STENKOL. Korgmakarna tillverkade korgar som användes för att bunkra stenkol på ångtågen och även i sjöfarten. Bertil Gardell åkte runt i Sverige och letade fornminnen och berättar att han ofta intervjuade gammalt folk, som varit mycket ute i skog och mark, för att fråga om de sett fornlämningar. År 1962 passade han på att ta den här fina bilden på den gamle korgmakaren i Hemsjö, Halland. Namnet har han inte kvar, kanske någon av läsarna känner igen korgmakaren?
Inskickat av Bertil Gardell, Vegby.

1800-talets lärarinnor hade en avgörande betydelse för det svenska samhällets utveckling. Genom dem fick tusentals svenska flickor sin kunskapstörst stimulerad.

Före mitten av 1800-talet fick välbärgade flickor undervisning i hemmet eller på flickpensioner, ofta med bristfällig pedagogik. Flickor ur de lägre samhällsklasserna kunde ofta läsa lite, men förmodligen inte skriva. På landsbygden förändrades livet genom jordbruksreformer. Att familjer hade åtta-tio barn var vanligt och det var främst folk ur de lägre samhällsklasserna som ökade i antal: torpare, backstugusittare, statare, drängar och pigor.

Det här oroade de styrande. Något måste sysselsätta de unga, särskilt flickorna, så 1842 infördes den allmänna folkskolan i Sverige, långt efter den danska 1814 och den norska 1827. Skulle staten ta ansvar för flickors vidareutbildning på samma sätt som för pojkars och varför skulle de få utbildning? Diskussionerna var häftiga. Vissa ansåg att en flicka skulle lära sig att bli en god husmor, maka och mor. Möjligen kunde bildade kvinnor behövas i det borgerliga sällskapslivet. Andra ville att kvinnor skulle ha ett arbetsliv utanför hemmets väggar. Vissa yrken passade bättre än andra; administration, läkare, apotekare, telegrafist och lärarinna, särskilt för yngre. Det fanns ingen högre utbildning för flickor, motsvarande den för pojkar vid pojkläroverken. Men när flickskolorna spreds sig över landet, skickade även överklassen sina flickor dit.

Cecilia Fryxell (1806–1884) var guvernant och sällskapsdam. Hon reste till Schweiz och Tyskland för att möta ledande pedagoger och väl hemma startade hon skolor i Helsingborg, Västerås och Kalmar. På schemat stod bibelkunskap, katekes, allmän och svensk historia, geografi, räkning, grammatik, franska, tyska och engelska. Istället för att traggla glosor, koncentrationslästes språk under en vecka i taget, också utanför lektionstid. Hon tillhörde frikyrkorörelsen och gudstron var central i undervisningen. Cecilia Fryxell satte barnet i centrum, en vanlig idé i 1880-talets flickskolor. Hon professionaliserade lärarinneyrket, genom hennes lärarinneutbildning spreds nya pedagogiska idéer ut över landet.

En av hennes studenter var Sigrid Rudebeck (1831–1924) som startade en flickskola i Göteborg 1869, kvar idag som gymnasiefriskola. Den var en av de första med huslig ekonomi, klädsömnad och kvinnlig träslöjd på schemat. I början på 1900-talet började folkskolelärarinnor utbildas vid skolan. Under 18 år fanns seminariet och totalt 800 lärarinnor utbildades där. Det höjde utbildningsstandarden för lärarinnorna och motverkade den stora bristen. I Uppsala grundade Maria Henschen (1840–1927) Henschenska skolan, senare Uppsala Högre Elementarläroverk för flickor. Flickor fick undervisning i kemi, fysik och naturvetenskap, just som läroverkspojkarna. Dessa djärva grepp ledde till att en skolinspektor förbjöd undervisningen under en period.

Maria Stenkula (1842–1932) startade en egen skola i Malmö och införde imiterandet i språkundervisningen och sång för att träna rösten. Liksom Rudebeck införde hon huslig ekonomi, men också daglig gymnastik och lek, hälsolära, skolbibliotek och skolresor. Alla pionjärerna var varmt kristna och kanske hörde lärarinneyrket ihop med deras livssyn.

Under åren mellan 1865 och 1885, exploderade antalet flickskolor. Nästan varje stad hade en, de större hade flera. Jämfört med pojkläroverken var de obruten mark där nya idéer och metoder kunde testas. Och det behövdes massor av nya lärarinnor. Privata lärarinneutbildningar fanns runt om i landet och 1861 öppnade Högre lärarinneseminariet, den första högre utbildningen för kvinnor i Sverige. Fram till 1943 utbildades lärarinnor där som grundade nya skolor, provade nya pedagogiska idéer och tog stor del i samhällsdebatten. Nya pedagogiska vindar blåste och kadaverdisciplin och utantillinlärning ifrågasattes, istället lades fokus vid barnets perspektiv. Den friare formen och pionjärandan vid flickskolorna gjorde att idéerna fick bättre fäste där än vid pojkläroverken.

Anna Sandström (1854–1931) gick i spetsen för de nya pedagogiska idéerna. Bara 28 år gammal grundade hon en skola och ett lärarinneseminarium i eget namn. Hon var kritisk till den rådande språkundervisningen och skrev kritiska debattartiklar.

Efter sin lärarinneexamen studerade Anna Whitlock (1853–1930) utomlands och var även en tid Aftonbladets korrespondent i Paris. 1878 grundade hon en flickskola i Stockholm tillsammans med Ellen Key med självstyrande elevråd, föräldradagar, koncentrationsläsning, fria ämnesval och omväxling mellan praktiskt och teoretiskt arbete. Hon var en av grundarna i det kvinnliga matkooperativet Svenska Hem och i TV-serien Fröken Frimans krig är huvudpersonen Dagmar Friman baserad på Anna Whitlocks liv i den första säsongen. Tusentals lärarinnor utbildades och flera tilldelades kulturpriser och kungliga medaljer för sitt arbete. Fastän vi i dag inte längre minns vissa av dem, förändrade de Sverige.

Det här banade väg för lärarinnorna
1842 – Folkskola för både pojkar och flickor.
1846 – Skråna avskaffades och näringsfrihet infördes. Det underlättade grundandet av flickskolor och lärarinneseminarier.
1853 – Folkskolläraryrket öppnades för kvinnor.
1861 – Högre lärarinneseminariet (HLS) i Stockholm grundades.
1863 – Ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 år, ändrat 1884 till 21 år. Gifta kvinnor var omyndiga.
1873 – Kvinnor fick tillträde till universitet.

Hjälps åt. Min svärmor Ingeborg och jag hjälps åt att plantera gladioluslökar i Svedala, Skåne. Året är 1965 och hunden hette Kickan. Notera de fina, raka fårorna, vill vi gärna lägga till.
Inskickat av Inger Åkesson, Svedala.

POSTCENTRUM. När första världskriget bryter ut i juli 1914 får Sverige rollen som transitland mellan öst och väst. Oräkneliga miljoner brev och paket utväxlas i den lilla staden Haparanda under de fyra år som kriget pågår. Sverige är även transitland för krigsfångepost mellan Tyskland–Ryssland och Tyskland–Japan. I en utställning på Postmuseet i Stockholm får besökaren följa tre personer. Det är fotografen Mia Green, postexpeditörerna Sixten Törnebladh och Konrad Johnsson. Mia Green är 44 år och etablerad fotograf i Haparanda med omnejd vid krigsutbrottet. Sixten Törnebladh, 31, från Stockholm och Konrad Johnsson, 29, från Härnösand är två postexpeditörer som handplockas av postverkets ledning för att bege sig till paketexpeditionen, högt uppe i norr. Utställningen är också en berättelse om orten Haparanda som plötsligt befinner sig i händelsernas centrum. Kriget inbjuder till affärsidkande och staden blir en knutpunkt för stora och små affärer, både ljuskänsliga och oskyldiga.

Titel: Transit, 1914–1918.
Plats: Postmuseum, Stockholm.
Datum: Pågår till januari 1919.
Läs mer: www.postmuseum.se

TUNGT. Arbetet med att tvätta var tungt och kallt, men vackrare tvättstuga får man väl leta efter. Ingeborg Eklund med väninnan Anna-Greta stortvättar 1948 vid Bysjön i Sunannsjö, Dalarna.
Inskickat av Marianne Sollander, Västerås.

Radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst sänds för första gången den 9 februari. Fram till 31 december 1978, då det lades ner, sändes 680 program.

Ofta först. Min farfar David Elofsson är ute och plöjer. Jag är osäker på årtalet, men det bör vara i början av 1920-talet. Min farfar var bland de första i bygden i Häljarp, Skåne, att skaffa traktor. Han var överhuvudtaget väldigt driftig och tidig med att mekanisera arbetet. Notera vindmotorn på lagårdstaket i bakgrunden. Den användes till att driva tröskverk och kvarn.
Inskickat av Rune Elovson, Häljarp.

Iskarlarnas tid var förbi då Baltzar von Platen och Carl Munters tog patent på sin uppfinning 1922. Ett kylskåp i varje hem var en revolution i nivå med Bill Gates insikt om att alla skulle äga en dator.

Försök hade gjorts redan från 1700-talet att kyla mat för att slippa den odrägliga saltsmaken eller den intetsägande smaken av torkad mat. I 1800-talets början skapades något som kan liknas vid våra kylskåp men de var byggda med ett antal fristående maskiner som krävde en fabriks utrymmen och som var livsfarliga med sina utsläpp av ammoniak och svaveldioxid.

Det var två unga studenter på Kungliga Tekniska Högskolan som bestämde sig för att hitta den ultimata lösningen som senare gjorde Electrolux till ett världsledande företag. Baltzar von Platen var en visionär som gränsade till att bli otillräknelig. Han ansåg att han kunde prata med andar och visste hur man skulle skapa en evighetsmaskin. Han utsatte ständigt sina lärare med sin frispråkighet och sitt avvikande sätt att tänka. Men fick trots allt sin examen.

Carl Munters var av ett lugnare sinne och då han dog hade han sökt patent på 1 000 idéer om skumplast, isoleringsmaterial och luftkonditioneringsapparater. Tillsammans hyrde de en lägenhet på Regeringsgatan i Stockholm och skolkade som oftast från skolan för att slipa på sina idéer om kylskåpet. Idén var att skapa ett litet behändigt kylskåp som alla skulle kunna köpa. Det första problemet var att få det självgående, utan vare sig kompressor eller andra rörliga delar som krävde plats. Det geniala i deras idé var att kylskåp skulle sköta sig själv genom absorption: ”I en behållare blandas vatten och ammoniak. Behållaren värms upp och ammoniaken förångas. Ammoniakgasen strömmar upp i en kondensator där den kyls och återgår till vätskeform.”

Inte så lättbegripligt men konsekvensen var att de skapade ett litet kylskåp som levde sitt eget liv och rymdes i ett vanligt hem. Det var i början av förra seklet då iskarlarna hade ett drygt jobb med att leverera stora isstycken till alla hushåll. I ett slag förändrades livet för främst kvinnor i hushållet om hur man skulle rädda maten från att bli skämd eller sparas för att räcka veckan ut. Kylskåpet förändrade vårt sätt att hantera matinköpen. Paret Baltzar och Carl gick från unga begåvade studenter till världsstjärnor med sin uppfinning och Axel Wenner-Gren som skapat Electrolux genom dammsugaren gjorde även kylskåpet till en världssuccé. Ett svenskt företag blev världsledande tack vare att två studenter struntade i lektionerna och satt nätter igenom och slipade på tanken att få slippa äta salt sill.

Baltzar trodde på evighetsmaskinen
Namn: Baltzar von Platen.
Född: 1898 i Malmö, dog i Ystad 1984.
Yrke: Uppfinnare. Förutom kylskåpet lade Baltzar grunden till att framställa en konstgjord diamant. Det blev Erik Lundblad på ASEA som först i världen framställde en syntetisk diamant. Den användes i borrspetsar och glasskärare. Han uppfann gengasapparaten som höll Sverige igång under andra världskriget. Han uppfann även den droppfria kranen. Han väckte sensation i mitten av 1970-talet då han var övertygad om att han kommit på lösningen till perpetuum mobile, en evighetsmaskin, vilket han var ensam om att tro.

Carl tog över tusen patent
Namn: Carl Munters.
Född: 1897 i Dala-Järna, död 1989 i Stockholm.
Yrke: Uppfinnare. Carl lär han frågat sin far vilken uppfinning som skulle få störst genomslag och han svarade: ”Ett kylskåp för hemmen.” Han startade bland annat företaget Munters 1955 som arbetade med att utveckla luftkonditionering- och avfuktningssystem. Vid sitt frånfälle hade han registrerat över tusen patent. Carl bodde på Godsvägen i Stocksund norr om Stockholm som senare döptes om till Carl Munters väg.

En kylslagen historia om kyltekniken
På 1800-talet fanns tekniken för att skapa artificiell kyla men maskinerna var stora och klumpiga. De var dessutom livsfarliga då de läckte både ammoniak och svaveldioxid. För hushållen var fortfarande isen det bästa sättet att kyla mat. 1921 kom det amerikanska företaget Frigidaire med ett kylskåp för vanliga hushåll. Men kylskåpet var dyrt och få hade råd att köpa. 1922 kom så Baltzar von Platen och Carl Munters revolutionerande kylskåp som använde sig av absorptionstekniken. På 1950-talet kom kompressionstekniken som var både säkrare och billigare, och ungefär 10 gånger så mycket bättre på att skapa kyla. Men på 1970-talet upptäcktes en förödande sanning – dessa kylskåp använde sig av freoner som tog kål på vårt ozonskikt. Efter det har våra kylskåp utvecklats till det bättre och idag finns omkring en miljard kylskåp på vår jord.

Soppatorsk. Min far Hjalmar Löfstedt arbetade på Åbylunds gård söder om Vadstena. 1944 fanns inget bränsle till bilen så det var bara att spänna hästen framför. Ekipaget var till för att frakta godsägaren med fru.
Inskickat av Per Löfstedt, Vadstena.

Europeiska schlager­festivalen och den svenska uttagningen är höjdpunkter för miljoner TV-tittare varje år. Alice Babs var den första som tävlade för Sverige, men hon var inte nöjd med melodins text.

Nu laddar svenska folket för Melodifestivalen som blivit ett jättestort arrangemang med fem tävlingstillfällen före den stora finalen. Vinnaren tar sig till Eurovision Song Contest som är världens största underhållningsprogram. Succén började i blygsam skala 1956, men Sverige kom inte med förrän 1958. Tävlingen avgjordes i Hilversum, Nederländerna, och Alice Babs tävlade för Sverige med kärleksmelodin Lilla stjärna, klädd i folkdräkt från Leksand. Det är långt ifrån dagens ofta lättklädda och utmanande artister. Men det fanns en viss dramatik i kulisserna. Låten hette ursprungligen Samma stjärnor lysa för oss två med text och musik av Åke Gerhard. Men Alice Babs gillade inte texten och utan Gerhards vetskap skrevs den om av Gunnar Wersén och fick titeln Lilla stjärna. Gerhard blev naturligtvis upprörd och förbjöd all studioinspelning av låten. Därför finns Lilla stjärna enbart i en upptagning från själva tävlingen.

Alice Babs fick tio poäng vilket räckte till en fjärdeplats bland de tio startande nationerna. Frankrike vann och fick ordna nästa års tävling. Där tog Åke Gerhard för övrigt en liten revansch. Han skrev det svenska bidraget Augustin som kom nia i Europafinalen. Hitmakaren Åke Gerhard (1921–2009) låg bakom fyra vinnare i Melodifestivalens tidiga historia och hämtade en del inspiration från Utansjö där han var född och som han så småningom återvände till.
– Augustin hette en lokal profil här i trakten när jag växte upp, berättade han för mig i en intervju 2002. Det var så jag kom på titeln till den låten. Alice Babs (1924–2014) sjöng om en liten stjärna i Hilversum. Själv var hon ju en stor stjärna redan då efter rollen i filmen Swing it, magistern och en rad andra musikfilmer. Sedan kom turnéerna med Swe-Danes och så småningom samarbetet med Duke Ellington som hyllades av musikkritikerna. Alice Babs utnämndes till hovsångerska 1972, en titel som tidigare bara tilldelats artister vid operan, och är en av våra största sångerskor genom alla tider.
Gå in på www.minnenasjournal.nu så kan du se en upptagning från Eurovision Song Contest 1958 där Alice Babs sjunger Lilla stjärna.

Svenska vinnare genom åren
1974: ABBA med Waterloo.
1984: Herreys med Diggi-loo diggi-ley.
1991: Carola med Fångad av en stormvind.
1999: Charlotte Nilsson med Take me to your heaven.
2012: Loreen med Euphoria.
2015: Måns Zelmerlöv med Heroes.

Oroliga år. Det står inget om varför det strejkas på skylten bakom gubbarna i snödrivan. Bara ”Minne från Porjus! Matsträjkn 1913”. Men det var oroliga år och antimilitarismen var stark före första världskriget. Mannen längst fram i mitten heter Nils Nilsson och är från Bredåker i Boden, dessutom min morfar, skriver Bosse Nyrenström.
Inskickat av Bosse Nyrenström, Upplands Väsby.

Skridsko-åkaren Jonny Nilsson blir världsmästare den 24 februari sedan han i Japan satt världsrekord på både 10 000 meter och 5 000 meter.

Novemberfest. Mårtensafton den 10 november är en stor fest i Skåne och här plockar systrarna Anna Nilsson, Olga-Maria Bååth och Märtha Olsson gässen på Bååthsgården inför festen. Snart blir det härlig middag med gås och svartsoppa som är kokt på en god buljong och gåsblod. Dessutom smaksatt med konjak och madeira. Glöm inte tillbehören som krås och gåsleverkorv. Bilden är tagen i Västra Vemmerlöv 1970.
Inskickat av Ann-Britt Ahlgren, Klagstorp.

Först både fängslad och prisad journalist, sedan bästsäljande författare. Få har haft en lika framgångsrik och äventyrlig karriär som Jan Guillou. Men det har inte varit enkelt alla gånger.

Han stod nästan på bar backe. Ingen redaktör ville köpa hans texter. Blev paria efter ett par formidabla reporterbedrifter som inte föll makterna i smaken. Vissa såg det som att jantelagen knuffade undan honom till förmån för karriärister och mindre begåvade tidningsmän. Då ringde det hemma hos Jan Guillou: ”Hej, har du lust att bli programledare för Magazinet i Malmö?” Absolut, TV hade han aldrig gjort tidigare. På väg till tryckeriet var i samma veva ett manus som han knattrat ur skrivmaskinen, en digerbunt A4-papper sammantaget en roman ingen då visste skulle bli så omdiskuterad och het att den norpades från landets bibliotekshyllor.
– Det var mitt livs mest överraskande telefonsamtal. När TV-producenten hörde av sig trodde jag det var en busringning, för det var inte möjligt. Som om något ringt och sagt att jag fått Nobelpriset, säger Jan Guillou om den där speciella dagen för 37 år sedan.
– Några år efter Geijeraffären var jag nere på en årsinkomst på 3 500 kronor därför att jag inte fick skriva någonstans. Folk vände bort blicken, bytte trottoar och allt sådant där. Så 1981 var en vändpunkt för mig.

I november 1975 hade Dagens Nyheter ett scoop: ”Rikspolischefen Carl Persson har gått till statsminister Olof Palme med en hemlig promemoria där justitieminister Lennart Geijer utpekas som en säkerhetsrisk på grund av samröre med prostituerade.” Dagen efter lade sig tidningen sig platt och gjorde av bön efter en kraftfull dementi av Palme. Men allt var sant, och Geijeraffären var i gång. Den journalistiska kamikazepiloten Jan Guillou grävde fram DN:s källa, rikspolischefens assistent Leif GW Persson, och därmed bevis på det full korrekta i morgontidningens påstående. Men Aftonbladet vägrade trycka pangnyheten. Jans kassettband med intervjuer låstes in: ”Det här får aldrig publiceras. Punkt slut.”
– Jag hade förstås kopior på allting och gick till Expressen. Chefredaktören Bo Strömstedt vred sig som en mask, för han såg ju den väldigt precisa dokumentationen. Men han sa att han inte hade samvete att skada en gammal man, alltså Geijer, berättar Jan Guillou.

Ingen annan tidning, och inte heller radions Dagens Eko, ville befatta sig med de politiskt känsliga uppgifterna. Så var vindarna, sådan var tiden.
– Det uppstod iskyla. Jag blev beskylld för att vara en lögnare, en källspräckare och allt möjligt. På ett möte på Publicistklubben i Stockholm ville jag rentvå mig. Men när jag gick fram och ställde mig för att visa upp kvittot på frilansförskottet från Aftonbladet reste sig alla och gick och plötsligt stod jag där helt själv …

Jan Guillou reste sig igen. Men den gången tog han räkning till nio. Två år tidigare, 1973, hade han blivit rikskändis. Tillsammans med journalistkollegan Peter Bratt rapporterade Jan med artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront att Sverige bland annat spionerade på Arabvärlden åt Israel och på Nordvietnam åt USA. Samtidigt blottlades en annan lagstridighet – den svenska staten åsiktsregistrerade sina medborgare. Allt inom ramen för den hemliga och av den socialdemokratiska regeringen sanktionerade underrättelseorganisationen Informationsbyrån (IB). Riksdagen kände inte till aktiviteternas existens. För uppdagandet av undandragen demokratisk insyn, en av vår tids viktigaste journalistiska prestationer, fick de inblandande fängelsestraff, i Jans fall sänkt från tolv till tio månader i hovrätten. Domens huvudsakliga skäl var att avslöjandena ansågs ha skadat rikets säkerhet.

Förbaskad över den ologiska påföljden såg Jan Guillou den ändå som görlig – ty äntligen fanns tid till att hitta den speciella kod som behövdes för att kunna skriva för så många som möjligt.
– Det enda jag känner missnöjdhet över är att IB-affären blivit en fråga om åsiktsregistrering. Men det var inte vad det handlade om. 2004 tillsatte staten till slut en offentlig utredning där man gick igenom allt det inrikespolitiska och sa: ”Ja, journalisterna hade rätt i allt!”, säger Jan Guillou och vet inte om han ska skratta eller gråta:
– Utredningen var förbjuden att syssla med varje aspekt på utlandsspioneri. Det som var IB-affärens egentliga kärna och sprängkraft. Så historiskt har den där historien förfalskats på det sättet.

Jan Guillou danades i Stockholm under priviligierade omständigheter. Mamma Marianne Botolfsen kom från en välbärgad familj, och pappa Charles var fransos och diplomat. Charles undervisade överklassflickor i fransk konversation och var så framgångsrik i konverserandet med eleven Marianne att hon blev med barn.
– Då skulle det normalt bli abort. Abort var förbjudet i Sverige, men inte för överklassen. De bestämde sig för att inte lösa det på det viset, som familjerna också föreslog, berättar Jan Guillou. Grånad, men pigg och stark till denna dag. Det fanns dagar då han undrade om han skulle klara sig. Som femåring fick Jan en styvpappa som systematiskt misshandlade honom. Tillvaron blev inte mindre hotfull och besvärlig när han som 15-åring skrev in sig på internatskolan Solbacka i Sörmland 1959. Ihållande pennalism i ett skräckvälde med rådsmedlemmar och fjärderingare.
– Det fanns två metoder för att överleva. Den ena och mest riskabla var att slå tillbaks. Den andra och mer vanliga var att underkasta sig och bli lite lustigkurre, så att man kunde skämta sig ur situationerna. Jag var fysisk i hela min självuppfattning, så för mig blev det den vägen. Jag kom från en våldstillvaro. Så jag var inte skräckslagen inför tanken att någon skulle slå mig på käften.

Den första revanschen kom när Jan som reporter på FIB-aktuellt avslöjade trakasserierna på Solbacka, och ett par därpå lades internatskolan ned. Jan hade fått anställning på tidningen efter att ha skrivit en uppmärksammad skandalartikel ur egna upplevelser och med rubriken: ”Jag gjorde lumpen även fast jag var fransk medborgare!” Elva år senare kom den andra hämnden, då det där självbiografiska manuset om förtrycket på internatskolan han hade knattrat fram när ingen annan ville ha hans tjänster gavs ut med den titeln Ondskan.
– Boken trycktes i 3 500 exemplar 1981 och sålde slut, pang! Men den fick också fientliga recensioner, vilket ledde till Norstedts skämdes och inte vågade trycka en ny upplaga. Det gjorde att boken stals på alla bibliotek, så den fanns inte ens där. Men sju år senare, då jag kommit med andra Hamilton-boken och mitt namn kunde sälja, gav förlaget ut Ondskan igen.

Med runt två miljoner sålda exemplar räknas den i dag som en svensk litteraturklassiker. Sedan 1988 har Ondskan inte varit ute ur försäljningen. Ytterligare lyckosamt författarskap har Jan Guillou haft med bland annat romanserierna om underrättelseofficeren Carl Hamilton och tempelriddaren Arn Magnusson. Men det behövdes ett fängelsestraff för att hitta metoden för att nå många läsare i stället för få.

– Jag ville bli fin författare. Men eftersom sådana inte säljer några böcker läste jag juridik också. Och i 68-rörelsen använde jag ett annat språk på flygblad och i våra tidningar, raka motsatsen till det obegripliga jag tidigare hade skrivit, berättar Jan Guillou som född naturhöger blev extremvänster när hemska TV-bilder från Vietnamkriget nådde Sverige.
– Hela min författardröm rasade ihop på grund av hur verkligheten såg ut. Alltså blev jag journalist med bara en halv juristexamen i ryggen. Om det inte hade varit 1968 hade jag blivit jurist, jag är som skapt för juridik. Men internationell solidaritet, kampen för tredje världens folk och sådant kunde göras bättre mer av texter än med juridik.

Skrivandet i vänsterrörelsen gjorde Jan till specialist på spioner och säkerhetspolis. Och han blev omsider, efter att under flera år försökt infiltrera den ryska spionorganisationen KGB, så pass framgångsrik i jakten att det åtminstone blev en IB-affär 1973 och lugn och ro i finkan. Tack och lov.
– Då fanns äntligen tid till att ta sig an Sjöwall-Wahlöös deckare, jag läste de sju-åtta böcker som fanns då. Och sedan hittade jag nyckeln, koden till att få många läsare som jag letat efter sedan 1968. Sjöwall-Wahlöö översatte den amerikanska hårdkokta polisromanen, fyllde på med lite VPK-propaganda och det fungerade ju perfekt. Hela menigheten sprang benen av sig för att köpa böckerna, säger Jan Guillou.
– ”Det där kan jag också göra”, tänkte jag. Men inte med poliser och det kommunistiska, utan med spioner i kalla kriget. Först tyckte jag att han skulle heta Oxenstierna. Men det gick inte då för få personer hade det namnet. En skånsk jaktkamrat löste problemet: ”Ta Hamilton. Det är ju adelskalenderns Pettersson, det finns hur många som helst!” Genom åren i vissa kretsar – inte minst litterära där författare som säljer många böcker i det närmaste är förolämpande – ständigt utfryst för sin intellektuella och skrivmässiga skärpa, men i större folklager oupphörligt uppskattad för detsamma. Efter Rekordmagazinets (Magazinet hade bytt namn) nedläggning 1988 skippade Jan Guillou journalistiken som huvudspår och var i höjd med den tredje succéboken om Carl Hamilton allt annat än barskrapad.

Han tänkte ställa undan pennan 2010. Men kunde än en gång inte hålla sig från att vilja bryta ny mark – medelst att i tio böcker bli den första svenska författaren någonsin att berätta en familjesaga genom ett helt sekel i serien Det stora århundradet. Som Jan Guillou själv säger:
– Återigen kastade jag mig utför branten i en kombination av eufori och storhetsvansinne.

Läkemedelsskandal och politik i nya boken
Namn: Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou.
Mest känd för: IB-affären, TV-programmet Rekordmagazinet, boken Ondskan och bokserierna om Carl Hamilton och Arn Magnusson.
Ålder: 74 år.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Familj: Hustrun Ann-Marie Skarp, 66, barnen Dan, 47, och Ann-Linn, 43 (i ett tidigare äktenskap). Två barnbarn.
Gör i dag: Är aktuell med romanen 1968 (Piratförlaget), med Vietnamkriget, FNL och neurosedynskandalen som huvudspår. Boken är den sjunde av tio i serien Det stora århundradet. Är sedan många år tillbaka kolumnist i Aftonbladet varannan söndag.

Spanienresa. Torsten Danielsson och tre kompisar åkte på bilsemester ner till Rivieran i början av 1950-talet. ”Vi var fyra grabbar, Lennart Nilsson, Luleå, Hans Granström, Piteå, min bror Lage Danielsson och jag, från Älvsbyn. Vi åkte i en engelsk Ford Anglia som var smal och hög och kallades Ståplats för fyra. På den tiden fanns det inte så många campingplatser så vi fick söka efter lämplig plats. En gång slog vi upp tältet nära general Francos residens i Spanien, men då kom det några soldater och körde iväg oss”, berättar Torsten.
Inskickat av Torsten Danielsson, Piteå.

Dansaren, skådespelaren och underhållaren Lasse Kühler gick bort 2014, men minnet av hans långa karriär som glädje-spridare lever vidare. Nu i en bok. – Vi har slutfört ett skrivande som han själv påbörjade, säger döttrarna Marie och Cathrin.

Vi träffar naturligtvis Marie Kühler Flack, 52, och Cathrin Kühler Sperl, 54, i den legendariska dansskola i Stockholm som pappa Lasse startade 1976. Det var Sveriges första showdansskola där Lasse lärde många att dansa, använda sitt kroppsspråk och bli mer uttrycksfulla på scenen. Marie Särneholt, Björn Skifs, Peter Jöback och Lisa Nilsson är några exempel på kända artister som han tog sig an i olika skeden av deras karriär.

– Skolan var hans allt, minns Marie och Cathrin när vi går runt i lokalerna. I en monter ligger Lasses dansskor och en kunglig medalj som han fick för sina insatser inom dansen året innan han gick bort. På plats finns också Guldmasken, Privatteaterchefernas pris, som han tog emot 2001. Lasse var både lärare och högklassig artist. Många minns hans samarbete med Eva Rydberg i olika revyer och krogshower från början av 1970-talet och framåt.  År 1975 var de populära programledare i SVT:s jullovsmorgon.
– Vi hängde med pappa överallt, säger Marie och berättar om uppväxten med föräldrarna som skilde sig när systrarna var fem och sju år.
– Vi hjälpte till bakom manegen i Cirkus Scott när pappa och Eva var clowner där. Hos mamma var det mer vardagsliv. En lyckad kombination för oss barn! Både Marie och Cathrin har dansat vidare i pappas fotspår och har egna, fina karriärer.  Marie är en motor i de kända Hjalmar-revyerna tillsammans med sin man Peter Flack. Hon startade också dansskolan Entré i Örebro som numera drivs i Medborgarskolans regi.Cathrin är danslärare och rektor för pappas dansskola som har 4–500 elever.

Dans, show och underhållning löper som en röd tråd genom familjen. Maries dotter Amanda till exempel spelar med i Hjalmar-revyerna. Scengenen föddes kanske hos Lasses älskade mamma Astrid som tävlade i charleston på Umeå stadshotell. Hon fick sonen att börja dansa med orden:
– Är du bara hel och ren och kan dansa kommer du att träffa många vackra kvinnor i livet! Lasses biologiska pappa hette Verner Zingmark från Astrids hemstad Umeå och var en känd konferencier och dragspelare. Han var gift med en annan kvinna när Lasse blev till och faderskapet hölls hemligt tills Lasse var 30 år gammal. Med Verner finns det ytterligare en koppling till artistlivet som ni märker.

Scenen tog över Lasses yrkesliv sedan han i Stockholm först kombinerat kurser och uppträdande med en konditorutbildning. Men dygnets timmar räckte inte till och Lasse har berättat hur han en gång tuppade av en morgon och slog sig så att blodet rann ner i wienerbrödsmeten.
– Han inspirerade så många med sin entusiasm, säger Cathrin när vi pratar vidare om Lasses karriär. Pappa var helt fri från fördomar och välkomnade alla till sin skola. Det är aldrig för sent att börja dansa, sa han alltid.
– Han hade liksom barnasinnet kvar hela livet och glädjen i dansen behöll han ända till slutet, säger Cathrin. Pappa hade problem med hälsan de sista åren och låg ofta på sjukhus. Där lärde han läkare och sjuksköterskor att ta ut danssteg. Han blev aldrig för dålig för en bugg. Lasse Kühler var inte bara en fenomenal dansare, hans mimik och kroppsspråk är obetalbart och fullt i klass med storheter som Nils Poppes. Notera också hans insatser som koreograf, till exempel i succén Pippi Långstrump med Siw Malmkvist på Folkan i Stockholm 1980.

Under tolv år skrev Lasse Kühler ner sina minnen från ett spännande liv i den svenska artistvärldens centrum.
– Han har ett målande språk med många anekdoter, säger Marie och skrattar. En handlar om när han annonserade för sin nyöppnade showdansskola. Pappa väntade sig en strid ström av anmälningar. Men ingen hörde av sig! Det visade sig att han glömt att ange telefonnummer och adress i annonsen. Marie och Cathrin har sammanställt Lasses text med hjälp av Monica Forsberg, känd låtskrivare bland annat, och ägnat mycket tid åt bilderna.
– Boken blir lite som ett fotoalbum med texter om hans liv, säger Cathrin. Till glädje för alla pappas vänner, fans och gamla elever. Självklart är det också en historisk resa genom nöjes-Sverige under andra halvan av 1900-talet. Boken som heter Lasse Kühler – en dansares grundsteg och snedsteg utkommer nu i februari.

En älskad dansman
Namn: Lasse Kühler, född i Norberg 1938. Växte upp i Abrahamsberg i Stockholm. Gick bort 2014.
Bakgrund: Började dansa på Kindahls dansskola och blev senare en suverän stepp- och showdansartist som uppträdde på krogar och teatrar. Slog igenom brett i olika shower och föreställningar med Eva Rydberg. Gjorde huvudrollen i två filmer om 47:an Löken. Startade sin dansskola 1976.
Familj: Blev kär i Monica Ohlsson som sjöng i kören på en turné med Riksteatern. De gifte sig och fick döttrarna Cathrin och Marie. Skilde sig 1970, ”mitt livs största snedsteg”, har han kallat skilsmässan. Men de förblev vänner.
Förebild: Gene Kelly (Singing in the rain) var en favorit.

Mikael Persbrandt gör reklam för en bettingsajt och Zlatan säljer Volvo. Kändisar är tunga inslag i reklamen och så har det varit i över 100 år. Men formen skiftar – här är klassiker från förr!

Den första kändisreklamen i Sverige är möjligen en tandkrämsannons från 1912 med texten ”Amundsen använde på Sydpolsexpeditionen endast Stomatol”. Sedan har kändisarna förekommit flitigt i tidningsannonser, bioreklam och efterhand i TV-reklam när den blev tillåten i Sverige. Vissa kändisgrepp blev klassiker som Ernst-Hugo Järegård och Margaretha Krook i filmerna om Flora på 1970- och 1980-talen, bland annat för att det nog var oväntat att finna dessa stjärnskådisar göra reklam för margarin.

Oväntad kändis ger bäst effekt, skriver etnologen Tobias Rasmusson i sin blogg om reklam och kommunikation. En anledning är att överraskningseffekten gör att folk pratar mer om reklamen och produkten än annars. Och det är positivt, såvida inte reaktionerna blir unisont negativa. Lättklädda kvinnor i omotiverade sammanhang skulle inte gå hem idag, hur kända och oväntade de än är.  Att se Martin Ljung på sin tid göra rolig reklam för målarfärg väckte däremot säkert både skratt och köpintresse. För att inte tala om när Ove Thörnqvist i en klassisk bioreklam snillrikt skaldade om Mazetti Choklad: ”Killar med sprätt i gillar Mazetti”.

Definitivt imponerande är halstabletten Läkerols tillverkare (ägs idag av Cloetta) som fick Nobelpristagaren Selma Lagerlöf att intyga att halstabletten var ”särdeles välgörande”. Inte lika oväntat att en soldatklädd Jussi Björling sjöng ut om tablettens förträfflighet under krigsåret 1941. Han var ju dock sångare med rösten som ömtåligt redskap. I dagens surr av budskap och utspel i alla möjliga medier är kändisen fortfarande viktig för reklammakarna. Det krävs mer och mer för att vi mottagare ska stanna upp och ta till sig ett budskap, menar Tobias Rasmusson. Och då kan en kändis i en djärv och oväntad reklam få oss att haja till och gilla produkten på köpet.

Varför kändisarna ställer upp? Ja, dels kan det vara steg i karriären och dels är det säkert utsikten att tjäna en rejäl hacka.

Kändisar gör reklamfilm
Flera gamla reklamfilmer finns på Youtube, till exempel när Alice Babs gör reklam för Toy och Owe Thörnqvist för Mazetti! www.youtube.com
Skriv gärna en rad till Minnenas Journal om du har egna exempel på kändisar i reklamen! red@minnenasjournal.nu

Den 26 mars grundas statliga Svenska Penninglotteriet för att svenska folkets spelpengar ska stanna i landet.

Nostalgi. Tack för alla bilder på handmjölkning som vi fått genom åren. Det är något särskilt med denna syssla som väcker varma känslor för gamla tider. Snart kanske ingen kan konsten längre. Här är det Evert Karlsson i Lilla Blistad, Östergötland, som sitter stadigt på pallen och handmjölkar. Bilden är från 1933.
Inskickat av Börje Carlsson, Linghem.

På 70-talet gnetade Kjell Olsson för att få råd med en Volvo P1800 S. Men då familjen kom fick barnvagnen inte plats och han tvingades sälja. I dag som pensionär är han åter en lycklig ägare av Helgonets favoritbil. 

Kjell Olsson, från Olofström i Blekinge, gör som Roger Moore i Helgonet, han myser bakom ratten i sin Volvo P1800. Volvos folkhemssportbil är kanske inte den snabbaste vid rödljusen, men designen är tidlös och mekaniken outslitlig.

Han berättar att redan som ung rattade P1800. Speciellt minns han årsmodell -66, som han köpte efter att ha kommit hem efter en sex månaders FN-tjänstgöring på Cypern.
– Då hade man en hel del pengar i fickan. Men när jag stadgade mig och fick barn tvingades jag sälja bilen. Det var omöjligt att få plats med barnvagnen, säger han med ett stort leende men tillägger att han saknat bilen sedan dess. Även om han numera har en hel del andra veteranbilar i den egna samlingen tar han gärna en runda med sin P1800. Bilen är helt i original med ett litet avsteg, och det är en vassare kam som gör att det blir mer fart på ekipaget.
– Men det är fortfarande en beskedlig bil att köra. Den ser ut att gå betydligt snabbare än vad den egentligen gör.

Redan 1953 inleddes Volvos satsning på sportbilar, där grundtanken var att dessa skulle gynna försäljningen av standardmodellerna. Det första försöket med plastsportvagnen P1900 blev det dock ett misslyckande eftersom den inte svarade upp mot Volvos kvalitetskrav. När Volvo 1958 lade ut tillverkningen av den nya modellen P1800 till Jensen & Pressed Steel, som var Englands största fristående karosstillverkare, trodde man att vägen till succé var spikrak. Snart visade det sig att även här var kvaliteten i sammansättningen och lackeringen under all kritik. Från och med årsmodell 1963 byggdes bilarna i Sverige, och betecknades i början som 1800S där S stod för att den var tillverkad i Sverige. Modellen levde vidare med flera förändringar av designen fram till 1972, mellan 1971 och 1973 tillverkades även kupémodellen ES som i folkmun kom att kallas för fiskbilen. Försäljningen fick en hel del extra draghjälp i början, bland annat väckte den stor uppmärksamhet när den fick agera som startbil vid 24-timmarsloppen på Sebring i Florida 1963 och 1964.

Men den kanske allra bästa gratisreklamen var TV-serien Helgonet, där Roger Moore rattade en Volvo P1800. Från början var det tänkt att han skulle köra Jaguar E-type, men filmbolaget fick inte leverans i tid. Detta var före produktplaceringarnas tid, så när man vände sig till Volvo fick man betala fullt pris.
– Jag tyckte man gjorde rätt, P1800 är mer uppseendeväckande än en Jaguar E-type, säger Kjell Olsson som menar att just årsmodell 66 är den som är läckrast. Denna byggde vidare på 1965 års facelift, som bland annat omfattade en enklare grill, nya fälgar och navkapslar. Årsmodell 1966 fick höjd motoreffekt till 115 hästar tack vare separata avgaskanaler i grenröret och ett annat avgassystem. Volvo lanserade även en annan bakhjulsupphängning som förbättrade väghållningen samtidigt som ägaren slapp omaket med ständiga rundsmörjningar av framvagnen.
– Från och med 1966 var det bara att gasa och köra, och det gör jag gärna fortfarande, säger Kjell Olsson när vi tar en tur i bilen. Vägmätarställningen indikerar att bilen rullat drygt 24 000 mil, men framöver kommer det inte bli mer än kortare turer.

Att bilen bygger på komponenter från Volvos standardsortiment blir väldigt tydligt när man sätter sig i bilen och vrider om nyckeln. Den klassiska B18-motorn startar villigt och tickar på som i vilken Amazon som helst. Ratten är ovanligt stor och har en märklig lutning som gör att korta personer gärna får den i knäet. Inte heller växellådan eller bromsarna svarar upp mot bilens yttre, men däremot är väghållningen i toppklass och uppmuntrar föraren till att dra på lite extra i kurvorna.

Under de senaste åren har priserna på P1800-modellen stigit ganska kraftigt och bilar i bra bruksskick brukar annonseras ut från cirka 75 000 kronor och uppåt, medan en bil som är i ett mycket fint originalskick brukar landa kring 150 000 kronor. Till skillnad från många andra veteranbilar verka de begärda försäljningspriserna öka ju senare modell det rör sig om. Motor, växellåda och bakaxel är samma som på Amazon och 140, så skador eller defekter på dessa är relativt enkla och billiga att åtgärda. Däremot blir det dyrare och svårare att göra i ordning karossen och inredningen. Speciellt framskärmarna är utsatta och har ofta bytts, med varierande resultat.

Kjell har ett liv bakom ratten
Namn: Kjell Olsson, 71 år.
Bor: Jämshög i Blekinge.
Familj: Fru och två vuxna barn.
Yrke: Tidigare åkeriägare, nu pensionär.
Hobby: Samlar på bilar och lycklig ägare till en P1800.