DRAMATIK. Historien handlar mycket om människor som gått samman i en kamp för sina rättigheter. Det må gälla rösträtt, sexuell läggning, funktionshinder eller diskriminering på grund av språk, religion och ursprung. I en utställning visar Historiska museet denna kamp från slutet av 1800-talet och framåt. Utställningen bygger på arkivmaterial, personliga berättelser och unika föremål. 

Namn: 100 % kamp – Sveriges historia.
Plats: Historiska museet i Stockholm.
Hur länge: Till den 9 december 2018.
Läs mer: www.historiska.se

GETDONING. Bilden från Spässerud i Värmland är från 1937 och visar hur barnen träffats för att åka getdoning. Det var en speciell sorts kälke som användes vid timmerkörslor. Från vänster kälkens ägare Hans-Erik i Rönninga, Karl-Rune i Öststuga, Jan-Olof på Högen, Marianne i Rönninga, Eivind på Högen och Eivor på Framme.
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

Astrid Kindstrand blir 6 april den första kvinnliga nyhetsuppläsaren i radio vilket leder till folkstorm. ”Hon är urusel, har vi så förbaskat ont om hallåmän”, var en av många hätska kommentarer.

Peter Fornstam tog över efter sin far och är tredje generationen chef för företaget Svenska Bio. Trots faderns varningar om att han skulle välja ett annat yrke är han nu i hetluften om biografernas framtid.

Peter Fornstam lyssnade inte och i dag styr han framgångsrikt företaget från den gula villan i Hersby på Lidingö utanför Stockholm.
– Jag tycker det är lite väl stora ord att kalla mig framgångsrik, men att lyckas hålla en och samma affärsidé i gång i drygt ett sekel tyder på en tro på dess kärnverksamhet. Att få underhålla en publik med rörliga bilder i en bekväm salong.

Svenska Bio är i dag Sveriges näst största biografkedja med 128 salonger i 35 biografer på 32 orter. Företaget sysselsätter 500 personer och hade 2015 över tre miljoner biobesök. Biograferna är utspridda över landet med Landskrona som sydligaste punkt och upp till Skellefteå i norr.

Redan i början av 1900-talet grundade Peters farfar Karl ”Biograffirma Karl Fornstam” som sedan 27 augusti 1987 blev Svenska Bio. Han öppnade en tältbiograf i Stockholm i filmens barndom och sedan ökade han allt eftersom ut antalet biografer i hela landet. Tillsammans med kompanjonen Edvin Sterner hade de i Mariestad Teaterbion ihop. Under 80-talet inleddes ett fruktbart samarbete konkurrenten SF Bio i en bio i Södertälje. Under 2000-talet har Fornstam ökat sin biografandel i Västsverige. Biografsalongerna har moderniserats och blivit fler i städer som Alingsås, Borås, Kungsbacka, Skövde, Vänersborg och Uddevalla. I den sistnämnda staden byggdes fem salonger och en VIP-salong i ett tidigare parkeringshus. Här finns Sveriges största bioduk.

– Biostaden har blivit en riktig pärla och biobesöket i Uddevalla har fördubblats sedan premiären i juli 2014. Biografen har också tilldelats fina utmärkelser som Samhällsbyggnadsnämndens Arkitektpris och Årets Komet av Uddevalla kommun. Det är vi både glada och stolta över. Det kan vara influenserna från Göteborg som under 70-talet var Sveriges bästa biostad som nu spridit sig i området. Vid sekelskiftet utökade Peter Fornstams bolag sin verksamhet utanför landets gränser. Man etablerade sig i Köpenhamn genom att bli största delägare i nystartade biografen Empire. 2008 förvärvades också en bio i Naestved på Södra Själland. I februari 2012 påbörjades en uppbyggnad av biografverksamheten i Finland med start i Borgå och sedan i ytterligare sju städer. Peter Fornstam sitter som ordförande i Sveriges biografägarförbund och är också ledamot i AB Svensk Filmindustri, Filmägarnas Kontrollbyrå AB och Biografernas Servicebolag. Med andra ord en viktig kugge inom filmbranschen. Själv hinner han se runt hundra nya filmer varje år.
– Jag önskar det kunde bli fler men tiden räcker inte till. 

Peter Fornstam tror på biografens framtid. Konceptet att få folk att gå på bio i en tid när alltfler andra fritidsaktiviteter lockar är nästan detsamma som under glanstiden på 40- och 50-talen.
– Det största dragplåstret är fortfarande intresset för själva filmen. Betydelsefullt är också möjligheten att komma ut och träffa andra människor. Sedan har det tillkommit snygga moderna salonger med bra komfort och teknik. Personal som gör att besökarna känner sig välkomna. Allt gärna kombinerat med en restaurang. Då kan det bli en helkväll för besökaren. I början av 50-talet hade Sverige 7 miljoner innevånare. De gjordes, enligt Peter Fornstam, 84 miljoner biobesök årligen. En siffra som motsvarade ett besök varje månad på landets då 2 500 biografer. Tio år senare slog TV igenom och då försvann ungefär 30 procent av årsbesökarna och biografantalet krympte till 2 000. Under 80-talet gjorde hemvideon entré och då inskränkte sig biobesöken till 16–18 miljoner per år. En siffra som stämmer väl in i dag också.

Det finns två mörka moln på den annars relativt ljusa biografhimlen, enligt Peter Fornstam.
– Först och främst piratkopieringen. Sverige är sämst i Europa när det gäller upphovsmannarätten. Filmbranschen förlorar 800 miljoner varje år på en alltför svag lagstiftning. Sedan har vi den statliga filmpolitiken där regeringen från 1 januari 2017 höjde biografmomsen till 25 procent. Det var förra våren som kulturminister Alice Bah Kuhnke meddelade att regeringen tänkte skrota det drygt 50 år gamla filmavtalet som Harry Schein tog fram 1963. Då betalade filmbranschens olika aktörer 10 procent av intäkterna och 6 procent i moms. Det har från 1 januari 2017 ersatts med en moms på 25 procent.
– Det är ingen tvekan om att detta kommer att drabba främst de mindre landsortsbiograferna som Alice Bah Kuhnke vill värna om. många kan få lägga ner, visar en undersökning vi gjort. 

Peter Fornstam älskar att hjälpa till vid nya ombyggnader och installationer.
– Jag gillar att vara med i slutet av en ombyggnad. Då tar jag gärna på mig blåstället och målar eller snickrar om det behövs. När vi gör om en biograf brukar vi lägga gammalt material i tre högar; kasta, spara eller återanvända. Det har gjort att jag privat kunnat göra ett litet filmmuseum uppe i Sälen. Mest för mig själv när nostalgin tränger på. Nu är också en fjärde generation Fornstams på gång. Dottern Suzanna och sonen Gabriel arbetar redan där.
– Jag stannar så länge det går och vi alla trivs. Sedan får väl barnen kasta ut mig!

Gillar att se film, läsa och snickra
Namn: Peter Fornstam.
Ålder: 62 år.
Yrke: VD för Svenska Bio.
Bor: I Stockholms innerstad.
Familj: Hustrun Bodil och tre barn och fem barnbarn.
Hobby: Gå på bio, läsa biografier, måla och snickra.

SKRINNARE. Sigge Ericsson, född 1930, är en av våra stora idrottsstjärnor med en lång meritlista från 1950-talet, bland annat både OS-guld och VM-guld. Kanske drömmer Lars Jonegård på bilden från Götene 1953 om att bli en storskrinnare. Det var fina isar på 50-talet, men klädseln med pjäxor, halvrörsskridskor och fladdrande byxor är kanske inte optimal för världstider. Rörskridskor kom i början av 1900-talet, halvrören hade ingen fast sko utan fästes på pjäxorna.
Inskickat av Kristina Jonegård, Götene.

FÄRGSTARKT. Sigrid Hjertén (1885–1948) är en av det svenska avantgardets frontgestalter. Hon var i sin ungdom elev till Henri Matisse i Paris där hon även tog starka intryck av Paul Cézannes måleri. I samtiden både hyllades och kritiserades hon för sitt expressiva färgmåleri. På utställningen visas ett stort antal av Sigrid Hjerténs verk från 1910-talet fram till det publika och kritikerrosade genombrottet på 1930-talet då några av hennes mest fängslande och färgintensiva verk tillkom. Parallellt visas även ett antal målningar av hennes make Isaac Grünewald och av sonen Iván Grünewald.

Titel: Sigrid Hjertén – en mästerlig kolorist.
Plats: Waldemarsudde i Stockholm.
Pågår: Till den 26 augusti 2018.
Läs mer: www.waldemarsudde.se

Han hyllades för sina uppfinningar, men när affärsprojekten havererade tog hatet över. Att Martin Ekenberg skickade brevbomber är bevisat, men mördade han också sina fruar?

Martin Ekenberg (1870–1910) föddes i Töreboda och växte upp under enkla förhållanden. Hans studiegång var ofullständig, men unge Martin visade tidigt prov på idérikedom och en dynamisk hjärna. År 1890 anställdes han som 20-åring på Gustaf de Lavals experimentverkstad vilket blev början till en lång rad uppfinningar inom olika områden. Han utvecklade en metod för att bestämma fetthalten i mjölk, något som han doktorerade på 1893, och arbetade med att raffinera olja ur sill för att ersätta den dyra smörjoljan. Storstilade projekt som ångdrivna fiskefartyg där fisken rensades och konserverades ombord och maskiner för produktion av torrmjölk var andra exempel på hans särpräglade förmåga.

Många projekt var framsynta, Ekenberg fick Polhemspriset för sin fiskrensningsmaskin, men han lyckades inte göra lönsamma affärer av sin kreativitet och blev istället bitter och hatisk. Ekenberg började skicka livsfarliga försändelser till personer som, enligt Ekenberg, saboterat hans affärsplaner. Den förste var direktören Karl Lundin som lagt krokben för Ekengrens torrmjölksaffärer. Den 19 augusti 1904 fick Lundin ett paket som exploderade vid öppnandet. Lundin överlevde, men skadades av paketet som innehöll en låda laddad med revolverpatroner och sprängmedel. Lådan är världens första brevbomb. Ekenbergs konstruktioner ansågs av polisen vara ”fullkomliga mästerstycken” som aldrig skådats förut och det var ju rätt. En av de följande tre brevbomberna utlöstes inte, men flera personer skadades svårt av de andra två. John Hammar, vd för Sveriges allmänna exportförening, miste två fingrar. Med två av bomberna följde brev där mottagaren anklagades för att ha anställt strejkbrytare och pressat ner löner. I paketet till John Hammar fanns också en del av en sida från den ungsocialistiska tidningen Brand vilket antydde ett politiskt dåd. Det var naturligtvis ett medvetet villospår signerat den listige Ekenberg. Men den samlade vänstern svor sig fri från inblandning.

Handskrivna brev sändes också till olika tidningar som publicerade breven i faksimil. Det ledde till ett genombrott i jakten på den mystiske bombmannen. Överingenjör Alf Larsson, som jobbat med Ekenberg, kände igen hans handstil och satte polisen på spåren. Ekenberg var sedan 1906 bott i London och polisen fann graverande bevis i hans bostad, bland annat en del av den sida ur Brand som han skickat till John Hammar. Den hatiske uppfinnaren kom aldrig mer till Sverige. Han hittades död i sin engelska fängelsecell den 6 februari 1910. Läkarna angav naturliga orsaker, men polisen var övertygad om att han tagit ett gift som inte syntes i kroppen. Uppfinningsrik in i det sista, med andra ord. Ekenberg var gift med först Bertha Nilsson som överraskande avled, 19 år gammal, och sedan med fransyskan Esther Châtelin som även hon avled plötsligt i unga år. Var Ekenberg en hustrumördare? Klarhet nåddes aldrig, men hushållerskan berättade att Ekenberg själv gjort i ordning kvällste till sina hustrur innan de avled.

Den 20 april beslutar riksdagen att stödja en full kognatisk tronföljd i Sverige. Det innebär att monarkens äldsta barn ärver kronan oavsett kön. Victoria blev därmed kronprinsessa.

Gustaf Dalén började sin uppfinnarbana som morgontrött tonåring, men låg aldrig på latsidan. Den geniala Aga-spisen utvecklade han under sju år hemma i bostaden. Då var Dalén blind sedan länge efter en svår explosion.

Gustaf Dalén (1869–1937) var i början av 1920-talet en världsberömd uppfinnare, känd framförallt för sina blinkande Aga-fyrar som med ny teknik revolutionerade villkoren för sjöfarten. Sedan 1909 var han VD i Aktiebolaget Gasaccumulator (Aga). Priset för Gustaf Daléns framgångar var ohyggligt. I samband med tester av gastuber 1912 inträffade en explosion och Dalén var nära att mista livet. Han överlevde men blev blind. Kort efter hemkomsten från sjukhuset ringde Nobelkommittén och berättade att han fått Nobelpriset i fysik. Tala om livets berg och dalar. Dalén kunde dock fortsätta sitt arbete i företaget som 1929 lanserade den snillrika Aga-spisen. Den bastanta gjutjärnskonstruktionen tog ett dygn att värma upp till avsedd temperatur i ugnar och på plattor. Sedan spred spisen konstant behaglig värme i köket. Koks, som var det ursprungliga bränslet, behövde man bara fylla på någon gång om dygnet. Spisen var alltid redo för matlagning och bakning, utan långa startsträckor med uppvärmning och passning.

Den ursprungliga spisen hade två rejäla kokplattor, en stekugn och en värmeugn. Tack vare Aga-ugnens så kallade strålvärme kunde den användas vid tillagning av flera rätter samtidigt. Spisen ger många möjligheter att kombinera plattor/ugnar med olika temperaturer vilket är skonsamt mot råvarorna och ger fina saftiga maträtter. Dessutom fanns en varmvattenberedare. Tillgång till varmvatten var ett viktigt försäljningsargument när spisen lanserades. Spisen var tung (600 kilo i originalutförande), dyr i inköp (fyra månadslöner för en arbetare) och krävde installation med särskilda rökgångar. Men spisen var billig i drift och lätt att hålla ren med sina plana värmeplattor och emaljerade ytor. När plattorna inte användes täcktes de med isolerande lock. Aga-spisen var kort sagt en välsignelse för husmödrar och kökspersonal. Framförallt i större hushåll på landsbygden, där det ofta saknades elektricitet och stadsgas, blev Aga-spisen snart en succé.

Särskilda modeller tillverkades för bland annat restauranger och ”grundmodellen” förfinades och utvecklades ett flertal gånger. Spisen blev också en designklassiker. Bara tre år efter lanseringen fanns det Aga-spisar i 20 länder, inte minst i Storbritannien blev framgången enorm. Totalt hade man knappt 20 år efter lanseringen sålt 100 000 spisar. Dalén utvecklade Aga-spisen hemma i Villa Ekbacken på Lidingö nära Stockholm. Kanske kom idén från hustrun Elma som var trött på familjens gamla arbetskrävande spis.  En Aga-spis var effektiv, säker och krävde minimal passning vilket var bra med tanke på Daléns handikapp. Under den långa utvecklingsperioden hjälpte Elma och barnen Gustaf med att läsa av termometrar och testresultat. Första spisarna såldes till utvalda kunder för att kunna utvärderas. Selma Lagerlöf fick en spis i gåva till sitt Mårbacka som tack för att hon ledsagade Dalén vid de årliga Nobelfestligheterna.

Gustaf Dalén föddes som bondson i Stenstorp i Västergötland och visade tidigt prov på sin uppfinnarförmåga. Ett exempel är hur den ständigt morgontrötte tonåringen kopplade olika funktioner till ett gammalt väggur. Därmed tändes lågan under en kaffepanna så att Gustaf skulle lockas av varmt kaffe när det var dags att stiga upp. I nödfall utlöste klockan en spärranordning så att sängen välte ut Gustaf på golvet! Efter en karriär i trädgårdsbranschen stod Dalén 1890 vid ett vägskäl. Skulle han bli vid sin läst och ta över faderns jordbruk eller förverkliga sina ingenjörsdrömmar och börja studera? Han valde det senare och resten är historia, som ni förstått redan. 

Snillets liv förmörkades inte bara av handikappet. Gustaf var lyckligt gift med Elma, kvinnan i hans liv, men den förstfödda dottern Maria Margareta avled, tre månader gammal. Gustaf arbetade sig igenom sorgen och fick så småningom fyra barn till. Dalén stod också under en period på ruinens brant efter en serie satsningar i flygindustrin. Men han kom alltid tillbaka och var aktiv ännu vid 68 års ålder då den cancersjuke Dalén avled i december 1937.
Källor: Tidningen Allt om Vetenskap och praktverket Gustaf Dalén (Förlaget Näringslivshistoria) av Anders Johnson.
Tips: Besök gärna Dalénmuseet i Stenstorp, www.dalenmuseet.se

Världsberömd bondson
Namn: Gustaf Dalén (1869–1937).
Familj: Hustrun Elma, fyra barn.
Karriär: Efter uppväxten i Stenstorp lämnade han tillvaron som bondson och började studera vid Chalmers i Göteborg och även utomlands. Från sekelskiftet och framåt utvecklade han den berömda Aga-fyren. Den blev grunden till företaget Aga som också kom att lansera andra produkter, som till exempel radioapparater. Företaget skapade också landets första ljudfilmsanläggning för biografer 1929.
Aga-spisen: Lanserades 1929, tillverkningen i Sverige upphörde 1957, men pågår fortfarande i Storbritannien. Finns i olika modeller som numera kan drivas också med el, till exempel.Populär: Aga-spisen blev enormt populär. En schweizare ville köpa en spis och skrev till den ”adress” han hittade på en spis:
Luckan ska vara
Stängd
Schweden
Brevet hamnade hos en postmästare på Gotland som själv hade en Aga-spis och kunde vidarebefordra brevet till rätt adress.

Sista resan. Den stora utställningen om Titanic når Skellefteå på sin resa genom landet. Genom cirka 200 originalföremål och många reproduktioner av interiörer i naturlig storlek kommer gästerna få uppleva verkliga berättelser om fartyget som gick under 1912 med många svenskar ombord. Oskar Hedman med kopplingar till Ragunda, Hörnefors och Umeå var en av dom 712 överlevande. Oskar kastade sig ned i en livbåt medan han tänkte ”Blir jag skjuten så dör jag fortare”. Han delade hytt med Malkolm J Johnson vars bordsplaceringskort finns med i utställningen.

Titel: Titanic The Exhibition
Plats: Eddahallen, Skellefteå.
Datum: 27 april–26 augusti 2018.
Mer information: www.skelleftea.se

Han växte upp i en konstnärsfamilj men pappa Edvin tyckte han passade bättre som jägmästare. Då Beppe Wolgers och Olle Adolphson fann varandra skapade de en låtskatt som vi sjunger än i dag.

Att Olle Adolphson hamnade i nöjesbranschen var inte otippat. Fadern Edvin Adolphson var en av landets främsta skådespelare och även modern Mildred Mehle var skådespelare, och dotter till den berömde impressionistiske konstnären Bernard Folestad. Edvin var aldrig särskilt förtjust i Olles yrkesval, utan hyste länge en önskan om att han skulle bli jägmästare. ”Du är så tankspridd och fumlig att det är lika bra att du går i skogen och lallar dina visor”, sade han till sonen. 

Olle föddes den 2 maj 1934, som näst äldsta barnet. Barndomshemmet låg på Westins gata 1A, vid Norr Mälarstrand. Det var ett musikaliskt hem där man samlades och sjöng – Edvin var även revysångare – och det stod tidigt klart att Olle var den mest musikaliska av syskonen. Pianot blev en nära vän, och redan som femåring skapade han musik. Gitarren kom senare, då han inspirerad av musikläraren och vissångaren Gösta Hådell lärde sig behärska instrumentet. Även om Edvin ogärna såg den vuxne Olle som artist kunde han ändå inte låta bli att uppmuntra honom till musicerande och skådespeleri under barndomen. I början på 1940-talet medverkade Olle och storasystern Kari i faderns välgörenhetscirkus på Djurgården under några år. Det var också Edvin som såg till att Olle redan som tolvåring debuterade i radio som barnskådespelare, och året därefter medverkade i Radiotjänsts gosskör. Det var för övrigt vid samma tid som föräldrarna skilde sig, och Olle flyttade med sin mor från Westins gata till en annan bostad på Norr Mälarstrand. 

Skolgången skedde på Fagerlund-Mosselius privatskola och Whitlockska gymnasiet, innan han började studera litteratur och musikhistoria på Stockholms Högskola. Att han började med visor berodde enligt honom själv på att han behövde pengar till studierna. Då han inte förstod sig på hur man tog studielån sjöng han på kåraftnar och liknande för att dra in pengar. Repertoaren var främst gamla stockholmsvisor, men han började också skriva egna visor. Uppmuntrad därtill var han av den svenska visans nestor, Evert Taube. Olle Adolphson var en ofta förekommande och välkommen gäst i det taubska hemmet, först som nära vän till Sven-Bertil, senare i sin egen rätt som gitarrist och sångare. Som sådan ackompanjerade han Evert både på konserter och i studion. Den store trubaduren kom att följa Olle Adolphson under hela livet, och Olle var aldrig sen med att påpeka vilken betydelse Taube haft både för den svenska visan och för honom själv. 

Vid mitten av 1950-talet debuterade Olle Adolphson i en rad sammanhang. Den första publiceringen kom 1954, då ett par dikter av Adolphson genom Taubes ingripande trycktes i DN. Två år senare utgav Bonniers Aubade, en samling visor och dikter, och även här hade Taube ett finger med i spelet. Men snart klarade sig Olle Adolphson utan nestorns hjälp, inte minst sedan han inledde samarbetet med Beppe Wolgers, som han lärt känna under sin tid som student. Trots att Wolgers var sex år äldre (och son till en jägmästare!), blev de goda vänner och arbetade fantastiskt bra tillsammans. Tonsättningen av Wolgers Okända djur blev en omedelbar framgång. Den 1 oktober 1955 var ett betydelsefullt datum för den svenska visan. Då förändrades alkohollagstiftningen, vilket gjorde att det återigen blev möjligt att kombinera spritutskänkning och underhållning, och förutsättningarna för det svenska nöjeslivet förändrades i grunden. Den danska kabarédrottningen Lulu Ziegler såg omedelbart möjligheterna i detta och startade kabaré på Hamburger Börs. Till den knöt hon en rad ledande unga kulturarbetare, varav Olle Adolphson var en. Nu fick han chansen att offentligt uppföra en rad visor, många av dem skrivna tillsammans med Beppe Wolgers. Dessa gjorde sådan succé att Olle Adolphson redan veckan efter stod i en skivstudio och spelade in dem. På den första EP-skivan fanns tre låtar med text av Beppe, och genom åren skulle det komma att bli många fler.

De flesta stora artister tycks ha en period i sina liv då de i ett kreativt rus producerar sina mest bestående verk. För Olle Adolphson inföll den perioden åren efter debutskivan. Samtidigt som han framträdde på Hamburger Börs, och senare Tegnér och Bacci Vapen, skrev han och Beppe Wolgers några av den svenska vishistoriens klassiker, varav flera tillkom under arbetet med radioserier, såsom Dagboken (1958–1961). Av dessa sticker särskilt Det gåtfulla folket ut. Denna text om barns fantasivärld blev genast älskad, och även om texten i sig är stark är det Olle Adolphsons mjuka melodi som har gjort den till en klassiker. Men Olle klarade sig bra ensam, som 1957 då han vann en radiotävling med En glad calypso om våren. Trots framgångarna dröjde det till 1962 och en rad EP:s innan den första LP-skivan kom – liveskivan En stol på Tegnér. Vid det här laget var Olle Adolphson en rutinerad estradör med många hundra spelningar och ett antal inspelningar bakom sig. Här finns Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken, inspirerad av verkliga händelser från seklets början. Här finns Trubbel, den bittra historien om ett förhållande i upplösning. Här finns Mitt eget land, Det gåtfulla folket och Gustaf Lindströms visa. 

Namnet Gustaf Lindström kom att starkt förknippas med honom, trots att det var helt påhittat. Vid ett tillfälle kom en person fram till Adolphson och upplyste om att vännen Gustaf Lindström dött. När han nekade till Lindströms existens blev personen mycket upprörd och menade att det var fult att förneka en gammal god vän. Under 1960-talet blev visan alltmer populär, och Olle Adolphson var en av anledningarna. Men den blev också alltmer politisk, och därmed minskade också kvaliteten på text och musik, då det viktigaste var engagemanget och inte det konstnärliga uttrycket. Adolphson, som bara ett decennium tidigare betraktats som en frisk fläkt i visans Sverige, sågs nu som en bakåtsträvare, inte bara genom sina förment opolitiska texter, utan också med sin klädsel. Där andra sjöng om strejker och Stalin i träskor och jeans sjöng Adolphson franska riddarballader i slips och kavaj. Själv ansåg han att det visst fanns politik i hans visor – bara man tittade efter. Tydligt blir det i Gustav Lindströms visa, där huvudpersonen kommenterar bostadsrivandet i Stockholm med att undra över vilka dårar som härjar i stan. Samma rivningshysteri nämns också när han klädde This Old House i svensk dräkt under namnet Trettifyran. Denna blev en stor hit med Per Myrberg, men även Olle själv spelade in den. Hans ställningstagande mot rivningarna gjorde att han fick självaste Hjalmar Mehr att muttra surt. Samarbetet med Beppe Wolgers upphörde med tiden, men vid det här laget stod Olle Adolphson på egna ben. En rad skivor där eget material blandades med andras visor utkom under 1960-talet. Mot slutet av decenniet översatte han det nederländska barnprogrammet De Fabeltjeskrant, i Sverige känt som I fablernas värld. Producerat av storasyster Kari blev programmet mäkta populärt, och sammanlagt sändes 120 program.

Den kreativa glöd som burit fram honom sedan debuten började slockna, och på 1970-talet minskade hans egen produktion. Kanske var det främlingskänslan inför den politiska visan, kanske var det brist på samarbetspartners. Många artister som besitter drag av genialitet behöver inte bara rätt sammanhang, utan även rätt partner för att kunna blomma. Det krävdes en Wolgers för att Adolphson skulle kunna komponera de tidlösa visorna. Men det betyder inte att han låg på latsidan. En skiva med Ferlintolkningar följdes av tolkningar av Evert Taubes samlade produktion. Utgivna på tre dubbelskivor 1976 utgör de ett bevis på Adolphsons mästerliga förmåga att väcka nytt liv i välkända sånger genom ett personligt tilltal.

Under 1980-talet blev det främst körverk, där han bland annat samarbetade med Göteborgs kammarkör, och mässan Mässa på svenska språket, en a capella för blandad kör, uruppfördes i Nikolai Kirke i Köpenhamn. Perioden präglades överlag av framträdanden med kör i kyrkor. Den sista skivan med nytt material utkom 1994; Älskar inte jag dig då? Här återfinns tonsättningar av Harry Martinson och gamle vännen Lars Forsell. 2004 avled Olle Adolphsson efter en tids sjukdom. Till skillnad från andra svenska skalder som Taube, Vreeswijk och Åkerström, eller för den delen Bellman, Wivalllius och Lasse Lucidor, så är Olle Adolphson svår att sammanfatta som person, mycket för att han var mån om att värna om sitt privatliv. Några excentriteter á la Taube eller Cornelis hade han inte för sig, och Hemma hos-reportagen lyste med sin frånvaro. Den sista tiden av sitt liv bodde han på Hornsgatan, och han fick rykte om sig att vara bitter och vresig. De som kände honom berättar att han var pessimistisk och hade svårt att härda ut i vardagens lunk. Men som artist var han en av de ljusaste och mest livsglada Sverige någonsin ägt.

Beppe och Olle skapade svenska klassiker
Namn: Gustaf Edvin Olle Adolphson.
Född: 2 maj 1934 i Stockholm.
Död: 10 mars 2004 i Stockholm.
Familj: Föräldrar var Edvin Adolphson och Mildred Mehle. Han var gift med Elisabeth Bryhn (1960–1966) men träffade 1965 Karin Michal och levde med henne fram till 1971. Med henne fick han dottern Maja. Sonen Linus fick han med Katarina Monica Eklund.
Känd för: De sånger han skapade tillsammans med Beppe Wolgers, Det gåtfulla landet och Mitt eget land och Trubbel som han skrev själv. 

Stig-Erik Lönnerheden ärvde en riktig pärla av sin far, en Chevrolet Master av 1933 års modell. Bilen har bara haft fyra ägare och är i lika gott skick som då den rullade ut från fabriken.

Det vinkas och hejas glatt i skånska Klippan när Stig-Erik Lönnerheden är ute och finåker. Bilen rullar ofta i samband med bilmässor eller när han ställer upp för att köra till bröllop eller andra festligheter.
– En härlig bil, säger han och tillägger att även om han har ett tiotal andra veteranbilar ligger denna honom särskilt varmt om hjärtat.

Bilen kommer ursprungligen från Danmark men hamnade 1994 i Strömsnäsbruk där en samlare köpt in den för att renovera den. Projektet kom dock aldrig igång utan såldes vidare till Stig-Eriks far Henning som var på jakt efter ett intressant renoveringsobjekt. I likhet med Stig-Erik hade han ett brinnande intresse för äldre bilar och hade en hel del stående hemma. När Henning avled skiftades arvet mellan syskonen och Stig-Erik fick en skinande blank och totalt genomgången –33:a i sin ägo.
– Till skillnad från mina andra bilar var det inte så mycket att göra med denna, det var bara att tuta och köra, säger han men tillägger att för något år sedan började bilen bli lite svårstartad. 

Efter att ha helrenoverat toppen går den numera som en klocka utan några som helst tendenser till oljerök ens vid kraftigt gaspådrag.
– Min far körde inte så mycket med den, han var mest förtjust i sin A-Ford från 1931, men själv måste jag säga att jag trivs bakom ratten på denna, säger han när vi åker en kort tur. Den raka sexan som är på 4,75 liter och utvecklar 65 råstarka hästar spinner som en katt medan fjädringen sväljer alla små hålor och gupp på ett komfortabelt sätt.
– Det är en riktig glidare. Kör man försiktigt går det att snitta 1,4 liter milen på landsväg, men då gäller det att vara lätt på foten. De här motorerna är ju ganska törstiga, säger han och tillägger att en stor fördel med denna modellen är att det är limousinklass i baksätet. Här kan även riktigt långa personer sträcka ut sina ben utan att nudda vid framstolarnas baksida.

I likhet med vissa moderna japanska bilar är instrumenteringen centrumplacerad för att föraren inte ska distraheras. En amperemätare är en säkerhetsdetalj som gör att föraren vet om det finns kräm kvar för att starta bilen, men vattentemperaturmätaren har inte konverterats till Celsius utan visar fortfarande Fahrenheit. Stig-Erik har försökt forska lite i bilens historia och kommit fram till att den endast haft 2 ägare i Danmark, där den rullade 17 000 mil.
– Tyvärr vet jag inte så mycket mer om den, mer än att den är mycket ovanlig. På bilträffar ser jag ofta 34:or och 35:or, men någon 33:a har jag aldrig sett.

Den som ville köpa en hyfsat lågt prissatt ny Chevrolet år 1933 hade två modeller att välja mellan, Master och Mercury, som kunde varieras på elva sätt efter köparens tycke, smak och inte minst budget. CA Master Series kunde fås till exempel som en tvådörrars Business Coupe, tvådörrars Cabriolet, fyradörrars Sedan eller tvådörrars Sport Roadster. 

De här modellerna hade reservhjulen monterade vid sidan, vilket gjorde att Chevrolet fick en del klagomål från ägare som menade att dörrarna skadades av arrangemanget. Genom att justera dörrupphängningen löstes dock problemen. Sedanerna sålde bäst med lite drygt 16 2000 exemplar medan Sport Roadstern hittade knappt 3 000 ägare det året.

Baader-Meinhofligan chockade hela Sverige i april 1975. Sex medlemmar ur terroristligan ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm, sköt ihjäl två diplomater och sprängde huset i luften. 

Alla som blickade upp mot fönstret kunde se det. På tredje våningen föstes en man fram. Inifrån riktades starkt ljus mot honom. Några skottsalvor ekade och mannen föll ihop. Handelsattachén Heinz Hillegaart var det andra dödsoffret. Halv annan timme senare, en kvart innan midnatt, sprängdes taket på ambassadbyggnaden. En eldkvast på tio meter slog upp och glassplitter och betongbitar haglade över området. Polismännen närmast byggnaden kastades upp i luften av tryckvågen och flög i väg fem-tio meter, andra slogs direkt till marken.

Kaos och tumult utbröt överallt. Poliser sprang bort över gräsmattorna för att undkomma eventuellt fler detonationer i ambassaden. Nyfikna som kommit till platsen slängde sig skräckslagna i skydd och säkerhet. Från händelsen då dynamiten detonerade i den västtyska ambassaden i Stockholm torsdagen den 24 april 1975 finns ett välkänt TV-klipp. Sveriges Television hade fortlöpande nyhetssändning från dramat och reportern Bo Holmström var på plats. 

– Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!! skrek Holmström framför kameran när det small till och han ville omgående komma i sändning utan att veta att han redan var det. Dramat började tolv timmar tidigare. Sex ambassadbesökare som ville ha hjälp med passärenden och några andra praktiska formaliteter drog på sig ansiktsmasker och plockade fram kulsprutepistoler. En av männen i receptionen fick en kolvstöt så han föll skadad till golvet och skottsalvor brändes av.
– Detta är en ockupation! Vi vill att Andreas Baader och Ulriche Meinhof omedelbart släpps ur fängelset! Vi spränger ambassaden om vi inte får som vi vill!

Tretton anställda inklusive ambassadören på Västtysklands diplomatiska beskickning i Sverige motades in i biblioteksrummet högst upp i trevåningsbyggnaden. I trapporna sköt attentatsgruppen omkring sig. Poliser som ryckte ut var tvungna att retirera och ta betäckning. De ur ambassadpersonalen som undgått att bli gisslan tog sig ut genom fönster i byggnaden, i vissa fall med hjälp av resta stegar på husets baksida. Erika Cassel, sekreterare till den tyske kulturattachén och en av dem som avlägsnade sig från ambassaden under dramats inledning, berättade:
– Jag hörde bråk ute i korridoren och tittade ut. Då såg jag en man som siktade mot mig med ett automatvapen. Han skrek: ”Zurück! (”Tillbaka!”) Jag tror att ockupanterna hotade till sig en nyckel av en tjänsteman på passexpeditionen för att kunna ta sig förbi järndörrarna och vidare upp i huset. Snart deklarerade ockupanterna sitt fullständiga krav: Totalt 26 terrorister i Röda armé-fraktionen (RAF), mer känd som Baader-Meinhofligan, som satt inlåsta på Stammheimfängelset i Tyskland skulle friges och en Boeing 707 med besättning iordningställas för dessa på Frankfurts flygplats. Samtliga frigivna skulle också förses med 20 000 amerikanska dollar var. Dessutom krävde ockupanterna fri lejd från ambassaden tillsammans med den svenske Bonnambassadören Sven Backlund.

Uppfylldes inte villkoren skulle en ur gisslan skjutas varje timme efter tidsfristens utgång klockan 21.00 samma dag. Under parollen ”Frihet genom anti-imperialistisk kamp” visade kommandogruppen direkt att den menade allvar. Terroristerna kallade sig för Kommando Holger Meins, efter en RAF-meningsfrände som året innan hade matstrejkat sig till döds under ett fängelsestraff.
– Vi skjuter militärattachén överstelöjtnant Andreas von Mirbach om inte polisen omedelbart utrymmer ambassaden! Polisen hade slagit en järnring kring flera kvarter runt ambassaden och försökte några gånger avancera in i byggnaden. Kvart över två på eftermiddagen sköts von Mirbach med fyra skott. Ett av dem träffade honom i huvudet. Karl-Heinz Dellwo, Siegfried Hausner, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner, Lutz Taufer och Ulrich Wessel apterade också sprängmedel i lokalerna. Med sig hade de 15 kilo trotyl. Timmarna gick utan att förhandlingarna gick framåt.
– Vi har telefonkontakt med ockupanterna. Men de pratar när de vill. De säger helt enkelt att de tar kontakt med yttervärlden när de har intresse av det, sa Curt Falkenstam, byråchef på rikspolisstyrelsen.
– Polisen har hur som helst tänkt sig samma taktik som man använde sig av vid Norrmalmstorgsdramat för ett par år sedan. Det betyder att polisen går mycket försiktigt fram och försöker trötta ut ockupanterna. Röda Arme-fraktionen (RAF), oftare nämnd som Baader-Meinhofligan efter dess ledare Andreas Baader och Ulrika Meinhof, var 1970-talets mest aktiva vänsterextrema terroristorganisation. Baader-Meinhofligan utförde en rad våldsdåd och mördade 34 människor, många av dem högt uppsatta tyskar, främst industrimän, jurister och politiker.

Främst två saker ogillades:
Att Tyskland var en fascistisk fortsättning på Tredje riket eftersom landet lät nazister och krigsförbrytare sitta kvar på sina gamla poster som om ingenting hade hänt.
Kapitalismens makt och ordning. Med politiska våldsdåd ville Baader-Meinhofligan provocera fram en annan samhällsordning. De var kallhamrade mördare som gärna blev martyrer om det behövdes. Och torsdagen den 24 april 1975 fick den svenska regeringen och polisledningen hantera en stor politisk kris. Efter ockupationen av den västtyska ambassaden på Skarpögatan 9 vid Gärdet i Stockholm diskuterade statsminister Olof Palme kontinuerligt i telefon med sin västtyska kollega Helmut Schmidt. Hur skulle det allvarliga läget hanteras? 

Justitieminister Lennart Geijer ledde förhandlingarna med gisslantagarna. Vid ett tillfälle talade även Palme med ockupanterna. Det enda de kunde erbjuda var fri lejd ut ur landet mot att gisslan lämnades fri. När vårkvällen sakta lade sig över Diplomatstaden lyfte Geijer telefonluren i polisens högkvarter inne på ambassaden och slog numret till terroristerna:
– Den västtyska regeringen friger inga fångar.
– Det tror vi inte på. Våra krav är kända och dem håller vi fast vid, sa den terrorist som svarade.
– Det är sant. Era krav avvisas blankt! Terroristerna satte omedelbart sin plan i verket. Handelsattachén Hillegaart sköts till döds i ett fönster högst upp i ambassaden. Det fick polisen att förbereda sig för en stormning av byggnaden. Men så hördes en bombsmäll som skakade hela Östermalm och Gärdesområdet i Stockholm. 

Taket på ambassaden for i luften. Inne i ambassaden blåstes mellanväggarna bort på översta våningen och gisslan och terroristerna slungades omkring. Poliser i skyddsvästar och hjälmar gick på nytt i ställning bakom träd i parken mellan den brittiska och västtyska ambassaden.
– Huset är sprängt. Eller åtminstone halva, säger en polisman som kommer springandes. Jag ser att huset brinner och sotflagorna yr omkring här. Nu säger de åt oss att utrymma eftersom det befaras fler sprängningar, sa TV-reportern Bo Holmström efter den klassiska ”Lägg ut!”-sekvensen. Mardrömmen hade blivit verklighet. Terroristerna flydde ur byggnaden. Omtöcknade och bränn- och splitterskadade försvann de genom ett bombhål i en vägg, men greps omedelbart av svensk polis på svensk mark utanför ambassadområdet.
– De gömde sig bakom bilar på parkeringsplatsen. Vi var fem stycken som smög oss på dem och skrek att de skulle sträcka upp händerna. Tre av dem gjorde det, men de två andra var så skadade att de inte kunde, sa en av polismännen som fångade in attentatsmännen. En terrorist var kvar i ambassaden. Ulrich Wessel hade kraftiga kroppsskador och avled snart efter att den handgranat han hållit i vid explosionen gett svåra splitterskador i huvudet och på kroppen. En av de gripna terroristerna, Siegfried Hausner, var mycket allvarligt brännskadad. Han avled en tid senare. Ambassaddramat krävde fyra liv (två terrorister, militärattachén och handelsattachén) och över 20 skadade (fyra terrorister, sju polismän och resterande i gisslan). Att ingen i gisslan fick dödliga skador vid sprängningen ansågs som mirakulöst. Efter dramats upplösning ville Olof Palme inte kritisera de västtyska myndigheternas vägran att förhandla med terroristerna. Statsministern menade också att ockupationen hade fått en framgångsrik utgång. Våldet hade förlorat, demokratin segrat, hette det.

Ambassaddramat kom att prägla det svenska samhället på många sätt. Nu hade Sverige på allvar blivit en arena för internationell terrorism. Trygga Sverige var inte längre så tryggt. Ett par extrema händelser hade redan skett: I april 1971 kidnappades och mördades den jugoslaviska ambassadören Vladimir Rolovic av två kroatiska extremister.  Och i september 1972 kapades ett plan och landade på Bulltofta flygplats i Malmö. Mot att besättning och 86 passagerare gick fria accepterade den svenska regeringen att utlämna sju fängslade kroater, bland dem Rolovics mördare. Redan dagen efter ambassadsprängningen beslöt den svenska regeringen att utvisa samtliga terrorister, med stöd av terroristlagen.
– Risken för nya terrordåd var så stor att ockupanterna måste skickas i väg från landet, förklarade statsrådet Anna-Greta Leijon, den som tog blixtbeslutet.

Statsrådets handlande var orsaken till att hon två år senare var ytterst nära att hamna i allvarlig knipa. Norbert Kröcher, en västtysk terrorist, hade efter den misslyckade ockupationen av ambassaden i Stockholm bildat Kommando Siegfried Hausner som skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon och hålla henne fängslad i en specialbyggd trälåda. Motivet var Leijons beslut att mot läkarorder utvisa den svårt skadade Siegfried Hausner och planen var att flera RAF-terrorister som satt i tyska fängelser skulle frisläppas i utbyte mot det svenska statsrådet. Men den svenska säkerhetspolisen hann före och grep gruppens ledare Norbert Kröcher vid Slussen i Stockholm i april 1977. De fyra terrorister som överlevde ambassaddramat i Stockholm 1975 fick också lång strafftid. Karl-Heinz Dellwo, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner och Lutz Taufer dömdes alla till dubbla livstidsstraff i Västtyskland. Samtliga benådades så småningom och släpptes i mitten av 1990-talet.
Källor: oppetarkiv.se, sverigesradio.se, svt.se, tt.se, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, wikipedia.se

Ambassaddramat i Stockholm 1975
Var: Västtyska ambassaden i Stockholm.
När: 24 april 1975.
Hur: Sex tyska terrorister i Baader-Meinhofligan ockuperade ambassaden.
Kravet: 24 terrorister skulle släppas ur tyskt fängelse. Terroristerna sköt ihjäl två i gisslan och bombade och satte ambassaden i brand.   

På film skildrades luffarna idylliskt men verkligheten för vägens vagabonder kunde vara bister. Hungriga, bortmotade men också fria från arbetets tvång. Efter krigets växande välstånd försvann de. 

Äldre som upplevt den svenska landsbygden på 1930-, 40- och 50-talen har egna minnen av dem, för yngre är de krumelurer i filmer och berättelser: Luffarna som vandrade från by till by, knackade på i gårdarna, bad om något att äta och kanske nattlogi i stall eller på loge. Många luffare återvände regelbundet till samma trakter och kunde då bli välkända profiler. I vissa gårdar sågs de som ett besvärande påhäng, i andra som ett välkommet avbrott i vardagen – särskilt de som kunde berätta en bra historia, sjunga en visa eller dra en låt på munspel.  

Bakgrunden till att Sverige fick en hel kår av yrkesluffare är den stora befolkningsökningen och proletariseringen på landsbygden under 1800-talet. Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt fördubblades folkmängden och antalet obesuttna – de som inte ägde någon jord – fyrdubblades. För de flesta egendomslösa blev utvandring till Amerika eller inflyttning till tätorternas och städernas framväxande industri lösningen. Men en mindre grupp hamnade på vägarna som luffare. I vissa fall fanns en tragisk bakgrund som ger en mörk relief till den ibland romantiserade bilden av luffarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och därför med en känsla av utanförskap som vuxna. Eller föräldralösa ”sockenbarn” som hade tvingats att flytta mellan olika hushåll, och därmed fått hemlösheten i blodet. Ett sorgligt inslag var fysiskt eller förståndsmässigt handikappade som valde landsvägen framför fattighus eller sockengång.  

Det exakta antalet luffare är omöjligt att bestämma, men enligt en uppskattning var det sammanlagda antalet från 1880-talet till 1950-talet cirka 200 000. Hur många som befann sig på vägarna samtidigt varierade över tiden. Under arbetslöshetsperioderna i början av 1920-talet och första hälften av 30-talet ökade antalet kraftigt. Arbetslösa unga män gav sig då ut på vandring i jakt på tillfällighetsjobb, och för att inte ligga de hemmavarande till last. De flesta av dem återvände till en fast bostad och arbete när tiderna blev bättre. Men en mindre del hade svårt att återanpassa sig och blev kvar på vägarna. Så var det för den på sin tid mest kände: ”Luffarkungen” Karl Oskar Karlsson. Karlsson föddes i Göteborg 1894, blev eldare till sjöss men hamnade på luffen under efterkrigskrisen i början av 20-talet. Sin hederstitel fick ”kungen” då han 1933 organiserade två ”luffarriksdagar”, en i Borlänge och en Heby, och där framträdde som en skicklig talare. Han fick också ”riksdagarnas” uppdrag att uppvakta socialminister Gustav Möller med krav på fler åtgärder mot arbetslösheten och härbärgen för hemlösa.       

Bland dem som blev luffare under depressionen i början av 30-talet fanns Reinhold Larsson, kallad Kosta-Lasse då han som ung hade arbetat på Kosta glasbruk. Kosta-Lasse målade tavlor och täljde små träskulpturer för försäljning. Hans målningar får väl hänföras till hötorgskategorin men har ändå sitt intresse då de utförts av en legendarisk luffarprofil. Så titta efter signaturen Reinhold eller Reinh på bondauktioner och prylmarknader! Kosta-Lasse var inte ensam om att medföra och sälja egna alster på sina vandringar, så gjorde många luffare.  

Det var ofta enkelt hantverk som kvastar och vispar av skalat ris, pappersblommor eller ståltrådsarbeten. De senare kunde vara bruksföremål som klädhängare eller grytunderlägg, men också konstfullt utförda prydnadssaker som häst med vagn, dansande par, djur, bilar och cyklar. När utbudet inte var av egen tillverkning rörde det sig ofta om skosnören, nålbrev eller vishäften. En kategori luffare kom med cykel. De hade då som regel en handvevad slipmaskin på pakethållaren, slipade knivar och saxar åt gårdsfolken mot en billig ersättning. Ofta ledde de sin cykel i stället för att trampa och flåsa. Gud skapade ingen brådska, allra minst för luffare. Vissa luffare kunde stanna på samma gård någon eller några dagar och delta i arbetet, till exempel vid den tidiga vårens vedhuggning och sommarens höbärgning. Andra ansågs arbetsskygga, som det värmländska originalet med det egendomliga smeknamnet Rört. Folk kunde erbjuda honom ett tillfälligt påhugg bara för att få höra en fyndig undanflykt, att foga till den rika anekdotfloran om honom. Som när han i Kristinehamn blev uppmärksammad på att en båt i hamnen behövde arbetskraft för lossning och han svarade: Tack för varninga!

Under vintrarna höll sig luffarna gärna i de småländska glasbruksdistrikten och kring tegelbruken i Syd- och Mellansverige. Där kunde de få varmt logi på eller vid glas- och tegelugnarna. I en del byar och samhällen fanns också ”luffarkåkar” eller ”luffarhotell”, ofta ruffiga byggnader som stod tomma där luffare kunde få husera fritt. Det är sant att luffarna hade en uppsättning tecken som de ristade eller tecknade på staket, husknutar och grindstolpar. De var hälsningar luffarna emellan med information, till exempel om i vilka gårdar man kunde få mat och husrum, eller varningar för ogina husbönder och ilskna hundar. Däremot är det en myt att luffarna hade ett hemligt språk. Den uppkom förmodligen därför att vissa luffare svängde sig med främmande ord och uttryck för att göra sig lite mer spännande och underlätta bettlandet. Det var som regel lånegods från förbrytarslang, västgötaknallarnas månsing, romernas romani eller sotarnas knoparmoj. 

Förhållandena under andra världskrigets beredskapstid blev början till slutet på luffarepoken. För att få ransoneringskort krävdes att man hade en fast adress och var upptagen i en mantalslängd. Det var sällan luffarna. Och att tigga mat utan att kunna lämna kuponger i gengäld blev svårt när husfolken själva hade problem med att få ransonerna att räcka. Efter kriget samverkade flera faktorer till att luffarna försvann: Låg arbetslöshet och ett bättre socialt skyddsnät minskade rekryteringsunderlaget till luffarkåren, den fortgående avfolkningen av landsbygden försämrade underlaget för deras torftiga försörjning och en växande bilism gjorde landsvägarna mindre trivsamma för vandrare.

Luffarnas hemliga budskap till varandra
”Dörrknackarnas tecken enligt deras nyaste system: De betyda: 1) Innevånarna äro fientligt sinnade. 2) Akta er för hunden. 3) Var försiktig, ett brott har nyss blivit begånget. 4) Ägaren är mycket hänsynslös. 5) Var försiktig, så att ni inte fängslas. 6) Här får man pengar. 7) Ingenting att göra, det är onödigt att ens fråga. 8) Varning för hundar och våldsamma människor. 9) Här skänkes mat. 10) Frun är ensam hemma med några tjänsteflickor. 11) Här kan man skrämma hyresgästerna. 12) Här bo ömhjärtade kvinnor, hos vilka man lätt kan väcka medlidande. 13) Här bor en polis. 14) Simulera sjukdom. 15) Här möter man motstånd. 16) Ingenting att frukta var blott efterhängsen. 17) Här får man en slaf. 18) Tala om religion för att väcka medlidande.” 

Tips för dig som vill veta mer
Besök den utmärkta hemsidan Dellen­portalen som bland annat berättar om luffare i trakterna kring Delsbo. Hemsida: dellenportalen.se/personer/luffare/. 

Stikkan Anderson lade grunden till svensk musiks stora framgångar ute i världen. Med sin näsa för hits och sinne för affärer förvandlade han Sverige till ett musikaliskt Mekka och sig själv till mångmiljonär.

Att man inte kan frysa champagne fick Stikkan Andersons familj erfara en gång under sjuttiotalet. När ABBA-pengarna började rulla in tog Stikkan spenderbyxorna på och köpte hem såväl lådor med israelisk avokado som flera flaskor Dom Perignon. Fru Anderson, utbildad hemkonsulent, ville inte att den lyxiga champagnen skulle förfaras, utan frös sin vana trogen in överskottet för senare konsumtion. Efter några timmar hördes explosioner från frysen, och den snopna familjen hade lärt sig något nytt.

Den talande episoden berättas av Stikkans dotter Marie Ledin i hennes biografi om fadern, Min pappa hette Stikkan. I den Andersonska familjen hade man trots pengarna fortfarande ena foten kvar i det gamla Sverige, där ordningssinne och ekonomisk framförhållning rådde. Det gällde även Stikkan själv: uppvuxen med små medel kunde han vara oerhört snål, samtidigt som han också kunde lätta på plånboken utan att blinka. Som så många andra genier i den svenska historien var han en kontrasternas man och omväxlande fantastisk att vara nära och ytterst svår att ha att göra med. Där Stikkan Anderson föddes ligger numera en blomsteraffär där besökare möts av pelargoner och rosor i entrén. Huset kallas Gröna Huset och är en vacker liten byggnad i Hova, Västergötland. Men vid Stikkans födelse, 1931, var det inte särskilt vackert, utan en liten stuga där kallvattnet frös om vintern. Där växte Stig Erik Leopold Anderson upp med sin mamma, bonddottern Ester. Någon fader fanns inte i huset, utan i rullorna beskrevs hon som ogift. Att vara ogift, outbildad och fattig var att vara på samhällets botten, men Ester Anderson var trots fattigdomen något av en entreprenör. Hon arbetade som tvätterska och strök och styrkte kläder åt folk, samtidigt som hon var frisörska. En period drev hon också en kiosk. Det är lätt att se hur hennes disciplin och envetenhet påverkade den blivande arbetsmyran Stikkan, som aldrig var nöjd med mindre än hundra järn i elden. 

Stig insåg tidigt att modern behövde hjälp med pengar till hushållet, och började extraknäcka som eldare i skolan. Under kalla vintermorgnar steg han upp före alla andra för att hinna sätta fyr i skolans kaminer innan lektionerna tog sin början. Han levererade också elräkningar för Hova Elektriska till hundratals abonenter, samt sålde jultidningar och julkort. Som trettonåring tjatade han till sig en tjänst som springsjas i en diversehandel. Tjänsten i sig var inte särskilt välbetald, men Stig insåg att den öppnade upp för andra inkomstkällor. Genom att erbjuda sina tjänster som oavlönad materialförvaltare på den lokala fotbollsklubben kunde han få mandat att sälja godis till publiken – godis som han köpt billigt i diversehandeln.

Av Ester fick han också kärleken till musiken, hon lyssnade ofta på grammofon och radio. Stig sög i sig allting och uppvisade tidigt talang då han lärde sig populära låtar utantill och framförde dem i skolan och på olika föreningsmöten. Som femtonåring fick han sin första gitarr, svårspelad men som han lärde sig bemästra tillräckligt väl för att kunna komponera. Hans utveckling som låtskrivare var snabb. Den första fullträffen var Tivedshambo, skriven vid sjutton års ålder. Först en lokal framgång, sedan spred den sig ut över landet och hamnade slutligen hos Harry Brandelius. Med Tivedshambo och en rad nya kompositioner träffade han kompositören, sedermera radiochefen, Ulf Peder Olrog. Denne uppmuntrade ynglingen att fortsätta låtskrivandet, men menade samtidigt att han borde tänka på att skaffa sig en ordentlig utbildning. Stig lydde och läste till lärare vid Ingesunds folkhögskola, där han också träffade sin blivande fru Gudrun. Samtidigt fortsatte Stikkan spela med lokala förmågor och komponera visor och sånger. Grädde på moset fick han såld till ”Tuppen” Eliasson, och uppmuntrad av framgångarna skrev han till Sigge Fürst och menade att han och hans band borde få medverka i Frukostklubben. Det tyckte även Sigge, och det första framträdandet i radio var ett faktum. 

Stikkan stack till Karlstad och läste klart till lärare, och arbetade därefter som folkskollärare i Aspudden i Stockholm en kort period, efter att han och Gudrun flyttat till huvudstaden. Med Stockholm som bas skrev han schlagertexter på löpande band, samtidigt som han turnerade i folkparkerna på helgerna. Även om Stikkan var en begåvad kompositör var det som textförfattare han hade sitt verkliga kall – sammanlagt blev det närmare 3 000 låttexter. Det var för övrigt vid den här tiden som han, inspirerad av Akke Karlsson och Pekka Langer, började skriva sitt smeknamn med två K för att sticka ut i mängden. Stikkans första riktigt stora framgång blev Vi hänger me, som spelades in av Nacka Skoglund till VM 1958. Året efter kom det definitiva genombrottet, då Lill-Babs i Hylands Hörna framförde Stikkans låt Är du kär i mig ännu, Klas Göran. Denna lustiga bit om den oskyldiga lantlollan som blir sol-och-vårad av sin kille slog an en ton hos svenska folket och sålde till slut i 125 000 exemplar. Stikkan startade nu skivbolag, först Sweden Music AB 1960, och tre år senare Polar Music. Snart var han en av de största producenterna av populärmusik i Skandinavien, och folkparkerna fick klara sig utan Stikkan.

Hans näsa för vad som sålde försämrades inte av omställningen. I Stikkans händer förvandlades den kontinentala hitlåten You can have him till Sånt är livet och gjorde Anita Lindlom till stjärna. Berömd blev även hans textkomposition Kära Mor, som framfördes av Göingeflickorna. Andra framgångar var Siw Malmkvists Mamma är lik sin mamma och Östen Warnebrings Du borde köpa dig en tyrolerhatt. Vid ett tillfälle hade Stikkan sex låtar samtidigt på Svensktoppen, ett svåröverträffat rekord. Framgångarna möjliggjorde den klassresa han påbörjat som ung, och 1966 köptes en stor villa i Nacka. Resten av klassresan, den som slutade med Stikkan som mångmiljonär med Bentley i garaget och Dom Perignon i frysen, påbörjades när han knöt två unga killar vid namn Andersson och Ulvaeus till sig. Det började med Björn, vars grupp Westbay Singers kontrakterades av Stikkan, som döpte om dem till Hootenanny Singers. Vid ett tillfälle korsades bandets turnéväg av ett annat ungt band, Hep Stars med organisten Benny. Björn och Benny fann varandra och började komponera ihop. Snart var även Benny under Stikkans paraply, som låtskrivare, men också som artist i egen rätt, tillsammans med Björn. ”Kanske parets sjungande flickvänner Agneta och Annifrid kunde fungera som doakör till pojkarna?” 

Världsframgångarna med ABBA, som tog sin början i och med vinsten i schlagerfestivalen 1974 med Waterloo, var till stor del Stikkan Andersons förtjänst. Efter många år av hårt arbete i branschen hade han de nätverk och ingångar som krävdes för att göra gruppen till en global succé. I början var han inblandad i textförfattandet, men snart fokuserade han enbart på affärs- och marknadsföringssidan. För att de skulle ha ett ställe att spela in i lugn och ro på lät han bygga Polarstudion, där Björn, Benny och ljudteknikern Michael B. Tretow skapade många hits. 

Abbas saga ebbade småningom ut då den paus gruppen tog 1983 blev permanent; Agneta och Anne-Frid gjorde solokarriärer, medan Björn och Benny skrev musikalen Chess med Tim Rice. Eftermälet blev bittert. 1989 sålde Stikkan, till Benny Anderssons stora förtvivlan, Sweden Music och rättigheterna till Abba till Polygram för 189 miljoner. Det ledde till att det uppdagades oegentligheter i själva kontraktet mellan Stikkan och Abba, och ett bittert bråk tog sin början. När det hela slutligen reddes ut var skadan redan skedd, och en djup spricka låg mellan dem resten av Stikkans liv. För Stikkan Anderson var klassresan nu fullbordad. Han var mångmiljonär, världsberömd och erkänt skicklig inom såväl affärer som populärkultur. Men då målet var uppnått kom också en känsla av vilsenhet. En tid satsade han på alltifrån cyklar till oljeaffärer, men utan större framgångar. Tiderna hade förändrats inom musikbranschen, och hans tidigare osvikliga sinne för vad som skulle slå på listorna började svika honom. Till detta tillkom en svaghet för whisky, vilket ytterligare fördunklade hans omdöme och förändrade hans personlighet. Men ett sista avtryck i underhållningshistorien hann han med. Med Polygrampengarna i bakfickan började han undersöka möjligheterna att instifta ett pris inom musik, motsvarade Nobelpriset. Det blev Polar Music Price, som årligen delas ut till en betydelsefull artist inom pop och klassisk musik. När Stikkan dog av hjärtfel 1997 var svensk musik återigen på listorna världen över i form av Roxette, Ace of Base och Cardigans, och tjugo år senare har Sverige en större musikexport än något annat land, sett till folkmängden. Till stor del beroende på Stig från den lilla stugan i Hova.

Stikkan var rapp i käften
Namn: Stig Erik Leopold Anderson.
Född: 25 januari 1931 i Hova, Västergötland.
Död: 12 september 1997 i Stockholm.
Familj: Gift med Gudrun Rystedt och barnen Marie, Lasse och Anders.
Yrke: Låtskrivare, musikproducent och manager. Skrev närmare 3 000 låttexter och hade rekord med sex låtar samtidigt på Svensktoppen en vecka 1967.
Sagt av Stikkan: I Oscar Hedlunds biografi: Stikkan Den börsnoterade refrängsångaren finns många typiska Stikkancitat: ”Visst skriver jag mycket skit, men det är åtminstone bra betalt”, ”Folk hör de texter de förtjänar”, ”Själv lyssnar jag aldrig, då skulle jag få spader!” och ”Folk är inte så dumma som man tror – folk är dummare.”

CYKELKLARA. De två flickorna på bilden laddar inför att cykla 2,5 mil från Ersk-Hans i Järvsö till Tallåsen. En av flickorna vid namn Ebba Lundgren, som skickat in bilden, berättar att år 1939 var det självklart att cykla om man skulle ta sig någonstans.
Inskickat av Ebba Lundgren, Norrala.

UTÖKNING. Nostalgimacken i Bergkvara är ett populärt stopp för sommarturister och förbipasserande. Nu har David Hellstrand och Maja Karlsson utökat med en nostalgikiosk. (Se ett längre reportage i nummer 7).
– Dagens småttingar vet inte att man en gång handlade i en lucka, säger David och Maja.

Namn: Nostalgimacken och nostalgikiosken.
Plats: Bergkvara
Läs mer: http://nostalgimacken.blogspot.se

Ung spelman. Under en sommardag i Laholm år 1947 roar sig storebror Karl-Gustaf med att spela dragspel för småsyskonen Lars, Inge och Bengt.
Inskickat av Inge Svensson, Laholm.

Hembygden, familjen, kärleken. Sången, skrattet, värmen. Barbro Svensson har väckt känslor sedan hon som 14-åring sjöng skjortan av Charlie Norman. Minnenas Journal har träffat den folkkära Järvsöjäntan hemma i mammas by.

När slädarna for förbi på väg mot kyrkan en bit bort brukade två små jäntor trycka näsorna mot fönsterrutan. De lekte ofta i backarna bakom huset, systrarna Barbro och Birgitta. De tyckte om att hoppa i vattnet vid Ljusnans strand bakom häststallarna.
– Och så lekte vi med de finska krigsbarnen, det var ju under kriget… Terto och Asta bodde hos familjen Öst bredvid oss. Som vuxen har jag vid varje besök i Finland efterlyst dem, men det var först i Bingolotto förra året som programledaren överraskade mig med Asta. Vad fantastiskt det var att se henne igen! Men Terto är tyvärr död sedan många år… Vi äter skivad falukorv på knäckebröd hemma hos Barbro Svensson på toppen av Per Jons väg med söderutsikt över älven och dalen och pratar minnen. Säg det den folkkära 72-åringen inte varit med om, de människor hon inte träffat. Ella Fitzgerald, Carl XVI Gustaf, Cliff Richard, The Beatles, prins Bertil, Julio Iglesias, Burt Reynolds, Evert Taube… Barbro vandrar bakåt i minnenas allé. Till det gula trähuset på Stenevägen i Järvsö där familjen Svensson var trångbodd. Pappa Ragnar försörjde familjen som skohandlare.
– På andra våningen bodde syster Berta, så vi var ganska många i det lilla huset… Men nu är det andra tider, det är spa här. Ett av rummen heter Barbrorummet. Där förresten, borta i det röda huset där tanterna hade bageri, fick jag och syrran  brända pepparkakor. Vi hade hört att man fick bra sångröst av det, säger Barbro. Och hemmet, uppväxten – allt var så varmt, så kärleksfullt, minns Barbro.
– Mamma sjöng alltid för oss. Vi sjöng också mycket tillsammans, i stämmor. Låtar vi hörde och tyckte om. Mamma hade jämt tid för oss. Hon bakade och var alltid så snäll. Men en gång var hon så förbaskad på landsfiskalen att hon kastade snöbollar på hans hus. Kanske berodde det på att hon förlorat ett parti bridge. Men fortfarande är det ingen som vet säkert.

Lill-Babs låter blicken falla på kökssoffan närmast fönstret som var hennes mammas favoritplats. Mamma Brita, den allra bästa vännen, som 90 år gammal gick bort 2007. På väggen intill hänger ett par svartvita fotografier av henne.
– Det här huset byggde jag åt mamma i början av 1970-talet när jag fortfarande bodde kvar i Stockholm. Efter att mamma och pappa skilde sig 1958 tog vi hand om varandra i alla år. Hon skötte hushållet, jag ekonomin. Barbro tystnar. Minns barndomen.
– Det var knapert, mamma fick göra dockor och sälja för att familjen skulle få det lite bättre. Hon sydde kläder till oss också. Du kan inte ana hur söta vi syskon var som barn. Mamma hade en bok om Hagaprinsessorna som hon tog modeller ur. Men vi hatade stickade strumpor, de stack något förbaskat! För att stilla saknad och sorg besöker Lill-Babs regelbundet mamma Britas grav vid Järvsö kyrka.
– Jag tycker om att sitta tyst och tända ett ljus. Jag tror att det här är Sveriges enda kyrka som ligger i syd och nord, mot det sedvanliga öst och väst. Annars fick den inte plats på holmen i älven där den ligger.

Den 2 januari 1954 kom ett rikssamtal. Brita Svensson svarade. En mansröst frågade efter hennes äldsta dotter. Men hon var på bio och pappa rusade från lägenheten på Stationsgatan och fick med hjälp av biografvaktmästaren hem dottern till den väntande telefonluren. Det var Simon Brehm, den berömda orkesterledaren och skivbolagsdirektören. Ett par dagar innan hade Barbro sjungit Min vän Spiken i radioprogrammet Morgonkvisten.
– Det lät inte så dumt det där… Kan fröken tänka sig att komma ner till huvudstaden och sjunga?
– Ja… jo… det k-k-kan jag väl, stammade den blyga men överlyckliga 15-åringen.

Pappa Ragnar tog över luren:
– I så fall måste herrn allt gå i god för att han tar väl hand om min dotter!
– På alla sätt och vis, det kan jag garantera herrskapet. Järvsöjäntan som kallades både Lillan och Babsan och gillade jazzsångerskan Alice Babs fick tidigt artistnamnet Lill-Babs. Under fyra år sjöng hon på Bal Palais, frånsett den tid hon fick sitt första barn. Då uppträdde hon på Nalen i stället eftersom Simon Brehm först inte tyckte om att hans unga stjärna blev mamma. Barbros dotter Monica fick flytta till mormor i Järvsö, långt från mammas storstadsliv. Efter varje föreställning fick Barbro en tia av nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom, en macka i köket och en extra tia till taxi. Han ville inte att den unga mamman skulle gå ensam hem till hyresrummet på Danderydsgatan, så långt från sin lilla flicka i Hälsingland.

1959 kom det definitiva genombrottet för Lill-Babs. Det var då hon sjöng in Stikkan Andersons Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? Sedan skulle ingenting bli sig likt för tjejen som en gång drömde om att bli framgångsrik på 60 meter. Den unga Barbro var nämligen idrottstokig och ovanligt snabb i benen. Men flera år tidigare blev Barbro uppmärksammad av en annan av våra stora musiklegender:
– Du måste sluta med knäppen på ett-tre, sa Charlie Norman till 14-åringen som uppträdde med den svängiga pianisten på dansbanan vid Renbergstäkten ovanför Turistvägen, hälsingeortens pulsåder.
– Du sjunger bra. Men du har inget i den här branschen att göra om du inte kan knäppa på två-fyra. Barbro Svensson satt många timmar tätt intill grammofonen. Nötte in takten – ett, två, tre, fyr – och en dag växte den fast i kroppen. Knäppen satt på rätta stället och Charlie blev en vän för livet. Lång tid har gått sedan dansbanan flyttades upp till restaurangen vid skidbackarna på Öjeberget. De gånger traktens största ambassadör är där och tittar ner över nejderna ser hon alltid skönhet och kärlek.

– Åh Järvsö… Egentligen finns inga ord. Att få leva här är livet och tryggheten, ingenting slår det. Men slalom åker jag aldrig! Inte efter dödsolyckan jag bevittnade som barn. Solen tar sig emellanåt genom molntäcket när Barbro styr sin fyrhjulsdrivna Mercedes genom ett vinterfriskt Järvsö:
– Där, titta! Där borta bakom den gamla järnaffären, där det nu är hemslöjd och garn, lekte vi Tarzan och Jane på somrarna. Och om vintrarna åkte vi på masonitskivor som vi fick av farbror Hansson, min klasskamrat Heléns pappa som hade järnaffären. Det var jag, Helén, Birgitta, Marie, Åsa och Karl-Henrik Bergman, han som alla tjejer var kära i! Det mesta i Järvsö är sig likt sedan Barbro Svensson och hennes kompisar busade och kurtiserade på 1940- och 1950-talen. Biografen är dock borta, likaså det gamla fiket och i pappas skobutik huserar numera en av ortens idrottsföreningar. Men släkten Ångström driver fortfarande det gamla kurhotellet Järvsöbaden, där matsalen ser likadan ut som vid det förra sekelskiftet. Turism och lantbruk får än i dag orten att puttra på. 

Barbro trivs bland sina minnen från ett liv som älskad artist och människa. På lantbrukaren Lång-Hans gård finns sedan i fjol en ”caffär” med utställning. Fika, mat och souvenirer i boningshuset, i ladan fotografier, skivor, scenkläder, löpsedlar, tidningsklipp…
– Den här dräkten var speciell. Ser du, den har små löv som syddes. Första gången Christer Lindarw satte den på mig råkade han sy fast löven i huden… Musikalen Annie get your gun, dundersuccén med dåtidens svenska Hollywoodkändis Bo Svensson och Sten-Åke Cederhök har en särskild plats i Lill-Babs hjärta.
– Recensionerna och applåderna jag fick då glömmer jag aldrig. Det betyder fortfarande obeskrivligt mycket för mig, säger Lill-Babs och pekar på ett fotografi av Hans och Paulus, två norska bröder från Skien som förgyllde hennes 1970-tal.
– De brukade dansa med en pappfigur av mig och sa alltid ”Vi elsker dig vi, Lill-Babs!” varje gång vi sågs. Ja, det där med värmen, omtanken och kärleken är ett särskilt kapitel i Barbros liv.
– Min första förälskelse, det var Karl-Henrik Bergman. Jag gick i tredje klass och han berättade aldrig att han var kär i en annan. Och jag vågade inte säga att jag var kär i honom. Varje gång jag vred hans telefonnummer 31 på snurrplattan slängde jag på luren så fort någon svarade… 

Så det där härliga  Lill-Babsskrattet som får det att fladdrar till i utställningens glittriga paljettdräkt från Sammy Davies Jr-showerna 1977.  Men nu är det nu. I mars blir det åtta showkvällar i Oslo och i maj Sverigeturné tillsammans med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson. Det lär bli ännu fler upplevelser att minnas.
– Jag är rädd om alla mina minnen. De gör att jag känner mig tacksam. Och mina upplevelser kan ju ge andra människor goda minnen. Jag har märkt att de som besöker utställningen också kommer ihåg sina egna liv, sina egna historier.

Barbro Margareta Svensson
Ålder: 80 år.
Aktuell: Krogshow i Oslo, turné i Sverige och lansering av en egen falukorv.
Familj: Döttrarna Monica, 55, Malin, 43, Kristin, 40, nio barnbarn, ett barnbarnsbarn.
Mitt mest betydelsefulla minne: ”Jag har tre! De gånger jag fött mina döttrar, förstås.”
Det minns jag med extra glädje: ”Ett alldeles speciellt telefonsamtal den 2 januari 1954…”
Då var det lustigt i folkparken: ”Jag fick klä om på de mest omöjliga ställen eftersom det sällan fanns omklädningsrum. En gång fick jag byta om på golvet bakom pianot mitt under showen med en liten burk som jag kissade i.”

Emil Larsson jobbade hårt och hjälpte sina föräldrar, men ett slagsmål där han till synes bara försvarade sig ledde till skandalartade domar som väckte samtidens ilska mot skurkaktiga jurister.

Smeden Emil ”Sme-Emil” Larsson (1876–1954) föddes i Marsjö, Västra Vingåker socken i Sörmland. Han var son till en smed och gick i faderns fotspår, men 1904 emigrerade han till Amerika precis som många andra i dåtidens Sverige. Han jobbade hårt och slet ihop en bra slant, vilket väckte avundsjuka när Emil Larsson återvände till hembygden 1910.

Hemvändaren råkade i slagsmål två gånger och dömdes för misshandel mot sitt nekande. De unga männen som, enligt Larsson, provocerat och attackerat honom gick fria. Emil Larsson tröttnade på rättsväsendet och reste tillbaka till Amerika 1912 sedan han tryggat föräldrarnas ålderdom genom att sälja deras gård, Marsjö Mellangård, men sett till så att de fick bo kvar på undantag. Efter sex år fick han dåliga nyheter. Gården hade sålts vidare till slaktaren Erik Gustafsson som var en gammal antagonist till familjen. Föräldrarna berättade i brev att slaktaren behandlade dem illa. Emil beslutade sig för att ännu en gång återvända till Marsjö och ta sina föräldrar i försvar. Ett halvår efter hemkomsten 1919 trappades konflikten upp på Marsjö Mellangård. Gustafsson och tre hejdukar brakade ihop med Emil Larsson i ett slagsmål som slutade med att den starke smeden drev iväg gänget. Men tidigt nästa morgon kom landsfiskal H.V. Nyman hem till Emil och anhöll honom för misshandel. Enligt Nyman var Gustafsson så illa däran att han fick operera bort ett öga. Emil Larsson hävdade nödvärn och att ögonskadan kunde ha orsakats av en trädgren. Han avvisade alla Nymans påstående om att ha använt en amerikansk batong försedd med blykulor. Några bevis för detta förelåg inte heller.

Men den aggressive landsfiskalen, tillika allmän åklagare, fick Emil Larsson fälld i rätten och dömd till straffarbete i tre år och dessutom till att betala ett skadestånd på 8 000 kronor till Gustafsson. När Emil Larsson vägrade att betala skadeståndet fick Nyman fullmakt av Gustafsson att utmäta det tillgodohavande som Larsson hade på bank, sammanlagt 16 000 kronor. Att en sådan upprörande hantering var möjlig ledde senare till en lagändring, lex Marsjö. Men det hjälpte ju inte Sme-Emil. Nyman försökte även få Emil Larsson utvisad ur landet efter fängelsetiden med motiveringen att han var hämndgirig och farlig. Denna och andra propåer från Nyman, som naturligtvis ville slippa att möta Sme-Emil i frihet, avvisades dock.

Nymans och Gustafssons rofferi var Emil Larsson ovetande om i fängelset, men han blev efter frigivningen varse vad som hänt och greps av ursinne. Han var ekonomiskt utblottad och dessutom hade båda föräldrarna gått bort. Han stämde Nyman för falskt åtal och rättegången blev kaotisk där Emil Larsson kallade Nyman för tjuv och lögnare. Föga överraskande förlorade Larsson i rätten. Nu fick dock opinionsbildare som Albert Engström upp ögonen för fallet och en insamling startades av fackföreningar och ideella organisationer för att stödja Emil Larssons fortsatta kamp för rättvisa.  ”Nyman har agerat i orättvisans tjänst”, skrev Albert Engström i en uppmärksammad artikel i tidningen Idun.

På några veckor flöt 15 000 kronor in och Sme-Emil mottog under åren i häkte och fängelse många stöttande brev från släkt, vänner och andra engagerade. Den unge juristen Hugo Lindberg arbetade hårt för Larsson och fick till stånd en resning i fallet med slagsmålet 1919. Rättegången i Oppunda Häradsrätt den 17 januari 1927 väckte ett enormt intresse. Hundratusentals människor följde pressens rapportering. Rättegången filmades också vilket var unikt.

Domen gick dock Larsson emot, även om den gamla domen mildrades. Larsson ansågs ha nödvärnsrätt, men hade tagit till för hårda metoder. Ytterligare rättegångar följde innan Högsta Domstolen satte punkt 1929 med att i stort sett spika domen från Oppunda Häradsrätt. Larsson fick 15 månaders straffarbete (redan avtjänat) och skadeståndet fastställdes till 5 000 kronor. Emil Larsson var rörd över allt stöd han fick, inte minst det ekonomiska. Men han sa också: ”Pengar äro nog bra, men rättvisa är bättre”. Han fortsatte sin kamp för rättvisa, men blev alltmer hatisk mot hela rättsväsendet och gjorde sig också till ovän med juristen Lindberg som hjälpt honom så mycket. Sme-Emil började ge ut pamfletter där han smädade ämbetsmän och sina gamla fiender Nyman och Gustafsson. Han försjönk i grubblerier och den en gång så kraftfulle smeden knäcktes fysiskt och psykiskt. Emil Larsson togs in på Sundby Sinnesjukhus där han avled 1954.

Film med huvudpersonerna
I en unik filminspelning från rättegången i Katrineholm 1927 kan du se de flesta huvudpersonerna live. Bland andra Albert Engström som engagerat sig hårt för Emil Larssons sak. Gå in på www.filmarkivet.se och sök på Marsjömålet.