Samling vid pumpen. Lennart Danielsson (till vänster) och kompisen Sven Svensson i tidstypiska lederhosen och med Shellpumpen bakom ryggen i Väne-Åsaka, Västergötland, 1939. Fortfarande finns det bensin men snart skulle andra världskriget orsaka bensinbrist och gengasen göra sitt intåg.
Inskickat av Kerstin Danielsson, Trollhättan.

Den 31 januari lanserar Konsum basvaror i en ny ”blåvit” form. Fantasinamn och utsmyckning ersätts med enkla och klara namn som TANDKRÄM, KAFFE och RAKLÖDDER. Tanken var att göra basvaror billigare än andra varor. Märket ersattes med andra grepp i början av 2000-talet.

Solveig har varit med i den Svenska Lottakåren i 56 år och genom sitt stora engagemang fått kungliga medaljer för det arbete hon utfört. Det började med att det inte fanns så mycket att göra i Jämshög.

I Solveig Aplanders lägenhet i centrala Helsingborg bjuds det på kaffe och hembakade kakor. På matsalsbordet ligger foton från förr och tidningen Lottanytt, som inte längre finns. I lilla Jämshög i Blekinge där hon föddes fanns inte mycket att göra på fritiden. Inspirerad av sin farfar, som var militär, fick hon i 20-årsåldern nys om Lottorna.
– 1961 gick jag med i Olofströms lottakår och när jag sedan flyttade till Karlshamn blev det kåren där, säger Solveig.

Valet stod mellan att bli Lotta i marinen, flyget eller armén och eftersom hon kände en äldre dam som var armélotta föll sig valet naturligt. Det var armélotta hon kom att bli. Plötsligt blev hennes liv spännande, först skickades hon till Lottaskola i Varberg på utbildning för att senare tjänstgöra som stabsassistent.
– Där fick jag lära mig disciplin, klockan 22 skulle vi vara hemma på rummen annars blev det en prick i protokollet. Jag har alltid varit en korrekt person, som tycker om ordning och reda. Vi lottor fick inte ha röda naglar eller höga klackar, säger Solveig.

Men lite smink har alltid gått bra. Innan hon möter andra vill Solveig gärna lägga makeup i form av läppstift och eyeliner. Hon är en chic dam, som är intresserad av både fina kläder och utseende. Under sina aktiva år i lottakåren var det tjänstgöring både helger och kvällar på försvarsstabens sambandscentral. Iklädd den gråa lotta-dräkten satt Solveig på kontoret och ombesörjde ärenden som att skicka lägesrapporter och allehanda meddelanden.
– Kläderna fick vi gratis. Den grå dräkten kompletterades med en barett, den huvudbonad som vi alla bar på den tiden, säger Solveig.

I det civila arbetade hon som sekreterare åt laboratoriechefen på Karlshamns Oljefabriker och en dag på jobbet mötte hon en ung man, sin blivande man Bengt. Han läste på Tekniska Högskolan i Stockholm för att bli civilingenjör och inför sin examen praktiserade han på Solveigs arbetsplats. Det blev giftermål och två små pojkar föddes i rask takt. När maken fick arbete i först Landskrona och så småningom Stockholm följde Solveig med. I Stockholm passade hon på att utbilda sig till sekreterare inom företagshälsovård. Och på fritiden var det lottorna som lockade och Solveig blev kårchef i Hässelby under nio år. Men efter tretton år i Stockholm gick flyttlasset till Helsingborg i Skåne där hon fann en ny lottakår.
– Var jag än har bott har jag gått med i ortens kår. Mellan åren 1987 och 2017 har jag varit ordförande i Hälsingborgs Armélottakår. Våren 2017 blev hon hedersledamot och sitter fortfarande kvar i styrelsen.
– Jag ser fram emot Lottornas 100-årsjubileum i Hälsingborgs Lottakår. I år fyller vi 92, säger Solveig och ler glatt.

När Minnenas Journal kommer på besök är hon iklädd en lotta-klänning från 1940 och till den bär hon lotta-kluten, och mörka skor och strumpor. På klänningen har hon fäst hedersledamotbroschen.
– Jag har alltid varit en nyfiken person, och jag har velat göra en insats. Det känns mycket fint att ta emot pris för det man har kämpat för, då blir man inspirerad att fortsätta ännu ett tag. Solveigs engagemang inom lottakåren har gett henne både en kunglig silvermedalj och en kunglig guldmedalj år 2000. Hans Majestät Konungens medalj är en Hovmedalj, instiftad redan år 1814, och som tilldelas svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster.
– En anledning till att jag stannat i kåren så länge är den fina sammanhållningen mellan kvinnor i alla åldrar, säger Solveig. Sedan en tid tillbaka har det gått trögt att värva nya lottor, men nu ser det ut att vända. I år har flera nya unga lottor anmält sig och är nu igång med olika utbildningar. Alla kvinnor som vill engagera sig i det svenska försvaret eller är intresserade av krisberedskap och av att öka tryggheten i sitt närområde är välkomna att vara med. Något som Solveig brinner extra för är att informera om hur viktigt det är att ha beredskap hemma inför en oväntad kris, när ens eget hushåll blir utan ström eller dricksvatten. Sedan en tid tillbaka sponsras hon och en lotta-kollega av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap när de föreläser om hur man klarar sig om det blir kris. Solveig har en lista på allt som bör finnas i hemmet för att klara sig under minst 72 timmar.
– Man ska alltid ha batterier i reserv och gärna en femliters-dunk med vatten.

Hemma hos Solveig finns också brandvarnare och spritkök samt tomma dunkar för att fylla på nytt vatten från vattenstationer. Solveig möter ofta människor som känner stor oro över vädret som förändras med översvämningar och stormar som följd, och över ökande terrorism och sabotage. Hennes viktiga arbete som Lotta har betytt väldigt mycket både för henne själv och för dem hon möter.
– Jag har en väldigt viktig och trevlig fritidssysselsättning, säger Solveig.

Har många barnbarn att ta hand om
Namn: Solveig Aplander Rosencrantz.
Född: 23 januari 1940.
Familj: Gift, 2 vuxna barn, 5 barnbarn.
Yrke: Före detta administratör inom Företagshälsovården.
Intressen: Familjen, föreningsliv/ lottor, Inner Wheel (kvinnligt nätverk), antikviteter, heminredning, mode, promenader, resor och att läsa böcker.

Lottasången
Gå fram under fanan i guld och blått, se uppåt du svenska kvinna.
Gå fram för den bygd, där din vagga stått låt aldrig din låga förbrinna.
Då skogen susar av minnen och sång, som i dröm hör du Sveriges stämma.
Och når den ditt hjärta, du vet en gång att här är ditt land, du hör hemma.

Den svenskamerikanska vapenforskaren Frank Olson föll mystiskt ut från ett hotellfönster. Han var en av hjärnorna bakom Anthrax­bomben, men då han drabbades av ånger och ville berätta undertecknades hans dödsdom.

Frank Rudolf Olsons föräldrar, Anders och Frederika, lämnade fattigdomen i Dalsland och utvandrade till Amerika i början av 1900-talet. De slog sig ner i Hurley, Wisconsin, en liten stad vid Lake Michigans strand, nära svenskbygderna i Minnesota. Några år senare, 1910, föddes Frank. Han visade tidigt att han var begåvad, därför såg föräldrarna till att han fick studera på universitetet. På den biologiska fakulteten vid University of Wisconsin bländade han professorerna med sin begåvning. Detta gjorde att militären fick upp ögonen för honom.

Andra världskriget hade brutit ut, och i Europa arbetade nazisternas dödsläkare febrilt med att ta fram ett hemligt vapen av virus eller bakterier som enkelt kunde slå ut hela arméer. Amerikanarna ville komma först i den kapplöpningen och 1943 grundade de ett eget forskningscentrum vid Fort Detrick i Maryland. Frank Olson rekryterades som en av de första vetenskapsmännen.

Frank hade inga moraliska invändningar, han var patriot och såg ingen anledning att ifrågasätta auktoriteterna inom militären. Redan tidigt hade han en idé om att koncentrera och förädla en av historiens mest fruktade virus, mjältbrand (Anthrax). Använd på rätt sätt och sedan spridd genom en bomb så skulle den enkelt kunna slå ut en hel fiendearmé på några timmar. Vid Fort Detrick arbetade Frank och hans kolleger dag som natt med att ta fram bomben. Varje dag kom det stora leveranser av apor till basen. Aporna injicerades med viruset och forskarna studerade djuren när de avled under svåra plågor. Frank mådde dåligt av experimenten, men visste att han närmade sig en slutgiltig lösning. Säkerheten var minutiös. Hela anläggningen omslöts av staket, bevakade av vältränade marinkårssoldater. Forskarlaget fick resa mellan arbetet och hemmen. Den fritid de tilläts få tillbringade de tillsammans. Ett par mil från basen byggde Frank och hustrun Alice ett hus och bildade familj. Snart sprang små barn runt på gården. Eric, Lisa och Nils lekte med pappas kollegers barn, framförallt Norman Cornoyers. Han blev Franks bästa vän. Bakom ridåerna skötte CIA allt. Det var de som satte upp målen och medlen. Forskarna visste att de skulle ta fram vapen som kunde ge Amerika världsdominans. I skuggan av det andra världskriget som precis tagit slut var många avtrubbade av alla grymheter. Därför blev mötet med verkligheten ett uppvaknande för Frank Olson.

Han och forskarlaget stod 1949 inför ett genombrott. De hade lyckats med att koncentrera mjältbrand och placera det i en bomb, och Frank hade bevisat både sin genialitet och lojalitet. Cheferna inom CIA var säkra på att den svenskamerikanska forskaren skulle lyda order. Så Frank skickades till Europa. Där fanns mängder av krigsförbrytare på flykt undan rättvisan. Flera av dem var helt oanvändbara för både öst- och västländerna, så de hängdes eller låstes in. Men nazisterna hade haft en mycket målmedveten forskning i biologisk krigföring och den kunskapen var efter kriget mycket värdefull. Vid koncentrationslägret Dachau i Bayern hade Hitlers dödsläkare arbetat med att ta fram virus och stridsmedel som skulle kunna slå ut hundratusentals människor snabbt och effektivt. De hade också prövat sina metoder på människorna som satt inlåsta i dödslägret.

Både USA och Sovjetunionen kastade ut sina agentnät för att fånga upp de tyska förbrytarna, och de var heller inte sena att byta sida för att skapa sig en bättre framtid. Utanför Frankfurt hade CIA inrättat en hemlig bas i en gammal jaktvilla. Hit togs de flyende nazistiska krigsförbrytare som hoppades på ett nytt liv i Amerika. Frank var med och handplockade naziläkarna som gömdes i villan. I samma hus prövades de tyska bödlarnas experiment på människor. Misstänkta ryska dubbelagenter utsattes för grymma förhörsmetoder. Frank kom hem till Maryland och inför sin vän Norman bekände han vad som hade hänt i Tyskland. Människor, fastspända och utlämnade, hade dött under förhören. Deras panikslagna skrik ekade fortfarande i hans huvud. Frank Olson började nu tvivla på att han gjorde det rätta. Kanske kunde vetenskapen användas till att bättra gagna mänskligheten? Sommaren 1950 bryter Koreakriget ut. Nordkoreanerna bryter igenom söder om den 38:e breddgraden och USA lyckas få ett FN-mandat för att gå in med trupper. Det är första gången som de kommunistiska och kapitalistiska maktsfärerna ställs mot varandra i en väpnad konflikt. Samtidigt ett utmärkt tillfälle att pröva nya vapen och visa musklerna mot ryssarna som precis hade genomfört sin första kärnvapensprängning.

När freden kom 1953 berättade flera amerikaner som suttit i koreanskt fångläger fruktansvärda historier om hur mjältbranden hade bränt sönder fienderna inifrån. CIA och krigsmakten förnekade allt och menade att soldaterna blivit hjärntvättade. Frank Olson satt på sitt arbetsrum i Maryland och studerade resultaten. Viruset spreds effektivt och slog ut soldaterna på kort tid. Det sparade stora summor och liv bland de egna trupperna. Två flugor i en smäll, tyckte hans chefer. Men Frank förstod att han och vännerna på Fort Detrick hade släppt löst ett helvete på jorden.

Sommaren 1953 var Frank nedstämd. Småbarnspappan som annars var glad och öppen slöt sig likt en mussla och var knappt kontaktbar. Under semestern med familjen och släkten förstod Alice och barnen att något inte stod rätt till. De visste inte att han bar på en fruktansvärd hemlighet, något som han tänkte offentliggöra, kosta vad det kosta vill. Frank ville gottgöra sina misstag. Han återvände från semestern, fast besluten att krossa vapenprogrammet. Samtidigt var han också engagerad i arbetet att ta fram en ny förhörsdrog, den som vi i dag känner som LSD. Vad han inte visste var att några av vännerna på Fort Detrick hade varnat cheferna i CIA om att han tänkte avslöja deras hemligheter. Hösten blev en mardröm för Frank som sjönk allt djupare ner i grubblerierna. Den 18 november 1953 bjöds han tillsammans med nio andra av de främsta forskarna inom biologiska stridsmedel in till en hemlig konferens vid Deep Creek Lake i Marylands skogsbygder. Med vid mötet fanns några av CIA:s dunklaste figurer, en av dem var Robert Gottlieb, som ska ha spetsat forskarnas drinkar med LSD. När Frank återvände hem till familjen efter mötet var han helt apatisk. Några dagar senare lades han in på mentalsjukhuset Rockville, men skrevs ut redan efter ett par dagar.

Frank hade nu fått en skugga vid sin sida. CIA-agenten Robert Lashbrook följde honom som en adjutant, men hade egentligen ett annat uppdrag. De båda checkade in på Hotell Statler i New York den 26 november. Natten mot den 28 november stod hotellchefen Ernesto Armand vid disken och arbetade när han hörde en otäck och dov duns mot asfalten utanför. Hotellchefen rusade ut och satte sig vid hans sida medan livet rann ut ur Frank Olson. Ett par timmar senare ringde det på dörren hos familjen hemma i Maryland. Alice öppnade och bröt samman under tystnad. Eric var nio år och vaknade, han tassade ut i vardagsrummet och förstod vad som hade hänt. Familjen skulle tro att pappa hade tagit sitt liv. CIA kom med presenter och invaggade dem i falskt förtroende. Men sanningen skulle hinna ikapp mördarna. 1975, drygt 20 år senare, publicerades en artikel om en anonym forskare som ramlat ut från ett hotellfönster i New York. Alice och barnen förstod att det var deras pappa det handlade om, så de kallade till en presskonferens för att berätta.

Nyheten skrämde upp CIA-cheferna, framförallt Donald Rumsfeld och Dick Cheney. De förstod att den stora hemligheten var på väg att läcka ut. Därför skickade de ett hemligt PM till president Gerald Ford att saken måste lösas. Det blev en stor nyhet när presidenten tog emot familjen Olson och gav dem en formell ursäkt inför tv-kamerorna. Men ursäkten gällde inte hela sanningen. President Ford och CIA medgav inför media att Frank utan vetskap fått LSD och menade att han hade drabbats av så allvarliga biverkningar att han tagit sitt liv. När kamerorna släckts ner tvingades familjen underteckna ett kontrakt som gav dem 750 000 dollar mot att inte rota mer i saken.

Men presidenten och hans män hade inte räknat med Eric Olson. Franks äldsta son skulle ägna sitt liv åt att finna sanningen. 1994 fick Eric igenom en ny obduktion av sin pappa som genomfördes av den erkända patologen James Starrs. Han förkastade alla tidigare obduktionsresultat och fann att Frank blivit slagen i huvudet före fallet från fönstret. Eric Olson fortsatte att utreda sin pappas död och fick till slut flera CIA-agenter att erkänna att Frank mördades. Men officiellt har de än i dag inte erkänt mordet.
P.S. För de som har Netflix går det att se en dokumentär om Frank Olson Wormwood.

Föräldrarna lämnade armodet i Dalsland
Namn: Frank Olson.
Född: 17 juli 1910 i Hurley, Wisconsin i USA, död i New York 28 november 1953.  Efter att ha ”fallit” ut genom ett hotellfönster.
Yrke: Bakteriolog, biologisk krigsforskare.
Familj: Frun Alice och barnen Nils, Eric och Lisa. Hans föräldrar Anders och Frederica Olson lämnade Dalsland i början av 1900-talet.

Älskad för sina romantiska bilder
Namn: Helge Artelius.
Levde: 1895 i Sundsvall, dog 1989.
Familj: Gurli Rudewall, konstnär, och dottern Ulla.
Yrke: Konstnär med utbildning på Konstakademien och Konstfack.
Känd för: Bland annat sina stämningsfulla illustrationer som prydde veckotidningarnas omslag under 1940- och 1950-talen.
Aktuell: Boken Artelius av Anne-Marie Jacobsson och Kerstin Bergengren. Den första boken om konstnären. Finns att köpa på www.atremi.se för 217 kronor.

Två gånger världsmästare i motocross, 1959 och 1961 på olika märken. Han vann Svenska Dagbladets Bragdmedalj och under smeknamnet ”Storken” blev han en superstjärna i hela motocrossvärlden.

Sten ”Storken” Lundin blev historisk när han som första svensk i motocrossklassen 500cc vann en Grand Prix-tävling utomlands. Året var 1955, platsen den legendariska Imolabanan i Italien och cykeln en BSA Gold Star. Sten föddes i Stockholm den 20 november 1931 och bodde med sin bror och föräldrar i ett rum och kök på Högalidsgatan på Södermalm. Hans favoritförfattare var Per Anders Fogelström som beskrev just den miljö som Sten växte upp i.

Mamma Adèle var inte särskilt glad över sonens motorintresse då hon var rädd att han skulle skada sig. Inte så konstigt med tanke på att det då var fri fart i Stockholm och Sten då arbetade som motorcykelbud för Åhlén & Åkerlund i Stockholm. Oftast blev det 8–9 timmar i sträck som han körde en trimmad AJS 350 med korta skärmar som saknade både bakhjulsfjädring och strålkastare. Samma hoj som han i helgerna använde för att tävla med. På söndagarna körde han själv till tävlingsbanorna. Där plockade han snabbt bort både speglar, cykellampor, cykelns generator och nummerskylt för att sedan sätta tillbaka dem igen efter tävlingarna när det var dags att köra hem. Sin tävlingsdebut gjorde han i Norrtälje som sjuttonårig då han kom tvåa. Förutom att köra motorcykelbud så började han som rörmokarlärling för att göra sin mamma lugnare men det var ungefär samtidigt som hans tävlingskarriär tog fart. Jämfört med andra i samma bransch blev hans skadelista ändå aldrig särskilt lång även om den rymmer både brutna nyckelben och spräckta ryggkotor. Hans första riktiga tävlingscykel i början av 50-talet var en AJS 500 Competition och med den började han göra goda resultat. Men det stora lyftet kom när han fick sin första nya motorcykel som var en BSA Gold Star 500 och den mest eftertraktade crosscykeln på den tiden.

Inom motocrossen skulle alla ha ett smeknamn. ”Storken” fick sitt på väg hem från en tävling i Skillingaryd när sällskapet stannade vid en badsjö i Östergötland. Med på resan var en journalist från tidningen Racing och det var han som plötsligt utbrast att Sten liknade en stork där han stod på ett ben ute i vattnet. Efter det blev han ”Storken” med alla, även utomlands. Sten ”Storken” Lundins största rival var Bill ”Buffalo Bill” Nilsson, även kallad ”Vilde Bill”. De var grabbarna inom sporten som alla såg upp till. Även om de var kompisar privat så var det ofta tuffa fighter dem emellan på banan. Ingen av dem gav sig. De kunde vara väldigt hårda mot varandra men även mot andra medtävlande. När Storken gjorde sitt nationella genombrott i SM 1954 så kom han tvåa efter ”Buffalo Bill”. Året därpå var rollerna ombytta. 1955 vann Storken sitt första EM i Imola i Italien med sin BSA Gold Star och blev därmed den första svenska förare som vunnit ett Grand Prix.

Han hade en alldeles egen körstil. Lugnt och ryckfritt vilket fick det hela att se väldigt enkelt ut. Att köra motocross på kuperade och kurviga banor sätter föraren på hårda prov när det gäller både balans och kondition. Storkens ekonomiska körsätt gjorde att han hade goda kraftreserver kvar när de andra förarna började ge upp. Lång och smal som han var så såg han inte alls ut som den tidens motocrossåkare som förväntades vara starka som tjurar för att orka hålla cykeln. Istället för att ”bråka” med hojen så var det Storken som bestämde över motorcykeln och inte tvärtom. Andra kända svenska förare var då Rolf Tibblin, Torsten Hallman och Gunnar Johansson. De sporrade varandra och var oftast lojala mot de svenska motorcykelmärkena Husqvarna, Lito och Monark. Storkens annorlunda körstil gjorde att motocrosskörningen förändrades. En av de som snabbt insåg att han hade mycket att lära av honom var den italienska mästaren Emilio Ostorero, som körde sin första motocrosstävling 1952 på en Alpino 175. Det här var på den tiden då det för många ännu kändes långt bort att resa till Italien för att tävla.

Det finns flera historier om hur mannen i den svart/vita hjälmen med initialerna SL ibland lyckades mot alla odds. Som när han under Belgien Grand Prix i Namur 1961 fick problem på allvar men ändå lyckades ta sig i mål galant. Aluminiumbandet som höll bränsletanken brast på hans motorcykel och hans enda chans för att kunna fortsätta var att hålla fast tanken med hjälp av knäna. Att han vann tävlingen gör ju inte historien mindre bra i efterhand. 1961 var hans stora år då han vann VM-guld i motocrossens tungviktsklass, 500 cc på maxpoäng. Den enda föraren som vunnit maximal poängseger i VM. 1959 hade han vunnit VM guld på märket Monark och 1961 vann han på en Lito, som i princip var en Monark med vissa förändringar på bensintanken.

Samma år tilldelades han Svenska Dagbladets Bragdmedalj, som han delade med speedwayföraren Ove Fundin. Det hann bli totalt 24 Grand Prix-segrar och över 1 000 tävlingar mellan åren 1949–1973, då han officiellt slutade tävla vid 42 års ålder. Han var svenskt ankare i crosslandslaget i många år och körde även bilsport mellan åren 1963–1966. Sten ”Storken” Lundin hade varit gift med sin hustru Britt i 60 år när han avled den 3 juni 2016. Han var, och är, oerhört populär både i Italien och Frankrike där han sällan missade att besöka någon veteranträff på äldre dagar.

BRA JOBBAT. Efter att i många år ha slitit som bönder på gården i Folkström, Östergötland, är detta sista hölasset för Ruth och Sven Boström. De ser glada ut efter väl utfört arbete.
Inskickat av Anita Gylfe, Lammhult.

Han föddes in i adelsätten Hammarsköljd och fick en bildning som han förvaltade på bästa sätt. Han rusade mot toppen inom svensk förvaltning och vidare ut i världen. Då han dog sörjde en hel värld. 

1. Växte upp med krav
Den 29 juli 1905 i Jönköping får Hjalmar och Agnes Hammarskjöld parets fjärde son. Fadern utnämndes till landshövding i Uppsala och Dag växte upp på Uppsala slott. I skolan visade det sig att han hade mycket lätt för att lära och han tog studenten 1923 med åtta A, fyra a och ett B (i gymnastik). Läste vidare med franska, juridik och nationalekonomi och blev den förste vid en disputation (1933) att inte bära frack. 

2. Fick en tidig karriär
1936 utsåg finansminister Ernst Wigforss honom till statssekreterare och 1949 blev han kabinettsekreterare på UD. Karriären var hela tiden spikrak upp emot den politiska toppen. 1951 ingick han i Erlanders regering. Han stod tydligt upp för att den statliga byråkratin skulle skydda medborgarna mot särintressen och vårda våra gemensamma värden. 1954 efterträdde han sin far i Svenska Akademien.

3. Generalsekreterare vid 47
Den 7 april 1953, 47 år gammal, blev han vald till FN:s generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie. Det gick ett sus genom salongerna; vem är han? Hans lågmälda person hade inte gjort mycket väsen av sig men desto mer hade han fått uträttat. Han valdes beroende på att Sovjet ratat flera kandidater och trodde sig nu få en mild marionett. Första framgången var att få Kina att släppa amerikanska piloter ur fängelset. Starten kunde inte ha blivit bättre. 

4. Dog oklart 56 år gammal
Han vann allt mer respekt för sin förmåga att se båda parters intresse och skicklighet i att förhandla fram lösningar som båda parter godtog. Den svaga kompromissen han troddes vara blev motsatsen genom hans personliga resning. Då hans plan störtade den 19 september 1961, i ett försök att lösa konflikten i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) sörjdes han av en hel värld. Hammarskjölds resning som människa stod över alla konflikter. Han fick en statsmans begravning i Sverige – 56 år gammal. 

Vår absolut folkkäraste artist har gått ur tiden 80 år gammal. För 4 år sedan, då Lill-Babs firade 60 år på scen, hyllade Minnenas Journal henne med en kavalkad över hennes långa artistliv. Vi publicerar den igen för att hylla en artist som aldrig haft ett bäst-före-datum. Det började 1954 med ett samtal från Simon Brehm…

Den 2 januari 1954 ringde den berömde orkesterledaren Simon Brehm hem till familjen Svensson. Samma dag hade han lyssnat på radioprogrammet Morgonkvisten där den 15-åriga Barbro sjöng låten Min vän spiken. Han ville att hon skulle komma till Stockholm och sjunga i hans orkester. Det var starten på en sagolik karriär som varat i över 60 år. Det stora genombrottet kom 1959 med ”landsplågan” Är du kär i mej ännu Klas-Göran? som följdes av bland annat stora succéer som Itsy bitsy och Jag är en tuff brud i lyxförpackning. På frågan hur hon fortfarande orkar har hon svarat: ”Jag älskar mitt jobb, jag har fått vara frisk och jag är vansinnigt nyfiken.”  

Lill-Babs i tiden
1949 Charlie Norman lär Lill-Babs hålla rätt takt.
1953 Första offentliga uppträdandet på Barnens dag i Järvsö.
1954 Börjar sjunga med Simon Brehms orkester i Stockholm. Ger ut stenkakan med Min mammas boogie.
1958 Gör teaterdebut med Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud i Fly mig en greve.
1959 Slår igenom med Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?.
1960 Mega-stor i  Tyskland.
1961 Sjöng det svenska bidraget April, april i Eurovision Song Contest.
1974 Storsuccé med huvudrollen i musikalen Annie get your gun.
1977 Krogshow med Sammy Davies Jr.
1982 Ger en bejublad show specialskriven av Lars Forssell.
1983 Är med i TV-programmet Här är ditt liv.
1987 Program-ledare för TV-programmet Hemma hos Lill-Babs.
1990 Program-ledare för TV-programmet Vem tar vem?
1996 Ger ut självbiografin Hon är jag.
2003 Programledare i en av Melodifestivalens deltävlingar. Ger ut kokboken Leva livet.
2004 TV4 direktsänder Lill-Babs firande av 50 år i musik- och nöjesbranschen. Hon ger ut en samlings-CD med 38 låtar från 1954 fram till 2004.
2010 Ger åtta shower i Oslo. Turnerar med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson.
2014 På turné med det bästa ur hennes 60-åriga karriär, tillsammans med Lotta Bromé och pianisten Benneth Fagerlund.
2017 Väljs in i Swedish music hall of fame. Får rollen som Gugge SVTs succéserie Bonusfamiljen.
2018 Avlider den 3 april 80 år gammal. Sörjs av en hel nation.

Historiskt. Marie Sundqvist övar på sina färdigheter i knyppling hemma i vardagsrummet i Färgaryd, Småland. Knyppling har sina rötter i Italien på 1400- och 1500-talen. I Sverige fanns konsten också tidigt, men inte så avancerad som på kontinenten.
Inskickat av Marie Bokfors, Smålandsstenar.

ART DÉCO. Det är snart 100 år sedan stilen Art déco började växa fram och den är i ropet igen. Mycket tack var senare års filmatiseringar som utspelar sig vid tiden såsom TV-succén Downton Abbey. Art déco andas livsglädje och framtidstro, kanske något vi törstar efter i en tid av stora omvälvningar och oro.  I denna utställning vill man visa upp det bästa från landets ledande porslinsfabriker. Som en extra inramning har man också fått möjlighet att visa scenkläder ur tidstypiska musikalen Chicago signerade Lars Wallin. 

Utställning: Art déco – porslin från det glada 20-talet.
Plats: Rörstrands museum i Lidköping.
Hur länge: Fram till 29 april 2018.
Läs mer: www.rorstrand-museum.se

Bibbi Gustawson och Inez Gullinder spelade revy tillsammans på 1950-talet. Nu bor de i samma portuppgång och umgås dagligen! – Vi har många roliga minnen, säger Bibbi och Inez.

Bibbi och Inez är båda födda i Södertälje och de jobbade på stadens jätteföretag Scania–Vabis (idag Scania) i mitten av 1950-talet. Båda arbetade med olika administrativa uppgifter och deltog med liv och lust i företagsrevyn som uppfördes under några år med olika innehåll varje säsong.

Eldsjälen Harry Odin var motorn i projektet som blev mycket populärt bland företagets tusentals anställda.
– Revyn innehöll mycket sång och dans och så tog vi upp lokala händelser i roliga sketcher, berättar Inez och Bibbi. Ett tiotal anställda medverkade, alla amatörer, och fick strålande recensioner i lokaltidningen. ”Alltsammans har blivit en piffigt blandad cocktail som man begärligt dricker till sista droppen. Körsbäret bland alla dessa välsmakande ingredienser är Bibbi Wiberg, en ung dam som sprudlar av livsglädje och verkligen har den rätta revygnistan”, skrev signaturen M.Z. efter premiären 1956. Ni gissar rätt, Bibbi hette Wiberg innan hon gifte sig. Revyn framfördes i företagets matsal och hade ett proffsigt stuk.
– Vi hyrde kläder i en butik i Stockholm och hade hjälp av en duktig sminkör, säger Bibbi.

Vi skrattar gott åt de roliga bilderna i hennes fotoalbum där minnena blir så levande. Här dansas det cancan för fullt och publiken vrider sig av skratt under sketcherna. Det var inte konstigt att arbetarna visslade uppskattande när revyns kvinnor passerade förbi på verkstadsgolvet under veckorna.
– Vi hade väldigt roligt under repetitionerna, minns Inez, och medger gärna att hon kan längta tillbaka till denna glada tid.
– Man kom varandra nära och åtminstone en förälskelse spirade i kulisserna, säger Bibbi. En annan kul grej var att företaget bjöd revy-artisterna på lunch på Berns i Stockholm när årets föreställningar var över.

Efter en fem-sex år på företaget slutade Inez och Bibbi för att jobba med annat. Efter tiden på Scana–Vabis blev Bibbi arbetsförmedlare och Inez jobbade som extraresurs på en skola. De möttes på Gnestatåget för en 4–5 år sedan och började umgås. Och inte nog med det, numera bor de i samma portuppgång i centrala Gnesta och träffas dagligen.
– Vi sjunger i kör, spelar boule, går långa promenader och delar samma intresse för djur och natur, säger Bibbi och Inez som båda är ensamstående sedan makarna gått bort. Att de båda varit med i Scania–Vabis-revyn för över 60 år sedan insåg de inte med en gång, men dessa gemensamma minnen har gjort samvaron ännu roligare.
– Mina bilder från den tiden försvann, säger Inez, tur att Bibbi har kvar sina.Visst är det något särskilt med att bläddra i gamla klassiska fotoalbum? Har du roliga album och tidsbilder? Hör av dig till Minnenas Journal.

Uttrycket ”fyllan och villan” härrör från 1800-talets Falun. Då fanns där ett värdshus dit folk vallfärdade för att få sig ett järn innanför västen. Tyvärr blev det oftast lite för mycket av den varan, därav uttrycket. 

Den som ska bli på ”fyllan och villan” på riktigt måste åka till Falun och ta till kröken. Det är därifrån det klassiska uttrycket kommer. Villan var ett populärt utvärdshus i Falun under 1800-talet. Hit kom människor från stadens alla sociala skikt, för att släcka törsten under de ljusa sommarnätterna. Här satt allt från pigor och hökare till borgare och landsfiskaler tillsammans, och skålade och sjöng nätterna igenom.

Utvärdshus var populära inrättningar över hela Sverige under 1800-talet. Landet var satt i förändring och städerna moderniserades. Fenomen som semester och rekreation blev något som inte bara rika och adel kunde ägna sig åt. Ett utvärdshus serverade dryck och enklare mat. Ofta fanns det aktiviteter som kägelbanor, och kanske till och med en karusell. Här erbjöds stadsbefolkningen, som inte hade tid eller råd att resa i väg, en flykt från vardagens mödor.

Villan i Falun låg mjukt inbäddad vid foten av Jungfruberget, nära det som i dag är Lugnets Riksskidstadion. Ställets popularitet blev så stor att uttrycket ”fyllan och villan” spreds i Falun. Polisen var bekymrad över det omåttliga drickandet på värdshuset. 1883 tvingades Villan att slå igen sina portar, och nykterhetsrörelsen tog över det populära etablissemanget. Därefter minskade det allmänna intresset för byggnaden. Om det blev roligare eller inte är upp till var och en att avgöra. Tyvärr finns inte byggnaden kvar, den revs. Men i dag finns ett lokalt bryggeri i kvarteret som gör ett prisbelönt öl, ”Falu Röd”.  En hyllning till den världsberömda rödfärgsfabriken vid Falu koppargruva.

FINA KLASSFOTON. Änne ett fint klassfoto från en skolsal vi minns. Barnen har ställt upp sig för att sjunga inför fotografen som är på besök i Virå, Södermanland, 1946. I bakgrunden en Sverigekarta och på väggen till höger anar vi information om trafikskyltar.
Inskickat av Roland Gustavsson, Björkvik, som står i andra raden, fyra från vänster.

Alla känner vi till Kristina från Duvemåla. Men hur det gick för alla andra hundratusentals kvinnor som utvandrade till USA är inte lika välbekant. Ulf Beijbom har lyft fram deras öden i flera böcker. 

Författaren Ulf Beijbom i Växjö utkom 2006 med boken Utvandrarkvinnor Svenska kvinnoöden i Amerika. Under drygt tio års tid samlade han källmaterial, läste dagböcker och brev för att få ett grepp om vad det var som väntade de svenska kvinnorna när de anlände till USA.
– Männens historia är väldokumenterad. Det finns mängder av forskning som ger en bra bild av hur livet var för dem i det nya landet. Men hur det var för kvinnorna finns det inte lika mycket beskrivet, detta trots att det finns mängder av personligt källmaterial bevarat.

Han fann att kvinnornas dagböcker och brev ger en mer personlig och vardagsnära beskrivning.
– Här framträder känslor och sinnestämningar som ger en talande och levande bild av hur förhållandena var i det nya landet. Trots att kvinnorna på den tiden officiellt levde som omyndiga var det ofta de som drev igenom emigrationsbeslutet.
– I de dokument jag gått igenom framträdde kvinnorna som drivande för ett nytt liv i ett nytt land.

Den första vågen av kvinnliga emigranter var dock familjebunden, det vill säga kvinnorna utvandrade i egenskap av hustru eller dotter. Men efterhand utvecklades ett nätverk där kvinnor som redan fanns på plats hjälpte sina kvinnliga bekanta hemma i Sverige med biljetten. Väl på plats fick de tjänst som hembiträden och kunde börja jobba av på skulden för överfarten. Även kyrkorna var drivande i att hjälpa kvinnorna till ett nytt liv. Inte sällan hade olika religiösa sällskap en gemensam reskassa för att erbjuda även de fattigaste en biljett till det nya landet. Det här lockade många ogifta kvinnor som inte hade möjlighet att spara ihop till en reskassa på egen hand. När passtvånget avskaffades 1860 försvann också de formella utvandringshindren för kvinnorna, medan männen fortfarande tvingades att försöka komma undan de allt tuffare kraven på att de skulle fullgöra sin värnplikt.

I takt med att allt fler emigrerade ökade oron bland de besuttna hemma i Sverige att all duglig och billig arbetskraft försvann.
– Under en tid fanns det en särskild byrå som inrättats för att varna framförallt unga kvinnor att ge sig iväg. I bygderna åkte föreläsare runt och berättade om riskerna med att de skulle bli bortrövade för att tvingas arbeta under slavliknande former på avlägsna farmar eller på bordeller i städerna, säger Ulf Beijbom som dock inte funnit några konkreta bevis på att det förekommit slavhandel i någon större skala. Han tillägger dock att det finns många frågetecken när det gäller all forskning om hur det gick för dem som emigrerade. De som inte lyckades lämnade sällan några spår efter sig till skillnad från dem som kunde ta för sig och slå sig fram i det amerikanska samhället.
– I det material som jag läst finns det även en tendens till att många beskrev förhållandena i det nya landet som rosenröda, vilket till viss del kan vara en naturlig försvarsreaktion. För den som blivit avrådd att resa gällde det ju att visa att beslutet ändå var det rätta.
– För de flesta blev dock emigrationen en ekonomisk fullträff. En piga som fick tjänst i ett hem i Chicago fick det enormt mycket bättre jämfört med om hon stannat kvar i Sverige. Skillnaden i levnadsförhållanden mellan USA och Sverige på den tiden var lika stor som det är mellan Sverige och de fattigaste u-länderna idag. Ulf Beijbom menar att de svenska kvinnorna även fick en högre status i det amerikanska samhället än vad de haft hemma i Sverige. En orsak till detta var att de flesta hade fasta jobb som hembiträden medan de svenska männen istället fick kortare anställningar på till exempel byggen. Med tanke på att de allra flesta gifte sig med en landsman gjorde detta att det ofta var kvinnorna som stod för familjens ekonomiska trygghet.

I de större städerna fanns det ett tydligt överskott av kvinnor bland de svenska emigranterna. Under de tidiga emigrantåren valde 90 procent en partner från Sverige medan resterande gifte sig med invandrare från andra nordeuropeiska lutherska samhällen. Även inom kyrkorna fick kvinnorna framträdande roller, antingen i den kyrkliga verksamheten eller som anställda inom kyrkornas projekt i form av sjukhus och skolor.
– Kvinnorna hade goda möjligheter att försörja sig på den amerikanska arbetsmarknaden, vilket gjorde att de fick en betydligt större frihet i att forma sina egna liv.
Fotnot: Totalt utvandrade cirka 1,5 miljoner svenska till USA, vilket i stort sett motsvarar folkmängden i dagens Estland. 

Skrivit flera böcker om emigrationen
Namn: Ulf Beijbom.
Född: 1935 i Härnösand.
Yrke: Historiker och författare. Har varit chef för Svenska Emigrantinstitutet i Växjö och bland annat gett ut Vilhelm Moberg och utvandrarbygden och Amerikaminnen på Norstedts förlag. Utvandrarkvinnor Svenska kvinnoöden i Amerika går att hitta på bokborsen.se

Karolina Olsson, ”Soverskan på Oknö”, vaknar den 3 april efter att ha legat i koma sedan 1876, vilket är den längsta tid som någon levt i dvala för att sedan vakna upp utan bestående men. Det finns dock frågetecken om hon verkligen sov hela tiden. Hon kan ha låtsats och/eller varit psykiskt sjuk. 

Fiolmakare. Min far Nils Persson i Rengsjö, Hälsingland, visar upp några av de fioler som han tillverkade med hemgjorda mallar och enkla verktyg. En speciallack som han delvis tillverkade själv gav fiolen den perfekta klangen, nära nog som en Stradivarius. Det var i alla fall vad många kända spelmän sa om fars fioler. Bilden är från 1975.
Inskickat av Mats Persson, Rengsjö.

För lite mer än 100 år sedan tog Brazil Jack vilda västern till cirkusmanegen – publiken jublade åt både diligensjakter och indianöverfall. Själv såg han ut som Buffalo Bill med långt hår och yvig mustasch.

Den amerikanske expresidenten Theodore Roosevelt måste ha blivit förbluffad när han under en Europaresa i maj 1910 anlände till Katrineholm. På perrongen möttes han av cowboys och indianer medan en orkester spelade Stars and Stripes Forever. En bukett blommor överlämnades av en ståtlig, karismatisk herre med exotiska drag. Han språkade glatt med expresidenten och påminde denne om deras tidigare möten i Amerika. Några sådana hade dock aldrig ägt rum.

Den ståtlige herrn var cirkus- och showmannen Brazil Jack och uppträdandet på perrongen en fyndig reklamkupp. Händelsen gav naturligtvis eko i pressen och var typisk för den PR-sinnade Brazil Jack. Han lär ha sagt att om han hade 100 kronor skulle han lägga 90 av dem på reklam för sina projekt.

Brazil Jacks riktiga namn var Carl Max Alexander Rhodin och han föddes i Bergen i Norge 1871. Hans farfar var en förmögen hovstallmästare som hade brutit sig loss från en borgerlig tillvaro för ett liv som vagabonderande trollkarl. Brazil Jacks far fortsatte i samma fotspår som trollkarl, medan hans mor uppträdde med den ovanliga specialiteten sandmåleri, som lär komma från navajoindianerna.

Familjen flyttade till London där den unge Brazil Jack, eller Max som han då kallades, gick i skolan. På Polytechnic Theatre fick han lära sig skuggspelsteater och deltog snart i faderns trolleriprogram som skuggspelskonstnär.

Max övade sig också på olika cirkus- och estradkonster, blev duktig på att trolla med kort och tog lektioner i violin. Den första egna turnén genomförde han som gårdsmusikant på svenska västkusten. Här blev han bekant med en grupp romer med vilka han slog följe under tre år. Med hjälp av fiolspel och kortkonster lockade han folk till lägrets föreställningar och marknad. Men när hövdingen ville att Max skulle gifta sig med en av döttrarna flydde han hals över huvud till familjen på kontinenten.

Max hade nu flera tillfälliga jobb, bland annat på den cirkus där den berömda lindanserskan Elvira Madigan fanns bland artisterna. Det var under hans tid där som hennes flykt med den svenske löjtnanten Sixten Sparre ägde rum. Lindanserskan var känd för sin stora skönhet men Max blev inte särskilt imponerad. Han var van att se henne osminkad i vardagskläder medan hon bar cirkusens tvättkorgar.

Vid sekelskiftet hade Max tillräckligt med erfarenhet och kapital för att starta eget. Han bytte till sitt artistnamn och drog i gång cirkus Brazil Jack. Inspirerad av Buffalo Bills vilda västern-show fick cirkusen ett liknande tema. Diligensjakter och indianöverfall spelades upp i manegen med hjälp av våghalsiga cowboys och indianer och stora mängder hästar. Brazil Jack stod i centrum som en nordisk Buffalo Bill med revolvrarna i hand och det långa, lockiga håret fladdrande kring axlarna. Showen blev ett älskat folknöje! Även Brazil Jacks egna barn deltog i föreställningarna, liksom den nu före detta hustrun.

När turnéerna gick dåligt tog han stora lån, främst av sin danske sekreterare Albert Nielsen. Snart lämnade han också cirkusmaterial i pant till denne och nästa steg blev att skriva över hela cirkusen på Albert Nielsen. Efter en brytning dem emellan lämnade Brazil Jack sin cirkus för gott men han fortsatte att arbeta inom samma bransch.

På 1930-talet drev Brazil Jack nöjesfältet Tältstaden med den lilla cirkusen Djungeln som sidoverksamhet. Där fick publiken uppleva vilda djur, fakirer och ormtjusers­kor. Sonen Trolle ville bryta loss cirkusen och turnera med den. Efter viss tvekan gav fadern med sig och den nya cirkusen blev en stor succé. Trolle visade sig vara en begåvad affärsman och med tiden blev Zoo Cirkus Sveriges största.

Även Brazil Jack reste med och deltog i den mån åldern tillät. Samtidigt författade han sina memoarer, På mitt livs nöjesfält (1945), tillsammans med spökskrivaren Axel Essén. Som numera legendarisk cirkusman fick han mycket uppmärksamhet och respekt. Han avled 1952 i sviterna av en lunginflammation. Graven finns på Fosie kyrkogård i Malmö.

Andra artister vi minns

Gorilla (1956)
Under inspelningen av Gorilla blev allt kaosartat med statister som rymde och gorillor som anföll men filmen fick bra kritik. Den kostade dock alldeles för mycket och sänkte bolaget Terrafilm. 

Lockelsen efter det exotiska och outforskade var stor under 1950-talet. Detta ledde till en hel del filmprojekt utanför Sveriges gränser. Ett av de mer udda var äventyrsrullen Gorilla som spelades in i Belgiska Kongo under en händelserik och helvetiskt varm period mellan augusti 1955 och mars 1956. 

Den legendariska fotografen Sven Nykvist (som var missionärsbarn med rötter i Afrika) stod för fotot och filmbolaget Terrafilms ägare Lorens Marmstedt skrev manus och regisserade. Som medregissörer hade han Nykvist och journalisten/författaren Lars-Henrik Ottoson som kläckt idén och agerade inspelningsledare. Ottosons mer dramatiska och dokumentära ambitioner ändrades under tiden till en något mer diffus och genreblandad film. Marmstedt var affärsman ut i fingerspetsarna och ville locka publik. Därför räckte det inte med gorillaskräck och häftiga bilder från djungeln — det måste naturligtvis vara en kärlekshistoria med i handlingen också!

Filmteamet släpade sig fram genom djungeln i 55 graders hetta bärandes på 40 kilo tung kamerautrustning och behövde både avvärja en riktig gorillaattack och lurpassande krokodiler. Inspelningen försvårades dessutom av att afrikanerna inte hade samma uppfattning om tid och överenskommelser som svenskarna. Infödingen Opako försvann plötsligt och återfanns småningom i sitt hem – 90 mil bort från inspelningsplatsen! En annan pygmé åkte plötsligt för att jaga och dök upp på inspelningen en vecka för sent! 

Men trots dessa incidenter blev det en film som fick bra kritik. I dag reagerar man dock starkt på de koloniala tendenser som filmen visar upp. Den speakerröst som kommenterar handlingen förklarar tydligt det “fantastiska” i att den vite mannen kommer och räddar urbefolkningen från faror de inte själva bemästrar. På grund av de höga kostnaderna blev filmen ett enormt ekonomiskt bakslag och den bidragande orsaken till att Terrafilm gick i graven efter mer än tjugo lukrativa år i branschen. Gorilla gavs ut på dvd 2016.

Rinnande vatten. Hilma och Gunnar Johansson på Lundholmen, Småland, har dragit igång vårtvätten 1962. Barnbarnet Elisabeth hjälper till och som synes finns det rinnande vatten från pumpen.
Inskickat av Maj Möllbom, Jönköping.