Är du i London måste du besöka Sherlock Holmes museum. Det gjorde den hängivne Sherlockfantasten och journalisten Jan Österström som i drömmen fick ett besynnerligt möte med den berömda detektiven. 

Jag är i London på klassiska adressen Baker Street 221 B. Innanför dörren tar mrs Hudson emot.
– Välkommen jag ska ta er upp till Mr Holmes och Mr Watson. De väntar en trappa upp.

Jag nickar och går upp förbryllad. Trappan är lite trång och belysningen skum. Väggarna fyllda med tavlor från dåtiden. Jag kommer in i ett rum som inte är speciellt stort. Utanför fönstret där Sherlock Holmes står och ser ut är det överraskande tyst. Belysning med flimrande gaslågor lyser upp området. Gatan är grusbelagd liksom trottoarerna. Folk i kläder från den viktorianska tiden skyndar förbi. Den berömda Londondimman har så här under de första höstdagarna börjat kännas av. Fuktigt och lite kyligt. Hans medhjälpare doktor Watson kommer fram och hälsar välkommen. I samma ögonblick vänder sig den store detektiven om och ser på mig. Jag möts av en genomträngande blick, hans gråblå ögon och ett ansikte där den spetsiga näsan är mest framträdande. Holmes småler, går några steg mot mig och tar ett kraftigt tag om min hand och utbrister:
– Så bra att ni kunde komma. Ledsen över den abrupta inbjudan men vi vill väldigt gärna tala med er.

Efter en drink och lite allmänt småprat sätter vi oss vid ett magnifikt uppdukat bord. Som genom ett trollslag uppenbarar sig Mrs Hudson med en stor soppskål i famnen. Hon ställer den på bordet och lämnar rummet.
– Ah, klar grönsakssoppa. Det är sällan jag får. Mrs Hudson är duktig på mat. Fråga Watson, han berömmer henne jämt. Det är bara att instämma i Watsons uppfattning. En len och god soppa fylld med krispiga grönsaker. Hudson kom tillbaka och bar ut förrättens tallrikar och bestick. Efter en liten stund återkom hon. Nu med den klassiska rostbiffen som verkligen kittlar smaklökarna. Ett gott rödvin därtill och samtalen glider in på varför jag inbjudits till mästerdetektiven. Han ser på mig och säger:
– Det är så här. Min levnadstecknare Doktor Watson är tvungen att närvara vid en läkarkongress nere i Plymouth på engelska sydkusten. Dessutom ska han besöka vänner i området så han blir borta en tid. Jag har mycket jag vill få nedskrivet och undrar om ni kan åta er den uppgiften. Watson kan sätta in er i detaljer om hur jag vill ha det.

Efter en lättare pajdessert med starkt kaffe och ett glas konjak till reser vi på oss och Holmes börjar visa mig runt. Där står den omtalade fiolen, hans pipor med den speciella tobaksblandningen och mycket arbetsmaterial men också några vaxfigurer i naturlig storlek. De gör mig nyfiken. Holmes förklarar:
– Dessa figurer föreställer fall jag löst tidigare. De är gjorda av Madame Tussauds son Joseph som tillsammans med sin mor Marie för en tid sedan öppnat ett populärt vaxkabinett alldeles i närheten. Han har gjort figurerna helt fritt efter mina berättelser. Holmes går fram till en maskeradscen föreställande den mystiska Irene Adler i diskussion med kungen av Böhmen.
– Det var ett svårlöst fall där jag blev överlistad av den enda kvinna jag någonsin haft riktiga känslor för. En skandal i Böhmen slutade lyckligt för kungen som syns här till höger. Han hade ett förhållande med Irene och hon en hållhake på honom. Men det löstes på ett tillfredsställande sätt för alla parter.

Holmes börjar se trött ut och försvinner alltmer in i sin egen värld.  En vink från doktor Watson att vi ska dra oss ner till hans rum våningen under och jag förbereder mig för avsked då han plötsligt säger: Ni måste också se min största fiende professor Moriarty. Han står där. Holmes pekar med sitt finger på en herre med bister blick.
– Vi har stött på varandra en gång och jag vet att vi kommer att ses igen. Det är bland annat om honom jag vill att ni ska teckna ned när vi möts igen. Jag tackar för kvällen och följer med doktor Watson en trappa ned. I samma våning bor också Mrs Hudson.

Inne i doktor Watson rum är förberedelserna för resan till Plymouth i full gång. En del av väggarna täcks av bokhyllor fulla med läkarlitteratur och pärmar med de fall doktor Watson skrivit ned. Han säger:
– Förutom att jag är något av livstecknare för min excentriske vän är jag främst en person Holmes kan bolla sina idéer med. Jag har också legat i armén och kan använda min revolver vid hårda tag. Det brukar det sällan bli. Holmes löser fallen på annat sätt. En kort stund senare tar jag adjö av doktorn. Klockan har hunnit lite över midnatt. När jag går i korridoren mot dörren känner jag att det blivit betydligt svalare. Mrs Hudson har säkert gått och lagt sig så jag tar mig ut själv.

Jag öppnar dörren och möts av solsken och trafikbuller. Förvånad lutar jag mig mot ett staket vid ingångsdörrarna. En vänlig vakt med polishjälm på huvudet tittar på mig och säger:
– Ni får ställa er sist i kön och räkna med att vänta en timme innan ni kommer in. Museet är mycket populärt och det är alltid långa köer. Alltsammans beskådas säkert av Sir Arthur Conan Doyle där han sitter på sitt moln uppe i himlen och ler över vad han åstadkommit runt om i världen.
Fotnot: Är du i London får du inte missa Sherlock Holmes Museum som ligger på 221b Baker Street i Marylebone.
Läs mer på hemsidan: sherlock-holmes.co.uk

Eurovision Song Contest och den svenska uttagningen är höjdpunkter för miljoner TV-tittare varje år. Alice Babs var den första som tävlade för Sverige, men hon var inte nöjd med melodins text.

Lyssna här!

Nu laddar svenska folket för Melodifestivalen som blivit ett jättestort arrangemang med fem tävlingstillfällen före den stora finalen. Vinnaren tar sig till Eurovision Song Contest som är världens största underhållningsprogram. Succén började i blygsam skala 1956, men Sverige kom inte med förrän 1958. Tävlingen avgjordes i Hilversum, Nederländerna, och Alice Babs tävlade för Sverige med kärleksmelodin Lilla stjärna, klädd i folkdräkt från Leksand. Det är långt ifrån dagens ofta lättklädda och utmanande artister. Men det fanns en viss dramatik i kulisserna. Låten hette ursprungligen Samma stjärnor lysa för oss två med text och musik av Åke Gerhard. Men Alice Babs gillade inte texten och utan Gerhards vetskap skrevs den om av Gunnar Wersén och fick titeln Lilla stjärna. Gerhard blev naturligtvis upprörd och förbjöd all studioinspelning av låten. Därför finns Lilla stjärna enbart i en upptagning från själva tävlingen. Alice Babs fick tio poäng vilket räckte till en fjärdeplats bland de tio startande nationerna. Frankrike vann och fick ordna nästa års tävling.

Där tog Åke Gerhard för övrigt en liten revansch. Han skrev det svenska bidraget Augustin som kom nia i Europafinalen. Hitmakaren Åke Gerhard (1921–2009) låg bakom fyra vinnare i Melodifestivalens tidiga historia och hämtade en del inspiration från Utansjö där han var född och som han så småningom återvände till.
– Augustin hette en lokal profil här i trakten när jag växte upp, berättade han för mig i en intervju 2002. Det var så jag kom på titeln till den låten. Alice Babs (1924–2014) sjöng om en liten stjärna i Hilversum. Själv var hon ju en stor stjärna redan då efter rollen i filmen Swing it, magistern och en rad andra musikfilmer. Sedan kom turnéerna med Swe-Danes och så småningom samarbetet med Duke Ellington som hyllades av musikkritikerna. Alice Babs utnämndes till hovsångerska 1972, en titel som tidigare bara tilldelats artister vid operan, och är en av våra största sångerskor genom alla tider.

Svenska vinnare genom åren
1974: ABBA med Waterloo.
1984: Herreys med Diggi-loo diggi-ley.
1991: Carola med Fångad av en stormvind.
1999: Charlotte Nilsson med Take me to your heaven.
2012: Loreen med Euphoria.
2015: Måns Zelmerlöv med Heroes.

På 60-talet valde Johannes Brost mellan att gå på sjön och att stå på scen. Mamma Gudrun, själv stor aktris, gav honom allt stöd och senare blev han Joker med hela svenska folket i TV-serien Rederiet. I dag skördar han nya framgångar, även långt utanför Sverige. 

Egentligen är det inte så konstigt att det blev som det har blivit. Johannes Brost växte upp i teaterkulisserna, mamma Gudrun var en stor aktris. Hemma satt han ofta under matbordet och iakttog och lyssnade när hennes kolleger var på besök. Dagmar Olsson, Katie Rolfsen, Naima Wifstrand. Skrönor och skratt, yviga gester. Ensambarnet sög i sig i samma takt som tanterna kedjerökte. Å andra sidan var det ändå nära att Johannes hade gått på sjön, efter att ha knegat som hamnstuvare och servitör. Han sökte till flottan i lumpen, ville ut på de sju haven.
– Jag tyckte att sjöman verkade vara ett perfekt jobb. Den dåvarande kungen skulle ut på en långtur med Älvsnabben och jag ville åka med. Men i stället för att få åka jorden runt blev jag placerad på en isbrytare i Stockholms skärgård … Ridå, vad gäller den saken. Att i stället vandra vidare i mammas fotspår var ingen höjdartanke för en ganska upprorisk yngling. Men på musikklubben West End 2 i Malmö, som han drev tillsammans med bästisen Ola Ström i mitten av 1960-talet, presenterade han banden som spelade och började få smak för scenen och applåderna.
– Vi introducerade även många engelska band som sedan blev riktigt stora, bland annat Kinks. ”Ladies and gentlemens, är ni beredda för nu kommer de!” Vi gjorde också en del skojbus på scen och en dag så någon: ”Du är ju riktigt vass, Johannes! Borde inte du söka till scenskolan?”

Förmågan fanns där. Sådan mor, sådan son. Efter utbildningen tragglade Johannes i skymundan på med seriös teater, innan han i början av 1980-talet även fick visa sin komiska talang och slog igenom för den stora publiken. I julkalendern Stjärnhuset 1981 spelade han mot Sif Ruud och året efter började en period med tokigheter i SVT-underhållningen Gäster med gester.
– Det var ju egentligen ett helt hysteriskt program och det absolut flamsigaste jag varit med om. Men det blev ju uppskattat. När de skulle sätta ihop de två lagen vet jag att de kontaktade många mycket ansedda skådespelare. Men märkligt nog kunde de inte agera om de inte samtidigt hade repliker och fick prata.

I den vevan uppmärksammades Johannes Brost av en mindre smickrande anledning. Han haffades för kokainbrott och dömdes till en månad på öppen anstalt. Det vilda partylivet fick ett smärtsamt stopp. I polisförhören uppmanades han att namnge andra i kändissvängen som använde drogen. ”I helvete heller”, sa Johannes, ”den saken är ert jobb att ta reda på!”
– Det var ju så att på den tiden att alla körde med kokain. Musiker, artister, skådisar och så vidare. Det var en självklarhet. De som inte använde det kunde få höra: ”Vad fan har hänt med dig, har du blivit religiös?!” säger Johannes som efter fängelsevistelsen sa nej för alltid till att festa med droger.
– När jag satt där på kåken trodde jag inte att jag skulle få ett enda jobb till. Det var fasansfullt, alltså … Men strax efter att jag hade kommit ut fick jag huvudrollen i musikalen Me and my girl med Ulla Sallert och Per Grundén. Jag fick lära mig att steppa och sjunga, och sedan var jag på banan igen.

Som nioåring kom Johannes från Lidingö till Malmö. Mamma hade fått jobb med Ingmar Bergman på Stadsteatern. Johannes blev hårt mobbad för sin dialekt. Till och med lärarna på Österportskolan misshandlade honom.
– En gång slet de av mig mössan och skolväskan och slängde allt i kanalen. Jag var helt utfrusen, även fast jag snabbt såg till att lära mig skånska. Eftersom jag var så rädd för att gå till skolan gick jag och satte mig någonstans och funderade tills skoldagen var slut. När jag kom hem höll jag masken: ”Hej, mamma! Hur det var i skolan i dag? Bra!” Mamma blev tokig när jag berättade sanningen och skickade mig till en internatskola i Osby. Då blev det bättre. Men det är inga roliga grejer jag har burit med mig. De hemska erfarenheterna från barndomen har gjort att Johannes genom åren alltid har varit stark motståndare till mobbning, våld och främlingsfientlighet. Hans mamma talade också mycket om människors lika värde, oavsett vad. Inte minst efter att hon hade arbetat med revykungen Karl Gerhard.
– Han var en stor antinazist och fick mycket kritik för det i Sverige. Till slut fick han inte sjunga sin kuplett Den ökända hästen från Troja, som var starkt kritisk mot Nazi-Tyskland. Myndigheterna sa nej. Men då gjorde han en smart grej. Han ställde in en stövel under spotlighten på scenen och lät publiken sjunga texten i stället till orkesterns toner, berättar Johannes Brost och kommer att tänka på en annan händelse:
– Mamma och Karl Gerhard turnerade med en soaréföreställning och i början av maj 1945 uppträdde de på Hotell Kramer i Malmö. Mamma berättade att Karl Gerhard fick ett telefonmeddelande från Paris i pausen: ”Det är fred i Europa! Tyskland har kapitulerat!” Karl Gerhard blev så tagen av beskedet att han i stället bad mamma att gå ut på scenen och berätta om nyheten för publiken. Det har aldrig sålts så mycket champagne på Kramer som den kvällen.

Johannes var bara åtta månader gammal när hans pappa, journalisten och författaren Sven Forssell, försvann. Eftersom Johannes aldrig har kunnat förlåta att han blev övergiven har han aldrig försökt ta reda på något om sin far. Dessutom klarade han sig alldeles utmärkt med sin alltid varma och kärleksfulla mor. Någon fadersgestalt har aldrig behövt eftersökas.
– Mamma var också ensambarn. Hennes föräldrar hade Veinge Järnvägshotell och startade Hallands första pub. Gubbarna vill ju hellre dricka öl än äta mat. Det var runda marmorbord och ekstolar. Stolarna håller än i dag och ett tag hade jag ett par av dem, säger Johannes Brost.
– Hon pratade alltid väl om sin uppväxt. Hennes släkt kom från Tyskland. I slutet av 1800-talet flyttade bröderna Karl-Otto och Heinrich Brost till Sverige. Heinrich spelade fotboll i IFK Malmö och Karl-Otto gifte sig med min mormor Lisa. När Gudrun dog midsommaren 1993 drog Johannes, som han själv uttrycker det, ner rullgardinen i ett par månader. Han bokade av en massa jobb eftersom han var för skakad för att arbeta.
– Jag hade varit med Tommy Körberg och min dotter Joanna och sett Skinnarspelen i Malung. När jag ringde mamma svarade hon inte. Sedan hörde hemtjänsten av sig och frågade om de fick gå in i lägenheten eftersom hon inte öppnade när de ringde på. De hittade mamma i sängen med P1 på radion och en bok i handen. Det var så hon ville dö.

Då Johannes aldrig har varit rädd för att prova något nytt och kliva in i nya sammanhang innehåller hans karriär både floppar och toppar. En av höjdpunkterna är rollen som den flabbige bartendern Joker i SVTs maratonserie Rederiet. Var Johannes inte populär och folkkär innan blev han det då.
– Först skulle det bara bli tolv avsnitt. Men sedan rullade det på. Och det var bra socialt, för eftersom vi jobbade mellan nio och fem på vardagarna med lediga helger kunde jag bilda familj. Det är roligt att vara en del av svensk TV-historia. Även om det under lång tid efteråt var väldigt svårt att få nya TV- eller filmroller, jag var ju så förknippad med min figur, säger Johannes som tycker det är både si och så med att nästan än i dag vara Joker med hela Sverige:
– När det var som värst kunde jag knappt gå in i en bar utan att någon ropade: ”Hörru du, står inte du på fel sidan baren? Hö, hö, hö …” Det hände säkert sjutusen gånger. Och när vi i våras spelade in den kommande SVT-serien Jordskott tog jag en rökpaus utanför i vit läkarrock. En bit bort låg ett boningshus och plötsligt åkte ett fönster upp och någon gallskrek så att det rungade över bygden: ”Tjena, Joker!”

Nyligen utkom Johannes Brost med memoarboken Dö inte nyfiken!. Titeln är den uppmaning som mamma Gudrun ofta yttrade till honom. I boken berättar han både om det ljusa och mörka i sitt liv, beskriver naket vad han har varit med om och hur han upplevt det.
– Vilket förstås inkluderar att jag namnger personer som kanske gör att en del får lite hicka. Men det är inte för att jävlas, jag berättar bara om vad som hänt och alla får väl stå för vad de har gjort, säger Johannes Brost och slår ut med händerna:
– Jag har läst en massa memoarböcker och alla är så jäkla duktiga. Men jag har aldrig förstått varför man ska ljuga och skönmåla.

Blev kompis med Mick Jagger
På 1960-talet hade Johannes och hans kompis Ola Ström musikklubben West End 2 på Per Weijersgatan i Malmö. Där uppträdde många popband och en dag kom Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones i Rolling Stones in för att ta något att dricka. ”Först blev man ju lite tyst, de var ju idoler. Men sedan umgicks vi i en vecka. De hade Malmö som bas när de gjorde konserter i Skandinavien. Sedan har vänskapen fortsatt, och vi brukar ses när Stones lirar i Sverige. En gång umgicks vi tio dagar i rad i Stockholm inför starten på någon Europa-turné. En kväll ville Mick ut i skärgården så vi åkte ut till Sandhamn. Egentligen hade restaurangen stängt men vi kom ändå in och fick i oss lite käk. Men först gick vi runt lite bland potatisskalande damer i köket och morsade lite.”

Harry Just är den siste av den första generationen estländare som kom till Olofström. I år fyllde han 90 år. Enbart 17 år kom han ensam till Sverige efter en flykt över Östersjön.

I Estland arbetade han som jungman på en båt som fraktade ved till hemstaden Tallin från Dagö och Ösel när Sovjet-armén invaderade Estland. Sin far hade han inte sett sedan 1941 då fadern tvångsmobiliserades av Sovjetmakten.
– Jag minns när vi tog avsked av honom, berättar Harry. Han gick omkring hemma och valde ut de persedlar han skulle ha med sig. Vi vet inte vad som sedan hände honom. Det uppgavs att hans förband reste på ett fartyg, som bombades och att alla ombord omkom. En septemberdag 1944 bestämde kaptenen och besättningen att de allesammans, även Harry, skulle fly till Sverige undan det annalkade sovjetiska förtrycket.
– Vi stack med bogserbåten i kvällsmörkret. Tyskarna höll vakt varje kilometer längs stranden. Vi kom till Sandhamn och drev omkring, kanske ett par timmar. När vi såg ett ljus, från ett fartyg, slog vi av motorn.  Efter 8–10 timmar kom en svensk tullbåt och följde oss in i Sandhamn. Där mötte Röda Korset. Totalt var vi 34 personer. Det var fiskare och bönder som lämnat sina gårdar, djur, allt. Några flydde i en roddbåt och fick ro 6–7 dygn. Via Doverstorp utanför Norrköping, Fredhäll, Stockholm, Borrestad och Vittskövle där Harry lärde sig mjölka kom han till Villands Vånga i nordöstra Skåne där han blev ladugårdsförman. Han oroades hela tiden för sina anhöriga. Harry annonserade i tidningar och kontaktade Röda Korset i sökandet efter sin mor, bror, moster och kusiner. Efter mer än tre år fick han kontakt med dem i ett tyskt flyktingläger. Men när han ville ha dem över till Sverige sade de svenska myndigheterna nej. Istället bosatte sig modern och brodern i Australien.

År 1950 blev Harry industriarbetare på Iföverken i Bromölla. Men längtan till havet blev för stark och han mönstrade på ett lastfartyg i Ronneby som gick mellan England och Sverige. Efter att ha gått i land återvände han till Skåne och arbetade som chaufför på en äppelodling i Näsum.
– Jag var ju stadsgrabb och hade aldrig jobbat i jordbruket. Men man fick ta det som erbjöds oavsett man var arbetare eller direktör. Jag hade aldrig gått i svensk skola utan lärt mig svenska genom att läsa tidningen, mest sportsidorna. Det kunde bli hårda bud ibland, minns Harry.
– Den som sade ”att det där kan jag inte” blev tillsagd att ”det får du lära dej, då”. Den 9 januari 1954 klev Harry in på Svenska Stålpressnings-AB i Olofström och blev kvar där, först vid pressarna, sedan som maskinskötare och smörjare på pressarna. Bara ett litet tag, tänkte han.
– Men jag stannade i 38 år.

En anledning var att han 1955 träffade olofströmsflickan Soli och gifte sig med henne. De möttes på dansbanan Ekebjär i Näsum. Harry var en riktig dansör, minns Soli. 1960 gifte de sig och fick sedan en son och en dotter.
– Jag blev väl mottagen i Sverige, säger han. Främlingshat har jag aldrig känt av. Mörkhyade har det nog värre. Faktiskt har jag mest umgåtts med svenskar.
– Det bodde många estländare i Sverige då, tillägger Soli. Vi hade det trevligt ihop både med estniska och svenska familjer. Långt om länge fick Harry en förfrågan om hans anhöriga ville komma till Sverige. Men då hade de rotat sig i Australien. 1974 mötte han efter 30 år sin mor. Tio år senare reste han och Soli till Australien för att besöka Harrys bror som han inte sett sedan 1944.
– Jag har varit 12 gånger i Estland sedan det blev fritt 1991. Jag har kört omkring och sett mera av Estland nu än när jag bodde där. Jag har inga släktingar kvar där. När jag skulle visa min fru mitt forna hem så bodde det en ryska i lägenheten. Hon kunde ingen estniska och förstod inte vad jag ville. Harry och Soli bor i en trivsam lägenhet i centrala Olofström. Han kan inte tänka sig att flytta tillbaka till Estland. I Sverige fick han fru, barn och barnbarn och den familjegemenskap som han så innerligt längtade efter när han anlände som ensam tonåring. Det var inte litet, bara det.

Udda parkering. Pappa tyckte det var säkrare med en liten bil istället för en Vespa som jag funderade på att köpa. Därför blev det en liten Lloyd med 13 hästkrafters motor som jag tog med mig till Södra Vätterbygdens folkhögskola. Den väckte pojkarnas intresse och en dag 1958 hade de burit bilen halvvägs in i farstun på elevhemmet Furugården. Den nyanställda, unga, kvinnliga läraren som ansvarade för ordningen på elevhemmet blev ordentligt arg. Nu är detta en rolig historia när vi har skolträff.
Inskickat av Iris Levahn, Hova.

Rörigt. Entreprenören Olle Karlsson och åkeriägarna Olle Andersson och Sven Hillman utförde en tekniskt avancerad transport 1965. De trettio meter långa plaströren skulle fraktas från järnvägsstationen i Hållsta till hushållningssällskapets fiskodling vid Näshulta bruk i Sörmland utan att kapas. De tre herrarna tandemkopplade två lastbilar för att kunna köra rören de 15 kilometerna. Det gick bra, men vattenrören var för sköra att läggas ner i hela sin längd så de fick kapas trots allt.
Inskickat av Claes-Göran Eriksson, Katrineholm.

GOTT HUMÖR. År 1959 har grannarna Karl, Egon, Gideon, Erik och Otto kommit till Fredrik Sandstedt i Sandhem, Västergötland, för att hjälpa till med veden. Fredrik sitter vid traktordäcket och myser över handräckningen och grannsämjan i byn.
Inskickat av Curt Sandstedt, Sandhem.

Ingen brunn. Vattenkörning med tunna var nödvändigt på 1940-talet vid gården Bråttoms i Undenäs socken, Västergötland. Mina svärföräldrar Ebba och Gustav Johansson fick köra vatten till sina djur eftersom det inte fanns någon brunn vid ladugården. Vattnet hämtades i en källa eller från sjön Viken., berättar Margareta Hildingsdotter.
Inskickat av Margareta Hildingsdotter, Karlsborg.

MEDELPAD. Minnenas Journal har publicerat många klassfoton genom åren. Vi är nog lite extra förtjusta i dessa minnen från barndomens skola. Denna bild är från klass 1 i Erikslunds skola i Medelpad 1957 och Lena som skickat in bilden kommer ihåg namnen på alla utom fröken. Främre raden från vänster: Sören Bergström, Maj Johansson, Gunnel Hedström, Siv Nilsson och Lars Ramqvist. Bakre raden från vänster: Conny Wiklander, Mats Larsson, Karl-Erik Karlsson, Håkan Nilsson, Göran Hedin, Torbjörn Martinsson, Roger Löf och Sten Bergsten.
Inskickat av Lena Löf, Erikslund.

GULDGRUVA. Varje dag möter vi massor av reklam. Och vi har alla åsikter om den. Vad vi köper, hur och var, visar vem vi är. På så vis är reklamen ett avtryck av sin samtid och en ovärderlig kulturskatt, skriver Landskrona museum om sin permanenta utställning med reklambilder. Utställningen baseras på Sveriges arkiv för reklam och grafisk design som finns på museet och som innehåller över 100 000 objekt.

Namn: Reklam!
Plats: Landskrona museum.
Tid: Permanent utställning.
Läs mer: www.landskrona.se

1943 startade en 17-årig lantbrukarson från Småland ett postorderföretag. Han fick en lysande affärsidé – att sälja enkla, praktiska möbler låga priser. I dag har Ingvar Kamprads Ikea inte bara möblerat våra svenska hem utan snart också resten av världen.

Ikea är en svensk framgångssaga utan motstycke. Internationellt sett är det i dag ett av de största möbelföretagen med omkring 300 varuhus och 139 000 anställda i 44 länder. Alltihop började i liten skala med postorderförsäljning av pennor, klockor, nylonstrumpor och annat som Ingvar Kamprad köpte in billigt. När möbler kom in i bilden 1948 uppstod dock problem: Ikeas låga priser ogillades i möbelbranschen och företaget motarbetades. Resultatet blev att Ikea började importera möbler, bland annat från Danmark, och även satte i gång att tillverka egna modeller.

I Ikeas historia är Gillis Lundgren ett viktigt namn. Denne ”doldis” anställdes 1954 som nummer fyra i företaget. Han var reklamchef men började redan efter några år designa möbler. 1956 ritade han bordet Lövet och det var när han skruvade loss benen för att få in det i bilen som han fick en genial idé: att packa möbler i platta paket och låta kunderna själva sätta ihop dem. Genom åren har han skapat hundratals möbler och många är klassiker – som bokhyllan Billy från 1978. Den finns i över 40 miljoner exemplar.

Ikeas katalog lär vara världens största kommersiella trycksak, spridd över klotet på massor av språk. Och de tidiga har blivit attraktiva samlarobjekt. En bläddring i katalogerna visar hur det svenska hemmet har förändrats: på 50-talet gällde lätta ”ultramoderna” möbler i teak, på 60-talet kom bokhyllor av spånplattor och snurrfåtöljer och på 70-talet skulle soffan kläs i jeanstyg …

Ikea har ibland anklagats för att stjäla idéer och kopiera dyrare möbler. Men faktum är att företaget av många numera ses som en föregångare i fråga om design. Man har varit både lyhörd och förutseende och hittat stilar som tilltalar människor över hela världen.
Fakta har bland annat hämtats ur Ikea – design och identitet av Eva Atle Bjarnestam (Bokförlaget Arena).

Lövet blev första paketet
Det välkända bordet. Lövet ritade Gillis Lundgren 1956. Detta var Ikeas första monteringsbara möbel och priset var 45 kronor (580 kronor i dagens penningvärde).

Vi tittade på möbler och bodde hos Ikea
Ikea-nytt var en föregångare till dagens katalog och gick i slutet av 40-talet som bilaga till Jordbrukarnas föreningsblad (i dag Land Lantbruk/Land). Nederst syns en annons för det första varuhuset som låg i Älmhult. Det invigdes 1958 och var Skandinaviens största möbelutställning. Ett besök där skulle vara en upplevelse för hela familjen och 1963 tillkom ett motell.

Möbelkatalogerna speglade sin samtid
Ikea-katalogerna är roliga tidsspeglar och visar hur inredningssmaken har förändrats genom decennierna. Den första riktiga katalogen kom 1951. Ända fram till början av 60-talet stod Ingvar Kamprad själv för texterna. Dessa tidiga kataloger är i dag rariteter. De fyra närmaste omslagen är från 50-talet och de två till höger från 60-talet, då hela möblerade rum började visas på bild.

”Inte för de rika, men för de kloka”
På 80-talet förstärktes Ikeas varumärke med hjälp av bland annat Brindfors reklambyrå. Det var viktigt att förmedla att produkterna inte bara var billiga utan också höll god kvalitet. ”Inte för de rika, men för de kloka” var en slagfärdig slogan under denna tid. Som kunglig hovleverantör kunde företaget även visa att det hörde hemma i finrummet.

Vem har inte haft gitarrister som Eric Clapton eller Jimi Hendrix som idoler under uppväxten? Nu kan du på ABBA-museet beskåda exakta kopior av deras gitarrer. Årets rockigaste utställning, vågar vi lova.

Artist, ljudtekniker, diskjockey, programledare. Claes ”Clabbe” af Geijerstam, 71, har många strängar på sin lyra. Under sina 50 år i musikbranschen har han också samlat på gitarrer. Det började med att han ville hitta alla sina egna, gamla gitarrer som sålts, stulits eller försvunnit genom åren.
– Jag lyckades faktiskt spåra min första gitarr, en Hagström, som jag köpte 1961. Den återfanns efter 50 år i ett övergivet hus i Hälsingland och hade kvar texten ”Tillhör Claes af Geijerstam”, berättar Clabbe.

Samlarintresset ledde vidare till de stora stjärnornas instrument. Originalen låter sig dock inte köpas. De ligger inlåsta eller betingar miljonbelopp på marknaden. Han fastnade för idén att samla på exakta kopior av de instrument som Eric Clapton, Jimmy Page, Jimi Hendrix och andra stjärnor lirade på.

Legendariska gitarrtillverkare som Fender och Gibson har skickliga hantverkare som tillverkar dessa kopior i en begränsad upplaga.  Hantverkarna samverkar med artisterna och gitarrerna kallas därför signaturgitarrer. Och de är verkligen exakta i varje detalj. Ta Clabbes favorit, till exempel: Brännmärkena på Eric Claptons slitna, berömda Fender Stratocaster, som han döpte till Blackie, finns med. Ni minns kanske att stjärnorna ofta tog ett bloss medan de lirade. Clapton känns väldigt närvarande när man ser Blackie och lyssnar till hans klassiska spel. Varför blev just gitarristerna så stora stjärnor? De var ekvilibrister, förstås, men också frontmän på scenen. En slags bildmässiga hjältar som ofta levde hårt och satte sina riff ungefär som när en tuffing beträdde scenen i en västernfilm.

Utställningen Guitars Of The Stars (Stjärnornas gitarrer) på ABBA-museet i Stockholm visar 50 gitarrer ur Clabbes samling och curatorn Ingmarie Halling är entusiastisk.
– Jag tände direkt på idén, vi älskar samlingen! Ingmarie Halling känner Clabbe sedan 1970-talet då de båda följde ABBA på turné, Clabbe som ljudtekniker och Ingmarie som sminkör. Gitarrerna på den mycket snygga utställningen glittrar i sina montrar och det går naturligtvis att lyssna på hur de lät när det begav sig. Besökarna kan också se filmer om hur det går till att tillverka en gitarr. Både den allmänt nostalgiske och gitarrnörden får sitt.
– Jag är nog en gitarrnörd, säger Clabbe, och vi tror honom när han villigt poserar med tufft kroppsspråk. Så här såg det ut på 60-talet, säger han plötsligt och hissar upp gitarren över magen. Det minns vi!

Clabbe pysslar om sina ögonstenar och spelar på dem emellanåt.
– De behöver gullas med och användas lite ibland. De flesta av gitarrerna är från 1960-talet. Kanske är rockens gitarrhjältar ett minne blott, tänker vi inför de blänkande skönheterna på ABBA-museet.

Titel: Guitars Of The Stars.
Plats: ABBA-museet i Stockholm.
Pågår: Hela 2018
Läs mer: www.abbathemuseum.com

Clapton på Gröna Lund
Nära. Eric Clapton 1974 på Gröna Lund. Han är Minnenas Journals gitarrhjälte. Lyssna på och se honom i aktion på Youtube. Sök till exempel ”clapton bad love live 1990” där han framträder med Blackie, cigarett och allt.

Billy Bengtson, tidigare chef­redaktör för Norra Skåne, berättar om sin mors moster Emma som i alltid hade tid för samhällets olycksbarn. Emma är en av de många bortglömda hjältarna i folkhemmet.

Så skönt de hade det i gröngräset med kaffebricka och allt, Emma Johnsson, längst till höger och Alma Bohlin, som uppfostrades i Emmas barndomshem. Paret till vänster liksom hunden är okända. Bilden är sannolikt tagen någon gång på 1920-talet i Biskopsmåla i nordvästra Blekinge i närheten av Emmas hem. Emma var min mors moster och hela släktens välgörerska. Det var sällan hon lånade sig till picknick eller andra nöjen. Hela hennes liv handlade om hårt arbete och uppoffring för andra. Samtidigt som hon var småbrukare tog hon hand om sina gamla föräldrar, sin funktionshindrade bror och en systerson som sedan emigrerade till USA och deltog som bombflygare under andra världskriget. Under första världskriget när livsmedelsbristen plågade nationen tog hon emot barn från mindre bemedlade släktingar och stekte pannkakor med mjölk från sina kor till de överlyckliga ungarna.

Hon visade också omtanke om samhällets olycksbarn. Missbrukare fann tröst och stöd hos henne efter att ha blivit avvisade hos dem som haft bättre råd och möjlighet att hjälpa än moster Emma. Kanske fann hon större fördrag med hedningar och utstötta än med sådana som var kristna bara till namnet men inte till gagnet. Själv uppfattade jag henne som kärv och tråkig vilket var både orättvist och oförståndigt. Men vi barn begrep inte hennes rika men kärva humor. Hennes slit på det lilla småbruket liksom hennes omtanke om sina medmänniskor kunde vi hennes närstående aldrig riktigt fatta. Hon var en av dem som utan högtidligt tal och stora åthävor lade grunden till folkhemmet. När hon avled i augusti 1972 lämnade hon en bättre värld bakom sig än den som hon gått in i 94 år tidigare. Emma förblev ogift. Alma gifte sig med Erik Bohlin, som tjänstgjort på sjön för att sedan gå i land och bli varvsarbetare i Sölvesborg. Alma blev en hängiven medlem i Frälsningsarmén och befordrades till himmelen några år efter Emma.

SÄG OMELETT! Bilden är tagen vid en kurs i fotografi i Väne-Åsaka utanför Trollhättan. Året är 1939 och min mamma Eivi Ericsson står i främre raden till höger med sin lådkamera. Hon är 11 år gammal och kursen hölls vid Lerums folkskola.
Inskickat av Karin Danielsson, Trollhättan.

Harry Martinson (1904–1978) valde att ta livet av sig fyra år efter att han fått nobelpriset i litteratur. Skälet till att han valde att begå harakiri på Karolinska sjukhuset med en sax var all den kritik han fick utstå för att han som akademiledamot fick priset. Harry Martinson var en drömmare, en klassresenär som aldrig kände sig bekväm i all den uppskattning han fick tack vare sin förmåga att i dikter och prosa skildra något som gällde oss alla. Han var en uppkomling, som han skrev om i sina självbiografiska böcker Nässlorna blomma och Vägen ut. Han var en resenär i all bemärkelse, från utackorderad till en av de aderton i Svenska akademien.

Författaren Lars Gyllensten framhärdade att Harry Martinson blev utsatt för mobbning av tidens stora litteraturkritiker, vilket ledde till att han valde att ta sitt liv. Olof Lagercrantz, då Dagens Nyheters chefredaktör, ansåg han stod i spetsen för att kritisera nobelpristagaren. Samtidigt som samme man hyllade Harry Martinsons diktkonst. Vad Harry Martinson själv tyckte vet få men att han tog illa vid sig vittnar självmordet om. Han var en skör person som hade svårt att inse att han var värd priset och insåg samtidigt att valet var kontroversiellt då han var en medlem i samma akademi som utdelade priset. Kritiken fick honom att tvivla på sitt författarskap. Kanske hade det räddat livet på Harry Martinson om det fanns en regel, blir du invald som en av de aderton är du exkluderad  till Nobelpriset i litteratur.

Svenskar som fått Nobelpriset
Selma Lagerlöf 1909
Verner von Heidenstam 1916
Erik Axel Karlfeldt 1931 (Postumt)
Pär Lagerkvist 1951
Harry Martinson & Eyvind Johnson 1974
Tomas Tranströmer 2011

Lake på gång. Gunnar Svensson är på 1960-talet ute på lakfiske på Vättern en kall vinterdag. Det lilla hus Gunnar tagit med sig ut på isen kallades ark och gav skydd mot vind och kyla.
Inskickat av Märtha Tollander, Ödeshög.

Under en strapatsrik valfångstresa som varade i sju månader lyckades det mesta gå fel. Alla kom i luven på varandra och scenerna av valfångst kunde inte användas. Trots det fick filmen bra recensioner.  

Den 6 oktober 1937 startade en expedition med valfångstskeppet Kosmos II, vilket blev även inledningen på en av de märkligaste filminspelningar som gjorts. Med på båten fanns nämligen ett filmteam bestående av bland andra regissören Tancred Ibsen, fotograferna Julius Jaenzon och Gunnar Fischer samt skådespelarna Allan Bohlin, Oscar Egede-Nissen, Tutta Rolf och Artur Rolén. Tillsammans med den övriga besättningen på 400 man var filmteamet med på hela expeditionen som varade i 7 månader! Ambitionen var att göra en halvdokumentär film om valfångst, något som skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Framförallt var det psykiskt jobbigt för filmteamet att vara ombord på båten. Gunnar Fischer berättade 1975 om inspelningen: ”Folk på Kosmos II blev ganska lappsjuka till slut. Speciellt led de tre skådespelarna som under de sju månaderna hade ganska lite att göra.”

Mycket gick fel under resan. Besättningen som förväntades vara med och agera struntade blankt i detta när valfångsten satte igång. Jaenzon och Ibsen blev ovänner och Fischer fick medla. Väl hemma i Sverige visade det sig att endast reportagebilderna kunde användas – spelscenerna var förfärliga. Detta ledde till en kris mellan regissören och SF. Weyler Hildebrand kallades in för att blixtskriva ett nytt manus och Anders Henrikson övertog regin. Som om det inte skulle räcka hoppade Julius Jaenzon av projektet. Det blev i alla fall en film, Valfångare, som fick premiär 1939 och lustigt nog fick fina recensioner. Idag framstår den dock mest som ett exotiskt projekt i den svenska filmhistorien.

TVÅ UTSTÄLLNINGAR. Många minns de gamla skolplanscherna som plockades fram under lektionerna förr. De kunde handla om allt möjligt som naturens gång, människokroppen, svensk historia och hur människor levde i andra kulturer. Flera har blivit populära samlarobjekt och tryckts upp på nytt. Rätt många var dock idealiserade och fördomsfulla, kan vi se på två utställningar i Göteborgs stadsmuseum. En fysisk och en på webben.

Namn: Skolplanschen – mellan klassrum och vintage.
Plats: Göteborgs stadsmuseum.
Datum: Fram till 2 december 2018
Läs mer: www.goteborgsstadsmuseum.se

Stolsrygg. Anita Olsson jobbade som sjuksköterska på Värnamo lasarett 1964. På avdelning 3 var det barn och Anita var inte sen att hitta enkla, smarta lösningar som när flickan på bilden skulle äta.
Inskickat av Anita Olsson, Värnamo.

Filmen Gösta Berglings saga, baserad på Selma Lagerlöfs roman och i regi av Mauritz Stiller har biopremiär den 1 mars. I rollen som Elisabeth Dohna syns Greta Garbo i sin första stora filmroll.