Denna dag var det dags, och han hade gått upp extra tidigt, klätt på sig sin söndagskostym och spatserat i väg till Greyhoundstationen vid Aldeenstreet för att resa norrut mot Wisconsin och Milwaukee. Där skulle Chicago Cubs spela en viktig match senare samma eftermiddag.

18 år gammal hade Conrad lämnat fattigsverige för att resa till New York från Göteborg. Avskedet från Sverige var vemodigt, men äventyret lockade mer. Han var kort i rocken, inte längre än en skolpojke, så han fick sträcka på sig för att blicka ut över relingen när fartyget kastade loss och lämnade Göteborg. Vid Vinga ökade skeppet farten, och de väldiga turbinerna arbetade för fullt så att hon skulle ta sig säkert över Atlanten, mot den nya världen. Från New York tog han tåget till Chicago och vidare därifrån till svenskstaden Rockford, nio mil västerut mot Mississippifloden. Rockford hade varit en öde diligensstation fram till järnvägen drogs över den väldiga kontinenten, men när Conrad kom dit i början av 1920-talet så var det en pulserande industristad. Hit hade tusentals svenskar hittat och flera av dem hade lyckats bra. Svenskamerikanerna hade byggt stora fabriker i staden som gav jobb åt fattiga emigrerande landsmän.

Conrad lämnade familjen kvar hemma i Tidaholm, men lillebror Ivan skulle följa efter. Den olyckan hade hamnat i klammeri med rättvisan och landsfiskalen sökte honom. Det rörde sig om fylla, bråk och lite andra småförseelser, men Ivan hade inte lust att krypa in i kurran, så han skrev ett brev till storebror och aviserade sin ankomst. Därefter tog han sig till Göteborg och samma väg över havet och vidare till Rockford, Illinois.

Conrad hade fått jobb inom byggbranschen, och sin klenhet till trots hade han gett sig in på att jobba som murare. Han visade snabbt framfötterna, var alltid i tid och slet som en packåsna på de höga byggnadsställningarna. Conrad fick jobba hårt, precis som många andra svenska emigranter, fram till den dagen då livet förändrades för miljoner arbetare världen över. På eftermiddagen den 24:e oktober 1929 kraschade New Yorkbörsen. Tidernas värsta börskrasch var ett faktum, och på några få timmar blev miljoner amerikaner utfattiga. De småsparare som hade satsat sina få dollar och cent i aktier fick se sina drömmar krossas under fötterna på de vilt spekulerande börsmäklarna. För de flesta var det en katastrof av bibliska mått. Men inte för den listige Conrad. Han såg nu sin chans att smida medan järnet var varmt.

Till skillnad från sina kolleger hade Conrad inte sparat sina lönepengar i aktier och obligationer, utan på ett helt vanligt lönekonto på banken i Rockford. Så han kunde bara plocka ut sina pengar och för dessa köpte han upp fastig­heter och mark. Desperata familjer som hade förlorat allt tvingades sälja billigt till Conrad. Han spenderade varenda dollar och när konjunkturen efter några år vände och tiderna blev bättre, då sålde Conrad allt med en mycket god vinst. På bara några år hade han gjort sig en förmögenhet. Sedan kom 1930-talet med hopp om en bättre framtid, utan krig eller depressioner. Mänskligheten hade lärt sig av sina misstag, trodde de flesta, men inte Conrad. Om det var en sak han visste om människorna så var det att de gör om samma misstag om och om igen, och för den som är slug går det att bli rik på andras dumhet.

Det var oroliga tider i Europa. Det andra världskriget hade brutit ut, men Amerika var långt från krigets fasor. Medan president Roosevelt försökte få kongressen att gå med i kriget på britternas sida så dansade den amerikanska ungdomen Lindy hop. Conrad däremot dansade inte, han arbetade. Den lilla firman C. Conrad Johnson Contract Building gick bra. När sedan en hel generation drog ut i krig, efter det japanska överfallet på flottbasen Pearl Harbor, stannade Conrad hemma och köpte upp deras egendom till vrakpriser. När freden kom 1945 var han ännu rikare. Conrad tyckte om sitt Rockford. Floden Rock River gick rakt igenom stadskärnan på sin väg mot den väldiga Mississippifloden och de stora fabrikerna vid var sin sida om flodbankarna vittnade om välstånd. I centrum låg det teatrar, restauranger och det myllrade av människor. Många var svenskamerikaner, men precis som bröderna Johnson hade de glömt sitt modersmål och talade enbart engelska nu.

Conrad hade inte haft någon vidare håg när det kom till kärlek och damer, men en viss tjej skulle han fastna för. Valborg Lind var en andra generationens svenskamerikan som hade de egenskaper som Conrad uppskattade, framförallt var hon sparsam med pengar. Ljudet från bröllopsklockorna ljöd i Rockford våren 1941. Efterkrigstiden blev optimismens tidevarv. Lillebror Ivan fick en son, med en av sina många älskarinnor. För Valborg och Conrad som själva inte lyckades skaffa barn, så blev brorsonen Andrew en ögonsten. Men allt har ett slut. Ivan söp ihjäl sig och Andrew flyttade till New Jersey för att sälja värmepumpar. När sedan Valborg gick bort våren 1988 så blev Conrad ensam i det stora huset på Newburg Road.

Det skulle vara Valborg som var hans hjärtevän livet ut, ändå bestämde sig Conrad för ett nytt äktenskap 1990. Sheriffen hade dragit in hans körkort och han behövde någon som kunde skjutsa. Den tio år yngre Alice Anderson hade både bil och körkort, och det räckte för att han skulle ta henne till kyrkan. De levde lyckliga fram till 2004 när Alice gick bort. 100 år gammal bestämde sig Conrad för att han var för gammal att gifta sig igen. De sista åren skulle ägnas åt att upptäcka det Amerika som han missat på grund av allt arbete, som att gå på baseboll. Conrad återvände tryggt och säkert den där natten efter utbrytningen från ålderdomshemmet. Han var nöjd över basebollen och de sista åren i livet följde han Chicago Cubs med intresse.

Conrad hittades död den 23 december 2014, 110 år och 338 dagar gammal. Förmodligen hade han känt på sig att det var dags och förberett sig noga, för rummet var städat och det fanns inga matvaror i kylskåpet. När det några veckor senare var dags för bouppteckning var mötet välbesökt, och det var många som satt spända över vad som skulle komma. När advokaten hade läst upp testamentet var stämningen tät och man kunde höra en knappnål falla. Det visade sig att Conrad hade lämnat en stor del av sin förmögenhet till en skola för autistiska barn i Chicago. Ingen hade någon aning om att Conrad, som hade rykte om sig som snål, hade besökt barnen där varje vecka, först med Valborg, sedan tillsammans med Alice.

KUL NAMN. En vintrig färd 1929 från Delsbo i Hälsingland till Hogdal i Härjedalen med packning och hö till hästarna. Gubbarna har härligt exotiska namn: Kus-Olle (Olov Persson), Godar-Erik (Erik Nilsson), Printz-Hilding (Hilding Persson), Polsk-Per (Per Eriksson), Sme-Olle (Olov Larsson), Mårtens-Erske (Erik Eriksson). På väg hem förlorade Mårtens-Erske sin häst som gick genom isen och fick avlivas.
Inskickat av Olov Persson, Delsbo.

Gösta Ekman den äldre var beundrad av en hel nation. Från teaterscenen och filmduken gav han ständigt prov på sin genialitet som aktör. Han levde för skådespelar-konsten, men han fick betala ett högt pris.

Stockholm 18 januari 1938. Trafiken stod still och gatorna kantades av sörjande människor som följde aktören Gösta Ekman den äldres begravningståg från Hedvig Eleonora kyrka till Norra begravningsplatsen. Åtta skådespelarvänner bar kistan och staden lågt tyst. Det enda som hördes var trumslag och klappret från hästhovar. Ofattbara hundratusen människor följde kistans färd, fler än när statsministern Hjalmar Branting begravdes 1925. Det var en tillställning i paritet med kungligheters. Så stor var Gösta Ekman d.ä. och så mycket betydde han för det svenska folket. Skådespelaren och mentorn Anders de Wahl, som före Göstas intåg på stjärnhimlen var den störste aktören i landet, lär 1938 ha sagt: ”Gösta ska då alltid ha tur. Själv dör jag väl mitt i sommaren då inte en människa är i stan.”

I detta uttalande fanns en bitterhet gentemot all den uppmärksamhet Gösta fick. Men det ligger knappast någon tur i att avlida blott 47 år gammal och helt utsliten till kropp och själ. Det var resultatet efter ett hårt liv helt tillägnad publiken. I hans värld fanns inget verkligare och viktigare än teatern. I dag är det svårt att fatta hur stor Gösta egentligen var. Långt före Facebook, TV, Youtube-kanaler och andra lätta genvägar till kändisskap. Han var en nationalikon som alltid drog publik oavsett vad han var involverad i. Fars, dramatik, operett, film, radio och grammofoninspelningar – Gösta gjorde allt. Om han blev kritiserad för att göra något alltför lättviktigt brukade han smått irriterat svara att han ”vilade sin talang”.  På teaterscenen trivdes han dock bäst och han kunde förtrolla människor med sina intensiva rolltolkningar. Skolflickor jagade honom med autografblocken i högsta hugg. Det var heller inte ovanligt att de svimmade av hänförelse. Med sin slanka, blonda uppenbarelse var han något av en flickidol, inte minst under 1920-talet. Men alla imponerades av Göstas genialitet på scen.

Gösta trivdes gott i rampljuset och var högst delaktig i processen att skapa en mytisk kändisaura kring sig själv. Han var en diva och visste att han kunde komma undan med en hel del excentriskt beteende. Och ju mer pengar han tjänade desto mindre behövde han krusa någon. Med tiden blev han själv teaterdirektör och kunde styra över uppsättningar och roller. Som chef var han inte alltid lätt att tas med. Samma krav som han hade på sig själv om att offra allt utanför teatern, samma krav ställde han på sina medarbetare. Gösta fortsatte fascinera och engagera publik efter publik. Ofta repeterade han en pjäs, spelade en annan, filmade och skötte dessutom direktörssysslor. Men han tyckte alltid att det var värt att det slet på hälsan. Publikens jubel var belöning nog.

Edvin Adolphson berättade en gång om krigsdramat Männen vid fronten där han och Gösta delade på huvudrollen. Detta ledde till en ”svimningstävling” mellan de två.
”Det blev en lätt makaber tävlan mellan Gösta och mig om hur många som svimmade på var och ens föreställning. Gösta var stolt när han en kväll räknade till sex stycken. Oslagbart, sa han. Men lördagen därpå slog jag rekord – sju stycken fick sköterskorna ta hand om. Det är en stark pjäs.” Hemma i paradvåningen på Östermalm fanns hustrun Greta och sonen Hasse som en kontrast till det uppburna livet som stjärna. De kunde få ner honom på jorden, i alla fall då och då. Gösta var inte någon närvarande familjefar då han i stort sett jobbade dygnet runt. Men han ägde en stor kärlek för sin familj, något Hasse många gånger vittnat om. Inte minst i sin storsäljande biografi om fadern Gösta Ekman, som han skrev redan som 23-åring. Hasse hedrade även sin pappa genom filmen Kungliga patrasket (1945) där han stod för manus och regi. Den är en hyllning till teaterlivet och fadern, spelad av Edvin Adolphson. Hasse lät dock karaktären heta Stefan Anker, men det är tydligt att det är Gösta det handlar om.

I en scen kommer Stefan hem mitt i natten, väcker hela huset och vill äta kalvkotlett och dela med sig av manusidéer. Hasse berättade även i nämnda biografi om dessa gemytliga nätter:
”I timmar kunde vi sen sitta där ute i köket och prata och äta, och när pinnstolarna så småningom blev hårda och kalvkotletterna hade ätits upp, gick vi in i hans eget rum och fortsatte tills fåglarna började kvittra i kyrkogårdens trädkronor och morgontidningen med en duns ramlade ner ute i hallen.” Familjen fick vara tacksam för de få stunder de kunde få med Gösta. För honom var yrket ett kall, inte ett vanligt arbete. Han ansåg att det inte gick att bli skådespelare – det föddes man till. Och när det gäller Gösta måste man ge honom rätt. Han tog sig fram den hårda vägen genom arbete och talang.

Redan från barnsben var han hänförd av teater och vantrivdes i småskolan eftersom hans kamrater inte förstod sig på intresset. Men någon teaterskola blev det aldrig. Den enda gången han sökte blev han kuggad. Istället satsade han på amatörteater för att sedan börja yrkesbanan med engagemang vid olika kringresande teatersällskap. 1913 kom han till teaterkungen Albert Ranfts ensemble på Svenska Teatern i Stockholm och där blev han kvar i över ett decennium. Under dessa år utvecklades han till en stor aktör. Det var hans enda mål. Som han med självinsikt sa 1933: ”Jag har haft en enda fix idé: teater. Jag kan bara teater, vill bara teater, duger bara till teater.” Men Gösta var även nyfiken på film och gjorde redan 1912 debut i Victor Sjöströms Trädgårdsmästaren.  Ranft var dock skeptisk till det nya mediet och förbjöd sina skådespelare att filma. Tack och lov blev förbudet snart upphävt och Gösta kunde göra både film och teater. 1918 gjorde han stor succé i Mästerkatten i stövlar och eftersom stumfilm nådde ut internationellt fick han även världsrykte. Gösta klarade även övergången till ljudfilm (något som en del aktörer faktiskt inte gjorde) och fortsatte med film fram till sin död. I dag kan hans spelstil framstå som teatral och föråldrad, men han var ett barn av sin tid och framförallt skolad inom teatern.

Hans mest kända film är Intermezzo (1936) där han spelade mot Inga Tidblad och Ingrid Bergman. Även Hasse var med och spelade hans son. Gösta var en riktig arbetsnarkoman som aldrig stannade upp eller tänkte på sin hälsa. Under inspelningen av Faust i Tyskland 1925 blev det än värre. Där kom han i kontakt med kokain, som han började missbruka för att kunna fortsätta att hålla det mardrömslikt hårda tempo som blivit en normalitet för honom. 1927 försvårades hans tillstånd då hans andre son Jan Michael dog i lunginflammation, endast nio månader gammal. Gösta tog på sig skulden för sonens död och sjukskrev sig ett tag. Men snart var han på gång igen med samma frenesi.

Under 1930-talets depressionsår fick Gösta även ekonomiska problem med sina teatrar. 1935 tvingades han gå i konkurs. Han både såg ut och kände sig mer och mer plågad. Paradoxalt nog gjorde detta honom om möjligt ännu bättre på scen. Gösta berättade i samband med en uppsättning av Hamlet hur viktigt det var att skådespelare måste känna till livet: ”Skall man spela livets roller, så måste man känna livet. Inte bara från den ena – eller den andra sidan – men från alla sidor. Det blir därför skådespelarens lott att göra det! Man måste kunna känna helvetet för att kunna se Gud.” De sista orden som Gösta yttrade från en scen var: ”Jag hoppas att snart komma tillbaka igen och vara lika frisk som ni tror att jag är.” Då kände han förmodligen på sig vart det var på väg. I december 1937 blev han inlagd på sjukhus för lungkatarr och urinförgiftning. Det fanns ingenting att göra eftersom kroppen var helt slut. Den 12 januari 1938 somnade han in och lamslog svenska folket som i veckor oroligt läst dagliga uppdateringar i tidningarna om hans tillstånd. Gösta hade gjort sin slutgiltiga sorti från scenen. Men det han hade åstadkommit under sina knappa femtio år var inget mindre än ett storverk. Han var och förblir en legendarisk gestalt inom den svenska nöjeshistorien. Den största någonsin.

Göstas paradroll var Hamlet
Namn: Frans Gösta Viktor Ekman.
Född: 28 december 1890 i Stockholm.
Död: 12 januari 1938 i Stockholm.
Familj: Gift med Greta (född Sundström) från 1914, far till Hans ”Hasse” Gösta (född 1915) och Jan Michael (född 1926 och avliden vid nio månaders ålder).
Kända filmer: Karl XII (1925), Faust (1926), För hennes skull (1930), Kanske en diktare (1933), Swedenhielms (1935), Intermezzo (1936), Kungen kommer (1936).
Aktiva år inom teatern: 1908–1938.
Paradroller på teaterscenen: Prins Hamlet i Hamlet, greve Danilo i Glada änkan och Billy i Gröna Hissen.
Memoarbok: Den tänkande August (1928).
Pris till hans minne: sedan 1939 ges Gösta Ekman-stipendiet ut av Teater­förbundet.

Tre gyllene generationer Ekman
Familjen Ekman har dominerat svenskt nöjesliv i flera generationer. Gösta d.ä. var först ut på scen och var sin tids störste teateraktör och även aktiv inom filmen. Hans son Hasse ärvde faderns talang och fick en lång karriär som manusförfattare, skådespelare och regissör under 1930-talet fram till 1960-talet. Hasse blev liksom pappan en tongivande nöjesikon. Fyra av Hasses fem barn tog sig också in i filmbranschen. Mikael som regissör och Stefan, Gösta och Krister som skådespelare. Den store giganten i sällskapet var förstås Gösta. Nu fortsätter klanen Ekman med nya generationers skådespelare. Flera av Hasses barnbarn har tagit upp stafettpinnen och gett sig in i samma bransch.

Bertil Ohlin får tillsammans med James Meade, Storbritannien, Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne. Han var andre svensk att få utmärkelsen, Gunnar Myrdal fick priset 1974.

Flinka fingrar. En vanlig syn från svunna tider. Kvinnor samlas för handarbete och småsnack. Här är det tio lantbrukarhustrur med flinka fingrar som samlats hemma hos Ingrid Johansson i Bränntorp utanför Nybro en kväll på 1950-talet. Här fick de virka, sticka, brodera och koppla av några timmar.
Inskickat av Lissian Karlsson, Tranås.

Många varianter. Nylonstrumpor, korsetter, slanka midjor och vippiga kjolar. Men också eleganta handskar, hattar, stora pärlörhängen, jeans och rutig skjorta. Nya modeutställningen på Nordiska muséet i Stockholm är ett frosseri i det kvinnliga femtiotalsmodet och en tänkvärd inblick i gårdagens samhällsideal. Nylon, som var ransonerat under krigsåren, blev ett särskilt populärt materialval. Gamla modeideal utmanades när långbyxan började bäras av fler kvinnor, tillsammans med lågklackade skor. Utställningen lyfter fram många berättelser bakom plaggen och sätter modet i ett större sammanhang. Hur ser vi på 1950-talets modeideal idag?

Titel: Mitt 50-tal.
Plats: Nordiska muséet i Stockholm.
Visas: Tills vidare.
Öppettider och mer information: www.nordiskamuseet.se

Annorlunda farväl. Amatörfotografen Erik Rosén reste runt på 1920- och 1930-talen i trakterna kring Lidhult och dokumenterade vardagen. Han efterlämnade en stor samling glasplåtar som hembygdsföreningen i Lidhult tagit hand om. På bilden har en lastbil hyrts in 1938 för att köra kistan med Rosenkvist till kyrkogården, vackert dekorerad med blommor och granar. Ett annorlunda sätt att anträda den sista vilan.
Inskickat av Ingmar Andersson, Lidhult.

I ranka båtar kom de över havet, svårt medtagna stapplade de i land. Det var balter som flydde undan Röda arméns repressalier i andra världskrigets slutskede. De var vår första moderna flyktingström.

Under andra världskriget avlöste förtryckarna varandra i Baltikum. 1944 återkom Röda armén. Av rädsla för deportationer, arresteringar och avrättningar flydde cirka 30 000 balter (25 000 estländare, 5 000 lettländare och 600 litauer). Nästan samtliga estländare sökte sig till Sverige. Cirka 400 estländare hamnade i det blekingska brukssamhället Olofström. På ortens dominerande industri, Svenska Stålpressnings AB, tillverkades karosser till den nya folkbilen PV 444. Där fanns det många jobb som väntade. Olofström hade då cirka 4 000 invånare. Det betydde att var tionde olofströmsbo var estländare.

Estländarna fick arbeta i mörka bullriga verkstäder med monotona arbetsuppgifter. Avvaktande gloddes det under kepsar och sjaletter på nykomlingarna som pratade sitt obegripliga språk. Estländskan tillhör den finsk-ugriska språkstammen där inget ord liknar sin svenska motsvarighet. Estländarna bodde i torftiga hyreshus. Vissa lägenheter saknade vatten och toalett inomhus. Barnen anpassade sig först och lärde sig snabbt svenska språket av sina lekkamrater.

Det fanns estländare som inte fann det lönt att anpassa sig eftersom de snart fortsatte flykten till USA och Kanada av rädsla för att Sovjetunionen även skulle ockupera Sverige. Ett främlingspass från 1944 visade vilka trånga ramar en estnisk flykting tvingades in i. Här bokfördes kläder och bohag som skulle betalas tillbaka genom att arbetsgivaren drog av på lönen. Passets innhavare fick inte resa utomlands, i så fall fick han eller hon inte återvända. Inte heller fick passinnehavaren besöka Stockholm, Göteborg och Malmö eller delta i ”politisk propaganda”. I det här fallet fullgjorde passets ägare sin plikt och betalade tillbaka vartenda öre inom en tioårsperiod. Estländarna i Olofström var måna om sitt ursprung. 1947 startades estnisk skola. Lärare och elever träffades på lördagar och söndagar. Inget stöd erhölls från stat och kommun. Däremot stödde arbetsgivaren Svenska Stålpressnings-AB skolan med 500 kr per termin. En föräldraförening understödde skolan ekonomiskt och hjälpte till att anordna fester vid särskilda högtidsdagar. En av eleverna, Peeter Pikver (numera bosatt i Knislinge), berättar att undervisning skedde i estnisk geografi och historia, estniska språket med skrivning och grammatik.

– Jag började i skolan som sexåring. Stor vikt lades vid att vi inte skulle glömma vårt forna hemland. Den estniska särprägeln vårdades på flera plan. En estnisk präst höll gudstjänster. Egen scoutkår, teatergrupp, dansgrupp, sångkör och matsal stärkte sammanhållningen ytterligare. Det estniska inslaget i Olofström har tunnats ut. Men Olofström är fortfarande i förhållande till sin storlek (ca 13 000 invånare) Sveriges kanske mest mångkulturella kommun efter 1900-talets stora arbetskraftsinvandring.

I Kolsva mötte tonåringen Sherlock Holmes tack vare en uppmuntrande lärare. Efter det har intresset aldrig släppt och i dag sitter Mattias med i det mest förnämsta Sherlocksällskapet. 

Mattias Boström är en av Skandinaviens i särklass bästa kännare av fiktive mästerdetektiven Sherlock Holmes. Faktaboken Från Holmes till Sherlock som han skrev 2013 möttes av idel lovord från både kritiker och läsare. Nu har boken tagit steget över Atlanten och i en utökad version blivit en framgång även i USA. På ditvägen passerades också Storbritannien med samma resultat.

För Boström är förstås triumfen glädjande men det ska sägas att han inte är någon duvunge i förlagssammanhang. Mattias har varit i förlagsvärlden i tjugotvå år och haft bokförlag i Lund i slutet av 90-talet där han introducerat tungviktare som Michael Connelly, Stephen Fry och Ian Rankin på svenska. Mattias Boström är uppvuxen i Kolsva utanför Köping. I sjunde klass i skolan var det en lärare som uppmärksammade hans stora intresse för Sherlock Holmes.
– Han bodde i Västerås och tog med sig sina Sherlock Holmes-böcker hemifrån som han lånade ut till mig. Sedan dess har mitt intresse hela tiden ökat.

Sir Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes och hans levnadstecknare doktor John Watson omfattar 56 noveller och 4 romaner.
– Sherlock Holmes födelsedag var enligt Doyle den 6 januari 1854. Men Holmes har ju genom åren framställts som tidlös och i nya historier placerats i olika miljöer i långfilmer, teaterpjäser och TV-serier. Doyles andra stora intresse var spiritismen. När flera av familjemedlemmarna dött efter första världskriget försökte han genom andeskådning få kontakt med sina närstående.
– På morgonen den 27 oktober 1929 kom Conan Doyle till Sverige via nattåget från Köpenhamn. En stor delegation tog emot honom på Stockholms Centralstation. Där stod damer och herrar med blombuketter, bokförläggare som påpassligt gett ut Holmesberättelserna i nytryck och film- och pressfotografer.

Två dagar senare på kvällen ringde det på lokaltelefonen vid scenen på Oscarsteatern. Det var från biljettkassan som meddelade att en herre på ett utländskt språk presenterade sig.
– Kassörskan tyckte att mannen lät som Harold Lloyd och han ville få kontakt med den store Gösta Ekman. Han spelade huvudrollen i kvällens föreställning av krigsdramat Männen vid fronten. Ekman skyndade något förbryllad ned till kassan och där stod inte den kände hollywoodikonen utan den minst lika kände författaren Conan Doyle som kom för att besöka Ekman han träffat dagen innan på en mottagning på engelska legationen.

– Conan Doyle var i Sverige inbjuden av Stockholms Spiritualistiska Förening. Hans framträdande i ett fullsatt Konserthus blev en succé. Doyle hade dock en vacklande hälsa och blev allt sämre. Den 7 juli 1930 avled han i sitt hem i Sussex, 71 år gammal. 2007 var ett märkesår för Mattias Boström. Då valdes han in i världens förnämsta Holmessällskap ”The Baker Street Irregulars” där han också prisbelönts för sina texter om Sherlock Holmes. Sällskapet vilket bildades 1934 har 300 medlemmar från hela världen och Boström är hittills ende svensk som kommit med.
– I Sverige bildades 1979 ”The Baskerville Hall Club of Sweden” där jag blivit hedersmedlem.  För att komma med i sällskapet krävs ett inträdesprov med 14 frågor. Det finns fem svarsalternativ på var och en. Hälften av dem är ganska lätta för den som läst lite Sherlock Holmes, några lite svårare och de sista kan ses som riktigt svåra. Frågorna visar ungefär på vilken typ av saker man bör känna till för att ha roligt i sällskapet. Vi ger också ut ett magasin döpt till ”The Moor”.

Av alla Conan Doyles historier om Sherlock Holmes är novellen De rödhårigas förening den Mattias gillar mest.
– Jag tycker om kombinationen av en intrig som i första ögonblicket är skrattretande men som i själva verket döljer ett brott. Den handlar om en affärsman som får ett underligt uppdrag och därför söker upp Holmes och Watson. Han ska bara utföra ett välbetalt kontorsarbete på kvällstid. Att skriva av Encyclopedia Britannica. När Sherlock Holmes börjar undersöka föreningen har den gått upp i rök. Novellen var också en av Doyles personliga favoriter.

I filmsammanhang är Baskervilles hund från 1939 den Mattias Boström tycker bäst om.
– Den känns äkta med miljön och historien som skapar rätt spänning och med radarparet Basil Rathbone och Nigel Bruce i huvudrollerna. Dessutom är tidsepoken bra skildrad. Sherlock Holmes 2017 är lika populär som tidigare filmatiseringar och böckerna kommer i ständigt nyutgåvor. Det görs nya filmer och TV-serier om det strävsamma paret från Baker Street 221 B och kommer nog så förbli många år framåt. Mattias Boström själv håller på att skriva en deckare som ska komma ut på sensommaren 2018.
– Det ska bli en charmig historia från 1900-talets början i Stockholm. Men varken Sherlock Holmes eller Dr Watson kommer att vara med.

Mattias skriver på en deckare
Namn: Mattias Boström.
Yrke: Förläggare och författare.
Ålder: 46 år.
Familj: Hustru och två döttrar.
Bor: I Bällsta i Stockholm.
Hobby: Har skrivit en hyllad bok om Sherlock Holmes, Från Holmes till Sherlock och skriver just nu på en deckare.
Kuriosa: Mattias berättar i sin bok om att Doyle flera gånger försökte ta död på sin roman­figur då ”Sherlock upptog för mycket av hans tid”. Han ville koncentrera sig på sina historiska arbeten men hans mor avrådde honom.

Skapade en odödlig romanfigur
Namn: Arthur Conan Doyle.
Född: 22 maj 1859 i Edinburgh.
Död: 7 juli 1930 i Crowborough, East Sussex, England.
Yrke: Läkare och författare.
Känd för:  Sin enormt populära och geniala detektiv Sherlock Holmes.

Väver i dräll. Olga Karlsson har tagit på sig sitt blommiga förkläde och väver en dräll, en vävteknik som ger ett karaktäristiskt rutmönster. Hon och hennes man Bertil har odlat linet själva på gården Skjutsebo utanför Hestra. På väggen bakom Olga hänger ett diplom där det tillkännages av Svenska landsbygdens ungdomsförbund att Olga erhållit första pris i prydnadssöm 1951, året innan bilden togs.
Inskickat av Bertil Schönberg, Hestra.

Trehjuling. Min morfar Sven Eriksson sitter vid ratten i denna Phänomobil som tillverkades av företaget Phänomen. Bakom företaget stod en Gustav Hiller och fordonet tillverkades i Tyskland mellan 1907 och 1927. Drivkällan var från början en tvåcylindrig V-motor, luftkyld, 880 kubik som drev framhjulet via kedja. Senare kom en kraftigare variant. Bilden är sannolikt tagen på Djurgården i Stockholm och vid morfars sida sitter hustrun Maria.
Inskickat av Rolf Hellborg, Löttorp.