ENSLIGT. Jag växte upp på en liten gård i Trönö, Hällarna, i Hälsingland. Den låg väldigt avsides, det fanns bara två gårdar där. Vi hade två kor, gris, häst och getter. Jag älskade getterna och särskilt när de fick killingar. Dem brukade vi ta in i köket där de fick leka. På bilden från 1950 är det jag med en av killingarna på axlarna. Den andra gården på Hällarna hade också getter. Bocken var man lite rädd för, han hade så stora horn. Det är Marta Flodin som står på gårdstrappan och året är 1958. Tanten som tagit med sig spinnrocken ut på gården hette Kerstin Larsson (Hansers Kersti) och hon levde ensam långt inne i Hälsingeskogarna, gården kallades Hansers och bilden är från tiden runt sekelskiftet 1900.
Inskickat av Gunvor Persson, Rengsjö.

SOCKERLÅDA SOM SÄTE. Ulla P Hedman har skickat in bilderna på pappa Anders Persson och hans medhjälpare när de sköter det tunga jobbet med att transportera långa stolpar och kolved. Ulla berättar:
”Bilden med stolparna är tagen 1928 hemmavid fädernegården i Nystilla, Torsåker. Pappa Anders står i mitten omgiven av sina bröder John och Knut. Han hade tre bröder till! Pappa ägde lastbilen som han beställde hos Bröderna Hanssons bilfirma i Storvik. Han fick hämta bilen i frihamnen i Stockholm. Men det saknades hytt och inredning. Så när han åkte hem satt han på en sockerlåda och körde i dåligt väder med mycket regn. Sedan fick han köra till en verkstad utanför Sandviken som fixade en hytt. På den andra bilden är det pappa med hjälpkarlen Enbom som lastat kolved. Bilden är från slutet av 1930-talet och tagen i Österfärnebo. Några lyftkranar och andra avancerade hjälpmedel fanns inte. Det var handkraft som gällde”!
Inskickat av Ulla P Hedman, Österfärnebo.

Största skandalen. Året är 1963. Överste Stig Wennerström grips och den största spionskandalen i svensk historia uppdagas. Så inleds en unik dokumentär i tre delar med dramatiseringar av händelseförloppet och med Wennerströms egna berättelser från de hittills hemliga Säpo-förhören.

Titel: Stig Wennerström – spion i kallt krig.
Produktion: Ellung Media med Peder Falk som Wennerström.
Kanal: C More, tillgänglig till 14 juni 2018.

Varje kvarter. Min svärmor Greta Öberg var föreståndare i en mjölkaffär. Den låg på Engelbrektsgatan i Örebro. Det fanns en mjölkaffär i nästan varje kvarter på 50-talet.
Inskickat av Eva Öberg, Göteborg.

Axel William Nordlander hade en förfalskarverkstad i källaren och berättade stolt om sitt hantverk när han greps. Men straffet blev början till slutet för Nordlander.

Det slog ner som en bomb när polisen i maj 1927 grep den 37-årige fotografen och konstnären Axel William Nordlander i hans slitna villa i Stockholmsförorten Enskede. Nordlanders sjukliga, sängliggande hustru och tonåriga dotter hade inte en aning om att familjefadern byggt upp en snillrik förfalskarverkstad i källaren där han tillverkade dollar- och pundsedlar av mycket hög kvalitét. Det var lättare att lura banker och andra på marknaden med utländska sedlar, resonerade Nordlander.
– En ödets ironi att vi ibland knappt hade mat för dagen, medan han tryckte pengar i källaren, sa hustrun i polisförhör.

Nordlander var född i nuvarande Kramfors kommun, men flydde hemifrån redan som 13-åring efter att ha känt sig illa behandlad i familjen. Han blandade en småkriminell karriär med olika affärsprojekt, utbildningar och studiebesök, bland annat i Amerika. Han lärde sig att reproducera konst och hade talang för fotografi och måleri. Nordlander livnärde sig ett tag som porträttmålare. Tanken på sedelförfalskning dök upp ganska tidigt och redan 1913 greps han och dömdes till åtta års straffarbete. Men straffet sänktes på grund av att Nordlander led av tuberkulos. Sedan han gripits för andra gången var rättvisan inte lika nådig, domen blev nio års straffarbete och sex år för kompanjonen Karl Wigholm, en släkting och portvakt som hjälpt Nordlander att prångla ut de falska sedlarna. Nordlanders hustru vädjade om ett lägre straff för sin make, men förgäves.

Nordlander och Wigholm hade inte hunnit få ut så många sedlar, men i förhören berättade Nordlander gärna hur lyckosam han var med sin metod att fotografera en äkta sedel och sedan i en avancerad process skapa en kliché som kunde användas för tryck. De falska sedlarna skulle finansiera en lansering av metoden för legalt bruk, hoppades Nordlander. Att hans sedlar avslöjades framstår i polisförhören som närmast en tillfällighet. Flera experter kunde inte skilja hans falska sedlar från den äkta varan. Experterna var så imponerade av Nordlanders handlag att de spådde en framtid på marknaden för hans idéer. Något patent med hans namn blev det dock aldrig. Nordlander avled i april 1928 i samband med en lungoperation på Sabbatsbergs sjukhus.

Barbro Lill-Babs Svensson har roat miljoner svenskar sedan 1950-talet. Hon har förnyat sig hela tiden och är en förebild för den moderna kvinnan som orkat kämpa på med både familj och yrkesliv.

Lill-Babs föddes i byn Tå i Järvsö socken den 9 mars 1938 och har stått på scen i 65 år. Hon har säkert besökt landets alla folkparker, varit programledare i TV, gjort filmer, shower och utlandskarriär, deltagit i Melodifestivalen och dragit in miljoner kronor till en veckopress som frossat i hennes privatliv. Lill-Babs har aldrig varit rädd för nya utmaningar. I vår är hon aktuell i succéserien Bonusfamiljen i SVT där hon spelar den lesbiska Gugge. En rollfigur som gett henne en ny, yngre publik, säger Lill-Babs, 80. Vi som minns henne ända sedan hon 1959 gjorde låten Är du kär i mig ännu, Klas-Göran, iklädd folkdräkt, är inte särskilt förvånade. Lill-Babs har under hela sin karriär förmått att bryta ny mark och inte fastna i schlagerfacket.

Hon gjorde succé som Annie Oakley i musikalen Annie Get Your Gun på 1970-talet och överraskade många genom att uppträda med en show 1982 som författaren och poeten Lars Forsell specialskrivit åt henne. Parallellt med en krävande karriär har hon, delvis som ensamstående mamma, tagit hand om tre barn. Dottern Monica fick hon redan som 17-åring. På äldre dar är hon också en älskad mormor och mormorsmor. Familjen har alltid kommit i första hand, säger Lill-Babs. Livet har inte alltid varit lätt. Lill-Babs har berättat hur hon under tunga perioder inte ens hade pengar till bussen och de spruckna äktenskapen med Lasse Berghagen och Kjell Kaspersen tog på krafterna. Men mottot att leva livet och ta sig fram har lyft henne genom åren och Lill-Babs framstår idag som en förebild på många sätt. Väl värd att ta plats på Minnenas Journals kvinnolista som vi lanserade för några år sedan i samband med kvinnodagen 8 mars och som blev väldigt uppmärksammad.
Till sist: Lill-Babs skrev autografer åt den då okända gruppen The Beatles i samband med TV-programmet Drop In 1963. Det ni!

Minnenas Journals kvinnolista
10 svenska kvinnor värda att hyllas lite extra.
1. Astrid Lindgren (1907–2002), Pippis mamma och mycket annat.
2. Ingrid Bergman (1915–1982), världsberömd filmstjärna.
3. Ellen Key (1849–1926), pionjär inom ämnet barnuppfostran.
4. Ester Blenda Nordström (1891–1948), vår första grävande journalist.
5. Greta Garbo (1905–1990), dottern till en latrintömmare blev Hollywoodstjärna.
6. Selma Lagerlöf (1858–1940), en av våra största författare, Nobelpristagare.
7. Alva Myrdal (1902–1986), oförliknelig reformator av social-Sverige.
8. Elin Wägner (1882–1949), en av den kvinnliga rösträttens pionjärer.
9. Katja of Sweden (1917–2017), klädde världens kvinnor enkelt och vackert.
10. Barbro Lill-Babs Svensson (född 1938), slitstark glädjespridare med många strängar på sin lyra.
Kom gärna med synpunkter på vår lista!
red@minnenasjournal.nu

Ungkarlen Josef Andersson var en jägare som ”med smygande, fjädrande steg smög sig fram i de mörka småländska skogarna”, skriver Wåge Johansson i sin berättelse om en ovanlig människa.

Josef Andersson (1886–1963) var den siste småländske yrkesjägaren. Han var uppvuxen i byn Älkärr, Ingatorps socken i Eksjö kommun och kallades Joffe i Älkärr, senare Joffe i torpet sedan han flyttat till Österåstorpet i Ydre, en kilometer norrut. Jag minns från min barndom hur Josef berättade jakthistorier för en jaktkompis. Josef överdrev mycket, men han var en bra berättare. Han bildade aldrig familj utan levde som ungkarl hela livet. Det var jakten som betydde allt. Älg och rådjur var det ont om. Josefs villebråd var pälsdjur som iller, mård, ekorre och räv. I övrigt jagade han hare, tjäder och orre. Stillasittande villebråd som rapphöns var inget för Josef. De var så orädda och försvarslösa, menade han.

Pälsdjuren gav kontanter, det var höga priser under stor del av det tidiga 1900-talet. Skogsfåglarna sålde han till Eksjö stadshotell. Jaktmarkerna var Österås kronopark. Han hade ingen jakträtt, men Josef fick jaga ändå. Han jagade också på bondgårdarnas jaktmarker i Ingatorps och Svinhults socknar. På sommaren var han behjälplig med skördearbete och kunde också jobba med kolmulor. Min hustru och jag hälsade på Joffe i torpet 1961, han visade då några fina rävskinn som hängde i köket. Han strök dem med baksidan av handen och sa:
– Dem här ska jag ligga på i kistan. Så blev det också. Den sista tiden fick han hjälp av vänner och grannar, men bodde också tidvis på ålderdomshemmet i Svinhult. Den sista resan dit gick med taxi från torpet. Kommunalkamreren var med och han, taxichauffören och Josef fick se hur skogens djur visade sig på den korta resan. Först en räv, sedan en hare, därefter rådjur, älg och järpe samt till sist en tjädertupp som satt på vägen och lyfte precis framför taxin. Taxichauffören och kommunalkamreren blev förundrade, det såg ut som om skogens alla djur ville ta avsked av Joffe i torpet.

Han hade ingen anhörig och trots löfte från kommunalkamreren fick han ingen gravsten på 40 år. Då reste vi, två jägare som kände Josef, en sten som han blivit lovad och den blev ett minne efter Josef för hela bygden. Han var en skogsmänniska och jägare som med smygande, fjädrande steg smög sig fram i de småländska skogarna.

Tog hand om barnen. Maria Johnsson poserar stolt med sina två spettkakor. Kenneth Håkansson berättar: ”Maria gifte sig med Ivar och fick tre barn, bland annat min mor Majken. De flyttade till Starrarp i Fränninge församling och där startade hon 1944 ett spettkaksbageri. Bjässarna på bilden är en fyra-tjogs och en tre-tjogs spettkaka (1 tjog är 20 ägg). Min mor Majken avled 1947 i TBC och mormor fick ta hand om oss pojkar på 5 och 7 år”. När Gustaf V fyllde 90 år uppvaktades han med en spettkaka, beställd av riksdagsman Alfred Nilsson på Stenebergs gård i Vollsjö. Det var Maria som bakat spettkakan och hon fick ett personligt tackbrev från kungen som gjorde henne till Kunglig Hovleverantör.
Inskickat av Kenneth Håkansson, Hörby.

Under 60 år har Melodifestivalen varit en älskad fest. Tävlingen är tätt kopplad till TV som under dessa år tid blivit en självklarhet för nästan alla svenskar. Inför årets final har vi tagit fram några höjdare vi minns – eller kanske har glömt.

Bra ögonmått. Min svärfar Jens Strömberg, född i Hoting, Tåsjö, Ångermanland, var rallare och en riktig karlakarl. På bilden är han med och bygger Inlandsbanan som stod helt klar 1937. Svärfar litar på sina ögon när han kollar att skenan är rak. Det fanns inte så mycket annat att ta till på den tiden än att lita till sina sinnen och på kamraterna i arbetslaget, förstås. Under arbetets gång träffade han sin kärlek, Hedda Katarina Jonsson, som var ”rallarkocka”. Dom fick två söner. Egon utbildade sig till lokförare och Gunnar gick till sjöss med fina maskinistbetyg.
Inskickat av Gunnel Strömberg, Vendelsö.

Under 50- och 60-talen fanns i varje kiosk billiga tidningar med rafflande mordhistorier. En av de mest lästa var Alibi-magasinet, med snabbskrivna berättelser om ond bråd död.

Kommer ni ihåg Alibi-Magasinet? En del av den så kallade ”kiosklitteraturen” som särskilt en yngre läshungrig publik på 40- och 50-talen uppskattade? En massmarknadslitteratur som fanns lättillgänglig där vanliga tidningar och tidskrifter såldes. De väckte debatt och flera i den dåvarande kultureliten ansåg häftena vara billiga inte bara till priset utan att de också var synonyma med ett vulgärt klichéartat innehåll fyllt med dålig dialog skrivna av författare som dolde sig under pseudonym.

Spindeln i nätet för Alibi-Magasinet var John Lorén. Redaktör, veckotidningsman och förlagsman. Lorén anställdes av Ewald Elander på Romanförlaget redan 1934 och var mannen bakom det framgångsrika Detektivmagasinet. Det blev en succé och i rask följd gav förlaget också ut Nyckelböckerna och Svenska Novellmagasinet. Det sistnämnda var romantiska berättelser som främst uppskattades av kvinnliga läsare. Samtidigt ökade kritiken mot deckarmagasinen och det gick så långt att de kallades för ”läroböcker i mord”. Men Lorén var inte svarslös. Han krävde bevis för magasinens skadlighet och det lyckades ingen få fram.

Från redaktionsrummet i Amerikahuset inklämt bland speditionslokaler för Amerikatrafiken vid Stigbergskajen i Göteborg kom det i jämn ström ut nya historier och allt verkade vara frid och fröjd tills den dag då Elander gick bort. Nu började en strid med både arvingar och kollegor. Det slutade med att John Lorén lämnade företaget och flyttade sin verksamhet till ett annat förlag i Stockholm. Sortin var inte som en missnöjd kriminalare som kastade sin polisbricka på chefens skrivbord. I stället stannade Lorén kvar i sitt väl inrökta redaktionsrum där han byggt upp ett skandinaviskt nät av skribenter. De tog han med sig till sitt nya förlag beläget i Stockholm. I mars 1945 kom det första Alibi-Magasinet ut. Midnatts-mysteriet av norrmannen Öyulv Gran. Sedan följde ett nytt magasin varje vecka. Deckarexperten Johan Wopenka har gjort en djupdykning i utgivningen av svensk kiosklitteratur kallad På smekmånad med Gröna Skräcken och kommit fram till att Alibi-Magasinet under sin levnad mellan 1945–1957 kom ut med 644 titlar. Ofta var det kända journalister som under taget namn skrev sina fantasifulla berättelser.

John Lorén var framgångsrik som förläggare och medverkade också bland annat under namnen Ralf Gordon och Gilbert H Decker med berättelser. Han hade också en specialitet med sina magasin. Vid varje svensk storhelg som påsk, midsommar och jul skulle den veckas magasin innehålla en historia med anknytning till rådande helg. Tyvärr fick Loréns liv ett tragiskt slut. 1976 blev han påkörd av en motorcyklist på ett övergångsställe på Första Långgatan vid Masthuggstorget i Göteborg och skadades så allvarligt att han avled. John Lorén var änkling och hade inga barn. Det problem för oss tonåringar som uppstod till en början var kostnaden för Alibi-Magasinet. Den var 50 öre och gjorde ett stort hål i veckopengbudgeten men när vi efter ett tag upptäckte ett antikvariat inte långt ifrån skolan blev lyckan fullständig. Här inne var väggarna mer eller mindre tapetserade av magasinet till helt andra priser. I dag går de att köpa på nätet från 25 kr styck och uppåt. De 60-sidiga häftena var hopsatta med klammer i ryggen, Omslaget, det verkliga blickfånget, såg alltid spännande ut och var lätta att hitta i affärerna. Titlarna hade inga gränser när det gäller fantasin. De kunde kombineras ihop hur som helst. Vad sägs om Döden går på kräftkalas, Rödögda Fantomen, Den mystiske skridskoåkaren, Dramat på Blå Månen, Mannen med slokhatten och Den brinnande klippan. Sände kanske inte alltid rysningar efter ryggraden men väckte förstås intresse.

Man kan säga att Alibi-Magasinets kvalité inte var i Nobelprisklass men lyckades ändå få upp läsintresset för oss ungdomar. Och det visade sig senare i livet vara väldigt viktigt.

50 år sedan. Min kusin Hans från Hallsberg fick den här fina bilen av vår moster och morbror från Stockholm. Morbror Karl-Erik tog också den här bilden för troligen 50 år sedan, år 1967. Hans är fyra år och den söta flickan är hans systerdotter Kerstin som är bara knappt två år yngre än sin morbror.
Inskickat av Jan Hansson, Älvdalen.

En efterfrågad artikel i Minnenas Journals historia är den om den överjordiskt vackra kullan Pilt Carin Ersdotter. Då hon sålde mjölk på Stortorget i Gamla stan fick polisen rycka ut för att freda henne.

Pilt Carin Ersdotter från Djura, Leksand, född 1814, fick uppmärksamhet som få. Fortfarande, 180 år efter hennes tid som mjölkförsäljerska på Stortorget i Stockholm, fängslar hennes öde och sensationella skönhet. Så sent som 2005 uppfördes en staty till hennes ära i Nacka och en sökning på nätet ger förvånansvärt många träffar.

Pilt Carins första arbete i Stockholm väckte inga större sensationer. Jobbet gick ut på att blanda murbruk på byggen och bära fram till murarna. Ett tungt och slitsamt arbete i skymundan. På bygget var det ingen som tog notis om henne så länge hon skötte sitt jobb, vilket hon också gjorde. En helt annan sak blev det när hon kom till Järla gård i Nacka utanför Stockholm. Bland hennes arbetsuppgifter ingick att sälja mjölk på Stortorget i Gamla stan och det var nu ryktet om hennes exceptionella skönhet började sprida sig. Beundrarna gav henne namnet Vackra kullan och folk vallfärdade till Gamla stan för att få en skymt av skönheten från Dalarna. Vid flera tillfällen uppstod tumult kring hennes mjölkkärra och polisen fick rycka ut för att skingra folkmassorna. Tidningsartiklar publicerades, här hemma och utomlands, om den uppseendeväckande kullan. Skrifter trycktes med sånger och dikter skrevs och tavlor målades, som alla skildrade hennes skönhet. Detta bidrog till en allt mer ohämmad ryktesspridning och situationen blev till slut ohållbar. Arbetsgivare och polis var överens: Hon kunde inte jobba kvar. Hon blev tvungen att flytta ”för att ej i Stockholm göra folket galna i skallen” som hennes arbetsgivare uttryckte det. Hon fick emellertid snart en ny inkomstkälla. Stockholmsnoblessen hade nämligen upptäckt dalkullans dragningskraft och hon anlitades nu för att visas upp på stadens societetsfester. Det kunde bli flera korta besök på olika fester varje kväll och hennes inkomster blev på så sätt goda.

Till slut nådde ryktet kullans hemby och händelserna i Stockholm misstolkades grovt. Hennes fästman trodde mer på illvilligt skvaller än på Carins bedyranden om oskuld och lämnade henne. Han kunde inte stå emot bybornas antydningar om vad hon antogs ha haft för sig där borta i storstan. Societetsfolket skrev intyg om hennes heder, anständighet och oförvitliga vandel, men dessa gjorde dessvärre mer skada än nytta. Men en ung man i byn, Margitas Daniel Andersson, trodde dock på Carin. Det blev förlovning och giftermål med sju barn och ett liv i fattigdom och armod. Långt från livet i Stockholms finare salonger.

Gengas. Lilly och Bertil Axelsson drev taxirörelse i Skruvemåla, Småland, under kriget och så här såg en gengasdriven droska ut. Lilly sitter längst till vänster i det glada gäng som poserar på biltaket. Till höger om henne sitter undertecknad, därefter Tage Olsson och Alice Eklund. Övriga är okända.
Inskickat av Gilbert Gustavsson, Bergkvara.

Städerskan Maja Ekelöf får Rabén & Sjögrens litteraturpris den 28 februari för sin bok Rapport från en skurhink. Boken väckte enorm uppmärksamhet och blev en storsäljare.

I alla väder. Den lilla gumman som sitter på bilden är vår mormor Selma Ehrenström (1880–1952). Vem den fina damen är vet vi inte. Mormor satt i hörnet av Hornsgatan och Varvsgatan i Stockholm och sålde tidningar i 40 år. Bilden är från slutet av 1920-talet, sannolikt, hon bodde i närheten, på Varvsgatan 14. Från början fick tidningstanterna inte ha något skydd mot väder och vind, men mormor hörde till de kvinnor som kämpade för att få små stånd. Med tiden blev mormor en slags grossist och jag minns min barndom när vi satt uppkrupna på tidningsbuntarna och läste kärleksnoveller i Allers, Hemmets Journal och vad nu alla tidningar hette. Det låg ett ölschapp i hörnet och när gubbarna kom med sina hästar så hade mormor sparat sockerbitar som hästarna stack in sina huvuden för att få.
Inskickat av Anita Lindberg, Bergshamra.

Per Oscarssson och Mats Helge Olsson kastade sig huvdlöst ut och skapade Sveriges dyraste film. En film som än idag dras med obetalda räkningar.  

Den största svenska film du sett. Och den galnaste. Så stod det på bioaffischen till Sverige åt svenskarna 1980.  Det sistnämnda stämde bra, för denna filmproduktion var en i särklass uppseendeväckande fars som slutade i fullständigt fiasko, konkurs och fängelsestraff.

Skådespelaren Per Oscarsson och den numera ökände Mats Helge Olsson höll i trådarna till projektet, Oscarsson som regissör och de båda tillsammans som producenter. Filmen kan klassas som en historisk komedi och handlar om den fiktive kungen Gustav och en märklig invasion av Sverige. Oscarsson spelade förvirrande nog fyra olika huvudroller. Filmen var Oscarssons andra regiuppdrag (efter Ebon Lundin 1973) och Olsson var känd för att inte kunna sköta pengar, men herrarna lät sig inte avskräckas av sina tillkortakommanden. Cirka 120 skådespelare engagerades, däribland stjärnor som Margareta Krook, Allan Edwall, Lena Nyman och Björn Skifs för att bara nämna några stora namn. Så många medverkande har det inte varit varken förr eller senare på en svensk filminspelning.

Därtill var över tusen statister med i filmen. Budgeten som hade startat på cirka 4 miljoner slutade med en nota på omkring 20 miljoner! Särskilt kostnadskrävande var alla kläder eftersom filmen utspelade sig under 1400-talet. 120 000 biobesökare kom inte i närheten av att balansera upp det svindyra projektet. Oscarsson fick inteckna sin gård och Olsson blev skyldig mer och mer pengar. Det hela slutade med rättegång i Lidköpings tingsrätt. Olsson gick i personlig konkurs och blev dömd till fyra månaders fängelse för bokföringsbrott. Än i dag finns det obetalda räkningar från vansinnesprojektet som borde ha betalats 1980. På grund av denna tvist har filmen aldrig kunnat visats sedan den gick ned från biograferna.

Hon har under sin långa karriär intervjuat de flesta stora ledarna i världen. Skrivit böcker om Kennedyklanen och gjort sig ständigt obekväm med sina starka åsikter. 

Britt-Marie Mattsson har under snart 50 år träffat flera av världens mäktigaste personer. Skrivit böcker och varit programledare och kommentator i TV. Hon kan se tillbaka på en journalistkarriär som få andra. Hennes specialitet är utrikespolitik. Det har medfört resor runt om i världen. Främst då till USA där hon sedan 1976 bevakat elva presidentval.

Sitt yrke växte hon upp med i hemmet från tidiga år. Hennes pappa Algot Mattsson var journalist på Göteborgs Morgonpost innan han blev PR-chef för Broströmkoncernen.
– Jag växte upp i ett lyckligt hem. Mamma Elsie var en stor friluftsmänniska som såg till att vi ofta var ute i naturen och rörde på oss. I hemmet fanns en stor kortvågsradio där pappa Algot varje morgon satt och lyssnade på de utländska stationerna.
– Jag begrep kanske inte så mycket av de olika språken men fick ändå indirekt språklektioner. Pappa lånade ofta med sig hem de stora amerikanska bildtidningarna som Look och Life som jag storögt tittade i. 1956 var året Britt-Marie aldrig glömmer.
– Jag var 8 år och vi var på sommarstället i Kullavik utanför Göteborg. Vi hade installerat telefon, vilket inte var så vanligt på den tiden. Det var den 25 juli när det ringde. Pappa svarade och började tala engelska, då han la på såg han allvarlig ut och sa att han var tvungen att resa in till kontoret.

Broströmskoncernens passagerarfartyg M/S Stockholm hade i tät dimma kolliderat med italienska lyxkryssaren Andrea Doria utanför Nantucket på den amerikanska östkusten. 51 människor följde med det italienska fartyget i djupet, medan M/S Stockholm med ramponerad för lyckades ta sig in till New Yorks hamn. Redan på hösten kom den andra stora händelsen som kanske hade större påverkan på Britt-Marie. Ungernrevolten den 23 oktober när Sovjetunionen invaderade landet.
– Jag förstod inte riktigt då innebörden av vad som hände. Men jag minns att jag inte blev rädd när min mormor började gråta, hon hade upplevt både första och andra världskriget. De två tragiska händelserna gjorde att Britt-Marie Mattsson började fundera på vad hon egentligen ville syssla med i framtiden.
– Jag kände att jag ville vara med där det hände saker, inte bara som iakttagare.

Britt-Marie skrev ständiga brev till sin mormor och fick också brevvänner både i USA och Australien.
– Någon skrivkramp hade jag inte och har heller aldrig haft i mitt vuxna liv. Det är jag tacksam för. 1960-talet var ett årtionde då Britt-Marie Mattssons planer på att bli journalist tog allt fastare form. När John F. Kennedy valdes till den 35:e amerikanske presidenten 1960 och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka i Kongo på hösten 1961, var det händelser som ökade hennes intresse för vad som pågick utanför Sveriges gränser. Det här var också tiden för Vietnamkriget och när kolonialväldena föll. Britt-Marie var i USA 1966 för första gången och drömde om att arbeta som FN-guide. Men det stannade vid en dröm och vid hemkomsten hade hon bestämt för att gå i sin pappa Algots fotspår och gick upp till Göteborgs största morgontidning GP, och erbjöd sig att arbeta gratis. Tidningsledningen höjde givetvis på ögonbrynen men tyckte att erbjudandet var för bra för att säga nej till.
– Det var en oerhört lärorik tid. Jag fick genast bekänna färg och uppdragen varierade. Då blev det mera allvarligt när Robert Kennedy hade skjutits ihjäl i Los Angeles av Sirhan B. Sirhan.

Britt-Marie fick i uppdrag att åka ut till Kortedala där mördaren hade en tidigare klasskompis. Hon gjorde jobbet men tvivlar än i dag på att det var korrekt. Så småningom uppstod en vakans på utlandsredigeringen och den uppgiften fick Britt-Marie. Allt eftersom åren gick avancerade hon till chef för GP:s utlandsavdelning och det resulterade i sin tur till resor runt om i världen.

Under sin volontärtid på GP pluggade hon parallellt vid Göteborgs Universitet och tog en fil kand i ekonomisk historia, där hon nu blivit gästprofessor.
– Jag hade gärna fortsatt att plugga vidare mot en doktorand i historia men tiden räckte inte till och jag valde då att fortsätta med journalistiken. I dag skriver Britt-Marie helst böcker. I hennes flora av böcker finns både romaner, facklitteratur och en kokbok tillsammans med mästerkocken Leif Mannerström. Det senaste TV-framträdandet var i samhällsserien Den svenska välfärden där hon i tre program tillsammans med superrevisorn Inga-Britt Ahlenius ställer diagnoser i hur landet Sverige egentligen mår.

Britt-Marie tillhör de morgonpigga. Det första hon gör på morgonen är att sätta på TV-stationen CNN för att få de senaste nyheterna. Hon läser GP, DN, International Tribune och ofta kvällstidningarna.
– Därefter är det dags för att gå ut på nätet och titta vidare innan jag börja ringa alla samtal. Mina texter skriver jag så sent som möjligt för jag vill ha med det senaste. Ibland går jag in på Twitter. Inte minst med tanke på att det är där dagens amerikanske president Donald Trump kommunicerar. Jag tycker att det inte bara är han som har för lätt att ta till tangenterna och lämna en plump kommentar till någonting.

Typiskt för Britt-Marie Mattsson är att hon inte sparat en enda artikel hon gjort under sin långa journalistiska karriär. Inget av TV-programmen hon vann stora journalistpriset för 1996 och inte någon av de över 22 000 artiklar hon skrivit.
– Nej, jag lever i stället i nuet. Tittar aldrig bakåt eller framåt. Det är nu som gäller. Inget står ju stilla.

Bokslukare och ständigt motvalls
Namn: Britt-Marie Mattsson.
Född: 19 juni 1948 i Göteborg, (69 år).
Yrke: Journalist, författare och programledare i TV.
Familj: Maken, professorn i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Sören Holmberg. Barnen Johan 36 år och Jenny 32 år med familj.
Bor: I Örgryte.
Hobby: Läser alla böcker hon kommer åt och gillar att promenera.
Aktuell: Har under början av året gjort den omdiskuterade serien Den svenska välfärden.

Hon växte upp långt ute till havs, isolerad från övriga samhället. Britt-Marie ”Kicki” Ohm är fyrmästardotter och en av de sista som ännu minns hur det var när mistlurarna ljöd genom dimman.

Kickis och sambon Christers lägenhet ligger i Helsingborgs centrala delar, med utsikt åt tre väderstreck. Från ett av dem skymtar havet.
– Jag har alltid haft en längtan till havet och måste få se vatten, annars känner jag mig instängd. Det är en känsla som vuxit sig allt starkare med åren, säger Kicki.

Uppväxten på en saltstänkt och vindpinad ö, långt ute till havs har präglat henne. Kicki är den sista generationen som ännu minns hur det var att leva på en fyrplats. Hon var bara tre veckor gammal när hon kom till ensliga Nidingen på västkusten utanför Onsala, där hennes far arbetade som fyrvaktare.
– Yrket ärvdes ner genom generationerna. Både min farfar och farfars far var fyrvaktare och det var en självklarhet att pappa skulle föra traditionen vidare. Men mamma kom från Tyskland och visste knappt vad en fyr var när vi flyttade dit. Kicki tar fram en hög med bilder och vi bläddrar igenom buntarna av minnen. Flera av bilderna är förstoringar, tagna av fotografer från dåtidens lokalpress. Som boende på Nidingen blev Kicki och hennes familj ofta nyhetsstoff.
– Det var väldigt speciellt att leva så långt ifrån civilisationen, så folk blev nyfikna på oss. En gång i veckan åkte vi in till land för att hämta mat vid kajen. Men var det dåligt väder fick vi i stället maten hemkörd av helikopter. På Nidingen bodde enbart tre familjer och några andra barn fanns inte, så Kickis enda lekkamrat var hennes bror Torsten. Men trots det hade Kicki aldrig tråkigt.
– Vi fick använda vår fantasi och se till att det hände saker. Vi hittade mest på bus, säger Kicki med ett skratt när hon minns alla rackartyg.

Fyrfolkets barn präglades av naturen och årstiderna. Kicki brukade ofta vandra ensam på klipporna och samla vrakved. Förr kunde spännande saker spolas i land och Kicki hade en egen liten samling av strandfynd inne på sitt rum. Ibland följde hon med sin pappa och fiskade hummer och om hon visade fyren för besökare fick hon 25 öre.
– Alltid hände det något. Det var väldigt roligt om någon båt gick på grund till exempel, för då blev det fart på alla. Det hände att nödställda fick övernatta hos oss i väntan på bättre väder. Vädrets växlingar och allt som hände kring fyrarna antecknades noggrant i små dagböcker. Man skrev ner när dimman kom och när den släppte, om olyckor inträffade och om kaptenen var nykter eller inte. Var tredje timme skulle man också skicka väderleksrapport till SMHI.

Varje fyrplats hade sitt eget spöke. På Nidingen huserade ”gubben Lund”, en man som var med och byggde fyren och som nu sägs vandra omkring i fyrmästarbostaden och slå med sin käpp.
– Fyrfolket var vidskepligt. Pappa sa ofta att jag inte fick gå ensam på stranden, för där hade det flutit i land så många drunknade sjömän. Det ligger nästan 700 förlista fartyg på bottnen runt Nidingen. År 1959, när Kicki var fyra år, gick flyttlasset vidare till Hamneskär och fyren Pater Noster, en mil utanför Marstrand. Även här levde familjen långt bortom stadens och fastlandets bekvämligheter. Små, till synes vardagliga händelser, som att gå in i en affär, blev till något stort och speciellt för Kicki.
– Att åka till Marstrand och köpa godis i tobaksaffären blev en högtidsstund. Mitt favoritgodis var tablettaskarna Viol, Tutti Frutti och Emser. När fyrfolkets barn blev skolmogna kom en ambulerande lärarinna på besök. Fanns det färre än tre barn på ön blev barnen i stället inackorderade på fastlandet. Så blev det för Kicki och Torsten, som tillsammans med sin mamma, flyttade till Onsala när det var dags att börja skolan. Första skoldagen blev det stor uppståndelse i klassrummet.
– Det var som om Robinson Crusoe hade flyttat i land. Många hade läst om oss i tidningarna och tyckte att det var väldigt spännande att få träffa oss på riktigt.

För Kicki blev det en kulturchock att flytta till fastlandet. Hon var inte van vid att ha kamrater och om en bil körde förbi sprang hon i väg och höll för öronen. Än i dag kan hon bli stressad av höga ljud. Pappan bodde kvar på Pater Noster och de sista åren innan fyrarna automatiserades och fyrplatserna avfolkades, arbetade han på Tistlarna och Nidingen. Det var inte ofta familjen sågs, högst några gånger per år vid skollov och långhelger. När Kicki slutade skolan ville hon utbilda sig till frisör. Hon började som elev på en frisörsalong i Onsala och blev kvar i fyra år. Efter en tur till USA och arbete i bland annat klädesaffär, startade hon en egen salong i Kungsbacka. Vid millennieskiftet flyttade hon till Helsingborg där hon bor kvar än i dag.

Trots den annorlunda uppväxten, helt i händerna på vädrets och naturens makter, upplevde Kicki aldrig att det var svårt eller tråkigt att bo på en fyrplats.
– Man fick göra det bästa av situationen. Det gällde att hålla sams och man kunde inte gnälla över småsaker. Det har lärt mig att alltid se det positiva i tillvaron, konstaterar hon. Kicki minns barndomsåren med glädje. Som vuxen har hon haft en stark längtan ut till havet och öarna. Och om hon hade kunnat hade hon gärna bott på en fyrplats igen, för att återigen få uppleva rofylldheten, måsarnas skri och det ständiga klucket från vattnet.
– En granne här hemma säger att hon håller på att bli galen av måsskriken, men för mig är det tvärtom. Jag gillar dem. Kickis far gick bort för fem år sedan, 84 år gammal. Han blev västkustens sista fyrmästare. Fyrvaktaryrket är nu ett minne blott, men Kicki kämpar för att kulturarvet ska leva vidare. Hon är med i Föreningen Nidingens vänner och när Pater Noster skulle renoveras startade hon en insamling på sin lilla hårsalong i Kungsbacka. Numera får Kicki även föra en kamp mot den svåra sjukdom som drabbade henne för några år sedan: Bröstcancern.
– Jag tar det med gott mod, för ingenting blir ju bättre av att man sitter och deppar. Jag brukar säga att jag aldrig ger upp. Och det har jag nog uppväxten på fyrplatserna att tacka för.

Gillar att göra klipp
Namn: Britt-Marie ”Kicki” Ohm (född Hermansson).
Ålder: 62 år.
Bor: I Helsingborg.
Familj: Sambon Christer Klavestrand, brodern Torsten i Kungsbacka.
Yrke: Frisör.
Intressen: Fyrar, fiske och få vistas ute i naturen.

Harry Söderman var en verklig Sherlock Holmes som reste världen över med sitt mikroskop för att lösa de svåraste brotten. I Sverige byggde han upp den moderna kriminaltekniken och i Norge är han en krigshjälte.

Våren 1956 kom Harry Söderman till Tanger. Med sig hade Harry sin familj, hustrun Elsa och de tre barnen. Den arabiska staden vid Medelhavskusten sjöd av liv. Det var ett inferno av smugglare och brottslingar, något som passade svensken alldeles utmärkt. Detta var hans jaktmarker, och en värld som han kände sig hemma i. Då visste han inte att detta skulle bli hans sista uppdrag.

Den 16:e mars samma år hittade sonen Erik sin pappa i arbetsrummet. Död. Harry hade drabbats av en hjärtinfarkt medan han arbetade. Livet lämnade Harry lika hastigt som det tidigare hade öppnat hela världen för honom. Harry Söderman hade under sina 54 levnadsår hunnit skaffa sig ett världsrykte. Han föddes 1902 i Östersund. Pappa Pehr var en butter landsfiskal och kronofogde som hade planerat en karriär inom pappersindustrin för sonen. Men ödet ville annorlunda. Harry hade två förebilder, pappa och Sherlock Holmes. Det visade sig att han skulle övertrumfa båda. Vuxenlivet började trevande med kemistudier i Malmö. Sedan gick resan till Tyskland i början av 20-talet. Mötet med mellankrigstidens Europa blev ett uppvaknande. Harry såg fattigdomen och svälten i krigets spår och de sociala problem som följde. Men resandet gav också mersmak.

Föräldrarna blev inte glada när han tog en cykel och trampade längs Sidenvägen mot bortre Asien. Han rökte opium i Siam, träffade nomader och reste över stäpper och genom djungler. Harry upplevde den främmande kontinenten i en tid av stora omvälvningar. De gamla europeiska herrarna fanns kvar, men det sjöd och puttrade av oro och frihetslängtan bland de asiatiska folken. Efter ett par år kom han hem, grubblande över vilken väg han skulle ta härnäst. Men det skulle ödet på ett lite märkligt sätt välja åt honom. En vårvinterdag 1925 satt han insnöad på en fjälltopp med en äldre professor, en fet präst och en hjärtsjuk fransk diplomat. Den underliga kvartetten hade lärt känna varandra på ett pensionat och gjort uppstigningen tillsammans när de överraskades av en snöstorm. Det visade sig att fransmannen kände den berömda professorn i kriminalteknik, Edmond Locard, vid det ansedda universitetet i Lyon. Med ett rekommendationsbrev, vackert utsmyckat med diplomatstämplar, anlände Harry följande höst till Lyon för att börja studera. Locard var först skeptisk, men såg snart briljansen i sin unge svensk. Det dröjde inte länge förrän Harry tillhörde Locards innersta krets. Han fick arbeta i det kriminaltekniska laboratoriet och kastades snart ut på verkliga brott. Harry sprängde själv en illegal spelhåla, han spårade mördare och förfalskare, och han lärde sig allt om kriminalteknik, vittnespsykologi, fingeravtryck och ballistik. Hos Locard blev han frälst genom lovsången om tidens främsta verktyg – mikroskopet.

Livet i Frankrike var skönt. Maten, drycken och klimatet passade honom. Ändå återvände han till Sverige 1929 efter att han fått sin doktorshatt. Harry var 27 år gammal och full av självförtroende. Han hade redan fått ett världsrenommé efter att han ledde utredningarna kring ett misstänkt fall av forntidsförfalskning i den lilla franska staden Glozel. Ett mysterium som fortfarande är omtvistat, där en bonde hittade tusentals märkliga föremål i sin åker. Två läger debatterade hätskt om det var förfalskat eller inte. Sverige var vid denna tid hopplöst eftersatt när det kom till polisarbete. Det svenska rättsväsendet var kvar på stenåldern och oviljan till förändring var genuint grundmurad både bland poliser och jurister. Harry slog ner som en bomb i Stockholm. Han öppnade en privat kriminalteknisk detektivbyrå och skaffade sig snart mäktiga vänner inom regeringen och bland utländska diplomater, som den ryska revolutionären och ambassadören Aleksandra Kollontaj.

Genom sina kontakter fick han möjlighet att visa sina färdigheter och snart var han given vid varje större svensk brottsplatsundersökning. Med de nya och märkliga metoderna blev livet svårare för Sveriges alla skurkar. Nu började också tidningarna uppmärksamma honom och kommunistpressen gav honom namnet Revolver-Harry. Harry tog striden med juristerna och visade hur märkvärdig vetenskapen var i jakten på förbrytare. Harrys sekreterare, en ung Astrid Lindgren, lärde sig massor av sin chef. Det var genom alla hans experiment som hon fick idén till Mästerdetektiven Kalle Blomqvist. Arbetet skulle ge Harry ett internationellt rykte och hela världens poliskårer började snart dra i honom. Alla ville anlita den geniale svensken, och Harry fick resa världen över för att bistå kolleger. 1935 åkte han till New York för att bygga upp deras kriminaltekniska laboratorium. Så föddes CSI New York. Framgångarna gjorde att Harry 1939 kunde öppna dörrarna till Statens Kriminaltekniska Anstalt. Svenskt rättsväsende tog klivet in i den moderna tiden, med Revolver-Harry som kapten. För de gamla konservativa gubbarna var det bara att följa med, eller hoppa av. Men kriget skulle förändra allt. Harry hade aldrig tagit nazisterna på allvar. Han trodde sig känna tyskarna, och att de skulle följa den lille löjliga Hitler kom som en chock. Men en resa till vännerna i Frankrike 1942 öppnade ögonen för ondskan i Nazityskland. Snart reste Harry till London där han träffade den norska exilregeringen. Mötet blev början på en av Sveriges mest våghalsiga politiska aktioner genom alla tider. Harry skulle ge norska flyktingar i Sverige en militärutbildning. Han ryckte i de politiska trådarna och fick lov av regeringen att undervisa några tiotal norska reservpoliser. Men vid årsskiftet 1945 hade han en egen lite armé av 15 000 välutbildade norrmän som flögs in vid Nordkalotten och sattes in i striderna mot de retirerande tyskarna.

Frågan var politiskt brännhet i Sverige. Rädda politiker hade velat vänta och se vilka som skulle vinna kriget först. Ändå hade utbildningen startat sommaren 1943 i Roslagens skärgård. Året efter byggdes ett nätverk av utbildningsläger över Svealand och Norrland. I Dalarnas djupa skogar fanns det plats och rätta andan för Harrys hemliga verksamhet. Dalfolket är av tradition positivt inställd till partisanverksamhet. Allt skulle visserligen inte gå helt smärtfritt till. Som den gången när några dalkullor i skydd av natten smög in i lägret utanför Falun för att vänslas med norrmännen. Då skulle Harry kallas för den värsta sortens sutenör i pressen och den svenska frikyrkorörelsen krävde hans huvud på ett fat. Det blev heller inte bättre när hans danska bataljon råkade sätta fyr på sina baracker. Deras kommendant, kapten Freisleben, skulle då skriva ett brev till husägaren Uppsala Universitet och be om ursäkt. Den skämtsamma dansken skrev att med tanke på hur många hus den svenska militären bränt i Danmark genom århundradena så kan väl ett mer eller mindre i Sverige inte spela någon större roll. Det blev ett fasligt liv när Uppsalaakademikerna tydligen saknade humor.

Tyskarna skulle inte dra sig från Norge utan strid och de brände marken bakom sig. Harry som oroade sig för civilbefolkningen kände sig nödgad att själv ingripa. Våren 1945 när hans män tampades med de flyende SS-styrkorna tog han nattåget till Oslo. Väl framme gick han rakt upp hos Gestapochefen Heinrich Fehlis för att försöka tala honom till förnuft. Kort därefter sköt sig Fehlis med Mein Kamp i handen och tyskarna lämnade ett fritt Norge. Harrys styrkor skulle rensa upp i det norska nazisträsket. Alla medlöpare greps och spärrades in. Men själv återvände Harry till sitt arbete på Statens Kriminaltekniska Anstalt. Arbetet med att reformera och modernisera Sveriges rättsväsende fortsatte. Harry fick in kriminalteknik som ett ämne vid Polishögskolan, där han själv började undervisa. Efter 13 år på posten hade han utbildat en generation som kunde ta över. Då tackade Revolver-Harry för sig och slutade. Han hade köpt en gård några år tidigare. Men bondelivet i Sörmland passade honom inte. Samtidigt drog den demokratiska världens rättsväsenden i honom. I skuggan av det kaos som andra världskriget hade orsakat så fanns det mycket att göra. Harry reste till Tyskland och hjälpte västtyskarna att skapa ett demokratiskt författningsskydd. Sedan tog han hela familjen och återvände till New York för att undervisa unga kriminaltekniker. Samtidigt skakade de gamla kolonialländerna i sina grundvalar och Frankrike var tvungna att överlämna Tanger till dess rättmätiga ägare, Marocko. Det var där, vid Gibraltar sund, som han utförde sitt sista uppdrag – att organisera det fria Tangers första riktiga polisstyrka i ett laglöst land.

Revolver-Harry tyckte inte alls om sitt smeknamn, ändå blev det epitet han gick till historien med. Han var inte bara en pionjär inom sitt område, utan en reformator. Han moderniserade det svenska rättsväsendet och ledde poliser och motvilliga jurister in i den moderna eran.

Revolver-Harry moderniserade kriminaltekniken
Namn: Harry Söderman (även kallad Revolver-Harry).
Född: 24 augusti 1902 i Stockholm men växte upp i trakterna kring Östersund. Han dog i en hjärtattack i Tanger, Marocko 16 mars 1956.
Yrke: Civilingenjör och kriminaltekniker. I Lyon tog han sin doktorsexamen 1928 i ballistik, där han beskrev metoden för att identifiera vilket vapen en kula avfyrats från. Han byggde upp Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA), som idag heter Nationellt forensiskt centrum (NFC).
Sagt om Harry: Leif GW Persson har honom som sin stora idol och förebild: ”Han är en helt osannolik person, Sveriges svar på Indiana Jones. Han är större än livet självt, osvensk på det där hejdlösa sättet.” (Sagt i Veckans brott.)